Graveyard

Lights out

Stranded/Universal

HÅRDROCK I enlighet med tidens inflammerade tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. En ickeexistens i sitt själva motsatsförhållande till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.

Man kan klassa ambitionen som äkta. En autentisk inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden.

Lyssna bara på andranumret ”Slow motion countdown”. Det låter som en vacker Pink Floyd-ballad spelad av Opeth runt ”Damnation”, stegrar sig koncentrerat mot en storslagen upplösning där Joakim Nilsson slutligen går sönder. Faller i bitar. Blöder i takt med att något som låter likt sångarens sista suck lämnar strupen.

Sådana känslor går inte att ladda ner. De kräver full respekt inför skapandet, där inlevelsen är viktigare än det klickljudsperfekta. Säg så här: vad svänger mest – en stolt vimpel i full höststorm eller en ethernetkabel? Just det.

På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar.

”I aint gonna bow” förklaras det sturskt i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”.

Nej, precis. Det är i stället vi som ska buga – och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en utsökt inkonsekvens i sig.

Bästa spår: ”Slow motion countdown”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Stone Sour

House of gold & bones, part 1

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK/METAL I ”Taciturn” är gruppen nära att skapa sin egen ”Stairway to heaven”. Försiktigt gitarrplockande klättrar sakta upp längs en bönstjälk mot skyarna, men huggs snöpligt ner innan låten tillåts nå dit. På sitt sätt är det typiskt för nya Stone Sour. Det är en grupp som har ambitioner, som styckar upp en traditionell dubbelgiv i två separata delar och som lyckas lika bra med rumlande metalgalopp (”Gone sovereign”) som nutida Anthrax-rytmik (”Absolute zero”). Dock känns det inte riktigt som att kvartetten knyter ihop påsen med samma entusiasm som den initialt skrider till verket. Viljan finns ju, nu tryter bara den slutliga finishkompetensen.

Bästa spår: ”Gone sovereign”. (Lyssna på skivan på Spotify)