Arkiv för tagg jeff hanneman

- Sida 1 av 1

Thrashextra: Släpp allt och lyssna på Slayers första nya låt på fem år

av Mattias Kling
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.

Redan för två år sedan presenterades titeln för omvärlden – men först nu går det också att lyssna på låten.

Efter att ha gjort ett överraskningsgig på Golden Gods-galan i Los Angeles i natt, svensk tid, har thrashscenens argaste mysfarbröder även gjort färskingkompositionen ”Implode” tillgänglig för omvärlden.

Och ja… Ursäkta om jag famlar lite efter orden så här efter första genomkörningen. Det låter ju som Slayer. Kort och gott och utan krusiduller. Lite som Tom Araya skvallrade om på Metaltown för två år sedan, då han besvarade min fråga om gruppens nya material med ett snett leende och orden ”Hur tror du att det låter? Ungefär så är det också”.

Ställt i det ljuset överraskar ju kompositionen knappast. Efter en något seg mellantempoinledning går Kerry King vid femtiosekundersstrecket loss med högerhanden och sprutar läderbyxan full av racerriff av det slag vi har hört många gånger tidigare. Och som är en av anledningarna till att vi älskar Slayer så förbannat mycket. Just för att det är ett band som inte vinner på att krångla till det alltför mycket utan som i stället är bäst då det bara mosar på. Vilket ju ”Implode” gör under resterande tre minuter.

Sensationellt? Not quite. Men ändå ett höghastighetsstycke, komplett med halvhöga toner av Araya i refrängen, som fortsätter väldigt avslappnat på den väg som ”Christ illusion” och ”World painted blood” trampat upp.

Låten – inspelad av erfarne Terry Date – lär dyka upp på gruppens elfte studioalbum som sägs släppas via Nuclear Blast senare i år. Skivan blir den första med återvändande Paul Bostaph bakom trummorna och tillika bandets första release efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång för snart ett år sedan. Att nämnda alster kommer låta Slayericious tycker jag mig härmed ha bekräftat. Exakt hur långt det räcker återstår att se när detta blir aktuellt.

Snurrigaste Hanneman-hyllningen: Slayergitarristen får en egen rondell

av Mattias Kling
Still reigning – in Poland.
Still reigning – in Poland.

Ibland är en ju tvungen att kontrollera almanackan så en inte har fastnat i ett måndag hela veckan-scenario där det ständigt är den 1 april.

En sak är likväl säker: världen är en väldigt bisarr plats. Ett konstaterande som bekräftas på löpande band, ständigt och jämt.

Den senaste dingdong-nyheten är emellertid av det mer hjärtevärmande slaget. Och egentligen inte så orimlig som den först kan tyckas.

För visst, att bortgångne Slayer-gitarristen Jeff Hanneman skulle föräras en helt egen cirkulationsplats i den polska staden Jaworzno kan tyckas vara en kvackande tidningsanka av fjädrigaste snitt. Men desto mer begriplig blir historien då det visar sig att det handlar om en tillfällig benämning, efter att företaget Art-Com vunnit en välgörenhetsauktion – och därmed fått äran att namnge trafikplatsen.

Icke desto mindre, under ett års tid kan världens alla thrashfanatiker få stora snurren i Hannemans Circle Pit (Rondo Jeffa Hannemana på originalspråket). Något som känns som ett givet turistmål under 2014. Om inte annat så bara för att kunna köra runt 666 varv till tonerna av ”Reign in blood”.

O Hanneman, o Hanneman, wie treu sind deine blätter

av Mattias Kling
Still reigning.
Still reigning.

Världens alla thrashfans kan egentligen dela upp året i två stycken; före och efter den 2 maj. Det var då det kändes som att mattan sveptes undan våra kollektiva fötter, verkligheten slog ner som ett flak med tegelstenar i huvudet och uppladdningen inför en het metalsommar bara kom av sig.

Likt när det gäller mordet på John F Kennedy för 50 år sedan eller när Palme sköts 1986 så kommer vi för alltid minnas exakt var vi befann oss när nyheten om Jeff Hannemans bortgång nådde oss. Själv var jag aningen tilltufsad efter en natt i Amsterdams skabrösa nöjeskvarter. Lite torr i munnen, grusig i ögonen då bästa Peter slog på mobilen och läste sina sms: ”Har du hört att…”

Nej… Nej. Förbannade jävla nej.

Men, jo. Så var det ju. Och med ens kläddes en tänkt uppsluppen överraskningshelg i Holland med Neurotic Death Fest som höjdpunkt i svart sorgflor. Jag behöver inte bli mångordig om detta. Alla har sin historia om hur de handskades med Jeff Hannemans bortgång, min är föga extraordinär i sammanhanget.

En lysande idé är emellertid att hylla riffmästaren med en egen ljusshow. Vilket är precis vad amerikanen Slayer Bob har gjort. Resultatet av detta ser ni nedan, tonsatt av ”Hell awaits”, ”Angel of death” och ”War ensemble”. Måhända är detta inte lika iögonfallande som hans tidigare kreationer (kolla in här och här) men likväl är det en passionerad hälsning till en av musikens stora hjältar.

Jeff Hanneman går igen på nästa Slayer-skiva?

av Mattias Kling
Slayers nu aktuella turnésättning består av Gary Holt, Tom Araya, Kerry King och Paul Bostaph. Huruvida denna också kommer att spela på nästa skiva är väldigt oklart.
Slayers nu aktuella turnésättning består av Gary Holt, Tom Araya, Kerry King och Paul Bostaph. Huruvida denna också kommer att spela på nästa skiva är väldigt oklart.

Mycket här i tillvaron handlar om balans. Mellan fest och vila, mellan jobb och fritid, mellan kaos och kosmos – och mellan King och Hanneman.

Det blir liksom problematiskt då en komponent rycks bort. Disharmoni uppstår, helheten faller samman och det blir liksom råddigt och jobbigt. Och inte heller lika fantastiskt som då två parter trissar varandra och kompletterar.

Därför kan alla Slayerfans, vi är ju trots allt några stycken, andas ut. I alla fall för stunden. Frontmannen Tom Araya har nämligen avslöjat för Loudwire att gruppens nästa skiva mycket väl kan innehålla bidrag från gitarristen, som gick bort i maj i år, blott 49 år ung.

– Vi har två låtar. Jag har inte haft förmånen att gå igenom hans ljudfiler än, men det är definitivt något jag planerar att göra, säger sångaren och basisten i intervjun.

– Jag vet att han hade plockat ihop några idéer som han visade oss under förra året och strax före han gick bort fanns det en färdig låt som jag tyckte var riktigt, riktigt bra. Det finns prylar som är värda att undersöka för att se hur vi ska kunna använda.

Huruvida detta är en garanti för att arkitekten bakom thrashmallar likt ”Angel of death” och ”Raining blood” även postumt kommer att medverka på uppföljaren till 2009 års ”World painted blood” är så klart för tidigt att definitivt slå fast, men rimligtvis torde gitarristens kvarlevande bandkollegor vara rätt sugna på att dammsuga kvarlåtenskapen för att hitta de där guldriffen som bara Hanneman kan skriva. Inte minst för att Kerry King ensam ska slippa axla ansvaret att ro ett helt album i land.

Ett helt album, ja. När ett sådant kan komma att se dagens ljus känns väldigt oklart. Med tanke på att gruppen redan förra sommaren aviserade att de hade två nya låtar ”färdiga” som bara väntade på att släppas på något sätt kändes det ju som att bollen var i rullning i alla fall. Om denna framåtrörelse totalt avbröts när det stod klart exakt hur stora Hannemans hälsoproblem visade sig vara får vara osagt, men sant är att det härvidlag är fyra år sedan det erbjöds ny musik från combon, ett releaseavbrott som i sig är på väg att tangera det mellan ”God hates us all” (2001) och ”Christ illusion” (2006) och som troligtvis kommer att innebära ett nytt rekord i karriären.

Men, vet ni vad? Det spelar ingen roll. Så länge nästa skiva – när den väl kommer – är fylld med Slayeriffic thrash metal är väntan väl värd. Speciellt om dess affärsdrivande kärna ser till så att ex-trummisen Dave Lombardo får rimligt betalt och därmed beslutar att återvända till truppen.

Vågar vi hålla tummarna för att detta sker under 2014?

Den som lever får se.

Läs den ultimata minnesartikeln om Jeff Hanneman

av Mattias Kling
420636_455346137888149_1809260029_n_zps120f3443

Det sägs att tiden går fort när en har roligt. Vilken den tydligen gör i sorg också.

I dag är det fyra månader sedan Slayers riffmastro extradordinaire Jeff Hanneman avled till följd av sitt alkoholmissbruk. En period då nyheten, som jag fick under en överraskningsresa till Holland, borde ha sjunkit in i medvetandet och på så sätt blivit mer medgörlig än vad den är.

Men det är den inte. Någonstans där i bakhuvudet och i magen maler den nästan dagligen. Hos mig och hos hundratusentals fans världen över som aldrig mer kommer att få ta del av den magi den 49-årige kaliforniern kunde pressa fram ur sin gitarr.

Månaderna efter chocken har såklart också fyllts av minnesartiklar. I Aftonbladet Hårdrock! lät vi Marcus Grahn minnas sitt enda möte med den blonda kalufsen och beskriva vad han upplevde. Amerikanska mangelmagasinet Decibel bjöd även de på en utmärkt runa över en stor musiker, men det har ändå känts som att den där ultimata superartikeln har låtit vänta på sig.

Numret av Guitar World med nämnda artikel.
Numret av Guitar World med nämnda artikel.

Fram till nu, det vill säga. Nu går det nämligen att läsa Guitar Worlds supertjocka hyllningspjäs där the usual suspects – bandkollegorna Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och ersättaren Gary Holt – rotar i minnets dunklaste vrår. Mest drabbande är dock de passager där Jeffs fru Kathryn Hanneman berättar om hur de unga tu en gång möttes, om gitarristens depression efter spindelbettet och om hans missbruk.

Det är starka saker. Läsning om både får ögonen att tåras och ilskan att bubbla. Ilskan över att det inte hade behövt gå så här illa. Att det fanns utvägar som aldrig togs.

Du läser hela artikeln här. Det tycker jag du ska göra. Redan nu.

Kristna drar lans mot Slipknot … eller inte

av Mattias Kling
Skärmavbild 2013-06-13 kl. 15.26.33

Det känns som att jag borde använda den här stunden, en slags comeback till mer löst formulerat bloggande, till något vettigt. Liksom signalera att herrn är tillbaka och tänkte tycka något som inte är kopplat direkt till en festival eller liknande. Hissa flagg för analys och perspektiv.

Men, nä. Det går liksom inte. Måhända för att huvudet fortfarande inte har landat i civilisationen efter en och en halv månad ute i dingdongland, den där parallella verkligheten vi kan kalla hårdrocksscenen, och jag därför inte har någon som helst möjlighet att värja mig mot skämt och satir. Eller bara för att det är väldigt kul. Båda anledningarna är nog ganska så korrekta.

Ett av de livsnödvändiga tips för ett fromt och metalfritt liv som sidaministratören delar med sig av.
Ett av de livsnödvändiga tips för ett fromt och metalfritt liv som personen/personerna bakom sidan delar med sig av.

I alla fall. Av en händelse styrdes min uppmärksamhet mot en speciell sida på det där sociala nätverket Facebook vars främsta uppgift är att driva med min favoritkonflikt: kristna nötter kontra farliga hårdrockare.

För visst. ”Christians against Slipknot” är ett skämt. Vilket alla om man ska tolka kommentarerna därpå inte tycks fatta, men likaså helt skruvat och i all sin tossiga knarkighet ytterst underhållande. Inte för att den är gjord med någon gudabenådad (sorry…) begåvning eller någon större finess. Utan snarare för att den faktiskt skulle kunna vara sann. Betänk stollarna i Westboro Baptist Church och dess planer nyligen på att våldgästa Slayer-gitarristen Jeff Hannemans begravning nyligen, rättsprocesser mot exempelvis Judas Priest eller lärarinnan Ann Ekebergs revolutionerande ”forskning” som visade att hårdrock dödar krukväxter.

I ljuset av dessa, högst verkliga, utspel gällande farligheten i musik som handlar om annat än att hålla handen och spela Yatzy så känns nämligen Christians against Slipknot speciellt orimligt. Vem vet, det finns kanske till och med någon diagnosmöjlig övertygelse om att Corey Taylor faktiskt är Satans sändebud på jorden eller som tar 666-refrängen i ”The heretic anthem” på blodigt allvar.

Kors i taket!
Kors i taket!

Vad vet jag? Som vanligt – ganska så lite. Men fram till dess att någon verklig korsfararsekt träder fram och engagerar sig i kampen för en av de största förtryckarideologierna mänskligheten har utsatts för så fortsätter jag garva åt skämtet. Lika mycket för att det finns som för att det faktiskt finns folk, ur båda läger, som tycks ta den på allvar.

Allvarligare än så tänkte jag inte bli just i dag. Sidan hittar ni i alla fall här och Slipknot finner ni i sin tur på scen under Metaltown i Göteborg första helgen i juli.

Och mer om detta lär, som det så fint heter, följa när så känns rimligt.

Den väldigt nätexklusiva bonusrecensionen: Vader

av Mattias Kling
Vaders Peter Wiwczarek sjunger från strax söder om magtrakten. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO
Vaders Peter Wiwczarek sjunger från strax söder om magtrakten. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO

:+++:

Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

Extra: Scott Ian missar Ullevi

av Mattias Kling
Andreas Kissers twitter

Anthrax ser ut att dyka upp i Sverige med en decimerad trupp den 3 juli.

Det avslöjar Sepultura-gitarristen Andreas Kisser på sin Twitter (bild ovan) – och tillkännager samtidigt att han ska göra ett tillfälligt inhopp i gruppen. Gästspelet ska pågå i åtta spelningar.

Anledningen till detta sägs vara att Scott Ians fru Pearl Aday (dotter till rondörsångaren Meatloaf) väntar parets första barn i sommar och att den blivande pappan hellre är hemma i USA vid nedkomsten än kuskar runt på arenascener i Europa.

Detta innebär att Anthrax kan bli det andra bandet på The Big Four-tillställningen på Ullevi som tvingas uppträda utan komplett lineup. Sedan tidigare är Slayer decimerade sedan Jeff Hanneman sjukskriven efter att ha akutopererats i höger arm efter ett spindelbett. Han ersätts för stunden av Exodus-medlemmen Gary Holt och något datum då han ska vara åter i gruppen är inte tillkännagett.

Pearl Aday och Scott Ian.

Pearl Aday tillsammans med Scott Ian.

(Ett stort tack till Johan Jakobsson för tipset. Läs hans blogg här.)

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB