Arkiv för tagg hardcore

- Sida 2 av 2

Nattens video

av Mattias Kling

Sitter just och rippar ner Sick Of It Alls diskografi till iPoden, när det slår mig vilken fantastiskt underhållande video gruppen gjort till låten ”Step down”.

Ni som förstår humorn förstår den. Ni andra kan skita i det.

Men, då tar vi och kollar lite va?

Nytt från Sick Of It All

av Mattias Kling
Mattias Kling med Lou Koller

NYHC-veteranerna, med vilkas sångare Lou Koller jag hänger på bilden här ovan, har gjort spåret ”Death or jail” tillgängligt för allmänheten här.

Kompositionen är det första offentliga smakprovet från kommande albumet ”Based on a true story”, som släpps den 20 april. Och då jag är en av de lyckosamma jävlar som har fått höra hela skivan så kan jag förhandsstipsa om att få lär bli besvikna.

Texter från december (typ)

av Mattias Kling

Hey bloggerlovers.

Som tydligt är, har det varit dåligt med uppdateringar med texter av yours truly och annat under december. Jag skyller på flyttstök, en önskan om lugn och ro när tillfälle gavs och allmänt rådd med gästbloggare och övrig administration.

Men, i alla fall. För er som inte har önskat/orkat köpa papperstidningen eller missat skiten på nätet så kommer här december i ett sammandrag.

Publicerad 12/12:

Backyard Babies ”Them XX”

++++

Backyard Babies

Them XX

Billion Dollar Babies/Versity/Universal

HÅRD ROCK

För en gångs skull så är huvudinslaget det minst intressanta.

När Nässjös mest högexplosiva bidrag till den svenska rockhistorien väljer att sluta pärmarna runt en tjugoårig karriär så blir det egentliga bokslutet just – en bok. Och som sådan är kaffebordsprodukten ”Them XX” synnerligen läcker och iögonfallande. I ett generöst paket sammanfattas karriären i bildform. I svartvitt. Ickekronologiskt. Och, så klart, så snyggt att ögonen önskar sig plastikoperationer och nya linser.

Men det som verkligen motiverar inköpspriset är i stället de fyra skivor som dispositionsmässigt fungerar som ett tänkbart anslag till fotoparaden. Det borde liksom räcka med en cd med kvartettens mest kända låtar, men därutöver medföljer inte mindre än två skivor som förenar singelbaksidor med covers och andra mer perifera prestationer. Slående god kvalitet rakt igenom, speciellt där det fräckt tolkas bland andra Social Distortion, Misfits och Ramones, även om några avrundande remixer har mer komplementvärde än äkta njutbarhet.

Dessutom repriseras dvd-utgåvan ”Jetlag – the movie” – en ogenerad skildring av det band som likt inget annat i Sverige tjurrusat in i en sex, drugs & rock ’n’ roll-tunnel och som kommit ut helskinnat på andra sidan – en boxunik dokumentär samt en komplett videoparad.

Är det ett bokslut eller bara ett kapitel som väntar på att kompletteras med nya anekdoter, kroppsjuice och småländskt rockskorrande? 

Framtiden får besvara den frågan. Men vad som än må komma är ”Them XX” ett musikaliskt testamente som alla kan dra vinning av.

Mattias Kling

Publicerad 19/12:

ÅRETS BÄSTA ALBUM:

Mastodon ”Crack the skye”

1. Mastodon

Crack the skye

PROGROCK Brent Hinds råkade i slagsmål med singer/songwritern William Hudson i Las Vegas, hamnade i koma och rehabiliterade sig därefter i åtta månader på verandan med en akustisk gitarr och söta rökverk. Under dessa förutsättningar föddes så ”Crack the skye” – ett verk som drivs av ett konceptuellt tänkande och som kopplar ihop Stephen Hawkins teorier med Rasputin och… luft. Det må låta hur pretentiöst som helst. Men slutsatsen är bara oerhört utmanande och makalöst bra på en och samma gång. Ett mästerverk så fantastiskt att himlen rämnar.

Alice In Chains

2. Alice In Chains

Black gives way to blue

ROCK/METAL Med ballar av stål plockar William DuVall upp Layne Stayleys fallna mantel och bildar ett nervdallrande par med Jerry Cantrells skärrade harmonier. Det finns bara fem ord som i år är synonyma med succécomeback. Och det är ”Black gives way to blue”.

