Arkiv för tagg fred durst

- Sida 1 av 1

Laddad på Limpan? Här kommer några spoilers och en rätt hemsk video

av Mattias Kling
Guns N' Bizkit. Snart på en scen nära dig.
Guns N’ Bizkit. Snart på en scen nära dig.

Okej. Jag får erkänna att jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Något jag egentligen har skjutit framför mig så långt som möjligt och försökt förtränga i det längsta.

Nu är det emellertid skarpt läge. Klockan tickar envist framåt och tycks arbeta emot mitt mentala välstånd.

För nog var det fler än jag som förvånat – på kvällstidningssvenska till och med chockat – höjde på ögonbrynen då det tidigare i år presenterades ett Sverigegig med de douchigaste av de douchiga. Bandet som enligt tv-sända ”Hårdrockens historia” (förvisso felaktigt) pekades ut som ansvariga för nu metal-scenens död. Den där gruppen som sålde orimligt mycket plattor under några år, saggade ut med smetiga The Who-ballader och som därefter inte har hittat något slags fotfäste igen.

Aftonbladet den 10 mars 2004. Varför jag inte reccade denna konsert minns jag inte.
Aftonbladet den 10 mars 2004. Varför jag inte recenserade denna konsert minns jag inte.

Ja, jag pratar så klart om Limp Bizkit. Jacksonvillekonstallationen som satte en röd baseballkeps på metalscenen och som i ungefär en kvart runt millennieskiftet tycktes större än livet självt. Och som konstigt nog väljer att förlägga sin första Sverigekonsert sedan jättegiget på Hovet 2004 (läs Aftonbladets recension här) på allt annat än spatiösa Klubben i Stockholm.

Helt. Jävla. Orimligt. På så många plan att det krävs en trappstege för att placera dem på hög. Sinnessjukt. Skruvat.

Eller – är det verkligen så?

För samtidigt som senaste studioskivan ”Gold cobra” inte blev någon superframgång i stil med ”Significant other” eller ”Chocolate starfish and the hot dog flavored water” så har The Dursters på senare år haft en riktigt fruktsam – och konstigt nog kritikerhyllad – karriär som liveband både här och där. Jag minns exempelvis att brittiska Metal Hammer närmast har tappat byxorna av upphetsning då gänget har spelat på festivaler i dess närområde vilket i alla fall för en stund fick mig att släppa min förhandsskepsis.

Så här är det: Jag dömer ingen ohörd eller osedd. Hur giget på lördag blir lär visa sig i sinom tid och jag ser faktiskt fram emot att få käka upp allt nedsättande jag har skrivit om gruppen och i stället bli överraskad.

Men det tycks ändå kunna bli en ganska pinsam tillställning, vilket ni kan se i Youtubevideon nedan. Den visar nämligen själva inledningen av giget i australiska Perth i förra veckan. Och … ja, vi stannar upp där en stund. Funderar över exakt varför de väljer att öppna sin show med en cover på Guns N’ Roses ”Welcome to the jungle”, förfasas över exakt hur förbannat uselt det låter. Okej. Att medlemmarna även har valt att klä ut sig till gruppen i fråga kan ju vara ett Halloweenupptåg, med tanke på datumet i fråga, men hur man som allvarligt satsande band väljer att presentera sig med ett dylikt Lundaspex är för mig en gåta.

Fler varningssignaler? Då kan vi ta och närmare granska repertoaren som framfördes i belgiska Antwerpen i tisdags (länk). För mig är den helt obegriplig. Någon slags korsning mellan en konventionell konsert och en karaokekväll med hela sex covers – förutom ovan nämnda liansvingande även tolkningar på stycken av Ministry, George Michael och Rage Against The Machine. Samt två (TVÅ!) Nirvana-låtar. Helt fucking wicked.

Samtidigt: I Utrecht i går var det annat ljud i skällan (länk). Där tycktes kvintetten mer sugen på att lira eget material och i stället stilla covertörsten med ett medley mot slutet.

Vilket band vi får se i Stockholm i övermorgon? Fan vet. Spännande ska det bli, i vilket fall som helst. Bara de lämnar kvar perukerna i packningen.

Lista: Därför kan Simmons fyra av ännu ett dollar-Gene

av Mattias Kling

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB