Det är kanske inte samma sak. Och inte ens i samma del av landet.
Men Rockweekend i Söderhamn har beslutat sig för att ge dem som har löst entré till Hultsfredsfestivalen gratis entré till nästa veckas begivenhet.
– Då vi redan nått break even och sålt fler biljetter än totalt förra året till Rockweekend så beslutade vi oss därför att erbjuda de som köpt biljett till Hultsfred att gratis få möjligheten att besöka Rockweekend i Söderhamn istället, säger Martinus Eriksson, festivalchef på Rockweekend.
– Vi önskar Hultsfredspubliken välkommen till Rockweekend och hoppas att kusinen i Småland kan återkomma i framtiden, då vi tror att en musikalisk mångfald gynnar den svenska livescenen som helhet.
För att göra bytet är att ta den kod biljettinnehavaren kommer att få från Eventim och uppge den när man köper biljett till rockpartyt i norr. Notera dock att serviceavgift samt eventuell campinghyra tillkommer.
Mer info om akterna på Rockweekend (bland andra Deep Purple, Sebastian Bach, Twisted Sister och Venom) lämnas på evenemangets hemsida.
Även Arvikafestivalen har beslutat sig för att erbjuda Hultsfredsbesökarna plåster på såren. Där får biljettinnehavarna förvisso pynta 500 kronor för ett festivalpass, men då också uppleva konserter med bland andra In Flames, Volbeat och Takida. Mer info hittar ni här.
Den danska thrash ’n’ roll-combon har valt lite svensk ärkedöds som uppvärmningsakt på sin kommande turné.
Det innebär att Entombed värmer upp publiken inför huvudakten under de fem aviserade Sverigespelningarna i oktober. Dessutom har Volbeats landsmän i The Kandidate kontrakterats som extra underhållning.
– Vi är glada över att ha Entombed med som förband till vår Europaturné. De har varit en stor inspiration och ett band som vi har gillat i 20 år, kommenterar sångaren/gitarristen Michael Poulsen värvningen.
Här uppträder Volbeat, Entombed och The Kandidate i höst:
Med tanke på de senaste veckornas härjande på diverse festivaler så har jag inte heller lagt upp de då aktuella recensionsalstren här som sig bör.
Det blir det bättring på nu, då tre veckors texter publicerade i Nöjesbladet (där ni självklart läser anmälningarna bäst varje fredag) presenteras nedan. Beklagar dröjsmålet, men jag har haft viktigare saker i huvudet. Eller bara varit lat. Välj själv – vilken anledning som helst kanske duger lika gott.
Men, what the heck. Vi kör väl då?
Publicerad den 11 juni:
+++
The Gaslight Anthem
American slang
Side One Dummy/Bonnier Amigo
ROCK Enligt Norstedts senaste transatlantiska ordlexikon är The Gaslight Anthem synonymt med besjälad punk ’n’ roll, en definition som stämmer. På tredje fullängdaren framstår Brian Fallon och pojkarna än mer som ett halstatuerat alternativ till svenska Moneybrother, med lika mycket soul som Bruce Springsteen insprängt mellan New Jersey-jordiga tonfasader. Därmed märks få revolutionerande avsteg från den linje som stakades ut med utmärkta föregångaren ”The ’59 sound”, utan det som görs är stringent och kvalificerat. Men tyvärr känns låtarna denna gång inte så genombra som man kan önska.
Bästa spår: ”Orphans”.
Publicerad den 18 juni:
++
Ozzy Osbourne
Scream
Epic/Sony
HÅRDROCK I det minutkorta avrundningsnumret låter det som om han är redo att sluta pärmarna om den turbulenta karriären.
”For all these years you’ve stood by me/God bless/I love you all”, sjunger Ozzy i något som lika mycket kan tolkas likt ett offentligt avsked som en kärleksbetygelse. Som om han vore helt till freds med att en gång för alla retirera bakom portarna till sin Beverly Hills-villa och lägga tillvaron som älskvärd metalpajas bakom sig.
Vid 61 års ålder är detta knappast någon revolutionerande inställning. Och inte helt ogrundad.
För på det elfte riktiga studioalbumet (en uppsjö samlingar och liveutgåvor naturligtvis borträknade) är det svårt att hitta någon egentlig glöd och närvaro i den forne Black Sabbath-sångarens tilltal. I stället gömmer han sig bakom en hårt digitaliserad ljudbild där rösten i exempelvis ”Let it die” är väldigt effektmarinerad och där den kyligt maskinella ljudbilden ofta för tankarna till nittotalstypiska akter som White Zombie. Nykomlingen Gus G (Firewind med flera) får gott om utrymme att spritsa fingerfärdighet över felfritt Pro Tools-strama ljudmattor och soundet är så lyxigt att man som lyssnare nästan förleds att bortse från hur bleka många av melodierna är.
