2009 års 3 trender i Sabatons turnébuss:

1. Gå, gå och åter GÅ!

Oavsett om det har varit efterfestsugna fans som dragit med bandmedlemmar på en 1,5 timme lång ”femminuterspromenad” på väg till efterfesten, eller en knappt 2 timmar lång bergsklättring/servicetunnelsrace nedför den franska obygden in till Monaco så har vi nu döpt om ”The art of war tour” till ”The art of walking tour”.

2. Nakenattack

Ett aningen oroande men otroligt underhållande tilltag som går ut på att en till två (oftast) alkoholpåverkade band/crewmedlemmar klär av sig nakna och störtdyker in i en sovandes turnékamrats bunk (säng i turnébuss) och antastar offret enligt konstens alla regler. Det finns trevligare sätt att bli väckt  på kan jag säga, men få saker som är roligare att bevittna.

3. Facepainting

Somna/däcka utanför din bunk och var beredd på att vakna med roliga mustascher eller andra ansiktsprydnader ditmålade med spritpenna. Vår ljustekniker vaknade under förra veckan med en heltäckande ansiktstatuering ditmålad av en humoristisk ljudtekniker.

Joakim Brodén är en 29-årig hårdrockssångare som för tillfället befinner sig på turné i Storbrittanien med bandet Sabaton. Det senaste året har i stort sett uteslutande spenderats i turnébuss, flygplan eller i låtskrivarstudion och direkt efter hemkomsten från nuvarande turné låser hela bandet in sig i studion för att spela in nästa platta. Achtung Panzer! 

2009 har nog varit det året av alla mina hittills levda som varit mest omtumlande och svårt men som avslutas på ett otroligt inspirerande och roligt sätt.

1.  Hur mår du hjärtat, klaffar det?

Mitt år började med att jag fick reda på att jag var tvungen att hjärtoperera mig. Med operation och rehabilitering så skulle jag vara på väg tillbaka efter ett drygt halvår. Jag hade något som kallas för aortainsufficiens. Kort sagt så åker en del av det färska blodet som hjärtat pumpar ut i kroppen tillbaka in i hjärtat på grund av att aortaklaffen inte håller tätt. Detta gjorde att mitt hjärta fick jobba åtta gånger mer än ett friskt hjärta, vilket hade lett till vid ansträngning att jag till slut hade kollapsat ihop och dött, om inte det opererades snarast.  Så i mars så sågade kirurgerna upp min bröstkorg och tog ut mitt hjärta och installerade en mekanisk klaff. Operationen gick bra och jag vaknade upp och kände mig överkörd av en bulldozer. Tänk er att ni bryter en arm eller ben, ta den smärtan och multiplicera den med fyra så får ni ett hum om hur det kändes. Vistelsen på Thorax i Solna var en upplevelse som rymde allt från överdos av morfin till kollapsad lunga och smärtor som inte går att beskriva, men skulle jag gå in på det här skulle vi få en novell. Under dom kommande två och en halv månaderna så fick jag lyfta ett kilo i varje arm på grund av att mitt bröstben var kluvet på mitten. Det enda jag tänkte på var att komma tillbaka bakom trummorna och spela. Och så blev det. Efter mindre än tre månader så stod jag på scen på Nalen och spelade ett 35-minutersset, lyckan var total. Detta var nog det lyckligaste minnet under året. 

2.  Paradoxala hjärtproblem

Några månader senare avled en av mina bästa vänner, som jag också jobbade för sedan sju år tillbaka, paradoxalt nog av just sitt hjärtproblem.  Så här med distans till allt så kan jag bli ledsen över att kirurgerna kunde laga mitt trasiga hjärta men inte hans. Han var värd, om någon, att leva. En sådan livsglädje som han hade i alla situationer får man leta länge efter . Så jag var arbetslös, hemlös och, den så vanliga depressionen efter att legat uppkopplad på en hjärt/lungmaskin började smyga sig på, jag försvann in i ett mörker. Tror inte att jag behöver gå in mer på att detta var mitt jobbigaste och mest tvetydiga minne under 2009.

3. Ovanlig inspelning

I mitten av 2009 så påbörjades inspelningen av Scarpoints  andra skiva med arbetsnamnet ”The mask of sanity”. Detta blev vändpunkten för mig då jag inte var i direkt fysisk eller psykisk form för att egentligen spela in. Men tack vare min käre vän Jocke Skog så lyckades vi vända det negativa och använda det till inspiration och drivkraft för att göra den bästa skivan jag någonsin, under mina tio år, spelat in. Saker började falla på plats, jag fick lägenhet, fick ett spännande och inspirerande jobb och jag kravlade mig upp ur mitt mörker tack vare Jocke, musiken, några speciella vänner och en viss Tix. Resultatet av allas otroliga ansträngning på denna skiva blev något jag inte varit med om tidigare. Jag känner en sån glädje och ödmjukhet inför denna skiva och är otroligt tacksam för att jag kunde vara delaktig i, något som jag vid början av året bara kunde drömma om, och det är ett minne som lever med mig för resten av mitt liv. Året avslutas så här i december med ett otroligt intressant projekt som vi jobbat med under dom senaste ett och ett halvt åren, något som vår käre Mattias Kling kommer berätta mer om inom kort!

Erik Thyselius, 32 år, tvåbarnspappa och trumslagare banden Scarpoint och Terror 2000. När han inte spelar så jobbar han med olika projekt inom FUSE på Fryshuset. Är otroligt svag för ”Rosa Pantern” och ”Monty Python”-humor. Han hoppas att en dag senare i livet kunna bygga och driva en egen studio i en enorm villa någonstans söder om Söder.

Årets tre från hit till miss:

1. Mys med Napalm Death i Birmingham

I samband med ett Close-Up-reportage fick ett lyckligt kex en nostalgisk sightseeing bland Birminghams bilfarbrikskyrkogårdar med de genomtrevliga grindgubbarna Barney, Shane och Nik Bullen. Titta på den halvdöda boaormen i Rich Bitch studios, höra Barney ta ton med ett paralyserat gäng tonåringar i en gammal replokal och Shane berätta om sin barndom som byfåne. ”Time waits for no slave” är därtill ett paradsläpp. Ibland överglänser hjältar sin egen legend.

2. De vandöda i samtiden, från pepp till misspepp

Efter ett hett tips vid årets början lade jag vantarna på ”True blood” och började titta maniskt. Voodoo, träsk, skallerormar, högerkristna rednecks, omotiverade Harlequin-sexscener och huggtänder – allt verkade rätt. Sedan gick allt snett. Det urartade i en vaselindimmig storm av aristokratiska hunkar och bleka brudar i månsken. Jag håller mig i framtiden till zombier. För primitiva för att romantiseras – för fula för fuck.

3. Ace Frehley och hans skiva

Space Aces första soloskiva på en smärre eon når trumhinnorna och halva ens världsbild rasar. Omslaget, låtarna, texterna. Om rockhäftet i karaokebåset på en Ålandsfärja tonsattes med hjälp av en skamlös överkamning och kryddades med Old Spice och ett naturläkemedel mot prostataproblem skulle det med all säkerhet låta som ”Anomaly”. Ibland – allt för ofta – sodomerar hjältar sin egen legend.

Annica Hedbrant är 27 år och kanske alibitjej på såväl Close-Up Magazine som Göteborgs-Posten. Själv hoppas hon dock att det är hennes snåriga synonymförråd och brinnande intresse för brötigt bröl som skaffat henne en metalbyline. Årets storverk är, det kan inte hjälpas, att bli hejdundrande kär i kollegan Daniel Josefsson – under en kristet fanatisk och magisk Woven Hand-konsert.

De tre nästan konstigaste händelserna 2009:

1. Martin Carlsson överger Close-Up för Sweden Rock 

Close-Up Magazines vassaste fyllo/journalist pissar tidningen i nyllet för en chefredaktörstjänst på konkurrenten Sweden Rock. Jag applåderar flytten och ger Martin en medalj för mod. Snyggt jobbat, på riktigt. Nu kanske Sweden Rock kommer att gå att läsa i framtiden.

2. Peter Forsbergs fot verkar funka hyfsat

Oväntat. I alla fall har den funkat i ett par matcher då han gjort succé, som vanligt. Men sen pajjar resten av kroppen istället och det blir inte så mycket hockey igen tydligen. Fan. Jag älskar Peter Forsberg och önskar inget hellre än att han får avsluta sin karriär på ett bra sätt.

3. Jag startar en blogg igen

Min medellivslängd på bloggande brukar vara under tre timmar. Jag tror jag slagit det med över en månad nu. Kommer den finnas kvar länge? Inte en jävla aning, jag försöker fortfarande komma på vafan jag bloggar för, men det har väl att göra med att det är roligt att skriva på svenska för en gångs skull (alla mina böcker går ju som bekant i det latinska språket).

Kenth ”Lord K” Philipson. 36 bast. Rockstjärna. Hjälte. Legendar. Äger www.globaldomination.se. Spelar i The Project Hate MCMXCIX och Torture Division. Är lite bättre än alla andra.

Tre människor jag egentligen inte ska gilla, men gör det ändå:

1. Lady Gaga

Eller som hon nu heter: Lady Gaahl Gaahl. Det finns nån sorts äcklig stjärnstatus över denna grymt fula bruden som gör att hon är intressant på nåt sjukt sätt. Sen är det ju ett plus att hon skitit ur sig lite roliga hits också.

2. Leif Edling (Candlemass)

Jag bara skojar. Jag älskar Leffe. Vad fan tro’ru? Snubben har skrivit ”Epicus doomicus metallicus” och är en sjukt trevlig prick. Men jag måste få med han på nån lista så det får bli i form av en trojansk häst, typ.

3. Linda Rosing

Och nu vänder vi på steken, denna subban gillar jag inte alls men hon måste också få komma in på nån lista. Jag skulle i väg på några spelningar för några år sen och då var vi på Arlanda i väntan på att checka in. Linda Rosing springer omkring och låter eftersom hon tydigen tappat bort sin plånbok eller pass. Hursomhelst så ville hon ha uppmärksamhet från allt och alla. Och det roligaste med detta är att när vi kommer hem från gigen vi gjort så är det lite artiklar i dagstidningarna om att Rosing fått ställa in sin medverkan i några tv-program för att hon ”var sjuk”. Sanningen var att hon sket i de uppdragen och drog ut med sina lika vidriga polare till nåt jävla charterland den veckan. 

Kenth ”Lord K” Philipson. 36 bast. Rockstjärna. Hjälte. Legendar. Äger www.globaldomination.se. Spelar i The Project Hate MCMXCIX och Torture Division. Är lite bättre än alla andra.

De skönaste liveupplevelserna 2009:

1. Nine Inch Nails, Arvikafestivalen

Har sett dem bättre vid flera tillfällen. Men känslan av att först få uppleva ett kaxigt NiN med Reznor i spetsen som i princip bara kör nytt material, för att därefter glömma mitt ben som slagits sönder mot asfalten tidigare och hoppa som en 16-åring till Head like a hole – sista gången live i Sverige – är obeskrivlig. Är forfarande, fem månader efter konserten, blå på benet – och glad i hjärtat.

2. Slipknot, Metaltown

Hade lika gärna kunnat säga Social Distortion i solnedgång på West Coast Riot kvällen innan. Men jag blev så sjukt överraskad över hur jävla tända och bra Slipknot var. Precis så grymma som man alltid hoppats, men som de inte levererat. För en gångs skull lätt att knäböja på kommando med en folkmassa framför ett band. All hope is not gone!

3. Nas, Way Out West

Okej, här tappar jag alla inbitna metalheadz. Men efter att ha sett Guds påstådde son Nasir Jones vara pinsamt, knäckande dålig två år tidigare, var det inte svårt att bli extatisk när han med tung elgitarr och glöd fick regnet att ge vika i Slottsskogen. Skäms inte för att säga att tårarna tittade fram tillsammans med solen till ”NY state of mind”. 

Kalle Malmstedt, 35 år, skriver om tung musik som hårdrock och hiphop i Göteborgs-Posten och är vid sidan av det bland annat nyhetsbyrån TT Spektras nöjesman i Göteborg. Har också den illa underhållna bloggen Certified, där den musikaliska kombon har förklarats närmare. Sjukt stolt över: Sina vackra headbangande barn och att Carl McCoy från Fields Of The Nephilim en gång ringde på hemtelefonen. Kolla även in hans blogg här.

2009 års tre sämsta horror-remakes:

1. ”My bloody Valentine”, regi: Patrick Lussier

(Originalversion av George Mihalka, 1981) 

Denna, mycket uppskattade, slasher-rulle har fått en ny, väldigt illasittande gruvarbetaroverall. Man har tagit ”Supernatural”-hunken Jensen Ackles och placerat honom i en urvattnad och inspirationslös version som konstigt nog lanseras i 3D. Allt känns lågbudget, 75 procent av filmen utspelas i totalt mörker och historien känns nu plötsligt skitlöjlig. Ska jag vara helt ärlig orkade jag inte ens kolla klart på denna bajskorv till film. Se icke! Kolla hellre in originalet, som först nu, efter snart 28 år, äntligen släppts ocensurerad. Men ändå – det som skrämmer mig mest är att Patrick Lussier ska regissera nästa ”Halloween”-film. Huvaligen!

2. ”Friday the 13th”, Regi: Marcus Nispel

(Originalversion av Sean S Cunningham, 1980)

Musikvideoregissören och remakekungen Marcus Nispel har redan ”The Texas chainsaw massacre” från 2003 på sitt samvete och snart ska han även omgöra Conan. Precis som med tidigare nämnda motorsågsrulle kan man inte direkt kalla denna film en remake, utan den är vad Hollywood kallar en re-imaginationing. Den börjar bra, men successivt ballar det ur fullständigt och blir värsta ”Scream”-smörjan. Många har spelat Jason Voorhees genom åren och mest erkänd som Jason är Kane Hodder. Här har man dock valt en ny förmåga; Derek Mears. Medverkar gör även den andra ”Supernatural”-hunken Jared Padalecki och konstigt nog suger han inte total purjo, utan gör ett godkänt jobb. Se den för vad den är, men förvänta dig inget fantastiskt.

3. ”The last house on the left”, regi: Dennis Iliades

(Originalversion av Wes Craven, 1972) 

Minst kass av årets remakes är grekiska nykomlingen Dennis Iliades version av Wes Cravens klassiska debutfilm. Filmen har en obehaglig stämning och liksom originalet är våldtäktsscenen väldigt jobbig att se på. Om alla remakes kunde vara på denna nivå skulle man kunna leva med faktumet att det är just en remake, och i detta fall känns det även berättigat då originalet är så pass gammalt. Egentligen är det här ingen horror-film utan en thriller och den gör det den ska. Det är lite spännande och det är lite action och det är lite våld. Varken bu eller bä, men helt klart minst sämst bland årets skörd av konstslakt. Spännande fakta är att Dennis Iliades ryktas bli den som regisserar remaken av ”The birds” (”Fåglarna”). Vette fan hur jag ställer mig till det egentligen.

Till sist vill jag vara lite positiv och nämna årets största horror-överraskning: Norska ”Död snö” (Regi: Tommy Wikola). Härlig nazistzombiesplatter. Blod mot snö uppe i de Norska bergen… så vackert! Och, ibland kunde jag nästan svära på att jag såg Abbath och Demonaz springa runt med sina instrument i bakgrunden.

Lawrence ”Larry Lethal” Mackrory är en 32-årig ceo-by day/heavy mettler-by night. Sångare i F.K.Ü. och basist i Enemy Is Us vars största bedrift i livet är att han tydligen står på den mytomspunna Listan där mer eller mindre tillgängliga metalsångare står prydligt uppradade. Listan används av stora till halvstora band som behöver en ny sångare… fort. Har dock aldrig sett listan med egna ögon och kan därför inte bekräfta dess existens.

Tre bästa punkspelningarna 2009:

1. The Living End (Debaser Slussen, Stockholm)

Kanske ett av världens bästa band alla kategorier. Giganter hemma i Australien och antagligen även här inom kort. (Länk.)

2. Green Day (Globen, Stockholm)

Proffs. (Länk.)

3. Anti Flag (Brew House, Göteborg)

Punkarna från Pittsburgh öser på i 110 från början till slut. Pricken över i är när dom i sista låten ställer trummorna mitt i publikhavet! (Länk.)

Neverstore är en energisk liten trio som bildades i Skövde för nio år sedan. Bandet – som består av Jacob Widén på sång/gitarr, Oscar Kempe på sång/bas samt trummisen Erik Lantz – har hittills släppt fullängdsskivorna ”Sevenhundred sundays” 2007 och ”Heroes wanted” året efter. Den 27 januari nästa år är det dags för album nummer tre, ”Age of hysteria”, som släpps både i vanligt format och som digital download med en bonuströja designad av Erik Ohlsson (Millencolin). 

De tre skönaste människorna jag träffat 2009:

1. Christian Stevenson

En av dom ansvariga på Monster Energy i Europa och en totalt galen snubbe! Inget är konstigt och han är alltid i centrumet på sina historier, idéer och skämt. Tog med hela Dead By April till Gauchos i London för den bästa stek jag någonsin ätit, classy place om man säger så! Dagen innan stod samma snubbe sketfull i en glittergrön sparkdräkt och skrek halsen av sig till Avenged Sevenfold med oss på Sonisphere UK.

2. Jon Stockman (Karnivool)

Australiensiska Karnivool är ett av dom bättre och skönare banden jag träffat på i mitt liv. Totalt avslappnade och goa grabbar som älskar musik och vill ha kul. Blev många bläckor tillsammans på höstens Englandsturnè. Skönast är dock bassisten Jon, som för övrigt övertalade Benji i Skindred att ”bränna bort” hans sugmärke på halsen (eller egentligen maskera det som ett brännsår med en cigarett) för hans fästmö skulle komma och hälsa på. ”Om jag brännt mig är jag ju bara dum, annars måste jag ju förklara skit.” (Länk.)

3. Tomt’n (Roddare för Meshuggah, Crucified Barbara mfl)

När vi spelade i Eskilstuna med bla Crucified hade undertecknad glömt sin strömkabel till förstärkaren och fick låna från denna oerhört sympatiska norrlänning, som det var första gången vi formellt träffade med en lapp som löd ”Lämna i hotellreceptionen, puss på pelvis”. Kvällen slutade med att jag, Tomt’n och vår turnémanager Olle satt på vårt rum, drog i oss bärs och snackade flummig musik till runt sex på morgonen.

Johan Olsson, 27, spelar i rockbandet Dead by April. Han är en engagerad, sarkastisk ordbajsare som gärna tillbringar tid på så mycket han bara hinner när han inte sysslar med musiken samt gärna skriver presentationer av sig själv som mest liknar en halvtafflig kontaktannons.