Behemoth

3. Behemoth

Evangelion

DEATH METAL Med en förbluffande lätthet förvandlar gruppen sina burdusa höghastighetsattacker till vanilj som fullkomligt smälter i munnen. Låtarna, för det handlar verkligen om låtar, är så medryckande att man bara kan häpna. Och vare sig det handlar om Morbid Angel-dunder eller Bathory-brak är ”Evangelion” ett glädjebudskap som kan övertyga fler än de redan frälsta.

Hardcore Superstar

4. Hardcore Superstar

Beg for it

HÅRDROCK Nytillskottet Vic Zino sprutar en redan överstyv thrashsleaze så full av energi att inte ens en lätt stillastående halvballad i halvtid lyckas slå hål på en uppåtgående formkurva. Guldlåtarna staplas på varandra under en uppsluppen fest som inte är över innan de sista tonerna i ”Innocent boy” aviserar hemgång med tungt huvud och lätt hjärta.

Candlemass

5. Candlemass

Death magic doom

METAL Candlemass hämtar upp sin vågspräckande tyngd från medvetandets mörkaste vrår, men smyckar därtill med harmonier så luftiga att de svävar likt moln runt bergstoppar. Det märks i Tony Iommi-tjocka riff, i Rob Lowes högst myndiga sång och i låtar så väldiga att de borde ha egna gps-koordinater.

ÅRETS BÄSTA LÅTAR:

1. Mastodon

The czar…

PROGROCK Via fyra passager tas lyssnaren med på en halsbrytande tiominutersfärd där det absolut bästa från rockhistorien presenteras på ett blänkande silverfat. 



2. Katatonia

Liberation

METAL Lika fantastisk som snöstormen utanför fönstret, lika varm som ett par ben under filten. 

Hardcore Superstar

3. Hardcore Superstar

Innocent boy

HÅRDROCK Så här ska ett superalbum knytas ihop – med en Mötley Crüe-fräsig hymn som är allt annat än oskyldig



4. Hatebreed

In the ashes they shall reap

METALCORE En upplyftande uppmaning att kämpa vidare, vilken skit världen än må kasta på dig.



5. Bring Me The Horizon

It was written in blood (L’Amour LA Morgue remix)

METAL/HARCORE Det här bandet är mer än fräcka frisyrer och skinntajta jeans. Bara så att ni vet.

Publicerad 2/1 2010:

00-TALETS BÄSTA LÅTAR

 

1. ONE OF US MUST HANG (KHOMA)

ROCK Efter två minuter och fyrtiosju sekunder stannar tiden. Då brister alla skyddsvallar. En sorgsen gitarrslinga får växa sig övermäktig och sköljer över lyssnaren likt en tsunamivåg som samtidigt är hotfull och så förbannat vacker att den inte hör hemma i den här usla världen. Och när den sista tonkaskaden har ebbat ut står sångaren Jan Jämte fortfarande flämtande och viftar med armarna i hopp om att finna balans. Nollnolltalet har aldrig låtit vackrare än så.

2. B.Y.O.B. (SYSTEM OF A DOWN)

METAL I textraderna ”Why don’t presidents fight the war?/Why do they always send the poor?” sammanfattas en hel tidsanda, påeldad och förargad av George W Bushs krig mot terrorn i Irak och mot den egna befolkningen på hemmaplan. Trött polemik, kanske. Men tonsatt av en musikalisk uttryckstombola där thrash möter solskenspop och österländska harmonier blir det som ett brandtal av inspiration. Blast off – it’s party time!

3. THE DRAPERY FALLS (OPETH)

METAL Få låtidéer håller för att kavlas ut i närmare elva minuter. Men i Opeths fall är den omfångsrika formen snarare en förutsättning än en begränsning och innan ridån till slut faller har i stort sett alla sinnesstämningar bearbetats.

4. ALL ON BLACK (ALKALINE TRIO)

PUNK I år skaffar jag låtens galghumoristiskt tvetydiga öppningsrad som magtatuering. Det är mitt enda nyårslöfte, då det här är ett stycke som verkligen är hudnära.

5. PARABOLA (TOOL)

METAL Under 1980-talet gjorde Queensrÿche termen ”thinking man’s metal” till sitt adelsmärke. Tjugo år senare tar Maynard James Keenans intrikata konstellation över den yrkesbeteckningen, med en perfekt avvägning mellan intellekt och auktoritet.

