Den här gången har gruppen tagit hjälp av Disturbed-David. En inte helt lyckad idé.
Trivium
Vengeance falls
Roadrunner/Warner
METAL Vid det här laget torde det stå klart för alla att Floridagruppen inte är nästa Metallica. I stället får kvartetten snarare finna sig i att vara tv-spelgenerationens Testament – ett väldigt skickligt gäng som aldrig får gå i bräschen, vare sig kommersiellt eller kreativt.
Det finns emellertid en tydlig önskan att bryta mot detta från sidan-perspektiv. Till sjätte skivan har combon rekryterat David Draiman (Disturbed/Device) som producent, ett coachval som blir löjligt uppenbart i Matt Heafys frasering i de mer melodidrivna spåren. Här blottar Trivium dock ett bekymmer som tycks följa dem karriären igenom. Vilket uttryck de än tar sig an – metalcore, light-thrash eller reklamradioriffande – tycks de alltid utgå ifrån en redan beprövad mall. Ett större självförtroende hade knappast skadat.
Trots att inget officiellt meddelande har gått ut från någon svensk konsertarrangör så avslöjar det fingerflinka finska gänget via sin hemsida att det ämnar besöka Sverige vid två tillfällen ungefär samtidigt som den sista snön smälter på huvudstadens gator.
Sverigepremiär för ”The ugly world tour 2011” blir det den 25 mars på Arenan i Stockholm, medan Trädgårn i Göteborg avverkas kvällen efter. Support på dessa spelningar kommer ifrån landsmännen i Ensiferum samt svenska Machinae Supremacy.
Children Of Bodom släpper strax före turnéstarten (världspremiär i finska Uleåborg den 19 mars) ett än så länge obetitlat album. Skivan är producerad av Matt Hyde (Monster Magnet, Slayer med flera). Enligt frontmannen Alexi Laiho kommer nio låtar och möjligtvis en överraskningscover att hamna på bandets sjunde studiofullängdare, och samme person beskriver också materialet som mer melodiöst än det på föregångaren ”Blooddrunk”.
ROCK Efter en rad bleka liveshower och ett svagt föregångaralbum befinner sig förväntningarna någonstans runt grundvattennivå. Men Dave Wyndorf – den sexige rockguden som slutade punda och kom ut som en obekväm barbapappafigur – visar nu att formsvackan kan ha varit tillfällig. Bevis för detta kan hittas i de ystra trumrullningarna i ”Perish in fire”, i en Black Sabbath-sävlig ”Hallucination bomb” eller i en högst larmande ”Bored with sorcery”. Monsterbra är det ändå kanske inte. Och inte heller är ”Mastermind” – som det har påståtts – gruppens starkaste album sedan magnifika ”Powertrip”. Men det ger ändå en fingervisning om att karriären kan orka ta ny fart framöver.
METAL Kvalitetsinkonsekvensen – hälsa på dina nya vänner. Även utan låtskrivarstöttning från In Flames Björn Gelotte och en ny sångerska i form av Jonna Sailon chockstartar Göteborgsgruppen med en trio låtar som fullkomligt örfilar upp det mesta på den tre år gamla debuten. ”Obvious”, ”Generation disgrace” och ”I know who I am” ekiperas alla i en något ruffigare och rockiga skrud som passar kvintettens sötsalta framtoning perfekt. Tråkigt nog håller inte sömmarna hela vägen. Mittenpartiet tyngs ner av ett par riktigt såsiga ballader och det är först i avrundningens Depeche Mode-elektroniska ”Wretch” och titelspår som gruppen får upp farten på allvar igen. För en rakt igenom angenäm färd finns det med andra ord en del att jobba på för framtiden.
ÅTERBLICKEN: OPETH FIRAR SYSTEMBOLAG I FINKULTURENS FINRUM
Det finns ju sämre ställen att hålla ett födelsekalas på än i just Royal Albert Hall.
Det finns det ju sannerligen.
VAR? Royal Albert Hall, London.
NÄR? Den 5 april 2010.
VARFÖR? Att de två gångna decennierna har varit en halsbrytande musikalisk tripp är ett odiskutabelt faktum. Det gäller mycket – och det gäller inte minst huvudstadsensemlens evolution från det tidiga 1990-talets melodiösa dödsmetall till dagens genrebestridande eklekticism.
Rent instinktivt är det svårt att se logiska tanketrådar mellan den tidiga kärvheten i ”Forest of october” eller ”April ethereal” och en tillbakalutad progvisa som ”Hope leaves”, men i den kronologiska rekapitualtion av valda delar ur diskografin som utgör andra akt på nu aktuella dvd:n ”In live concert at The Royal Albert Hall” är alla inslag lika naturliga och välkomna. Bara en knapp vecka tidigare, den 30 mars på Cirkus i Stockholm, var framträdandet en aning nervigt och det kompletta framförandet av ”Blackwater park”-albumet darrade lätt på manschetterna.
I det anrika konserthuset i South Kensington är det emellertid säkerhet och fingertoppskänsla som gäller – från inledande ”The leper affinity” till finalen med ”The lotus eater” nära tre timmar senare.
METAL Vid det här laget torde det stå klart för alla att Floridagruppen inte är nästa Metallica. I stället får kvartetten snarare finna sig i att vara tv-spelgenerationens Testament – ett väldigt skickligt gäng som aldrig får gå i bräschen, vare sig kommersiellt eller kreativt.