De stunder som verkligen, även efter envisa innötningsförsök, biter sig kvar är därför lätträknade. Till dessa hör ”Iron man”-passningen ”Soul sucker”, ”Latimer’s mercy” eller Beatles-inspiererade ”Time”, medan många andra stycken låter salt men smakar maräng.
Problemet ligger alltså inte i att ”Scream” vill framstå som ett fräscht och modernt hårdrocksalbum.
Det tvivelaktiga beror i stället på att det har så svårt att lyckas med uppgiften. När alltför stor vikt ägnas åt ytan i stället för dess låtmässiga djup blir det lite som att sätta en flådig Bentleykaross på en besiktningsunderkänd Toyotastomme. Exteriören är fortfarande iögonfallande, men kör du ut på motorvägen så riskerar du att tappa hela avgassystemet.
Tillåt mig tjuta – det här får inte vara vägs ände.
BÄSTA SPÅR: Melodier som verkligen spräcker huden är få, men ”Life won’t wait” är en av dem. Brännande arenarock med förvånansvärt avslappnade gitarrer i versen.
VISSTE DU ATT… Gitarristen Gus G egentligen heter Kostas Karamitoroudis och under åren 1999–2002 kunde kalla Göteborg för sitt hem? Det egna bandet Firewind släpper skivan ”Days of defiance” i höst.
LYSSNA HELLRE PÅ… ”Blizzard of Ozz” (1980). En fullträff – inte bara på grund av Randy Rhoads vansinnigt begåvade gitarrinsats utan även för att låtarna med få undantag är mästerliga. Se dock till att få tag på originalversionen, på den nu tillgängliga utgåvan är bas och trummor nyinspelade av Rob Trujillo (Metallica) och Mike Bordin (Faith No More).
Publicerade den 25 juni:
++
Danzig
Dethred sabaoth
AFM/Sound Pollution
METAL Enligt en känd sanning blir Fan själv blir lite religiös på äldre dagar. Det stämmer emellertid inte på hårdrocksvärldens egna Evil Elvis, även han alltmer framstår som en blekare kopia av sig själv. Bara lite tröttare och en smula mer gnällig. Vad som på förhand har kallats en kreativ återgång till guldåren i skarven 80/90-tal stämmer bara delvis. Och då främst som beskrivande andra albumhalvan, där vi hittar dramatiska stycken likt ”Mother”-parafrasen ”Deth red moon” och ”Pyre of souls”-duon. Samtidigt är produktionen så demoluddig och skrovlig att helhetsintrycket snarare blir det av ett hafsverk än en ny formtopp.
Bästa spår: ”Deth red moon”.
ÅTERBLICKEN: MEGADETH
Som Danko Jones valde att uttrycka det: En t-shirt med ordet megadöd felstavat dömer bäraren till ett liv av ”Star trek”, grabbfester och kroniskt runkande.
Men, vem behöver köttsligt umgänge när man kan lägga all sin energi på en riktig thrashutlösning i stället?
Som exempelvis ”Rust in peace”.
NÄR? 24 september, 1990.
VAR? Kalifornien, USA.
VARFÖR? Frontmannen och gruppens enda konstant Dave Mustaine hade ett nyss avslutat tolvstegsprogram i ryggen när han rekryterade trummisen Nick Menza och gitarristen Marty Friedman och började jobba på Megadeths fjärde studiomacka.
Att nykterheten inte var bestående vet alla, men den då 28-årige ledaren lyckades ändå tillsammans med Mike Clink (Guns N’ Roses med flera) få ihop en skiva som än i dag förbluffar i sin snillrika komposition.
Från den inledande diatriben ”Holy wars… punishment is due” till den avrundande riffcykeln ”Rust in peace… Polaris” är det här liksom ett album som är gjort som en helhet. Och som därför gör sig väldigt bra att framföras som just en helhet.
Och… just det. Det är precis vad gruppen, nu även med då aktuelle basisten Dave Ellefson i sättningen, gör under headlinespelningarna på den nu pågående turnén.
Om två veckor står ensemblen som inte kan stava till megadöd på scen som ett av dragplåstren på färskingfestivalen Getaway Rock i Gävle.
December är för de flesta så klart luciafirande, julstress och förberedelser för att lägga ännu ett år åt handlingarna.
Men i år kommer ett synnerligen välkommet avbrott i helgstöket – då inte mindre än fyra hårdriffande grupper gör gemensam sak under parollen Thrashfest 2010 på Debaser Medis den 8 december.
På scen denna afton står grekiska Suicidal Angels, amerikanska veteranakterna Death Angel och Exodus samt nyligen Metaltown-aktuella germanerna i Kreator.
Biljetterna till denna helkväll släpps måndag den 28 juni via Debaser och Tickster.
Precis tillbaka från biografen i Tumba Folkets hus, en omgivning så o-thrash det kan bli, och kvällens visning av The big four live. Får säga att initiativet är fantastiskt, att kabla ut unika konserter så att folk även i Knäckebrödhult kan få se dem i något som i alla fall ska vara livesändning. Och med ett fett ljudsystem och stor skärm.
Det mesta funkade bra, förutom att ljudmixningen nedifrån Sofia, Bulgarien, knappast gjorde sig för en biosalong. Genomgående för alla band var att trummorna hamnade väldigt lågt i mixen och speciellt Slayer och Megadeth ofta lät grötigare än ett fat Ris à la Malta på julafton.
Men, det var ändå en unik afton. Inte nog med att thrashscenens åttiotalsgiganter turades om på scen – de tog även det historiska tillfället att stå på den. Samtidigt.
Som första extranummer på Metallicas set fick bandet sällskap av medlemmarna i Slayer, Anthrax och Megadeth i en förbrödrande version av Diamond Heads ”Am I evil?”. Med tanke på de hårda ord som har utbytts mellan grupperna – allt på ett eller annat sätt utgående från Megadeths Dave Mustaine – så var det en tjusig syn. Även om Kerry Kings synbara frånvaro tyder på att han inte har glömt gammal groll med, just det, Mustaine.
Nedan följer gruppernas spellistor på biosändningen. Och även ett snabbuppladdat klipp från ovan nämnda happening. Och tydligen var min uppladdning på Youtube så exklusiv att formidabla nyhetssajten Blabbermouth valde att länka till min muggiga iPhone-film. Ibland är snabbheten det som betyder något.
*update* Efter att detta blogginlägg publicerats så dök det upp ännu en Youtube-video, filmad från publikplats i Sofia. Jag slänger med den också då.
Vi har precis upplevt en av de mest magiska dagarna i våra liv.
Vi har Gurra (till vänster på bilden) med oss, vi har mött en publik som inte är av denna värld och vi hoppas att alla fick samma utdelning av konserten som vi själva fick.
Vi har inget annat att säga till göteborgarna och Metaltownpubliken – ni har fyllt ett stort hålrum i våra hjärtan. Vi har även signerat skivor ute på området och det var magiskt. Det var så mycket folk att vissa var tvungna att vända för att de inte kom in.
Nu ska vi supa norrländsk dunk och kolla in Sabaton, ett av Sveriges bästa band tillsammans med Sonic Syndicate och Pain/Hypocrisy. Pekka är en riktig king!
I morgon blir det att kolla in Sodom och Hellyeah!
Fuck the world, hail and kill – Raubtier will survive.
Made it back to Sweden finally for the festival season and we are fucking hungry. Like… starving. We want sushi, kebabs… anything! But first – we will rock! We’re playing Metaltown today and then moving on through Europe.
We will be back soon hopefully to play a proper tour. And thanks for reading this and come see us play. We are hungry…
Och, återigen. Här kommer mer redogörelser för sakerna som har hänt här i Göteborg det senaste dygnet.
För det första måste jag säga att klippen är väldigt muggiga. Speciellt när det gäller ljudet. Så, skruva ner högtalarna och kisa när du kollar. För mycket bättre än så här blir det inte med en iPhone i en tajt konsertlokal då Peter Iwers mäktiga bas skorrar igenom allt.
Efter ett alltför kort vardagsbesök rullar festivalkärran nu igen. Sitter i skrivande stund på ett X2000 med slutstation Göteborg och kämpar mot en uppkoppling som inte tillåter mig att använda Aftonbladets säkerhetsprogram så att jag kan lämna min Ozzy Osbourne-recension (dragplåster i Nöjesbladet på fredag) på avsett sätt.
I stället blir det till att, i sann SRF-anda, mejla in 2 800 tecken text (med tilläggen) och be en stilla bön för att inga konstiga tecken eller liknande försvinner.
Let me hear you scream – for a steady Wi-Fi on the railroad.
Men, i alla fall. En hektisk men kul vecka väntar på Sveriges baksida. Inleder redan i kväll med att recensera Rise Againsts klubbspelning på Sticky Fingers, betar mig igenom West Coast Riot och In Flames intima gig i morgon kväll. Och sen väntar ju Metaltown, och där vet man aldrig vad som kan ske, innan målgång sker när söndag har blivit måndag och en recension av HIM:s framträdande på Pier Pressure har nått redaktionen i Stockholm.
Det kommer att bli hektiskt. Säkert kommer jag att bryta ihop både en och två gånger. Svära över diverse umbäranden och vara redo att sätta mig på närmsta färdmedel hem till huvudstaden igen.
Men det gör jag inte, så klart. Så – häng med mig i veckan, vet jag. Det kan ju bli riktigt kul.