6. PASCHENDALE (IRON MAIDEN)

METAL Inte bara för att Maiden är Maiden, och därmed per definition världsbäst. Utan minst lika mycket för att det här är Steve Harris mest närgångna krigsskildring sedan ”Afraid to shoot strangers”.

7. HURT (JOHNNY CASH)

COUNTRY En man som har börjat skönja slutet på sin livsresa tar Trent Reznors självdestruktiva gospel och gör den till sin egen sorti. Den som inte berörs av den färden har inget hjärta.

8. ANGEL’S WINGS (SOCIAL DISTORTION)

PUNK När turen är slagen i botten går det alltid att lita på att Mike Ness lyfter upp en igen. Som med denna fantastiska avslutningsfanfar på albumet ”Sex, love & rock ’n’ roll”.

9. M.I.A. (AVENGED SEVENFOLD)

METAL Ett formidabelt möte mellan Iron Maidensk galoppmetal och solbränd västkusthardcore.

10. FACING WHAT CONSUMES YOU (HATEBREED)

METALCORE Vill du bygga muskler, se då till att ha Connecticuts finest som träningsmusik. Biffigare än så här blir det knappast.

Every Time I Die i busskrasch

av Mattias Kling
Every Time I Die

Det Sverigeaktuella svängcoregänget – som snart gör bland andra In Flames, Killswitch Engage och Dead By April sällskap på svensk mark – råkade ut för en bussolycka i måndags på väg till spelningen i Wiesbaden, Tyskland.

Lyckligtvis skadades ingen i kraschen, som emellertid totalförstörde gruppens buss, och bandet fortsätter Taste Of Chaos-turnén som planerat.

– Alla mår bra. Vi lyckades till och med rädda några öl, lugnar frontmannen Keith Buckley oroliga fans via sin Twittersida.

Every Time I Die, aktuella med albumet ”New junk aesthetic”, spelar i Stockholm på fredag, i Göteborg på lördag medan Malmö får vänta till den 14 december.

Topp tre vid tre – från mig

av Mattias Kling
Bild 1.jpg

Äh, okej. Hade tänkt upplåta tyckarplatsen åt andra denna decembermånad, men har en liten lista som säkert kan roa någon.

Och, om inte. Skit samma. Finns säkert någon annan tillräckligt puckad blogg som ni annars kan lägga vikt vid. Så, here goes.

3 coolaste gästbloggarna 2009:

Immortal.jpg

1. Immortal.

De norska bergatrollen vägrade röra datorn och lämnade i stället över en papperslapp. Med ett enda budskap. Som var ”svenskjävlar”. Vad finns det inte att älska med det?

Adde:Jannike.jpg

2. Adde Andréasson (Hardcore Superstar) och Nikki Wikked (Crucified Barbara)

Timmen var sen, backstage på Sweden Rock. Powerparet var glatt så det stod härliga till och bloggade på så att tangentbordet fick sitt. Och så kom det till bilden. Och frågan. ”Vill du ha röv?” Vilket det så klart blev. Två rockstjärnestjärtar på samma ruta – världsklass.

Lou.jpg

3. Lou Koller (Sick Of It All)

Han kollade allt in min Alleyway dragon-tatuering på benet. Och tyckte det var kul att figurera på samma blogg som Raised Fist. NYHC-giganten är en av få stjärnor som kan få mig ur balans… vilket också gjordes på West Coast Riot. 

 

Veckans recension

av Mattias Kling
AC4 ”AC4”

 

+++

AC4

AC4

Ny Våg/Sound Pollution

PUNK 15 rudimentära utbrott på knappa 21 minuter säger det mesta. AC4 är punk med versaler, pannan i linsgrytan och två fingrar upp i normalitetens grovsoprum. När den tidigare Refused-duon Dennis Lyxzén/David Sandström nu åter bestämt sig för att göra gemensamt projekt så låter det inte som tidigare nämnda grupp – eller ens som det Youth Of Today-doftande sidospåret Final Exit. I stället har klockan vridits så långt tillbaka som till 1982 när Jerry’s Kids, F.U.’s och Minor Threat får vägleda en härligt skramlig, men ändå melodiös, energiexplosion. Ungefär lika kontrollerad som en vinglig skateboardfärd till fritidsgården.

