Arkiv för tagg gene simmons

- Sida 1 av 1

På tal om ingenting: Tre återföreningsskivor som inte blev så bra

av Mattias Kling
facepalm-wallpaper

Ni har säkert noterat det tidigare: jag gillar ganska så halvnya Carcass-plattan ”Surgical steel” (läs recce här) ganska så mycket.

Därmed motsäger gruppen, som här offentliggör sin första studioskiva sedan 2005 års ”Swansong”, en oskriven regel inom nöjesvärlden. Nämligen den som klargör att föredettingar som försöker göra sig nya karriärer genom att rota i tidigare konstellationer ofta bombar på ett eller annat sätt.

För att hitta sådana behövs det inte något större rotande i arkiven. Vare sig det handlar om Sylvester Stallones desperata rotande i Rambo- och Rocky-arkiven för några år sedan, ”Basic instinct 2” eller nylanseringen av ”Futurama” är visan densamma – då är då och nu är nu. Och sällan mötas två tidsepoker på avsett vis.

Nu är ju det här ändå en musikblogg och bör väl därför vikas åt sådant. Som tre plattor that should not be. But still is. Alltså några upphausade comebackalster som slog i backen på ett eller annat sätt.

Precis det som ”Surgical steel” inte gör, alltså.

Guns N' Roses ”Chinese democracy”

1. Guns N’ Roses ”Chinese democracy” (2008)

På ett sätt var det här ett dödsdömt projekt ganska långt före release. Ju längre tid som förflöt mellan releasen av den dubbla ”Use your illusion”-utgåvan 1991 och dess riktiga uppföljare (coverplattan ”The spaghetti incident” räknas inte i sammanhanget) desto fler gamla musikanter tycktes Axl Rose göra sig fiende med – och desto längre från den riviga punksleazerockarolla som en gång skickade gruppen långt upp på himlen tycktes han komma.

Skit för stunden i att det här blev det överhemult dyrt album att spela in. Fokusera i stället att det är en svår platta att lyssna på. Förvisso kanske inte den totala nosdykning som guldplatsen på en sån här ickehedrande lista fordrar, men ett sånt svek mot gruppens namn att man bara häpnar. För nog märks det att alstret har spelats in vid en rad tillfällen och sen, till synes slumpmässigt, satts ihop till något som ska likna riktigt bra låtar. Vet ni vad? Det är det inte. Fräcka idéer finns, men dessa fullföljs aldrig. Det lättindustriella elektronikasoundet som säkert kändes futuristiskt och nyskapande då ”Chinese democracy” började sammanställas hann bli lika unket som otvättade flanellskjortor innan verket till slut nådde handeln och helheten är, ja, likt ett pussel där bitarna inte passar med varandra.

Det har nu gått fem år sedan skivan släpptes. Och det har så smått börjat pratas om att Axl och hans inhyrda hjon funderar på att göra något nytt ihop i studion.

Fan tro’t, säger jag.

Limp Bizkit ”Gold cobra”

2. Limp Bizkit ”Gold cobra” (2011)

Jag vill minnas att jag gav den här pruttkorven :+: i betyg för lite mer än  två år sedan.

Det var väldigt snällt av mig i sådana fall. Ett utfall av övergenerositet som jag egentligen inte ska bjuda på, annat då det är motiverat. Måhända beror denna vänlighetsgest på att jag faktiskt var nyfiken på vad Fred Durst och hans frat boy-combo skulle åstadkomma. Det kändes ju ändå som att det sladdriga kexet hade lärt sig något av kraschlandningen som följde på mindre uppskattade albumet ”Results may vary” (som förvisso bjöd på en blöt monsterhit via The Who-covern ”Behind blue eyes” men som i övrigt stank surströmming) och dess tillbaka till rötterna-uppföljare ”The unquestionable truth, pt 1” när nollnolltalet började sikta mot upploppet.

Men icke.

Guldkobran är inget bra album, hur man än vrider och vänder. Det går förvisso att spåra någon slags vilja att ta tillbaka känslan på de framgångsrika ”Three dollar bill, y’all” och ”Significant other” men det blir likväl dynga av det hela. Den som önskar fördjupa sig i dess uselhet gör det gärna genom pinsamma ”Shotgun”, ”Douche bag” eller ”Shark attack”.

