Okej. Jag får erkänna att jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Något jag egentligen har skjutit framför mig så långt som möjligt och försökt förtränga i det längsta.

Nu är det emellertid skarpt läge. Klockan tickar envist framåt och tycks arbeta emot mitt mentala välstånd.

För nog var det fler än jag som förvånat – på kvällstidningssvenska till och med chockat – höjde på ögonbrynen då det tidigare i år presenterades ett Sverigegig med de douchigaste av de douchiga. Bandet som enligt tv-sända ”Hårdrockens historia” (förvisso felaktigt) pekades ut som ansvariga för nu metal-scenens död. Den där gruppen som sålde orimligt mycket plattor under några år, saggade ut med smetiga The Who-ballader och som därefter inte har hittat något slags fotfäste igen.

Ja, jag pratar så klart om Limp Bizkit. Jacksonvillekonstallationen som satte en röd baseballkeps på metalscenen och som i ungefär en kvart runt millennieskiftet tycktes större än livet självt. Och som konstigt nog väljer att förlägga sin första Sverigekonsert sedan jättegiget på Hovet 2004 (läs Aftonbladets recension här) på allt annat än spatiösa Klubben i Stockholm.

Helt. Jävla. Orimligt. På så många plan att det krävs en trappstege för att placera dem på hög. Sinnessjukt. Skruvat.

Eller – är det verkligen så?

För samtidigt som senaste studioskivan ”Gold cobra” inte blev någon superframgång i stil med ”Significant other” eller ”Chocolate starfish and the hot dog flavored water” så har The Dursters på senare år haft en riktigt fruktsam – och konstigt nog kritikerhyllad – karriär som liveband både här och där. Jag minns exempelvis att brittiska Metal Hammer närmast har tappat byxorna av upphetsning då gänget har spelat på festivaler i dess närområde vilket i alla fall för en stund fick mig att släppa min förhandsskepsis.

Så här är det: Jag dömer ingen ohörd eller osedd. Hur giget på lördag blir lär visa sig i sinom tid och jag ser faktiskt fram emot att få käka upp allt nedsättande jag har skrivit om gruppen och i stället bli överraskad.

Men det tycks ändå kunna bli en ganska pinsam tillställning, vilket ni kan se i Youtubevideon nedan. Den visar nämligen själva inledningen av giget i australiska Perth i förra veckan. Och … ja, vi stannar upp där en stund. Funderar över exakt varför de väljer att öppna sin show med en cover på Guns N’ Roses ”Welcome to the jungle”, förfasas över exakt hur förbannat uselt det låter. Okej. Att medlemmarna även har valt att klä ut sig till gruppen i fråga kan ju vara ett Halloweenupptåg, med tanke på datumet i fråga, men hur man som allvarligt satsande band väljer att presentera sig med ett dylikt Lundaspex är för mig en gåta.

Fler varningssignaler? Då kan vi ta och närmare granska repertoaren som framfördes i belgiska Antwerpen i tisdags (länk). För mig är den helt obegriplig. Någon slags korsning mellan en konventionell konsert och en karaokekväll med hela sex covers – förutom ovan nämnda liansvingande även tolkningar på stycken av Ministry, George Michael och Rage Against The Machine. Samt två (TVÅ!) Nirvana-låtar. Helt fucking wicked.

Samtidigt: I Utrecht i går var det annat ljud i skällan (länk). Där tycktes kvintetten mer sugen på att lira eget material och i stället stilla covertörsten med ett medley mot slutet.

Vilket band vi får se i Stockholm i övermorgon? Fan vet. Spännande ska det bli, i vilket fall som helst. Bara de lämnar kvar perukerna i packningen.

VECKANS SKIVOR

Destruction ”Spiritual genocide” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid en respektabel ålder på 30 år är det dags att bygga bo, sansa ner ungdomliga utsvävningar och se över hur pensionssparandet kan tänkas te sig. Det tycks emellertid inte, likt i Weil am Rhein-gruppens fall, vara läge att mixtra med en väl fungerande formel. Vilket innebär att den så här tre decennier efter formationen under namnet Knight Of Demon, 1600-talsborgerligt bliver vid sin läst. Därmed inte sagt att tolfe fullängdaren är en komplett poänglös skapelse, snarare en trygg garanti om ett konstant tillstånd i en föränderlig tillvaro. Ett tillstånd som når ren karnevalsnivå i retrohyllande ”Legacy of the past” – gästad av Tankards Andreas ”Gerre” Geremia och Sodoms Tom ”Angelripper” Such – där det friskt droppas låttitlar med såväl Obituary, Judas Priest och Metallica som Slayer och VoiVod.

Dr Living Dead ”Radioactive intervention” (High Roller/Playground)

Mera retrothrash blir det här – fast under helt motsatta förutsättningar. Den Uppsalagrundade combon har efter hårt giggande, där de bland annat handplockades av undertecknad som uppvärmningsakt på Slayers Unholy Alliance-vända för fyra år sedan, ett par demoinspelningar och en fullängdare släppt förra året mutat in sin frontposition som Sveriges främsta nu mosh-konstellation. Stilen, såväl visuellt som när det kommer till själva soundet, är som hämtad från en tidslucka där det ständigt är 1987, Suicidal Tendencies sjunger om skateboards likt besatta på ”Join the army” och Excel är snarare aktuella som ett nytt och spännande band än en obskyr patchprydnad på en svindyr designerjacka som puckade r’n’b-stjärnor bär likt en chic acessoar. Ett givet tips för dig som under senare år har gått igång på retromoshaholics i stil med Municipal Waste, Evile och Bonded By Blood.

Rage Against The Machine ”Rage Against The Machine XX” (Epic/Sony)

Här fortsätter vi på jubileumsspåret – genom att uppmärksamma att det just i år är två decennier sedan Los Angeles-gruppen släppte sitt revolutionerande debutverk. Det är en skiva som jag förutsätter att du redan äger. Om inte – gör om och gör rätt. Kanske genom att lägga vantarna på denna utökade utgåva, där originalgiven (superb nog i sig) kompletteras med en rad demospår och liveupptagningar. Fortfarande osäker på köp? Här kan du streamlyssna på skivan.

Gamma Ray ”Skeletons & majesties – live” (Ear/Playground)

Det krävs ingen större detaljkunskap om Kai Hansen och hans muntra gäng för att förstå vad denna konsertupptagning består av. Här får du en matig dubbelgiv av det slag jag gav då gruppen i somras besökte Sweden Rock (läs recension här) med fanfavoriter och sällan serverat hurtighetsgodis ur arkiven. Och den är inspelad i Schweiz. Hörde du det? Schweiz! Och släpps dessutom, förutom i dubbel-cd-utförande, som dvd som utökas med en kortare dokumentär om gruppen samt intervjuer. Extra bonus: Hansens gamle Helloween-medarbetare och nutida kollega i Unisonic, Michael Kiske, avger gästsång i ”Time to break free”, ”A while in dream land” samt ”Future world”. Sehr gut.

Veckans konserter

Opeth (KB, Malmö, 29/11)

Det finns så mycket att värdesätta och dyrka. Från Mikael Åkerfeldts vänligt visionära sviter till kompositioner, till Martin Méndez smeksamma basvaggande eller Martin Axrots tekniska briljans. Så är det alltid med Opeth, och även om förra skivan ”Heritage” fick gruppens mest navelskådande anhängare att sparka bakut över avsaknaden på growl är varje gång de bestämmer sig att nöta svensk scen en ursäkt för fest. Extra klang och jubel kommer det emellertid att bli med start på söndag och  fram till den 5 december. I en kvartett specialkonserter, solidariskt fördelade mellan Neferititi i Göteborg och Södra Teatern i Stockholm, tonar kvintetten nämligen ner på den elektriska laddningen och aviserar akustiska spelningar. Exklusivt om något.

The Casualties (L’Orient, Linköping, 30/11)

Gillar du tyngdlagstrotsande frisyrer? Jeans blekta i konstiga mönster och ett sound som endast marginellt har uppdaterats sedan The Exploited gastade ”fuck the system” för 30-talet år sedan? Då är fredagens begivenhet i den östgötska residensstaden något extra just för dig. För första gången sedan Augustibuller 2007 bjuder nämligen Los Angeles största tvåtaktsromantiker upp till pogodans för att fira att senaste albumet ”Resistance” är en ganska så oborstat trevlig skapelse. På scen står även Din Skvef och Blood. Mer info om giget och biljettinformation hittar du här.

Nifelheim + Morbus Chron (Debaser Slussen, Stockholm, 30/11)

I hela fyra år har klubben Blod & Svärd gjort sitt bästa för att göra huvudstaden lite ondare. Ett jubileum vi gärna kan fira – och det med två av landets tuffaste akter på scen. Huvudnamnet behöver kanske ingen närmare presentation – tillsammans med andra elakingar med förflutet i exempelvis Entombed, Necrophobic och Dismember rasslar de kända hårdrocksbröderna Erik och Pelle Gustavsson rasande effektiv blackthrash så att spikarna ryker. Och att de denna kväll har finbesök av Century Media-aktuella Morbus Chron gör knappast evenemanget mindre obligatoriskt.

Den radikale altmetalauteuren, ständigt lutad åt vänster, har föga förvånande inget över för den republikanske presidentkandidaten och hans entourage.

Konstigt vore annars. Och lika naturligt är att den Libanonfödde 45-åringen tar tillfället i akt att attackera de konservativa utmanarna, lagom till den första tv-debatten mellan Mitt Romney och Barack Obama (start i natt vid klockan tre svensk tid och direktsänd via aftonbladet.se).

– Jag har inte så stora problem med kadidaternas religiösa åskådningar, det är snarare deras politik jag är bekymrad över, säger Tankian i en intervju med American Rock Scene.

– Problemet med Romney är att han har velat fram och tillbaka i flertalet frågor. Först stödde han sjukvårdsreformen i Massachusetts, sen gjorde han en helomvändning och sa ”Jag gillar den inte längre. Jag hade fel. Allt jag tyckte var fel, jag förkastar det”. Han försöker bara få högerväljarna på sin sida, men den typen av politik har inte funkat för USA. Sånt har skuldsatt oss och skapat krig.

– Och så har vi det faktum att han faktiskt har sagt att han inte bryr sig om 47 procent av invånarna i USA. Hade jag varit ansvarig i det republikanska partiet hade jag gett honom sparken – direkt. Speciellt då hans försvar mest har handlat om att han inte uttryckte sig korrekt, så bekräftar han att han faktiskt tycker så.

Med tanke på ovan sagda (bara en bråkdel av alla diatriber som dundras ut i nämnda intervju) är inte heller hans stöd för Occupy Wall Street-rörelsen någon omtumlande surpris. Och inte heller beslutet att göra gemensam sak med likaledes systemkritiska Tom Morello (Rage Against The Machine/Audioslave) och Tim McIlrath (Rise Agaist) för att fira protesternas ettårsjubileum med låten ”We are the 99 percent”.

Resultatet av denna trojkas kollektiva ansträngning går att ladda ner – gratis så klart – via Morellos och Tankians Axis Of Justice-sida. Och syna närmare i videoform nedan.

Förra året lyckades en gräsrotskampanj som tröttnat på tv-programmet ”The X Factors” listdominans i juletid skicka upp Rage Against The Machines ”Killing in the name” överst på försäljningstoppen i England lagom till klappdags. Ett styrkebesked som bevisar hur bra det kan gå då alla rockfans sluter sig samman i stället för att kasta skit på varandra.

Nåväl. I Sverige heter nämnda program ”Idol” och finalens av årets upplaga äger rum i Globen i kväll. Och säkert som mandeln i gröten lär Jay Smith eller Minnah Karlsson (som gör upp om segern i afton) vara ett hett namn i topp på listorna veckorna som följer.

Men, det finns ett sätt att slå dessa planer i sank. Och samtidigt ge de älskvärda kanadensiska slitvargarna i Anvil sin första singeletta i Sverige någonsin. På Facebook har Anders Mannio och Ronnie Schmidt dragit igång Anvil Aid – med syfte att skicka upp Lips och pojkarnas låt ”Metal on metal” på toppen av listorna. Över 3 000 personer stödjer redan kampanjen. Vill du göra det du också så hittar du eventet här.

Kom ihåg: tillsammans är vi starka.

”Idol” suger – Anvil duger!

Nyheten att trummisen och grundaren Mike Portnoy officiellt har valt att lämna Dream Theater slog ner som en bomb i beundrarskaran i veckan.

Och med tanke på att 43-åringen har vikt senare tid åt Avenged Sevenfold, både som livebatterist och som medverkande på gruppens senaste skiva ”Nightmare”, var det många som förutsatte att detta hade något med saken att göra.

Icke så, om vi får tro Portnoy själv. 

– Jag har övervägt en paus från Dream Theater i över ett år, kommenterar han saken enligt Blabbermouth.net. 

– Mitt beslut har inget med Avenged Sevenfold att göra. De var lika överraskade som ni andra när beskedet blev offentligt. 

Portnoy, som var med och startade Dream Theater-förlagan Majesty med John Myjung och John Petrucci när de alla studerade på Berklee College of Music 1985, offentliggjorde sitt beslut i onsdags och hänvisade i pressreleasen till att han hade mer kul när han gjorde musik utanför huvudsysslan. 

– Jag har kommit fram till att bandet höll på att bränna ut mig och att jag verkligen behöver få en paus för att ha så goda relationer som möjligt med de andra medlemmarna i Dream Theater, skrev han i nämnda offentliggörande.

I en intervju med radioshowen ”Friday night rocks”, som sänds i New York-området, avslöjas fler detaljer. Som att batteristen hellre hade sett att gruppen tog en längre paus än att han var tvungen att stiga åt sidan.

– Jag anser verkligen att vi skulle ha behövt ett par år för att ladda om batterierna. Många band har gjort det – Soundgarden, Alice In Chains, Jane’s Addiction, Phish och Rage Against The Machine – alla har de tagit en längre paus och kommit tillbaka starkare och bättre än någonsin, säger han i intervjun som det går att läsa en transkription av här.

De återstående medlemmarna i Dream Theater – Myjung, Petrucci, sångaren James LaBrie samt keyboardisten Jordan Rudess – ämnar tuffa på som planerat ändå. Ett nytt album ska börja spelas in i januari nästa år och följas upp med en värdsturné.