Arkiv för tagg misery index

- Sida 1 av 1

The Klings of 2014 – den kompletta och långa albumlistan

av Mattias Kling

Ni fattar vad det handlar om, va? Inget annat än de största, bästa och vackraste skivorna som har släppts under det gångna året – i pedagogisk och komplett ordning.

Heavy christmas på er alla därute i världen. Glöm inte att krama någon som du tycker om. Hen lär behöva det, i dag och årets andra dagar.

Behemoth ”The satanist”

1. Behemoth ”The satanist”

I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så överlägset årsbäst.

Pallbearer ”Foundations of burden”

2. Pallbearer ”Foundations of burden”

Doom metal brukar oftast, med all rätta måste tilläggas, anklagas med att vara en särdeles moloken och nedstämd utgrening på hårdrocksträdet. Kanske därför att det mest påfallande och omtumlande med Pallbearers ”Foundations of burden” är exakt hur livsbejakande och välkommet ärlig den låter. Och, för att vara satt inom sin genre, emellanåt närmast lycklig. Tillsammans med producenten Billy Andersson har Little Rock-kollektivet byggt vidare på den tygpåsehype som följde på debutalstret ”Sorrow and extinction” och med närmast arkitektisk exakthet byggt ett verk som reser sig stolt mot skyarna. Och som däruppe hittar sig eget nirvana i grandiosa gitarrharmonier (tänk ett Ride som växt upp med Black Sabbath och St Vitus) och Brett Campbells hudnära sånginsats. Det här är sex stycken som gör vilken börda som helst värd att axla.

Solstafir ”Ótta”

3. Sólstafir ”Ótta”

På sätt och vis är Reykjavikgruppens femte fullängdare en spegling av de isländska omgivningarna och dess kynne. Konceptuellt baserat runt gammal dygnsuppräkning från hemlandet är det här en helhet som håller varvet runt – supersnyggt klädd i banjo, piano och en rad andra ickemetalliska instrument – och som konstratsanvänder ljus och mörker, dur och moll, på alla tjusigaste sätt. Skulle Sólstafirs ”Ótta” absolut krävas att genrebestämmas torde den kunna sorteras in bland progressiv post metal. Men den är ju så mycket mer. Den är karg och skir. Vacker och bombastisk. Lite som hemlandet i sig.

Agalloch

4. Agalloch ”The serpent and the sphere”

Om du kunde dra en imaginär linje mellan Tools chosefria inställning till progressiv metal och Agallochs folkanstruket svärtade postdoom så skulle den vara mer logisk än man spontant kan tänka sig. Fyra år efter ”Marrow and the spirit” har Portlandgruppen nämligen tagit ett minst lika stort kliv som det dessförinnan. Med blotta tonerna målar kvartetten upp mustiga naturskildringar av omgivningarna uppe i USA:s nordvästra hörn, med en stilla vind som får trädkronorna att svaja försiktigt samtidigt som en uggla fäller ut vingarna i tidig skymningstimme. ”The serpent and the sphere” måste avnjutas i sin helhet, från start till mål, på samma sätt som en film. Den som slentrianklickar på randomknappen missar hela poängen.

Opeth ”Pale communion”

5. Opeth ”Pale communion”

Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna till Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats.

At The Gates

6. At The Gates ”At war with reality”

Naturligtvis är det omöjligt att så här 19 år senare prestera det orimliga – det vill säga att ens tangera den så i efterhand upphaussade ”Slaughter of the soul”. Så mycket är ju så annorlunda än i mitten av nittiotalet. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad. Kanske är det just därför som At The Gates studiocomeback ”At war with reality” låter så förbannat bra. Det vill säga precis så som gruppen ska presentera sig nära nog två decennier senare; lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt på ett sätt som känns både karriärsammanfattande som fräscht.

Mastodon ”Once more 'round the sun”

7. Mastodon ”Once more ’round the sun”

Det mest påfallande är inte hur kontrastrikt albumet är. Att det fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena likt i någon osynlig tonlian, inte att det i ett och samma stycke kan bjudas på vocoderutbrott, en bitterljuv versmelodi och en snärtig hejaklacksfinal. Sådant är en naturlighet för Mastodon, då de som få andra grupper har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Det mest förbluffande med ”Once more ’round the sun” är i stället exakt bra hur bitarna gifter sig med varandra. Som att de där komponenterna – i stort sett allt som går att genredefiniera med -rock, core eller metal-suffix – bara har väntat på att paras ihop. En i sanning strålande skiva.