Det är ungefär på den nivån skivan ligger. Intellektuellt på samma fotknölshöjd, eller strax därunder, som Chris Griffins ”Evil monkey song” i ”Family guy” eller Drängarna.

Vi var nog många som trodde att det här skulle innebära dödsstöten för gruppen. Men icke så. I april i år släpptes singeln ”Ready to go” (som i all ärlighet faktiskt inte var helt pissdålig) och nu på lördag spelar Limp Bizit på Klubben i Stockholm. Vilket kanske kan bli kul, ändå.

Gene Simmons ”Asshole”

3. Gene Simmons ”Asshole” (2004)

Jag säger bara: ”Firestarter”. Igen: ”Firestarter”.

Hahaha! Fy fan. Vilken utomordentligt praktusel idé att Kiss-tungan ska ta sig an modern dansmusik. Ungefär lika rimligt som när Manowar ger sig på att nyinspela sina gamla skivor (”Kings of metal MMXIV” släpps nästa år, sägs det) eller då Dead By April uppträder på ”Allsång på Skansen”.

Men vad bryr sig Simmons? Inte ett skit. Det här var skivan han ville göra. Han tyckte det var lämpligt att spela in den. Han liksom kände sig tvungen. Av någon outgrundlig anledning som knappast kan bero på en önskan att uttrycka något.

Bevis? Lyssna bara på titelspåret. Eller på ”Whatever turns you on” eller muzakballaden ”Waiting for the morning light” (så hemsk att hissarna slutar fungera i ren protest). Egentligen är det bara öppningsspåret ”Sweet & dirty love” som håller någon slags klass.

Övriga inte helt lyckade comebackalster: Skid Row ”Thick skin” (2003), Twisted Sister ”A twisted christmas” (2006), Poison ”Poison’d” (2007), Metallica ”St Anger” (2003), Dia Psalma ”Djupa skogen” (2007), Mötley Crüe ”S/t” (1994).

Som utlovat – basister med hundar

av Mattias Kling

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Phil Lynnot, Thin Lizzy.
Phil Lynott, Thin Lizzy.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Lemmy, Motörhead.
Lemmy, Motörhead.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgance.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgence.
Steve Harris, Iron Maiden.
Steve Harris, Iron Maiden.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Cliff Burton, Metallica.
Cliff Burton, Metallica.
Gene Simmons, Kiss.
Gene Simmons, Kiss.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Jay Bentley, Bad Religion.
Jay Bentley, Bad Religion.
Geddy Lee, Rush.
Geddy Lee, Rush.
Rob Trujillo, Metallica.
Rob Trujillo, Metallica.

Källa: Bass Dogs.

Lista: Därför kan Simmons fyra av ännu ett dollar-Gene

av Mattias Kling

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

Gick du på pumpan i natt?

av Mattias Kling

Medan du måhända sov firade USA, hårt drabbat av monsterstormen Sandys framfart på östkusten och mitt uppe i en spännande valspurt, halloween.

Den kanske mest metalvänliga helgen på hela året. Ett hyllande av det mörka, skrämmande och diaboliska. En högtidsdag så riffosande att den har namngett minst tre band (om man räknar in tyska Helloween i ekvationen). Samt gett upphov till en uppsjö av låtar, varav King Diamonds, The Misfits och Type O Negatives hyllningssånger blott är några få.

En av de mest obligatoriska aktiviteterna denna dag är också att karva till den ganska så omfattande gurkväxt som i vanligt lingo brukar kallas pumpa till något fräckt och iögonfallande.

Och det kan ju bli riktigt, riktigt tufft. Som de fantasifulla kreationerna nedan bevisar.

Eddie The Head (känd Iron Maiden-maskot)

Ronnie James Dio.

Flickan på Converges ”Jane Doe”-omslag.

Danzig.

King Diamond.

Slash.

Paul Stanley och Gene Simmons (Kiss).

Motörheads Snaggletooth.

Slayer.

Metallica.

FLASH: Kiss till Sweden Rock och Friends Arena nästa år!

av Mattias Kling

Uttalandet från den reslige tungbasisten Gene Simmons i dagens Aftonbladet är väl knappast så sensationellt att man som läsare sätter morgonkaffet i halsen.

– Jag ska egentligen inte säga något. Svaret är dock ja, svarar han på en fråga om planer på en blågul visit nästa år.

Att Kiss på riktig Europatur skulle nonchalera Sverige – speciellt då gruppen har nytt dundermaterial från färska ”Monster” att presentera – känns inte vidare rimligt. Och därmed återuppväcks endast den där frågeställningen som tidigare användes angående Iron Maiden.

”Om” blir därmed inte längre aktuellt. Det som efter ovantill refererande uttalanden i stället återstod var mest ”när” och ”var” (och eventuellt ”hur”, men det känns som en petitess i sammanhanget).

Och precis då detta skrivs kommer svaret.

”När” och ”var” har blivit ”då” och ”där” – det vill säga den 1 juni på Friends arena i Solna, samt fem dagar senare på Sweden Rock i blekingska Norje.

Olé! Så ska en veckas turnépresentationer inledas.

Samtidigt känns upplägget aningen märkligt med Sweden Rock-mått mätt. För samtidigt som jag vet att sminktruppen länge har varit ett av de översta namnen på arrangörernas önskelista känns det en smula konstigt att headlineframträdandet inte blir exklusivt. Och att kvartetten aviserar ett besök i en arena med publikkapacitet över 67 000 strax före sitt festivalframträdande.

På så sätt måste det resoneras att gruppens exklusivitet inte är avgörande för biljettförsäljningen, att man inte på något stätt står och faller med just Kiss (ett ganska så rimligt antagande). Och för frontsoldaterna Kiss Army blir det därmed ett unikt tillfälle att se gruppen under två helt motsatta förutsättningar under den första veckan i juni nästa år.

Och bara det kan ju bli hur kul som helst.

Veckans recensioner: Kiss + The 69 Eyes

av Mattias Kling

:++++:

Kiss

Monster

UMe/Universal

HÅRDROCK För att fullt ut förstå det remarkabla i prestationen krävs lite elementär sifferexercis:

• I januari är det 40 år sedan gruppen officiellt bildades och 38 år sedan dess debutalbum nådde handeln.

• Medelåldern i bandet ligger på 57 år (avsevärt reducerad på grund av ungtupparna Tommy Thayer, 51, och Eric Singer, 54).

• Det har gått tre decennier sedan den senast gjorde en hel skiva som ens var i närheten av absolut klassikerkaliber (”Creatures of the night”).

I linje med ovan nämnda förutsättningar borde ”Monster” vara en Scooby Doo-prekär historia. En harmlös Cartoon Network-episod, befriad från såväl dramatik som elegans.

Tack och lov – fallet är snarare tvärtom. Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt välfyllt.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig.

Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra läcker dekoration.

Såväl singeln ”Hell or hallelujah” som ”Eat your heart out” och ”Outta this world” är klassisk shock ’n’ roll uppdaterad till 2010-talet, medan ”Wall of sound” och ”The devil is me” uppvisar en Simmons som nog inte har låtit lika innerligt anfrätt sedan han av misstag svalde fotogen på scen i Denver under 1970-talet.

”You wanted the best, you got the best”, brukar det heta.

Tacksamt nog är det precis vad ”Monster” stolt presenterar.

BÄSTA SPÅR Med dundrande bas, tjusig tvillingsång signerad Gene Simmons och Paul Stanley och en monstruös refräng är ”Take me down below” ett lysande gestaltande av Kiss i sitt esse.

VISSTE DU ATT Trots att gruppen har sålt oscena mängder skivor i hemlandet har den aldrig legat etta på Billboards singellista. Däremot har de toppat försäljningsstatistiken två gånger – i Kanada.

TITTA OCKSÅ PÅ ”Detroit rock city” (1999). Harmlöst underhållande rulle om ett high school-gäng som försöker bluffa sig in till ett gig med Kiss i, you got it, Detroit.

(Lyssna på skivan på Spotify)

:+++:

The 69 Eyes

X

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTH ’N’ ROLL Ett par titlar anger färgskalan till högst två nyanser; rött (spår fem) och svart (låt nummer tre). På sitt sätt fullkomligt naturligt, då hörntandsvärmarna från Helsingfors alltjämt lever och verkar i en verklighet som skyr gryningen. Jyrki 69 svalgsjunger skorrande djupt om flickor med kyrkogårdsögon, kärlek på rymmen och vad som egentligen hände förra sommaren – allt uppvisat mot en smakfull fond som är lika mycket Fangtasia som Transylvanien. I upptempostyckena fungerar det utmärkt. Där hamrar eleganta hitrefränger fast uppmärksamheten, medan exempelvis ”Borderline” (mer Chris Isaak än Johnny Cash) mest saknar … eh … bett.

Bästa spår: ”Tonight”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Gästbloggare: Peter Iwers (In Flames) drar några göteborgsvitsar

av Mattias Kling
Peter och Gene
Peter Iwers (till vänster) tillsammans med Kiss fronttunga Gene Simmons.

 

”Jag jobbar med balsamering. Bevare mig väl.”

”Hört på kräftskivan: Nu finns det skaldjur så det räker åt alla…”

”Lärlingen till snickaren: Hur ska jag få upp all den här veden på vinden?
Du får la elda upp den…”

”Vilket är djungelns största djur?
Enorm”

Skrattfest

Kiss höll hov på Grönan

av Mattias Kling
DSC00965.JPG
Gene Simmons på Gröna Lund.

Sambon med stort S skickade ovan publicerade bild på en viss Gene Simmons. Som spelar i ett visst band vid namn Kiss. Som tydligen spelar på Stadion i Stockholm på lördag. Och som tydligen var på Gröna Lund i går för att kolla på Deathstars, dricka läsk och morsa på fansen.

Enligt rapporter från plats var Gene och trummisen Eric Singer och gitarristen Tommy Thayer på gott humör när de anlände vid åttatiden efter en middag på Grand hôtel. Väl på plats skrev de autografer och poserade på bilder med fans i allmänhet och med flickor i synnerhet.

Kiss har valt Sverige och Stockholm som bas under sin turné i Norden. Hela bandet är på plats i huvudstaden och i går sågs sångaren/gitarristen Paul Stanley mysa på Skansen tillsammans med hitleverantören och ”Idol”-kände Andreas Carlsson.

I kväll spelar bandet i norska Trondheim. Stockholms stadion får besök på lördag, medan Malmö besöksdagen efter.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Kiss ”Sonic boom”

 

+++

Kiss

Sonic boom

Loud & Proud/Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK För att kunna ge ett någorlunda rättvist omdöme om ”Sonic boom” krävs en klar separation mellan rockbandet Kiss och den lukrativa affärsrörelsen med samma namn.

Detta konstaterande är nödvändigt med tanke på en fara i att det förstnämnda glöms bort i ett geschäft som innefattar såväl drinkbord och vin som till synes evighetslånga avskedsturnéer.

Samtidigt är det med största sannolikhet just affärsmännen som gör att skivan – gruppens första riktiga studioalbum sedan 1998 års ”Psycho circus” – överhuvudtaget ser dagens ljus. För även om kvartetten fortfarande överfyller sportetablissemang varhelst den så önskar krävs det nytt bränsle om nostalgihjulen ska orka snurra ännu några varv.

Därför känns skivan också framställd likt efter en marknadsundersökning med de mest trogna fansen. Att omslaget har designats av Michael Doret (ansvarig för paketeringen av ”Rock and roll over” 1976) är bara det ett lugnande besked för de som ogillat försöken till förnyelse av soundet som kärnduon Paul Stanley/Gene Simmons ägnat sig åt på exempelvis nittiotalsutgåvan ”Revenge” samt de som hissat varningsflagg inför trinda kraftballader likt ”Forever” eller ”God gave rock & roll to you”. Dessutom har galjonsfigurerna lanserat det färska materialet med försäkringar om att detta är gruppens bästa utgåva sedan ”Destroyer” (1976) samt dragit paralleller till både nämnda ”Rock and roll over” och ”Love gun” (1977).

Nåväl. En liknande översvallande kvalitetsförsäkring är svår att ställa upp på, samtidigt som det märks tydligt vilken era som har fått agera rättesnöre för de elva spåren. ”Sonic boom” är nämligen en ytterst försiktigt nutidsanpassad dos av typiskt potent hård rock (mellanslaget är väldigt medvetet) som för trettiotalet år sedan gjorde fyra sminkade trynen från New York till superstjärnor.

Även om låtmaterialet sällan är sensationellt är den genomgående känslan så trygg att den kan kallas hemtam. Det plockas friskt med inslag från det antika i bland andra ”Never enough”, den Tommy Thayer-sjungna ”When lightning strikes” eller i en opulent medelåldersboggie som ”Yes I know (Nobody’s perfect)”, medan Simmons ”Russian roulette” inte skulle ha varit helt malplacerad på ”Creatures of the night”.

Allt i allt ett oväntat vitalt uppvaknande av bandet Kiss. Ingen egentlig triumf, långt ifrån någon katastrof. Bara bränsle nog att hålla pengahjulen rullande även under 2010-talet.

Mattias Kling

 

BONUS

Bästa spår: ”Say yeah” hämtar versinspiration från ”I was made for loving you” och kryddar med en refräng som låter som om den framställts med tidigare hitleverantören Desmond Child. Håll särskild öronkoll på tvillinggitarrerna i mittstycket. Den som inte tänker Thin Lizzy kan somna om.

Utökat format: Marginellt dyrare än i grundutförandet saluförs ”Sonic boom” också med en bonus-cd där den nya sättningen omtolkar klassiker likt ”Deuce”, ”Love gun” och ”Lick it up” (ursprungligen släppta på cd i Japan som ”Jigoku-Retsuden”) samt en dvd med sex spår från ”Kiss Alive 35”-föreställningen i Buenos Aires.

Dödscoolt?: De som verkligen är nere med Kiss, så långt som sex fot till och med, kunde fram till 2006 köpa egna begravningskistor med gruppens emblem. Till det facila priset av i dryga slängar 33 000 kronor fick burgna beundrare även möjligheten att kyla vald dryck i inkråmet innan det var dags att sparka hinken. ”Kiss Kasket” är numera emellertid slutsåld.

Alice In Chains ”Black gives way to blue”

 

++++

Alice In Chains

Black gives way to blue

Virgin/EMI

ROCK/METAL Det krävs ballar av stål att ens försöka ersätta en sångare som Layne Stayley. Huruvida William DuVall har metall i kulpåsen må vara osagt, men 42-åringen har likväl en så omedelbart förtjusande röst att den utan motstånd bildar par med Jerry Cantrells nerviga harmonier. Den musikaliska positionen rakt emellan ”Dirt” och gitarristens sologiv ”Degradation trip” känns helt naturlig då ”Check my brain” bjuder en refräng att bygga köpcentrum ovanpå eller när ”A looking in view” är föredömligt psykedelisk pop med Sabbath-tyngd. Det är rakt igenom en comeback som är mer stjärnsprakande än nattsvart. Och som i varje ton är fullkomligt fängslande.

Bästa spår: ”Acid bubble”.

Mattias Kling

 

Paradise Lost ”Faith divides us – death unites us”

++++

Paradise Lost

Faith divides us – death unites us

Century Media/EMI

DOOM/GOTH METAL Det känns på många sätt hedrande att två svenskar lyckas få den urbrittiska deppmaskinen att hitta hem. Nu ska väl inte trumslagande Adrian Erlandssons bidrag i leken överdrivas, men den mörkt balanserade ljudskrud som stjärnskottsproducenten Jens Bogren klär styckena i är närmast sensationellt effektiv. Under närkingens ledning har Paradise Lost återupptäckt de dunkelt medryckande känslorna från exempelvis ”Shades of God” och ”Icon” och pumpat dem överfulla med såväl eleganshormoner som teatraliska steroider. Resultatet är både ambitiöst, vackert och dödligt effektivt. Tro fan det.

Bästa spår: ”Last regret”.

Mattias Kling

 

 

 

 

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB