Arkiv för tagg pantera

- Sida 1 av 2

Dagens NSFW-blogg: Skivomslag som får dig att bryta ihop av skratt

av Mattias Kling
Gris

Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.

Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.

Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.

Smaklig spis.

tumblr_n336r9SFba1sstmkdo1_1280 tumblr_n334q7RhDk1sstmkdo1_500 tumblr_n3341p8LsT1sstmkdo1_1280 tumblr_n333u1E5gp1sstmkdo1_1280 tumblr_n332tmN45M1sstmkdo1_250 tumblr_n31xtwEQjN1sstmkdo1_1280 tumblr_n31lxiQzLw1sstmkdo1_500 tumblr_n2ztsg5u8A1sstmkdo1_400 tumblr_n2zhgoiYqv1sstmkdo3_400

Källa: Alternate Metal Album Covers.

Monte Pittmans hårda insats: Lärde Madonna spela styva Pantera-riff

av Mattias Kling
The queen of chugga chugga. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)
The queen of chugga chugga på scen i Mexico City i november 2008. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)

Monte Pittman har inte bara ett ståtligt namn – om denna halvslaka ordvits tillåts så här på onsdagsförmiddagen – den Metal Blade-aktuella strängtrixaren är också anledningen till att popdrottningen som nämns i rubriken ovan fick för sig att skänka lite groove metal-glans till sin turné 2008.

Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.
Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.

Vilket måhända inte är någon nyhet i sig. Redan då nämnda vända var aktuell, för sisådär fem år sedan, svämmade nätet över av klipp som visar då Madge fogar in några toner av Panteras ”A new level” i egna kompositionen ”Hung up” – ett drag som fick Dallasgruppens mer dogmatiska anhängare att mässa om helgerån och kulturskymning.

Få verkade emellertid bry sig om exakt varför superstjärnan valde just denna strategi. Men för den som anser sig behöva skingra några frågetecken förklarar Pittman själva uppkomsten i senaste numret av amerikanska Revolver Magazine. En ganska omständlig och omfattande anekdot, som därför får ta sin plats på originalspråk i korrekthetens namn.

Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.
Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.

”There are so many little details that led to it. It wasn’t like one thing that happened. That goes back to me playing in Prong. There was a Prong show we played in Dallas. That’s the closest place to where I’m from that we played. Dimebag came to the show. He came early, around sound check to say hi to everybody. Tommy Victor was introducing me to Dimebag. It’s just me, Tommy, and Dime backstage at the Galaxy. Tommy’s saying, ’This is the new guy; he’s playing guitar with us.’ Dime kind of knew about me from the area because I had a band there, [longtime Pantera producer] Sterling Winfield did our last album, so there was a little bit of a familiarity. And Dime was saying, ’Do you guys do ’Cut Rate’?’ And we’re like, ’Yep.’ He’s like, ’That’s one of my favorite Prong songs ever.’ And he’s looking at me, like, ’You can do the solo, right? You got that part?’ And he was kinda singing out how the solo went. And I said, ’Yeah, that’s probably one of the hardest things I’ve ever had to play because the song does not let up.’ And we played it faster than how it was on the album. He said, ’You gotta stay on top of that string!’ And I’m like, ’Yep, I know, yep.’

Fast forward years later, I’m playing bass with Prong. We were playing in Oklahoma City and we’re exhausted, doing a lot of traveling and playing every day. And we played that song, and I had to play that on the bass, which is even harder (than playing it on guitar). And I’m thinking, ’How did Paul Raven do that?!’ Then this voice went off in my head: You gotta stay on top of that string. And I realized what Dime had been saying to me. When you play fast, your pick naturally goes away from the string, but it doesn’t need to go far away from the string. And so I kind of realized what he was saying, and that changed my right-hand technique forever.

Now fast forward again, we’re getting ready for a Madonna tour (Sticky & Sweet). She and I go back and forth (practicing the guitar). We work on some left-hand things, then we work on some right-hand things. I said, ’Let’s work on your right hand. Here are some techniques.’ Then I told her the story about how Dime told me, ’You gotta stay on top of that string.’ That kinda led to me filling her in on the whole story of Pantera and how that relates to me. They weren’t just a band that I found out about—that was our hometown heroes.

The next day, she comes back, and on the guitar I could tell she had been practicing what I told her. She was just chugga chugga chugga on the guitar. I was like, ’Wow! That’s so much better! That’s a huge difference.’ She said, ’Yep. You gotta stay on top of that string.’

And so at the same time, she had gotten a new musical director. He wanted to do her song ’Hung up’ with her playing guitar. But it’s in D minor. That would be a great segue to me showing her drop D tuning on the guitar. So I was showing her the song, and I was like, ’You know what, I gotta teach you some Pantera.’ So I showed her the riff to ’A new level’ because I thought it would be easy to remember how the notes just move up chromatically, one at a time. She loved that. She kept playing that all the time.

