Arkiv för tagg phil anselmo

- Sida 1 av 1

Video: Så såg det ut när resterna av Metal all stars gästade TV 4

av Mattias Kling
Metal all stars-ny

Ni kanske minns hur det var. Arrangörerna dundrade på med en lineup så fylld av önsketänkanden att vän av ordning direkt kunde börja ana ugglor i mossen. Vilket jag också gjorde när beskedet kom om det så kallade Metal all stars-spektaklet i slutet av oktober förra året.

Det hela grundade sig på en rimlighetskalkyl. För även om saken som sådan inte var någon stolsvältande sensation så tycktes ju själva uppställningen som en uppvinkling å det grövsta.

Vilket ju också visade sig stämma. För så snart som laguppställningen kablats ut till medierna (och helt okritiskt vidarebefodrades av mindre misstänksamma ”nyhetstjänster”) så visade ju det sig till viss del vara precis som misstänkt: ett drömscenario som målats upp som sanning.

Rob Halford? Icke. Tom Araya? Knappast. Marty Friedman då? Nej, den lätta går vi inte på.

För så var det ju. Av de största affischnamnen visade sig i alla fall två vara rena spekulationer, och deras medverkan dementerades tämligen omgående med emfas av stjärnornas respektive läger.

Men, om sanningen ska fram: Riktigt det där gigantiska luftslottet som arrangemanget till en början tycktes vara blev det ju inte till slut. Utan i alla fall någon slags stjärnsmäll, i ordets vidaste betydelse, som ställer sig på Hovets scen nästa torsdag.

Dock utan utan Phil Anselmo (Down/ex-Pantera), som lämnade sällskapet i veckan efter bråk om kontraktet. Men i stället med Mötley Crües Vince Neil. Snark.

I morse besökte fyra av artisterna som i alla fall verkar avlägga visit i Globenområdet om en vecka – en brasklapp lämnas för att ingenting verkar säkert i denna rockcirkus – TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Det vill säga Anthrax Joey Belladonna, gamle Manowar-gitarristen Ross The Boss, Udo Dirkschneider samt någon som i alla fall ser ut som Jasin Todd (ex-Shinedown) som kläckte lite plattityder till morgonkaffet. Och spelade en akustisk version av Rolling Stones ”You can’t always get what you want”.

Hur det tedde sig går att se här nedan. Och om allt går som det ska – som sagt – så uppträder detta sällskap och några fler i Stockholm den 4 april. Allt för rockens skull.

Dagens konstigaste: Bisarr stjärnsmäll med metalklang på Hovet

av Mattias Kling
Dirkschneider, Halford, Anselmo. Tillsammans. På Hovet. Total konstighet.

Jo, jag begriper ju hur läget är. En vikande skivförsäljning har fått musiker med försörjningsambitioner att i stället tvingas turnera häcken av sig för att få nog med pengar över till hyran.

Det är inte så konstigt. När en intäkt viker tvingas man hitta något annat, en grundläggande ekonomisk princip som går att applicera på allt från jordbruk till mer idéburna verksamheter.

Problemet tycks bara vara att även livemarknaden har börjar kännas övermättad. Enligt kontakter inom konsertbokarindustrin märks det också av på biljettförsäljningen för vissa gig under hösten. Ett väldigt färskt exempel: då jag i fredags såg The Dillinger Escape Plan på KB i Malmö (läs recension här) var det ganska så långt ifrån lapp på luckan, och då pratar vi ändå om ett haussat band som knappast har skämt bort oss i Sverige med klubbkonserter. Likaså var det inte heller överfullt då jag för ett par veckor sedan inspekterade Baroness utmärkta gig på Debaser Medis i Stockholm eller någon större trängsel på Children Of Bodom på Tyrol för ungefär en månad sedan.

1robhalfordrightEn simpel slutsats att dra av detta: Det är lite för många gig för marknadens bästa.

Då kan man så klart göra som exempelvis Motörhead (sprit och skor), Dr Dre (hörlurar) eller Bring Me The Horizons Oliver Sykes (kläder) och satsa på kringprodukter för att garantera ett stadigt cash flow. Det funkar så klart om man har ett stadigt varumärke att bygga på, men liksom när det gäller livesituationen – alla kan inte göra samma sak.

En snilleblixt därmed: Vi tar en rad mer eller mindre upphöjda metaldignitärer och slänger ihop dem på en paketturné, modell Diggiloo-vändan och låter deras gemensamma attraktionskraft generera publiktillströmning. Redan nu i vinter innebär det att Sverige i december får besök av paketet Christmas Metal Symphony – med bland andra Nightwishs Floor Jansen, Udo Dirkschneider, Michael Kiske (ex-Helloween) och Anthrax Joey Belladonna – ett evenemang som känns så bisarrt och frågeväckande att jag faktiskt har gjort mitt bästa för att förtränga dess existens i det längsta, men höjden av konstigheter nås troligtvis den 3 april nästa år.

Då besöks nämligen Hovet i Stockholm av ett galet batteri metalkändisar.

Äh, stryk det där med galet. En mer rimlig beskrivning är nog att ensemblen är av det överstyvt tossigaste laget. Ever.

Medverkande i Metal Allstars, som paketet fantasifullt har döpts till, är nämligen Rob Halford (Judas Priest), Tom Araya (Slayer), Max Cavalera (Soulfly, ex-Sepultura), redan nämnda Belladonna och Dirkschneider, Phil Anselmo (Down, ex-Pantera), Cronos (Venom), tidigare Megadeth-medlemmarna Marty Friedman och Nick Menza samt musiker kopplade till alla från Manowar och Shadows Fall till Ministry.

Är det 1 april i almanackan i dag? Flög det nyss förbi en stadig sugga utanför fönstret? Har gravitationen helt plötsligt upphört?

Har Tom ”fuckingjävla” Araya verkligen sjunkit så lågt? Och passat på att plocka med sig Anselmo, Halford och Cavalera på en enkel resa mot pinsamheten?

Ja, det tycks sannerligen så. Och vad gott som kan tänkas komma av detta är för mig ännu helt obegripligt. Men det visar sig väl framöver. Kanske.

För det är ju värt att betona den där senaste garderingen. Det finns en chans att det här är en stor bluff – mina kollegor reder ut detta i skrivande stund – vilket vissa saker pekar på. Dels är det ju där den lilla detaljen med att en viss Venom-sångare på postern (kolla ovan) kallas ”Chronos” – plus att reklamfilmen nedan innehåller en hel rad obegripligheter (som att Anthrax stycke de facto är hämtat från John Bush-eran).

Det kan såklart bara vara slarv. Men sådant som väcker en rad frågetecken runt arrangemanget i stort. Dess i alla fall teoretiska existens anser jag vara bekräftad, då Ticnet de facto meddelar att man släpper biljetter till försäljning i morgon bitti klockan nio, men huruvida det innebär att spektaklet också blir av är en senare fråga.

Phil Anselmo står upp för sin solokarriär – redan i sommar

av Mattias Kling
Phil Anselmo
Det går rykten om att Anselmo har en ganska så rejäl skinnmikrofon. Helt uppenbarligen är han inte heller främmande att inspektera dess prakt ens i offentliga sammanhang, så att säga.

Okej. Jag vet att jag tidigare har angett mina reservationer inför Pantera/Down-strupens bidrag på splitskivan ”War of the gargantuas”, där det kändes som att skivkollegorna i Warbeast hårdast masserade intressenerven.

Philip H Anselmo & The Illegals ”Walk through exits only”Ändå är nyheten att Philip H Anselmo inom kort fullängdsdebuterar med kompgruppen The Illegals lika välkommen som den vårsol som gjorde morgonpromenaden till jobbet till en ganska så energigivande upplevelse.

Den 19 juli är det dags för ”Walk through exits only” att nå marknaden via en allians mellan Season Of Mist och frontmannens egna Housecore. En platta vars omslag går att okulärbesiktiga här bredvid och som uppges innehålla åtta stycken, varav två titlar är ”Battalion of zero” samt ”Urspuper’s bastard rant” och som är inspelad i mytomspunna hemmastudion Nosferatu’s Lair.

– Det handlade inte om att göra en mallad thrash- eller heavy metal-skiva, säger Anselmo i en pressrelease.

– Det är en förbannad skiva, som bara jag hade kunnat göra. Jag kan inte föreställa mig någon annan skrika om det jag går loss på. Du hittar inga ordlekar på plattan, inga gömda budskap – allt presenteras klart och tydligt.

Och det låter ju lovande, om inte annat.

Lista: Därför kan Simmons fyra av ännu ett dollar-Gene

av Mattias Kling

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

Veckans texter: Muse + Återblicken

av Mattias Kling

:++:

Muse

The 2nd law

Helium 3/Warner

ROCK/ELECTRONICA Anslaget ”Supremacy” blandar ett Led Zeppelin-liknande huvudriff, Gustav Holsts ”Mars, krigsbringaren” och James Bond-temat huller om buller. I singelspåret ”Madness” kvider Matt Bellamy med Prince-emfas över ett 80-talsbeat. ”Panic station” tar fjädringen från Queens ”Another one bites the dust”, låter den framföras av INXS och slänger in en passning till Michael Jacksons ”Thriller” i refrängen och … vänta nu.

Sett till ren infallsrikedom är trions sjätte album så brokigt som det möjligtvis kan tänkas bli. Ovan nämnda referenskarusell är hämtad enbart från albumets öppningstrio, en snurrig tombolamanövrering som sedan fortsätter från start till mål. Via retweetad U2-grund med Pet Shop Boys-garnityr i ”Follow me” till fullskalig dupstep i ”The 2nd law: Unsustainable” och Foo Fighters-rock i ”Liquid state”. Högt och lågt, hårt och mjukt – inget uppslag tycks förkastas och, ja, alla känslospjällen står vidöppna från start till mål.

Jag fullkomligt älskade den intellektuellt högpotenta blandningen av Rush och Depeche Mode som präglade ”Black holes and revelations”, lärde mig efter hand att uppskatta Stravinskij/Gershwin-dekorationerna på ”The resistance”. Där fanns innerliga melodier mitt i all bombasm och extra allt-strävan. Slagkraftiga låtar som tjänade på excesserna, utan att låta dessa vara dess huvudsyfte.

Där är ”The 2nd law” svårare att ta till sig. För samtidigt som jag verkligen vill sugas upp i den här übersnyggt producerade elegansen är det mer komplicerat att bli engagerad mer än högst sporadiskt.

Hörde jag ett glockenspiel i bakgrunden? En röstsampling som informerar lyssnaren om att ekonomin är illa ute?

I Muses värld är verkligen allt möjligt.

Bästa spår: ”Big freeze”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Återblicken: Vision Of Disorder gör sitt egna avtryck på metalvärlden med ”Imprint”

Även inom en definitionsmässigt förbannad genre var kvintettens andra album ett särdeles vredgad filur.

En skiva så ilsken att det tog hela 14 år att ge den en rättvis uppföljare.

VAR? Long Island, New York.

NÄR? 14 juli 1998.

VARFÖR? Det var något speciellt med den metalcore som gjordes under det förra millenniets sista år. Fjärran från dagens ängsliga omstuvning av At The Gates-riff och tonsatta vänlighetsfraser var det en ful best. Som dreglade, bajsade på finmattan och åt upp dina favoritskor.

Det var ett sammanhang som passade Vision Of Disorder ypperligt och som föll extra väl ut på ”Imprint”. Riffen är stoltare än på den självbetitlade debuten, gallan i Tim Williams strupe än mer frätande och, hey, till och med Phil Anselmo godkänner i och med inhoppet i ”By the river”. En stursk stund, av en grupp som borde vara allmänt referensgods i dag.

Men när det sedermera blev dags för uppföljare, släppt 2001 under titeln ”From bliss to devastation”, gick det mesta fel.

Southern rock? Nu metal?

Fansen gjorde tummen ner – och gruppen fick se sig tvingad att gå i träda. En omfattande studiopaus som har sträckt sig fram till avtäckandet av färska – och högst utmärkta – ”The cursed remain cursed”.

Här kan du lyssna på ”Imprint” på Spotify.

Veckans texter

av Mattias Kling
Volbeat

++++

Volbeat

Beyond hell/Above heaven

Vertigo/Universal

METAL/ROCK Det går att beskriva Danmarks största bidrag till helgfestiviteterna sedan J C Jacobsen buteljerade sin första Carlsbergflaska som ett slugt och effektivt destillat av ett halvsekels rockhistoria på tre rappa och välfriserade minuter.

Det har gjorts förr. Och även om det lämnar dammluckor öppna för generaliseringar och misstolkningar finns det något träffande i en sådan definition. Och därmed behövs få ytterligare beskrivningar. Har du de senaste åren missat såväl ”The garden’s tale” som ”Maybelline i hofteholder” eller undgått att bevittna frontmannen Michael Poulsen stresskamma frisyren på en festivalscen så läser du säkert fel recension. Se så. Byt till något annat. Det finns säkert något mer tilltalande som bedöms och analyseras härintill.

Du som är kvar vet vad Volbeat gör och kan. Vi kan kalla det rak och rapp rockabillythrash’n’roll med få omskrivningar eller komplikationer. Du får det i inledande ”The mirror and the ripper”, i ”A new day” eller i de punkrökiga ”Magic zone” och ”A better believer”.

Men kvartetten lägger också ut en rad distraktioner som bevisar att en nyhet också kan vara en kombination av två välkända ting. Som att maniskt Slayer-riffande helt plötsligt bryts ner i en smäcker 50-talsrefräng i ”Who they are”. Eller att Kreators Mille Petrozza får rossla av sig i ”7 shots” medan Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway förvandlar ”Evelyn” till den svettigaste dödsschlager du kan tänka dig. 

Maken till välbuteljerade partymelodier lär du få leta länge efter i höst.

Bästa spår: ”Evelyn.

ÅTERBLICKEN: PANTERAS ”COWBOYS FROM HELL”

Producenten Terry Date bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror.

Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

Pantera

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Under den större delen av 1980-talet såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Sagt och gjort. Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God, Five Finger Death Punch och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga riffprecision och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng och frontmannen tar i från tåspetsarna i ”Shattered”.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd, där huvudakten får sällskap av en liveskiva samt en demosektion med tidigare ohörda spåret ”The will to survive”.

Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB