Jag brukar, något raljant, avrunda alla dessa fredagsinlägg med att konstatera att det snart är jul. Men nu ligger det också snart någon sanningshalt i det fastslåendet, då vi denna vecka har gått in på själva upploppet fram till den så kallade dopparedagen.

Om tio dagar smäller det. Vilket också innebär att musikbranschen går in i helgvila, för att uppstå på allvar först i mitten/slutet av januari.

Jag kan därmed inte med säkerhet fastslå, men jag anar ändå att det här är det sista inlägget av dylik karaktär på ungefär en månad. Eftersom ambitionen är att spana in det nya och fräscha så kommer det troligtvis inte att presenteras något sådant bland skinkaglasyr, nyårsraketer och baksmällor.

Förtrösta emellertid inte. Det här är ingen utväg, utan snarare bara en andningspaus. Som i och för sig inte är av det sämre slaget.

Just i dag kan vi nämligen ägna fredagskvällen åt att granska nya promotionsnuttar med Rammstein, Lacuna Coil, Hour 13, Mutiny Within, Krisiun, Black Veil Brides, Hollywood Undeads Clown-regisserade klipp till låten ”We are”, finska Code For Silence samt Infernal Tenebra.

Och som extra bonus just i dag har jag spetsat glöggen med ett liveklipp där klassiska crossoverbandet Wehrmacht gästas på scen av Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Mitch Harris, en studiorapport från inspelningarna av Cult Of Lunas kommande fullängdare ”Vertikal”, textvideor från Rotten Sound och Buckcherry, ett nytt smakprov från kommande Voivod-skivan ”Target earth” samt ännu en livelåt från Metallicas ”Quebec magnetic”-dvd.

Det får vara nog för den här veckans förnöjsamheter i journalistikens värld. Nu tar jag helg och tänkte ägna kvällen åt att rensa artärerna på lite redaktionsfrustration med ett gympass. Sånt som på sitt sätt renar själ och stärker inre harmoni.

Kom ihåg – snart är det jul. På fullaste allvar.

Nu är det slut. Finito. Jävligt över, på ett sätt som bara kan kallas värdigt och bra. De sista spadtagen har slutligen fyllt den grav som grävdes ut redan för snart åtta år sedan och de sörjande har fuktat dess mull med ärlig menade tårar.

På sitt sätt handlar det om Nasum, som i natt gjorde sin sista spelning någonsin på ett väldigt överfullt och crustsvettigt Debaser Medis, och på sitt sätt även om dess saligen saknade frontman Mieszko Talarczyk.

Vi vet vad som skedde. Annandag jul 2004 inträffade en jordbävning i Indiska oceanen, mätande 9,4 på richterskalan, och den efterföljande tsunamin krävde uppemot 300 000 människoliv i de drabbade områdena.

Ett av dessa var Nasums frontman, då precis 30 år fyllda. En tragedi bland hundratusentalet, och på sitt sätt inte större än någon annan.

För den hårdaste av hårdrocksavknoppningarna, om en begreppsglidande förenkling tillåts, innebar detta emellertid att en av dess mer notervärda profiler försvann för evigt. Samt att gruppen som i slutet av 1990-talet ansvarade för att återuppväcka grindcoregenren (och dessutom triggade föregångarna Napalm Death till att börja spela übersnabbt igen) tvingades till ett förtida slut.

Ett slut som just detta halvår har fått sin slutliga konklusion.

De ansvariga (främst trummisen Anders Jakobson) har varit benhårda och tydliga i sitt uppsåt. Det handlar inte om en återförening per se. Inget uppväckande av livekarriären som, à la At The Gates, tydligen kan pågå lite så som behagar. Missionen har från början varit att göra en handfull gig för att fira 20-årsjubileumet av bildandet i Örebro 1992.

Jag ska inte bli långrandig därom. Trumhinnorna känns fortfarande, så här tre timmar efter spelningen avrundats, väldigt tillplattade. Knäna skälver ännu en smula efter den vansinnigt tajta överkörningen som kvintetten – med Rotten Sounds Keijo Niinimaa som gästsångare – accelererade ut.

För det var ju så förbannat bra. Så otroligt väl sammansatt, där de minimala låtmellanrummen kändes matematiskt planerade, så otroligt lyckligt – den tragiska grundförutsättningen till trots. Det märktes i gitarristen Jon Lindqvists och basisten Jesper Liveröds ideliga bromancekramande, i frontmanvikariens respektfulla mellansnack och i den stund då Jakobson spontant lämnar trumposition för att omfamna Niinimaa.

Med detta finns bara två saker kvar att skriva:

RIP, Mieszko Talarczyk.

RIP, Nasum.

Ni kommer oss för alltid vara saknade.

Fotnot: Nasum spelade även på Metaltown i Göteborgstrakten i somras. Jag gav då deras framträdande i en recension som aldrig nådde nätet, utan bara publicerades i Hedenhösvaritanten kallad papperstidning.