When we were in band rehearsals doing ’Hung up’, once we ended the song, she would start going into that Pantera riff. The rest of Madonna’s band, they’re not really familiar with that music, so they just started playing what she was playing. Every day in rehearsal when we would end that song, we would just start playing that riff. I thought, ’Oh that’s cool, that’s fun.’

But then all of a sudden, you would start to see, like, some runners bring water in to stock the refrigerator. And the tour manager just happens to walk in, doing something. All of these people just started showing up at rehearsals who are there working, but just kinda popping their head in the door, like, ’Hey I wanna see Madonna play that Pantera part again.’”

Och så var det med det. Den som därmed blir intresserad av Pittmans prestationer på solokvist riktar genast sin nyfikenhet mot gitarristens nya platta ”Power of three”, som släpps i övermorgon via Metal Blade. Ett rekommendabelt smakprov därifrån är stycket ”A dark horse” som går att inspektera i spelaren strax söderöver.

Under superkrabban – Five Finger Death Punch

av Mattias Kling
Five Finger Death Punch under åtta ben jätteljusrigg.
Five Finger Death Punch under åtta ben jätteljusrigg som väntar på Kiss.

Det finns ju hårda namn – och så har vi Zoltan Bathory. En presentation som väcker uppseende, en signatur som för med sig respekt. Du muckar inte med Zoltan, liksom. Så är det.

Rent musikaliskt har dödssmockan emellertid lite att göra med grundläggande black metal eller Cradle Of Filth-vampyrism, i stället är kvintetten så amerikansk så det förslår. Den har ett köttbullesound som tar sats i Pantera och lägger därpå tjocka lager med radiomelodier som refrängammunition.

Oävet är det inte. Speciellt inte då gruppen live har en tuffare groovegrund än på de slickade studioskivorna. Samtidigt saknar jag de där superspeciella låtarna som skulle ta bandet ett steg närmare det angelägna. Och inte mest framstå som ett hårdare och dubbelkaggemullrande alternativ till Stone Sour och som gör konserter som kör i ett cementblock samtidigt som medlemmarna jammar intron av bland andra Ozzy Osbourne och Deep Purple.

”Framträdandet var väl lite stelt, kanske…”

av Mattias Kling

Upplägget kan ses som rena vinstlotten för varje burgen skivbolagschef och manager.

Inget gnäll, krav på högre royalties eller ens någon bortskämd frontman som checkar in sig på rehab strax före en turné. Bara att plugga in väggkontakten – sen blir det åka av.

Det är i alla fall ett (mar)drömsscenario som nu tycks ha lämnat fabriksgolvet och tagit sig in i replokalen. Industrimetal i sin mest grundläggande form, där robotar faktiskt står för själva framförandet av musiken. På riktigt, alltså.

Säg hej till ”bandet” Compressorhead. Förvisso inte den mest kreativa och fantasifulla combon här i världen (repertoaren består än så länge bara på covers på Motörheads ”Ace of spades”, Panteras ”Becoming” och AC/DC:s ”TNT”) men ändå en garanterat stenhård trio vars ”gitarrist” Fingers faktiskt orkar headbanga. Ett gäng vars medlemmar troligtvis aldrig behöver ta time out i ett år för att jaga björn i Ryssland, söka medlande terapeuter över knakande relationer eller ligga på is samtidigt som frontskallen satsar på solokarriär. Helt enkelt, en dröm för de mer administrativa och finansiella aktörerna inom musikbranschen som helt enkelt kan ha överseende med att det låter ganska uselt och dessutom är pisstråkigt att titta på efter fem minuter.

Detta till trots – Compressorhead är bokade för ett framträdande på årets upplaga av australiska jättefestivalen Big Day Out.

Det är en ding, ding värld där ute.

Starkt som Van, Eddie

av Mattias Kling

I somras, när Crucified Barbaras Klara Force på uppdrag av Aftonbladet Hårdrock! valde tidernas flinkaste sexsträngare, toppade en viss cylinderhatt från brittiska Stoke On Trent listan.

När grepphalsorganet Guitar World nu presenterar sin egen uppställning över tidernas främsta är han inte ens med på topp tio.

Så olika går det faktiskt att göra listor. En subjektiv bedömning ger oftast lika många disparata utfall som det finns röstande. Kanske just därför fenomenet med diverse detaljrekapitulerande enligt rangordningsprincip är så populärt. Och kontroversiellt.

Således, i den nu presenterade sammanställningen hamnar den Guns N’ Roses-kände korkskruvsfrisyren, och numera högst utmärkte soloartisten, Slash först på plats 22. Det vill säga efter såväl Metallicas James Hetfield (19) som Megadeths Dave Mustaine (12) och Dream Theaters John Petrucci (17). För att nämna några.

För att sålla agnarna från vetet har ovan nämnda specialistpublikation under låtit sina läsare presentera sina åsikter, vilket har resulterat i över en halv miljon röster. Och med ett resultat som följer här:

1. Eddie Van Halen (Van Halen)

2. Brian May (Queen)

3. Alex Lifeson (Rush)

4. Jimi Hendrix

5. Joe Satriani (Chickenfoot, soloartist)

6. Jimmy Page (Led Zeppelin)

7. Tony Iommi (Black Sabbath)

8. Steve Ray Vaughan

9. Dimebag Darrell Abbott (Pantera, Damageplan)

10. Steve Vai (David Lee Roth, Whitesnake, soloartist med flera)

Rakt igenom är det en väldigt brittisk och amerikansk lista, men vi nordbor kan dock glädja oss åt två deltagare; Alexi Laiho från Children Of Bodom (49) samt strulputten Yngwie Malmsteen som drillar sig in på en i sammanhanget föga hedrande 43:e plats.

Rolling Stones läsare: Metallica rulz!

av Mattias Kling

I och för sig kan tilltaget tyckas onödigt. Speciellt då jag redan förra året avlämnade facit i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock!

Men nu har nämnda publikation troligtvis inte skeppats i några notervärda kvantiteter över Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att resultatet blir ett annat. (Och jo, innan någon får eventuell kärlkramp över min uppblåsta självgodhet – ovan är skrivet fullt ut med den så kallade glimten i ögat.)

Mer seriöst kan det emellertid konstateras att frågan som alla har grunnat på under många sömnlösa nätter nu har fått ett svar – vilket som är det bästa heavy metal-albumet genom tiderna.

Svaret: Metallicas fantastiska 1986-utgåva ”Master of puppets”. I alla fall om tidningen Rolling Stones läsare (oklart hur många) får säga sitt.

Ett rimligt val, kan tyckas. Speciellt med tanke på målgrupp och röstningssätt. Vilket gör att den kompletta listan ser ut så här:

1. Metallica ”Master of puppets” (1986)

2. Black Sabbath ”Paranoid” (1970)

3. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

4. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

5. Metallica ”…And justice for all” (1988)

6. Slayer ”Reign in blood” (1986)

7. Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” (1987)

8. Metallica ”Metallica” (1991)

9. Led Zeppelin ”Led Zeppelin II” (1969)

10. Metallica ”Ride the lightning” (1984)

Värt att notera i sammanhanget är alltså att termen heavy metal har en något annorlunda definition i McDonaldsland än vi är vana vid. Glam, sleaze, power, pudelrock, skrevboogie – allt kan på andra sidan Atlanten plockas in under samma definierande benämning. I Sverige hade vi troligtvis använt den liknande förenklingstermen ”hårdrock” för att tillåta en liknande genrespridning.

Så nog orerat om detta. Desto mer underhållande är då att konstatera att Rolling Stones läsare anser att det gjordes bäst metal, med tanke på utgivningsår, mellan 1969–1970 och 1982–1991 och däremellan eller därefter – nada. Måhända föga kontroversiellt, då det under dessa tidsperioder har handlat om:

1. Definition (via Sabbath och Zeppelin).

2. Förfining och utveckling (av Maiden, Metallica och Guns ’N Roses med flera).

Samtidigt är själva listan i sig rent nonsens. Att San Franciscos finest – hur överbra de än må vara – skulle ligga bakom fyra av historiens mest blankpolerade metalstunder är så klart fantasilöst och ospännande.

Så här ser i stället min, högst personliga, topp tio ut enligt det facit jag ovan hänvisade till:

1. Slayer ”Reign in blood” (1986)

2. Metallica ”Master of puppets” (1986)

3. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

4. AC/DC ”Back in black” (1980)

5. Guns ’N Roses ”Appetite for destruction” (1987)

6. Dio ”Holy diver” (1983)

7. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

8. Queensrÿche ”Operation: Mindcrime” (1988)

9. Pantera ”Vulgar display of power” (1992)

10. Mötley Crüe ”Shout at the devil” (1983)

Den som är intresserad av den fullständiga rekapituleringen omfattande 101 plattor – från ”Come clarity” till ”Reign in blood” – kan med gott samvete slänga in några tior i potten och signa upp för ett Plusabonnemang hos moderorganet. Och då går det så klart även att syna Marcus Grahns vanvettiga listning (jag tackade nej till uppdraget av rent mentala skäl) av hårdrockshistoriens 250 bästa låtar. Plus (ta da!) självklart allt annat som hovrar bakom Aftonbladets betalvägg.

Billigare än en bira hos krögaren på hörnet, och minst lika upprörande. Låter väl som en förträfflig deal, så säg?