Bästa spår: ”Won’t bow down”.

Mattias Kling

 

Abhinanda gör comeback

av Mattias Kling
Abhinanda

Efter en dvala på nära tolv år gör Umeås andra band i straight edge-hierarkin (efter Refused) tidigt nästa år fyra spelningar. Tre av dessa är förlagda till Japan, men den 26 januari gör José Saxlund (sång), Kristoffer Steen och Adam Nilsson (gitarr), Jonas Lyxzén (trummor) samt Mattias Abrahamnson (bas) en fågel Fenix på Kafé 44:s scen.

Abhinanda bildades tidigt 1990-tal som ett direkt resultat av de gynnsamma förhållandena för giftfri hardcore som rådde i Västerbotten. Gruppen hann släppa två mini-skivor samt tre fullängdare innan den lades ner 1998 efter långköraren ”Rumble”.

En video till låten ”City of hope” går att syna här.

Lite lyssningstips

av Mattias Kling

Nätter som dessa, då jag plöjer igenom skivhögarna så hittar jag så klart en hel del fräck musik som inte passar i det stora Aftonbladet. Eller helt enkelt inte får plats. 

Så därför kommer här lite spridda tips på sådant som är lyssningsvärt. Inga ingående recensioner, inga superlativ eller adjektiv från magen. Bara lite länkar att kolla upp, njuta och förhoppningsvis hitta något som du kanske inte annars hade lyssnat på.

Och, suger skiten? Klicka på nästa länk då.

Dare ”Arc of the dawn”

Dare: ”Arc of the dawn” (AOR/FOLK)

Länk.

Belphegor ”Walpurgis rites – Hexenwahn”

Belphegor: ”Walpurgis rites – Hexenwahn” (DEATH METAL)

Länk.

strike anywhere ”iron front”

Strike Anywhere: ”Iron front” (PUNK/HARDCORE)

Länk.

Babylon Bombs ”Babylon's burning”

Babylon Bombs: ”Babylon’s burning” (HÅRDROCK)

Länk.

Månegarm ”Nattväsen”

Månegarm: ”Nattväsen” (METAL)

Länk.

Freak Kitchen ”Land of the freaks”

Freak Kitchen: ”Land of the freaks” (ROCK)

Länk.

Incite ”The slaughter”

Incite: ”The slaughter” (METAL/HARCORE)

Länk. 

Veckans recensioner

av Mattias Kling

Saxade direkt ur Nöjesbladet i lördags, den 26 september.

Läs först, gnäll sen.

Hatebreed ”Hatebreed”

 

++++

Hatebreed

Hatebreed

Roadrunner/Warner/ADA

METALCORE Som så många andra självbetitlade album mitt i karriären är detta något av en nystart. Hatebreed plockar upp den genreöverskridande tråden från coveralbumet ”For the lions” och lyckas därför i elfte timmen undvika en befarad frontalkollision med stagnationsväggen. Med en grund som alltjämt är satt i märgig testosteronhardcore spetsar kvintetten när det passar tornadotordönet med inslag från såväl lättskrålad gatupunk som mer intrikat metalmaffiga gitarrslingor. Resultatet är både så intensivt att man tappar hakan och så oförutsägbart att intresset faktiskt är på topp de 14 fullmatade spåren igenom.

Bästa spår: ”Not my master”.

Mattias Kling

 

Mustasch ”Mustasch”

 

+++

Mustasch

Mustasch

Regain/Warner/ADA

HÅRDROCK Det är främst det sturska tonläget som imponerar. När Ralf Gyllenhammar gör upp med sitt eget fyllejag i ”The man the myth the wreck” eller tänder en Metallica-fet riffholk i ”Blackout blues” fullträffar ett nytrimmat Mustasch med 50 procent nya medlemmar rakt i en gillandenerv som tidigare mest har kittlats. Emellertid är denna känsla inte albumkonsekvent. Folkvisetonerna i ”Desolate” känns mer förvirrande än oväntade och en blid ”I’m frustrated” är snarare sentimental än innerlig. Ojämnheten från förr är med andra ord konstant, något som måste rätas ut om gruppen även kvalitativt ska få bestiga den svenska hårdrockstronen.

Bästa spår: ”Damn it’s dark”.

Mattias Kling

 

Sida 2 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB