Det känns som att jag borde använda den här stunden, en slags comeback till mer löst formulerat bloggande, till något vettigt. Liksom signalera att herrn är tillbaka och tänkte tycka något som inte är kopplat direkt till en festival eller liknande. Hissa flagg för analys och perspektiv.

Men, nä. Det går liksom inte. Måhända för att huvudet fortfarande inte har landat i civilisationen efter en och en halv månad ute i dingdongland, den där parallella verkligheten vi kan kalla hårdrocksscenen, och jag därför inte har någon som helst möjlighet att värja mig mot skämt och satir. Eller bara för att det är väldigt kul. Båda anledningarna är nog ganska så korrekta.

I alla fall. Av en händelse styrdes min uppmärksamhet mot en speciell sida på det där sociala nätverket Facebook vars främsta uppgift är att driva med min favoritkonflikt: kristna nötter kontra farliga hårdrockare.

För visst. ”Christians against Slipknot” är ett skämt. Vilket alla om man ska tolka kommentarerna därpå inte tycks fatta, men likaså helt skruvat och i all sin tossiga knarkighet ytterst underhållande. Inte för att den är gjord med någon gudabenådad (sorry…) begåvning eller någon större finess. Utan snarare för att den faktiskt skulle kunna vara sann. Betänk stollarna i Westboro Baptist Church och dess planer nyligen på att våldgästa Slayer-gitarristen Jeff Hannemans begravning nyligen, rättsprocesser mot exempelvis Judas Priest eller lärarinnan Ann Ekebergs revolutionerande ”forskning” som visade att hårdrock dödar krukväxter.

I ljuset av dessa, högst verkliga, utspel gällande farligheten i musik som handlar om annat än att hålla handen och spela Yatzy så känns nämligen Christians against Slipknot speciellt orimligt. Vem vet, det finns kanske till och med någon diagnosmöjlig övertygelse om att Corey Taylor faktiskt är Satans sändebud på jorden eller som tar 666-refrängen i ”The heretic anthem” på blodigt allvar.

Vad vet jag? Som vanligt – ganska så lite. Men fram till dess att någon verklig korsfararsekt träder fram och engagerar sig i kampen för en av de största förtryckarideologierna mänskligheten har utsatts för så fortsätter jag garva åt skämtet. Lika mycket för att det finns som för att det faktiskt finns folk, ur båda läger, som tycks ta den på allvar.

Allvarligare än så tänkte jag inte bli just i dag. Sidan hittar ni i alla fall här och Slipknot finner ni i sin tur på scen under Metaltown i Göteborg första helgen i juli.

Och mer om detta lär, som det så fint heter, följa när så känns rimligt.

Vid en sökning i Mediearkivet på ordkombinationen Pussy Riot genereras 1 803 träffar, varav ungefär 99 procent från de senaste tio månaderna.

En liknande granskning av Adam ”Nergal” Darski, med alla de tänkbara kombinationerna ger 12 träffar.

Tolv! En summa som du kan räkna på ditt anta fingrar och tår. Utan att ens behöva ta till högerhanden, och knappt ens den vänstra.

Detta trots att det finns en hel del likheter mellan de båda fallen, för det handlar i grund och botten om rättsfall. Vi snackar om två forna kommunistdiktaturer (Sovjetunionen och Polen) som ämnar tackla den åsikts- och yttrandefrihet som kommer med en demokratisering genom att helt sonika tysta röster som är obehagliga för etablissemanget.

Att i detalj älta Pussy Riot-fallet finner jag här onödigt. Det har, bevisligen, gjorts tidigare. Och även om deras kamp blottlägger det förtryckarsystem som har uppstått i Ryssland under Vladimir Putins styre (från en diktatur till en annan, budskapen må skilja sig åt, som konsekvens för folket är lidandet liknande) är viktig i opinionsskapande syfte så är de långt ifrån de enda bakom den forna järnridån som får se sig dragna inför skranket bara för att de önskar uttrycka provokativa åsikter.

Vilket för oss in på Adam Darski, hädanefter benämnd under sitt artistnamn Nergal. Han är sångare och gitarrist i det religionskritiska black/death metal-bandet Behemoth (som i veckan spelar på svenska Close-Up Båten tillsammans med bland andra Turbonegro och Candlemass). Behemoth kan kallas en kontroversiell grupp. Under karriären har de bland annat presenterat låtar med titlar som ”Christians to the lions”, ”Antichristian phenomenon”, ”Christgrinding avenue” samt konsekvent antagit en högst religionskritisk hållning.

Vilket säkert kan vara provokativt i sig, om man är lagd åt det hållet. Men det egentligen inte riktigt är det som saken handlar om.

Händelsen som allt grundar sig i utspelade sig i stället så långt tillbaka i tiden som för fem år sedan, då Behemoth spelade i Gdynia i hemlandet.

Som en del av showen (jag har sett honom göra det vid ett flertal tillfällen i Sverige) rev Nergal sidor ur Bibeln, skrynklade ihop dem och kastade ut i publiken, samtidigt som han förklarade att skriftsamlingen var full av lögner och att den katolska kyrkan är den mest mordiska sekten på jorden.

Oj … Sa han… verkligen det? Ja. Vad fan. Värre saker har du säkerligen hört från en scen. Och kommer troligtvis så göra även inom en överskådlig framtid.

Frontmannens utspel ansågs emellertid strida mot den polska hädelselagen och efter en segdragen rättslig process (under vilken Nergal bland annat har kämpat mot leukemi samt släppa det grandiosa albumet ”Evangelion”) frikändes 35-årigen förra året från anklagelserna.

När jag intervjuade frontmannen inför Behemoths gig på Getaway Rock i Gävle i somras (video nedan) tycktes saken därmed utagerad, liksom den aggressiva cancerform han nära nog förlorat livet till. Darski berättade i stället att han satsade med full kraft framåt och att alla prövningar han utsätts för i stället stärker honom i övertygelsen om att aldrig ge upp.

En förvissning han nu, återigen, är tvungen att försvara i rätten. Den 29 oktober förkunnade nämligen landets högsta domstol att sångaren hade begått ett brott när han yttrade ovan nämnda åsikter, och skickade därmed tillbaka frågan till en lägre instans, som nu ska bedöma om han är skyldig till ett brott vars maxstraff innebär två år i fängelse.

Det borde således, om uttrycket ursäktas, vara ett jävla liv om frågan. Högljudda UD-protester mot premiärminister Donald Tusk och hans liberalkonservativa parti. Amnesty torde koka över i iver att rädda denna frihetstörstande röst från att – medelst hotande fängelsestraff – tystas. Kultur-, ledar- och debattsidor borde stå i brand över denna kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna – som dessutom begås av ett EU-land.

I stället: den allmäna pressopinionen, vanligtvis väldigt snabb att dra lans för det fria ordet, tycks ha drabbats av kollektiv afasi.

Återigen till Mediearkivssökningen. Det som har skrivits om Nergal i tryckta svenska medier (och dess nätupplagor) begränsar sig till en 25 ord kort notis på Aftonbladet Kultur den 1 november och en stort uppblåst helsida – i kristna dagstidningen Dagen. Det enda riktiga undantaget som lyckas skutta över denna tigandemur är Fredrik Strages krönika i Dagens Nyheter från i fredags. I övrigt – total likgiltighet. Detta trots att självaste EU-kommissionen gått ut via tidningen EUObserver gått ut och smiskat Polen på figrarna över tilltaget (läs artikeln därom här).

Med andra ord – det här borde vara öppet mål för svenska medier. Ett medlemsland som bryter mot självaste Europakonventionen, där det tydligt konstateras att grundläggande humanitära rättigheter som religionsfrihet råder. Och att det därmed också är fullkomligt fritt för en medborgare i unionen att häda bäst fan hen vill.

Ändå är det så obegripligt tyst. Kanske beroende på att Nergal inte ingår i ett chict feministkollektiv, vars agenda (och det är inget fel på den, det är inte själva grundfrågan) kittlar gillandenerven hos finskribenter och annars åsiktsstinna tyckare – och blott är en sluskig hårdrockare. En person som intelligentian troligtvis inte vill solidarisera sig med och ännu mindre lyfta upp på salongsagendan.

Och det kommer fortsätta att vara tyst. Tills du och jag drar vårt strå till stacken, står upp för den rimliga ståndpunkten att antika sagodogmer inte ska kunna stå i vägen för vad vi har rätt att uttrycka.