Evergrey ”Hymns for the broken”

8. Evergrey ”Hymns for the broken”

Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är Evergreys ”Hymns for the broken” ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns skivan därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

Triptykon ”Melana chasmata”

9. Triptykon ”Melana chasmata”

Om ”Eparistera daimones” var själva utskjutet är ”Melana chasmata” ögonblicket då färden slutar mot ett träd i diket. På Triptykons andra fullängdare fortsätter Thomas Gabriel Fischer utveckla den undergångsstämning som präglade Celtic Frost-comebacken ”Monotheist”, bara lite fulare och skevare. Stilistiskt rör sig plattan mellan rubbad proto-thrash, lite vid sidan av rakt ut aggressiv, och visionärt lågfrekvensmalande som bitvis minner om Neurosis. Jag lovar, bastonerna i ”Altar of deceit” kommer få julgransprydnaderna att packa ner sig själva i förrådet igen.

In Flames ”Siren charms”

10. In Flames ”Siren charms”

Många grupper talar om att de har tagit ut svängarna när de ska presentera ett nytt album. Med ”Siren charms” har In Flames gjort just det. Stilmässigt är albumet väldigt långt ifrån karriärbyggande, melodiöst drivna dödsmetall som präglade exempelvis ”Whoracle” och ”Clayman” runt millennieskiftet – i stället är grunden satt i ett alternativrockigt och elektroniskt fundament som lika ofta bär drag av Tool och Depeche Mode som det är präglat av Scorpions och Rainbow i Björn Gelottes gitarrarbete. Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid att falla på plats. Men när alla melodikrokar har fastnat sitter de stenhårt i huden.

Vallenfyre ”Splinters”

11. Vallenfyre ”Splinters”

Gitarrljudet riskerar att spricka redan i inledande ”Scabs”. Det tjuter och morrar av rundgång, river sig fram över Adrian Erlandssons crusttempo och river upp djupa fåror i dina kinder. På senare år har flertalet amerikanska grupper (Black Breath och Fatalist för att nämna några) försökt återskapa det klassiska från skarven mellan 80- och 90-tal, utan att lyckas fullt ut. Där är andraskivan ”Splinters” från Paradise Lost-sidoskottet Vallenfyre desto mer träffsäker. Kurt Ballous produktion är exemplarisk, Gregor Mackintoshs riffkonstruktioner tyngre än en Gotlandsfärja och låtarna lika effektiva som en slägga på knäskålen.

Accept ”Blind rage”

12. Accept ”Blind rage”

Tre skivor in i nylanseringen med Mark Tornillo i fronten tycks ingenting stoppa Accepts kvalitetsexpansion. ”Blind rage” är en chosefri och krusidullbefriad samling heavy metal-låtar som tar sats i gruppens haussade ”Restless and wild”/”Balls to the wall”-era och dunkar till med en kraftfull 2000-talspunch via Andy Sneaps respektfulla produktion. Die deutsche Stahl beißt noch der schwerste, som vi brukar säga.

Eyehategod

13. Eyehategod ”S/t”

Vissa grupper sjunger gärna om helvetet. Eyehategod har upplevt det på riktigt. Kanske är det därför gruppens självbetitlade comebackalbum – släppt 14 år efter föregångaren ”Confederacy of ruined lives” känns så autentisk och angelägen. Det handlar om droger, fängelsestraff, orkanen Katrina, allmän misär och i fonden mullrar avlidne trummisen Joe LaCazes ljudspår från andra sidan graven. Du kan förvisso kanske inte slentrian(g)NOLA på vare sig ”Parish motel sickness” eller ”Robotussin and rejection” – men eye tusan vad det svänger.

Electric Wizard ”Time to die”

14. Electric Wizard ”Time do die”

Med en albumtitel som ”Dopethrone” i bagaget och textrader likt ”I wanna get high before I die” (hämtad från öppningsspåret ”Incense for the damned”) är det lätt att begripa vilken (hög) nivå Dorsetbandet befinner sig på. Electric Wizard tar på ”Time to die” ett rivande halsbloss på en bong föreställande Tony Iommis platåskor och spyr ur sig en svart sörja som på riktigt kan få krukväxter att dö. Knark i verkligheten är bajs, barn. Men knark på skiva är bra skit.

Nux Vomica

15. Nux Vomica ”S/t”

Fjärran från ”Portlandias” välmåendeängslighet tecknas här ett glåmigt porträtt över Oregons mörkaste baksidor via tre omfångsrika stycken. Nux Vomica blandar på sin självbetitlade Relapse-debut sludge, crust, black metal och nervdallrande postrock till en förenande länk mellan His Hero Is Gone, Neurosis och Deafheaven som avnjuts bäst med fördragna gardiner.

Misery Index ”The killing gods”

16. Misery Index ”The killing gods”

Emellanåt behöver dödsmetallen en politiskt laddad spark där det gör väldigt ont. På femtegiven ”The killing gods” utdelar Baltimores Misery Index precis en sådan – hårt välformulerat och smärtsamt ärligt. Även om tempot mest hela tiden närmar sig överljudshastigheter finns det emellertid plats för nyanser och stunder av sans mitt i allt vanvett. Det kan vara en bitterljuv gitarrmelodi från Darrin Morris, samplade munkkörer eller en oväntat lyckad Ministry-cover likt ”Thieves of the new world order”. Att de första fem styckena hänger ihop i den så kallade ”Faust”-sviten säger mycket om ambitionerna.

Morbus Chron ”Sweven”

17. Morbus Chron ”Sweven”

Morbus Chrons ”Sweven” är väldigt långt från endimensionell slentriandöds. Det är i stället ett album som förhåller sig till sin genre ungefär som In Solitudes ”Sister” eller Tribulations ”The formulas of death”; influenserna från Autopsy och tidiga Death ger förslag snarare än direkta order. Summan är bitvis kolorerat vacker, ständigt hotfull och rakt igenom varmt organisk med en levande ljudbild. En skiva som samtidigt är otroligt genomarbetad och fullkomligt naturlig.

Machine Head ”Bloodstone and diamonds”

18. Machine Head ”Bloodstone & diamonds”

”Bloodstone & diamonds” är Machine Heads stilmässigt mest positionerade utgåva hittills. En utgåva som är närmast cineastiskt dramaturgisk i sin utformning. En helhet som rör sig mellan groovehuggen thrash metal, nyklassicistisk progressivitet och introvert smärta – ofta i ett och samma spår. För bevis lyssna på ”Sail into the black”. Det är åtta och en halv minut som visar att allt är möjligt. Och att det faktiskt går att göra ett av karriärens absolut starkaste inspel också på åttonde försöket.

Heat ”Tearing down the walls”

19. Heat ”Tearing down the walls”

På sätt och vis känns det som att det var hitåt Upplands Väsby-gruppen önskade skicka sig själv på föregångaren ”Address the nation”. Då passade bitarna inte riktigt. På ”Tearing down the walls” sitter hårdrocken som den ska. Heat årsmodell 2014 är rivigare, tuffare och mer offensiva – samtidigt som refrängerna är av absoluta toppklass. Det är omöjligt att inte ryckas med i offensiven.

Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

20. Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

Med tanke på att death metal på svenska är rått så är ”Dödens maskätna anlete” och ”Ett liv i träldom” överstyvt superråa. Det är en sån stämning som Vanhelgd framkallar på ”Relics of sulphur salvation”; föredömligt old school i såväl känsla som genomförande. Understundom melodiskt peppad på ett Unanimated-vis, men mestadels otyglad som det lät i huvudstaden innan Nihilist bytt namn och chockstartat den våg som känns relevant än i dag. 1990 låter ju minst lika bra mer än två decennier senare.

Crucifyre ”Black magic fire”

21. Crucifyre ”Black magic fire”

Där debuten ”Infernal earthly divine” var en utarbetat rå sälle i gränslandet mellan Venom och Bathory är andrasnytingen så mycket mer. Att kalla Crucifyres ”Black magic fire” för nyanserad är måhända att ta i – några större avigkrokar tillåter formen knappast – men variationen gör att det hårda och vettlösa träffar med skarpare precision. Och allvarligt, ”Baphomet’s revenge”, ”Apocalypse whore” och ”Pentagram palms” är några av årets svavelosande tuffaste hårdrockstitlar.

Tombs ”Savage gold”

22. Tombs ”Savage gold”

Låt det där uppenbara, det där att ”Deathtripper” låter likt något från Quicksands ”Slip”-platta tolkad av ett Killing Joke, vila åt sidan för stunden. Stanna hellre vid att Tombs på ”Savage gold” vaskar fram en gemenskap mellan postcore och black metal som bitvis är märklig, men aldrig likgiltig.

Teitanblood ”Death”

23. Teitanblood ”Death”

Death metal blir sannolikt inte fulare eller ruttnare än så här. Teitanbloods ”Death” är så tendentiöst svinig och kaotiskt attackformulerad att man som lyssnare sitter helt andlös när 16-minuterskolossen ”Silence of the great martyrs” ebbar ut. Och då är man ju redo för ännu en omgång.

Madball ”Hardcore lives”

24. Madball ”Hardcore lives”

Okej, jag ger mig också in i matchen och kör en nedräkning – endast här på Instagram när vi talar om sociala modernitetsmedier – över årets plattor. Nog om detta. Nu kör vi, med plats 24 på listan The Klings of 2014: Madballs ”Hardcore lives” är sin genre såväl i titel som i själva grundutförandet. Förbannad, upplyftande och fullkomligt omöjlig att avnjuta i stillasittande form. Moshalicious till sista slicken.

Släpp allt och få en rejäl fläskläpp av nya Misery Index-smockan

av Mattias Kling
ksdflödasfadfkasdklö Foto: Josh Sisk
Gruppen som tog sitt namn från Assücks sista album är här igen. Jubla och dyrka. Foto: Josh Sisk

Det finns så klart många anledningar att vara lite extra exhalterad över ett nytt death metal-släpp. Det kan ju dölja sig en fräck debutant där bakom (tänk Vampire eller snart aktuella Miasmal) eller så är det en veteranakt i stil med Massacre som ämnar visa upp aktuell dagsform med sitt första album sedan världen gick runt med en kollektiv ”Macarena”-psykos.

Någonstans däremellan hittar vi Baltimores egna fartfantomer Misery Index. Med en karriär som går att spåra till 2001 hamnar ensemblen någonstans i mitten; vare sig purfärskt eller sedan länge inarbetad i publikens medvetanden. Utan snarare fortfarande på väg mot karriärens största toppar.

Om dessa kommer i och med kommande femtegiven ”The killing gods” är naturligtvis för tidigt att uttala sig om, men det finns faktorer som talar för det. Inte bara för att utgåvan innebär att gruppen har bytt bolagshemvist från Relapse till Season Of Mist – om nu presenterade aptitretaren ”Conjuring the cull” får vara vägledande har kvartetten något väldigt brutaltrevligt på gång.

Runt den 23 maj får vi facit. Och förväntningarna är ju inte direkt låga, så att säga.

Måndagslistan: 10 tuffa låtar som heter likadant som 10 tuffa filmer

av Mattias Kling

Kan inte påstå att arbetsbördan är speciellt betungande så här i själva avstampet på årets fjärde vecka. Vi kan kanske till och med säga att jag har lite trist. Att jag känner av cigarettabstinens och behöver något distraherande för såväl fingrar som huvud.

Just därför, och möjligtvis av få andra anledningar, blir det här en fullkomligt omotiverad lista som presenterar titelpar över musik- och filmgränsen. Ett stycke flyktig underhållning i väntan på lunch – eller till och med något vettigt att göra.

1. Deicide ”Dead by dawn” (1990)

Total ondska, anyone? Det blir liksom så då elake Glen Benton och hans kollegor i det väldigt elaka dödsmetallbandet norpar en titel från andra filmen i Sam Raimis ”Evil dead”-serie.

http://www.youtube.com/watch?v=QsF6zkHmkb4

2. Misery Index ”Day of the dead” (2010)

Brutal dödsgrind från Maryland och den tredje installationen i George A Romeros zombieserie är en väldigt fin kombination. Vilket detta spår, hämtat från fjärde fullängdare sannerligen bevisar.

3. The Misfits ”Halloween” (1981)

Det är förvisso också en högtid, firad den 31 oktober i USA, men i händerna på Glenn Danzig och hans estetiskt banbrytande punkrockare är känslan från John Carpenters slashersuccé ”Alla helgons blodiga natt” en knivskarp historia. Och tillika en så omhuldad låt att den har tolkats av såväl AFI som Alkaline Trio. För att nämna några.

4. Massacre ”From beyond” (1991)

Peppade av framgångarna med ”Re-animator” (1985) beslutade sig radarparet Stuart Gordon och Brian Yuzna att låta ännu en H.P Lovecraft-historia inspirera till ännu en slaskfest. Vilket i sin tur gav ett av death metal-scenens mer stilbildande band extra skjuts fem år senare.

5. Crimson Glory ”Masque of the red death” (1988)

På svenska kallas filmen med Vincent Price i huvudrollen ”De blodtörstiga”, vilket känns som en väldigt lökig titel på en ganska så klassisk historia. Likaledes klassisk är låten med Sarasotagruppen, som också är en av det amerikanska 1980-talets mest underskattade akter.

6. Testament ”The haunting” (1987)

Originalrullen från 1963 (i Sverige lanserad som ”Det spökar på Hill house”) blev en så stor framgång att den lanserades i nyinspelad version 36 år senare. Ett drag som tydligen inspirerade Bay Area-thrasharna att göra detsamma, då den återanvände spåret från debutskivan ”The legacy” på ”The first strike is still deadly” (2001).

7. Within Temptation ”The howling” (2007)

Joe Dantes varulvsrulle från 1981 blev en sån framgång att den har resulterat i minst sex – mer eller mindre urusla – uppföljare. Men desto trevligare är att den fick en viss symfogothtrupp från Holland att resa ragg – och sporras till ett av karriärens bästa låtar.

8. Blind Guardian ”Lord of the rings” (1990)

Man får i alla fall ge den ett erkännande: den Tolkientokiga power metal-gruppen från Krefeld hymlar knappast med varifrån den hämtar konceptuella influenser. Vilket märks bland annat genom att den, förutom ovannämnda, även har prytt karriären med exempelvis ”The bard’s song (The hobbit)”, ”Mordred’s song”, ”The dark elf” och ”The curse of Feanor”. Och detta långt innan Peter Jackson gjorde mastodonttolkningar fulla av hober, trollkarlar, alver och orcher.

9. Sinergy ”I spit on your grave” (2002)

Läsare med örnminne kommer måhända ihåg det här ganska så kortlivade bandet, där bland andra Children Of Bodoms Alexi Laiho och Kimberly Goss från Ancient/Therion deltog på tre album runt millennieskiftet. Extra minnesstarka kanske till och med kan erinra sig en ganska så provokativ film från 1978, som dessutom fick se sig omtolkad så sent som för tre år sedan.

10. Europe ”Seventh sign” (1991)

Baserad runt Uppenbarelsebokens apokalypsvisioner vill jag minnas filmen från 1988 (i Sverige kallad ”Det sjunde tecknet”) med bland andra Demi Moore och Michael Biehn som affischnamn som en ganska underhållande historia. Och minst lika amusant kan man ju också kalla låten i sig, hämtad från det underskattade albumet ”Prisoners in paradise”. Lite värdelöst bonusvetande i sammanhanget: stycket ”Seven doors hotel” från Europes självbetitlade debutalbum är väldigt inspirerad av Lucio Fulcis högst sevärda zombieepos ”The beyond” från 1981.

Bubblare: Exodus ”Piranha”, Iron Maiden ”The longest day”, CrashDïet ”Armageddon”, Raubtier ”Skriet från vildmarken”, Motörhead ”Hellraiser”, The Warriors ”The enforcer”, Evile ”First blood”, Reanimator ”Maximum overdrive”, Necrophagia ”Cannibal holocaust”, Deftones ”Poltergeist”, Cro-Mags ”Apocalypse now”, Nocturnal Rites ”End of days”, Rotten Sound ”Braindead”.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB