++++

Avenged Sevenfold

Nightmare

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.

”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”. 

Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.

Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.

Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.

Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.

Bästa spår: ”Save me”.

++

Sonic Syndicate

We rule the night

Nuclear Blast/Warner/ADA

POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet. 

Bästa spår: ”Break of day”.

++

Tarja

What lies beneath

Universal

OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.

Bästa spår: ”Little lies”.