Veckans texter

av Mattias Kling
Volbeat

++++

Volbeat

Beyond hell/Above heaven

Vertigo/Universal

METAL/ROCK Det går att beskriva Danmarks största bidrag till helgfestiviteterna sedan J C Jacobsen buteljerade sin första Carlsbergflaska som ett slugt och effektivt destillat av ett halvsekels rockhistoria på tre rappa och välfriserade minuter.

Det har gjorts förr. Och även om det lämnar dammluckor öppna för generaliseringar och misstolkningar finns det något träffande i en sådan definition. Och därmed behövs få ytterligare beskrivningar. Har du de senaste åren missat såväl ”The garden’s tale” som ”Maybelline i hofteholder” eller undgått att bevittna frontmannen Michael Poulsen stresskamma frisyren på en festivalscen så läser du säkert fel recension. Se så. Byt till något annat. Det finns säkert något mer tilltalande som bedöms och analyseras härintill.

Du som är kvar vet vad Volbeat gör och kan. Vi kan kalla det rak och rapp rockabillythrash’n’roll med få omskrivningar eller komplikationer. Du får det i inledande ”The mirror and the ripper”, i ”A new day” eller i de punkrökiga ”Magic zone” och ”A better believer”.

Men kvartetten lägger också ut en rad distraktioner som bevisar att en nyhet också kan vara en kombination av två välkända ting. Som att maniskt Slayer-riffande helt plötsligt bryts ner i en smäcker 50-talsrefräng i ”Who they are”. Eller att Kreators Mille Petrozza får rossla av sig i ”7 shots” medan Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway förvandlar ”Evelyn” till den svettigaste dödsschlager du kan tänka dig. 

Maken till välbuteljerade partymelodier lär du få leta länge efter i höst.

Bästa spår: ”Evelyn.

ÅTERBLICKEN: PANTERAS ”COWBOYS FROM HELL”

Producenten Terry Date bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror.

Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

Pantera

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Under den större delen av 1980-talet såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Sagt och gjort. Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God, Five Finger Death Punch och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga riffprecision och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng och frontmannen tar i från tåspetsarna i ”Shattered”.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd, där huvudakten får sällskap av en liveskiva samt en demosektion med tidigare ohörda spåret ”The will to survive”.

Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Stone Sour till Sverige

av Mattias Kling
Stone Sour

Sitter just och lyssnar på mitt förhandsexemplar av ”Audio secrecy” – recension på fredag i Aftonbladet – då det plingar till i brevlådan.

Och, ja. Se där. Nog blir det lite Stone Sour i Sverige i höst också.

Den 18 november intar bandet, vars mest kända medlemmar är Slipknots Corey Taylor och Jim Root, Arenan i Stockholm. Supporten kommer från amerikanska superbandet Hellyeah, där vi hittar medlemmar från Pantera/Damageplan, Mudvayne och Nothingface.

Biljetterna till evenemanget släpps nu på torsdag, den 2 september.

Stone Sour besökte senast Sverige i juni, då en lunchkonsert på Sweden Rock genomfördes. Jag recenserade framträdandet och delade ut tre vänliga plus med bland annat följande motivering:

”Scenrutinen från huvudsysslan sitter i ryggraden, och även om stämningen med publikfriande dryckeslekar och avslappnat mellansnack är avsevärt mer uppsluppen än i vanliga fall så känns sångaren hemtam i de yviga scengesterna.”

Kommer Corey Taylor återigen att hetsa publiken till att dricka öl så fort han säger ”fuck” (och det är ofta det) även i en baskethall nära Gullmarsplan i Stockholm?

I november har vi svaret på den frågan.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Avenged Sevenfold

++++

Avenged Sevenfold

Nightmare

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.

”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”. 

Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.

Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.

Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.

Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.

Bästa spår: ”Save me”.

Sonic Syndicate

++

Sonic Syndicate

We rule the night

Nuclear Blast/Warner/ADA

POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet. 

Bästa spår: ”Break of day”.

Tarja

++

Tarja

What lies beneath

Universal

OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.

Bästa spår: ”Little lies”.

Nya band till Metaltown

av Mattias Kling
Hellyeah

Den så kallade supergruppen – med folk från Pantera/Damageplan, Mudvayne och Nothingface – var aktuell för hårdrocksfesten i Göteborg redan för några år sedan. Men i år får vi hoppas på bättre närvaro för Hellyeah, som är en av Metaltowns senaste bokningar.

Övriga nya bidrag till uppställningen i Frihamnen den 18–19 juni är brittiska Skindred, samt den svenska treklövern Katatonia, Walking With Strangers samt From This Moment.

Dessutom meddelar arrangörerna att man i morgon, onsdag den 5 maj, vid tio på morgonen släpper ett begränsat antal endagsbiljetter för 850 kronor stycket. För att snyta åt dig en sådan rekommenderas ett kvickt besök på evenemangets hemsida.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Nils Lolk
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB