Det märks på något sätt att 2014-formen börjar sätta sig. Att vinterglåmigheten slutligen börjar lämna plats för energi och lätta steg. Att det ljusnar i horisonten och att det finns hopp för även det här året inom räckhåll.

Alltid lika välkommet, så klart. En tycker ju liksom att en, på 41:e levnadsåret, borde ha vant sig vid de här omtumlande årstidsskiftningarna och därmed också bli bättre på att härda ut mörker och elände. Men, fan vet. Snarare känns det tyngre för var år som går, likt varande att tidens tand gnager ner varje försök till belåtenhet och lugn, och att perioden oktober till februari är en personlig provokation riktad just mot mig och min uppenbarelse.

Same procedure as fucking jävla varje år, med andra ord.

Men nu släpper vi det. Lämnar pessimism och klimatnedslagenhet bakom oss och tar nya tag. Och detta genom att ta en sista återblick på det som har passerat på releasefronten i hårdrocksvärlden. Det är liksom mycket roligare än att fördjupa sig i det regn som för stunden smattrar mot rutorna på Kungsbrohuset, eller att älta att världen faktiskt tappade den allsmäktige Oderus Urungus (även känd som David Brockie) för bara ett par veckor sedan.

Dyk i stället huvudförst in i månadslistan. Som inte bara innehåller ny musik från Sabaton, In Flames/Hardcore Superstar-avknoppningen Drömriket, Metallicas Rainbow-medley och comebackmangel från Massacre – utan även en rad grupper du kanske inte har stiftat bekantskap med än. Likt Coffinworm, Thundermother och The Oath. För att nämna några.

Såsom varande den Schibstedträl jag är pushar jag för Wimp. Men ni som i stället väljer att streama musiken via Spotify, det finns nog några sådana, pekar hellre på den länk som pedagogiskt nog finns här.

Och så var det med det. Nu tar vi nya tag med den där månaden som brukar kallas april. Och det kan ju bli riktigt festligt i slutänden.

Handen upp, ni som minns skivan ”The promise”.

Inte?

Nå, förvisso har det gått hela 18 år sedan nämnda fullängdare var aktuell, men dess eventuella plats i glömskans mörkaste vrår beror nog mer på att det är ett hemskt verk snarare än att den släpptes samma år som hitlistekometen Lorde föddes.

Likväl, nämnda alster är ändå Massacres senaste album. En platta så usel att den förärats föga smickrande 2 procent – av hundra – i betyg på The Metal Archives. Ett betygsnitt som faktiskt känns ganska så rimligt i sammanhanget, då dess gruvligt osvängiga groove metal är så stelbent att den är på väg att välta så fort ”Nothing” stapplar igång.

Ja, det är ett album vi helst bör glömma. Och jag ber så mycket om ursäkt för att jag drog upp den där bottensatsen till ytan här igen. Men det har ju sin relevans, om inte minst som ett avskräckande exempel för hur man inte ska följa upp en så lyckad debut som ”From beyond” (1991). Något som Floridagruppen – bland annat bestående av de tidigare Death-medlemmarna Rick Rozz (gitarr) och Terry Butler (bas) – rimligtvis är väldigt medvetna om.

Därför kallas kvartettens inom kort aktuella tredjemacka kort och gott ”Back from beyond”. Liksom för att markera att ”Promise” var något annat, inte en riktig Massacre-utgåva, ett felsteg som skickade gruppen i vila i ett och ett halvt decennium. En träda som emellertid upphörde högst sporadiskt redan 2006 men som blev permanent först för tre år sedan.

Ja, som ni märker har gruppen – i dag även bestående av trummisen Mike Mazzonetto och vokalisten Edwin Webb – inte direkt bråttom att pumpa ut nya produkter på marknaden. Sedan återlanseringen har enda skivavyttringen så här långt inskränkt sig till skivan ”Condemned to the shadows” (2012), vilket gör den kommande tilldragelsen än mer exklusiv.

Om lite mindre än två veckor släpps comebackalstret ”Back from beyond” via Century Media – redan i dag kan ni granska titelspåret i videoform. Och det är ju trevligt nog för att vi återigen kan glömma den där pruttkorven som kallas ”The promise”. Det vill jag ju lova.

En hammare är en rätt hård sak. Ett verktyg man använder för att exempelvis driva i spikar, platta till en tingest eller slå någon på stortån.

Lika ickemjuk är en sådan i Entrails tappning. Speciellt då nämnda tingest försetts med ett kroppsvätskeprefix och utgör tredje smakprovet från kommande Metal Blade-debuten ”Raging death” (omslag här till höger).

Om du tycker att logotypen känns bekant är det troligtvis för att den ska ge dig en vägledning om vilket sound du ska vänta dig. Och mycket riktigt, skivan som släpps om lite mer än en månad är en ganska så uppenbar och stolt omaskerad hyllning till svensk urkundsdöds i allmänhet och Nihilist/Entombed i synnerhet.

Mycket mer än så behöver egentligen inte yppas. Har du tummat sönder din originalpressning av ”Left hand path” och nött sönder de stilbildande ”Only shreds remain”- och ”Drowned”-kassetterna har du här ett nytt HM2-fixerat favoritband att famla efter.

Behöver du ytterligare argument för dess old school-förträfflighet?

Okej. På ovan nämnda tredjeskiva gästas Linnerydgruppen även av Kam Lee (Bone Gnawer/ex-Massacre), Jörgen Sandström (The Project Hate MCMXCIX, ex-Grave/Entombed/Vicious Art med flera), Paganizers Rogga Johansson samt tidigare Edge Of Sanity-visionären Dan Swanö.

”Raging death” finns i handeln den 10 maj. Och det är på blodigt allvar.

Kan inte påstå att arbetsbördan är speciellt betungande så här i själva avstampet på årets fjärde vecka. Vi kan kanske till och med säga att jag har lite trist. Att jag känner av cigarettabstinens och behöver något distraherande för såväl fingrar som huvud.

Just därför, och möjligtvis av få andra anledningar, blir det här en fullkomligt omotiverad lista som presenterar titelpar över musik- och filmgränsen. Ett stycke flyktig underhållning i väntan på lunch – eller till och med något vettigt att göra.

1. Deicide ”Dead by dawn” (1990)

Total ondska, anyone? Det blir liksom så då elake Glen Benton och hans kollegor i det väldigt elaka dödsmetallbandet norpar en titel från andra filmen i Sam Raimis ”Evil dead”-serie.

http://www.youtube.com/watch?v=QsF6zkHmkb4

2. Misery Index ”Day of the dead” (2010)

Brutal dödsgrind från Maryland och den tredje installationen i George A Romeros zombieserie är en väldigt fin kombination. Vilket detta spår, hämtat från fjärde fullängdare sannerligen bevisar.

3. The Misfits ”Halloween” (1981)

Det är förvisso också en högtid, firad den 31 oktober i USA, men i händerna på Glenn Danzig och hans estetiskt banbrytande punkrockare är känslan från John Carpenters slashersuccé ”Alla helgons blodiga natt” en knivskarp historia. Och tillika en så omhuldad låt att den har tolkats av såväl AFI som Alkaline Trio. För att nämna några.

4. Massacre ”From beyond” (1991)

Peppade av framgångarna med ”Re-animator” (1985) beslutade sig radarparet Stuart Gordon och Brian Yuzna att låta ännu en H.P Lovecraft-historia inspirera till ännu en slaskfest. Vilket i sin tur gav ett av death metal-scenens mer stilbildande band extra skjuts fem år senare.

5. Crimson Glory ”Masque of the red death” (1988)

På svenska kallas filmen med Vincent Price i huvudrollen ”De blodtörstiga”, vilket känns som en väldigt lökig titel på en ganska så klassisk historia. Likaledes klassisk är låten med Sarasotagruppen, som också är en av det amerikanska 1980-talets mest underskattade akter.

6. Testament ”The haunting” (1987)

Originalrullen från 1963 (i Sverige lanserad som ”Det spökar på Hill house”) blev en så stor framgång att den lanserades i nyinspelad version 36 år senare. Ett drag som tydligen inspirerade Bay Area-thrasharna att göra detsamma, då den återanvände spåret från debutskivan ”The legacy” på ”The first strike is still deadly” (2001).

7. Within Temptation ”The howling” (2007)

Joe Dantes varulvsrulle från 1981 blev en sån framgång att den har resulterat i minst sex – mer eller mindre urusla – uppföljare. Men desto trevligare är att den fick en viss symfogothtrupp från Holland att resa ragg – och sporras till ett av karriärens bästa låtar.

8. Blind Guardian ”Lord of the rings” (1990)

Man får i alla fall ge den ett erkännande: den Tolkientokiga power metal-gruppen från Krefeld hymlar knappast med varifrån den hämtar konceptuella influenser. Vilket märks bland annat genom att den, förutom ovannämnda, även har prytt karriären med exempelvis ”The bard’s song (The hobbit)”, ”Mordred’s song”, ”The dark elf” och ”The curse of Feanor”. Och detta långt innan Peter Jackson gjorde mastodonttolkningar fulla av hober, trollkarlar, alver och orcher.

9. Sinergy ”I spit on your grave” (2002)

Läsare med örnminne kommer måhända ihåg det här ganska så kortlivade bandet, där bland andra Children Of Bodoms Alexi Laiho och Kimberly Goss från Ancient/Therion deltog på tre album runt millennieskiftet. Extra minnesstarka kanske till och med kan erinra sig en ganska så provokativ film från 1978, som dessutom fick se sig omtolkad så sent som för tre år sedan.

10. Europe ”Seventh sign” (1991)

Baserad runt Uppenbarelsebokens apokalypsvisioner vill jag minnas filmen från 1988 (i Sverige kallad ”Det sjunde tecknet”) med bland andra Demi Moore och Michael Biehn som affischnamn som en ganska underhållande historia. Och minst lika amusant kan man ju också kalla låten i sig, hämtad från det underskattade albumet ”Prisoners in paradise”. Lite värdelöst bonusvetande i sammanhanget: stycket ”Seven doors hotel” från Europes självbetitlade debutalbum är väldigt inspirerad av Lucio Fulcis högst sevärda zombieepos ”The beyond” från 1981.

Bubblare: Exodus ”Piranha”, Iron Maiden ”The longest day”, CrashDïet ”Armageddon”, Raubtier ”Skriet från vildmarken”, Motörhead ”Hellraiser”, The Warriors ”The enforcer”, Evile ”First blood”, Reanimator ”Maximum overdrive”, Necrophagia ”Cannibal holocaust”, Deftones ”Poltergeist”, Cro-Mags ”Apocalypse now”, Nocturnal Rites ”End of days”, Rotten Sound ”Braindead”.