Muse

The 2nd law

Helium 3/Warner

ROCK/ELECTRONICA Anslaget ”Supremacy” blandar ett Led Zeppelin-liknande huvudriff, Gustav Holsts ”Mars, krigsbringaren” och James Bond-temat huller om buller. I singelspåret ”Madness” kvider Matt Bellamy med Prince-emfas över ett 80-talsbeat. ”Panic station” tar fjädringen från Queens ”Another one bites the dust”, låter den framföras av INXS och slänger in en passning till Michael Jacksons ”Thriller” i refrängen och … vänta nu.

Sett till ren infallsrikedom är trions sjätte album så brokigt som det möjligtvis kan tänkas bli. Ovan nämnda referenskarusell är hämtad enbart från albumets öppningstrio, en snurrig tombolamanövrering som sedan fortsätter från start till mål. Via retweetad U2-grund med Pet Shop Boys-garnityr i ”Follow me” till fullskalig dupstep i ”The 2nd law: Unsustainable” och Foo Fighters-rock i ”Liquid state”. Högt och lågt, hårt och mjukt – inget uppslag tycks förkastas och, ja, alla känslospjällen står vidöppna från start till mål.

Jag fullkomligt älskade den intellektuellt högpotenta blandningen av Rush och Depeche Mode som präglade ”Black holes and revelations”, lärde mig efter hand att uppskatta Stravinskij/Gershwin-dekorationerna på ”The resistance”. Där fanns innerliga melodier mitt i all bombasm och extra allt-strävan. Slagkraftiga låtar som tjänade på excesserna, utan att låta dessa vara dess huvudsyfte.

Där är ”The 2nd law” svårare att ta till sig. För samtidigt som jag verkligen vill sugas upp i den här übersnyggt producerade elegansen är det mer komplicerat att bli engagerad mer än högst sporadiskt.

Hörde jag ett glockenspiel i bakgrunden? En röstsampling som informerar lyssnaren om att ekonomin är illa ute?

I Muses värld är verkligen allt möjligt.

Bästa spår: ”Big freeze”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Återblicken: Vision Of Disorder gör sitt egna avtryck på metalvärlden med ”Imprint”

Även inom en definitionsmässigt förbannad genre var kvintettens andra album ett särdeles vredgad filur.

En skiva så ilsken att det tog hela 14 år att ge den en rättvis uppföljare.

VAR? Long Island, New York.

NÄR? 14 juli 1998.

VARFÖR? Det var något speciellt med den metalcore som gjordes under det förra millenniets sista år. Fjärran från dagens ängsliga omstuvning av At The Gates-riff och tonsatta vänlighetsfraser var det en ful best. Som dreglade, bajsade på finmattan och åt upp dina favoritskor.

Det var ett sammanhang som passade Vision Of Disorder ypperligt och som föll extra väl ut på ”Imprint”. Riffen är stoltare än på den självbetitlade debuten, gallan i Tim Williams strupe än mer frätande och, hey, till och med Phil Anselmo godkänner i och med inhoppet i ”By the river”. En stursk stund, av en grupp som borde vara allmänt referensgods i dag.

Men när det sedermera blev dags för uppföljare, släppt 2001 under titeln ”From bliss to devastation”, gick det mesta fel.

Southern rock? Nu metal?

Fansen gjorde tummen ner – och gruppen fick se sig tvingad att gå i träda. En omfattande studiopaus som har sträckt sig fram till avtäckandet av färska – och högst utmärkta – ”The cursed remain cursed”.

Här kan du lyssna på ”Imprint” på Spotify.