Arkiv för tagg cult of luna

- Sida 1 av 2

No tolerance for intolerance (Årets tuffaste låtar 2013)

av Mattias Kling
tumblr_mvdqklJDQr1qi14h9o1_1280

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Bedömt i veckan: Korn och Cult Of Luna

av Mattias Kling
Av samma skrot och korn som tidigare. Fast inte riktigt lika bra.
Av samma skrot och korn som tidigare. Fast inte riktigt lika bra.

:++:

Korn

The paradigm shift

Prospect Park/Caroline/Universal

NU METAL Om detaljerna är huvudsaken skulle Bakersfieldgruppens elfte studioskiva vara en sensation. För sådana finns det gott om; från basriffet i ”Spike in my veins” till elektronikgarnityren i ”Mass hysteria” eller percussionpiruetterna i ”Victimized” – det är eleganta teknikaliteter som förgyller och dekorerar. Dessvärre är detta inte ett raffinemang som genomsyrar helheten. Även om återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch satt sin intuitiva refrängkänsla på flera av låtarna känns de ofta en smula forcerade. Lite som om Korn har tvingats till en inte helt frivillig ursprungsreträtt efter det kontroversiella dupstepexperimentet ”The path of totality”. Det liksom puttrar mest på utan att riktigt skaka till. Gungar som sig bör, rycker snarare i högerbenet än väcker nacken. Så som det blir då detaljerna blir huvudsak.

Bästa spår: ”Prey for me”.

VECKANS TWEET

Tweet 4/10

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Vertikal II” på Spotify eller på Wimp.

Veckans tyckande är inte riktigt som det brukar vara

av Mattias Kling
Jajamensan – det är fredag igen.
Jajamensan – det är fredag igen.

September burkar vara en av årets matigaste musikmånader. Man kan se det som att proppen går ur efter sommartorkan, och att bolagen stångar sig blodiga mot varandra i kampen om skivköparna.

Så även i år. Varför jag inte har någon konventionell recension att bjuda på den här fredagen. Vilket inte heller är någon katastrof, då det just denna vecka är ganska så blekt gällande releaser inom mitt bevakningsområde. I stället blir det i Nöjesbladet anmälningar på färska alster med bland andra Avicii, Manic Street Preachers, Lars Winnerbäck, Elton John och Lisa Miskovsky. För att nämna några.

Emellertid – helt sysslolös har jag inte varit för denna skull. I stället ägnade jag tisdagkvällen åt att gallra och sålla bland aktuella låtar för att få ihop en nervdallrande upplaga av Veckans spellista, som vi kallar den där lilla tingesten som brukar återfinnas längst ner till vänster på musikblockets startsida.

Och en sån blev det ju. En brokig samling som spänner från Bombus till Carcass och från Rise Against till Fit For An Autopsy. Om några ska lyftas upp, vilket de kanske ska. Den som vill läsa några snömosiga rader om varje stycke plockar upp Nöjesbladet i dag, den som nöjer sig med att lyssna på skiten gör det i den här fiffiga spellistan:

Värt att notera angående just denna kollektion är dock att grupperna är rätt, men på vissa håll (Bombus och Fit For An Autopsy) är det andra låtar än de som publicerats i tidningen, då just de utvalda för stunden inte finns på Youtube. Vilket även gäller Gorguts, där det i stället blir en liveversion av ”Le touit du monde” i stället för en studiodito. Bara för att allt inte ska vara så förbannat enkelt här i världen.

Och med detta klargjort återstår väl bara en sak. Nämligen det här:

VECKANS TWEET

Tweet 13/9

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Ashes Of Ares” på Spotify eller på Wimp.

Bräking the law (FGIF, pt 10)

av Mattias Kling
goat-wallpaper-funny-1

Denna dag till ära, tillika den första på årets tredje månad, tänkte jag prova en ny strategi:

Att inte vara så förbannat långrandig i min veckosummering under FGIF-flagg.

Det finns flera anledningar till detta. De flesta brukar samlas på Twitter under taggen #livet eller måhända #arbetet.

Jag är helt enkelt rätt trött. Fick fyra timmar sömn efter nattens recensionsrace med Cult Of Luna (läs recensionen här, kolla in en egenhändigt recensentfilmad ”Owlwood” nedan) och med tanke på att jag sedan i onsdags simultant styr över arbetet vid dagredigeringsdesken på Aftonbladet och försöker hålla den reguljära verksamheten rullande är yours truly helt enkelt aningen mosad.

Därför blir det mindre analys och mer videouppräkning just denna vecka.

Om det gör något? Troligtvis inte. Speciellt inte då de aktuella videofärskingarna är av desto mer underhållande kaliber. För en lönefredag blir knappast bättre än då man kan skumma upp helgbiran med lite nyredigerad hårdrock i såväl bild som ljud. En fin samling som jag är så sugen att dela med mig av att jag även skiter i upprabblingen av aktuella medverkande denna gång.

De syns ju ändå här nedan.

Och så får det faktiskt vara med det.

http://www.youtube.com/watch?v=-lvMAIZ_iec

Blogg on your head (Veckans viktigaste, pt 14)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Soilwork ”The living infinite” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid ett besök i Phoenix, Arizona, för fyra år sedan blev frontmannen Björn ”Speed” Strid serverad en drink spetsad med metamfetamin och tvingades igenom ett drogrus där han var övertygad om att han var död.

Det blev startskottet för den mentala process som nu resulterar i XL-given ”The living infinite”. Det är en omfångsrik historia, tjugo låtar fördelade på två skivor och som tillsammans mäter cirka 80 minuter, som också ger den Helsingborgsrotade gruppen möjlighet att spänna ut livremmen och låta överflödsfläsket fladdra fritt på ett högst förtjusande sätt.

För det här är verkligen Soilwork med extra allt. Att skivbolaget har kallat given för den melodiösa dödsmetallgenrens första dubbelalbum känns därför närmast som ett förminskande omdöme, med tanke på att en sådan benämning blott förvirrar och inskränker. För nionde fullängdaren är så mycket mer än fyrkantig thrashdeath med mjukglassrefränger.

I stället är ”The living infinite” en uttrycksbrokig historia där alltifrån blastbeats till trådig progkomplikation och vänligt Marillion-plock får utrymme att breda ut sig. Det är en extra allt-inramning som passar Soilwork förbluffande bra och som tydligt visar exakt hur spännande gruppen kan vara då den gör upp med alla tänkta genrebegränsningar.

Väl värd de :++++: som också blev tweetbetyget i fredagens publikation.

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Utan att överdriva alltför mycket kan man beskriva resan fram till studioalbum nummer sex som turbulent, på ett sånt sätt att piloten Mr Lordi vid upprepade tillfällen har tvingats styra sin skapelse genom turbulenta förhållanden. Inte nog med att karriären efter Eurovisionsuccén med ”Hard rock hallelujah” för sju år sedan inte riktigt har hittat en bekväm flyghöjd eller att keyboardisten Awa förra året valde att lämna flottan – i februari 2012 decimerades kabinpersonalen ytterligare då trummisen Otus (Tonmi Lillman) hittades död.

Efter halvfloppen med föregångaren ”Babez for breakfast” (2010) har monstren från tomtens hemby Rovaniemi emellertid gett producenten på nämnda album, White Lion/Skid Row-meriterade Michael Wagener, förnyat förtroende och med en nya medlemmar på såväl keyboard- som bas-position är latexklubben ännu en gång redo att presentera en samling mysrysliga hårdrocksstycken som nog gärna vill vara Kiss men som egentligen mest låter som om Alice Cooper runt ”Trash” kompad av Accept.

En uppryckning jämfört med senaste presentationen är ”To beast to beast” likafullt, även om gruppen saknar mycket av den explosiva hitcharm som präglade ”The monsterican dream” (2004) eller ”The arockalypse” (2006). Några klatschiga refränger har man dock lyckats få till i exempelvis ”Candy for the cannibal” eller ”The riff”, men det mest bestående intrycket är ofta att gruppen har lagt större vikt vid själva titlarna – ”Happy new fear” och ”We’re not bad for the kids (we’re worse)” än att fylla dem med lika fräckt innehåll. Och det är ju skakigt, om något.

Devourment ”Concieved in sewage” (Relapse/Cosmos)

Även i en uttalat brutalistisk genre är Dallasgruppen en väldigt våldsam företeelse. Den liksom maler sig fram med otäck tyngd, likt en muterad vildsvinsbest från Clive Barkers fantasivärld, bökar runt så att spån och flisor far och kroppsdelar badar bland likmaskar och avfall.

Att gruppen tidigare har släppt album på bolag som heter saker likt United Guttural, Brutal Bands och Corpse Gristle känns därför ganska naturligt. Det är knappast långsökt då man har fyllt karriären med låttitlar som får Cannibal Corpse att framstå som sansade och försiktiga eller då musiken ofta är så oborstat breakdownfylld att den får Bolt Thrower att framstå som rena fartdårarna i jämförelse.

”Concieved in sewage” är gruppens blott fjärde fullängdare sedan debuten med ”Molesting the decapitated” 1999 och rekommenderas egentligen bara till de mest plåtmagade genrefantasterna. Utan att ens minsta ansats till finlir bultar sig kvartetten igenom exempelvis ”Fucked with rats”, ”Parasitic eruption” och ”Heaving acid” på ett sätt som får knäna att skälva och magen att vända på sig. Detta så klart sagt i främsta välmening, vilket även gäller omdömet att Ruben Rosas vokala insats oftare låter som en spolande toalett än något som brukar lämna en strupe.

Övrigt hörvärt i veckan: Dethrone ”Humanity”, Hardcore Superstar ”C’mon take on me”, Krokus ”Dirty dynamite”, Mortillery ”Origin of extinction”, Rotting Christ ”Kata ton diamona eaytoy…”, Saxon ”Sacrifice”.

VECKANS KONSERTER

Cult Of Luna (Debaser Medis, Stockholm, 28/2)

Jag vet fortfarande om jag riktigt har hämtat mig efter den sinnesbläddrande chock som senaste albumet ”Vertikal” (väldigt starka :++++: vid recension i Aftonbladet nyligen) innebar. För sådan är den Umeågrundade gruppens sjätte fullängdare. En cineastisk upplevelse som liksom vintervädret pendlar mellan lynnighet och välkomnande och som rent musikaliskt känns likt en totalitär propagandaaffisch.

Med en sådan skiva i ryggen är det också fullkomligt naturligt att Cult Of Luna bygger en stor del av sin nu aktuella repertoar på just nämnda alster och endast kompletterar med varsitt stycke från ”Somewhere along the highway” samt ”Eternal kingdom” som extra garnityr.

På pappret känns det korrekt. Ett upplägg som premierar en mental närvaro där du snarare vaggar försiktigt än plockar fram de stora åskådargesterna och tillåter ingen slentriannärvaro.

Därför är det full koncentration som gäller. Inte minst för undertecknad, som på torsdag faktiskt får första tillfället att recensera dess scenprestation på närmare tio år. När det senast begav sig, på Hultsfredsfestivalen 2003, kunde man dagen efter läsa följande rader i Aftonbladet:

”Det unga Umeåkollektivet är i mångt och mycket den raka motsatsen till ett traditionellt festivalband. Utspelet på scen är introvert, på gränsen till nonchalant, och de svepande mastodontkompositionerna till låtar kan te sig rejält ogenomträngliga för ett otränat öra.

Men låter man Cult Of Lunas husockupantmetal fungera som en bombastisk ljudkuliss levererar de sju gossarna ett närmast perfekt mantra att meditera över. Stycken från andraplattan ”The beyond” får sällskap av två nya kreationer och bildar tillsammans en 45 minuter lång enhet nästan helt befriad från svackor eller sprickor.”

Ska i förhand inte dra i för stora växlar. Men jag har ändå en stark känsla av att upplevelsen snart ett decennium senare inte direkt kommer att vara sämre.

Facit avges på fredag i valfri Aftonbladetkanal.

Hardcore Superstar (KB, Malmö, 2/3)

Sleazemetaltruppen från Göteborg kan vara en av de akter som har fått mest spridda betyg från undertecknad. Och det av förklarliga skäl – när jag första gången recenserade dem (i oktober 2003) var det en grupp på dekis och utan vilja som kämpade mot inre slitningar, missbruk och vikande kvalitet och som först i och med den självbetitlade fullängdaren två år senare lyckades återuppfinna sig själv som en seriöst menad partymaskin med både kraft och finess.

I sammanhanget är därför den nu åtta år gamla ”Hardcore Superstar” en central skiva. Till och med så viktig att medlemmarna själva räknar den som combons egentliga debut och dessutom startskottet på en kometkarriär som har förstärkts ytterligare i och med värvningen av gitarristen Vic Zino från Crazy Lixx inför 2009 års ”Beg for it”.

I veckan når dessutom nya albumet, det nionde i ordningen, handeln så räkna med en livepeppad grupp som på lördag sparkar igång en turné som även når Borlänge (8/3), Bollnäs (9/3), Mariestad (15/3), Göteborg (16/3), Sälen (21/3), Stockholm (22/3), Västerås (23/3), Jönköping (20/4), Kalmar (26/4) och Vara (27/4) de närmaste månaderna.

Extra kul i sammanhanget: enligt uppgift från basisten Martin Sandvik har man repat in extra många låtar från utsökta ”Dreamin’ in a casket”. Exakt hur långt det räcker får ni läsa mer om i tidningen på söndag.

House Of Metal (Folkets Hus, Umeå, 1–2/3)

Vid sidan av de stora sommardrakarna (läs Sweden Rock och Metaltown) har tilldragelsen i den västerbottniska pärlan sedan premiären 2007 växt sig till ett mycket trevligt inslag i festivalutbudet.

Så sägs det i alla fall. Av diverse anledningar, för det mesta jobb med annat, har jag ännu inte lyckats få möjlighet att besöka evenemanget – vilket det dessvärre inte blir förändring på i år. För samtidigt som Naglfar sparkar igång festligheterna på fredag kväll sitter jag troligtvis i lätt deadlinedelirium för att få ihop helgens tidningar. Sad but true, som Metallica brukar säga.

Vilket känns extra trist i år, med tanke på att uppställningen visar upp såväl übertüsk hederlighetsthrash från Sodom och Tankard som höghastighetsondska från exempelvis Mayhem (bilden), Anaal Nathrakh och Aura Noir och gothfärgad melankoli från Katatonia och Amorphis.

Mer info om festivalen och viktiga hållpunkter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Biffy Clyro (Stockholm, 3/3), Candlemass (Jönköping, 2/3), Crashdïet + Sister + Toxic Rose (Stockholm, 27/2; Uppsala, 1/3; Borlänge, 2/3), High On Fire (Stockholm, 2/3), Lillasyster (Fagersta, 1/3), Mimikry + Asta Kask + Charta 77 + Dökött (Karlstad, 1/3), Quireboys (Gävle, 28/2; Borlänge, 1/3; Norrköping, 2/3), Tormention + Loch Vostok (Sundbyberg, 2/3).

Flu make me sick (FGIF, pt 7)

av Mattias Kling

Enligt en artikel i moderorganet härjar just nu fyra olika influensor i Sverige. Eller som statsepidemiologen Annika Linde på SMI uttryckte i nämna nyhetspjäs:

– Vi har alla tre influensorna – och RSV – samtidigt. Vi har alltså fyra allvarliga virus nu. Det tar på folk, så det är inte konstigt att många är sjuka.

Nä, tacka fan för det. För undertecknads del har detta inneburit ett ganska så konstant tillstånd av halvkollaps i en veckas tid som dock inte har varit värre än att jag i alla fall har kunnat genomföra mina avtalade timmar vid nyhetsdesken på Aftonbladet. Men kanske inte så mycket mer än så.

Jag trodde därmed också att det inte skulle bli så mycket värre. Att jag skulle klara mig ifrån total sjukdomssmocka och i stället gå runt med något slags halvfabrikat i ingenmanslandet mellan sundhet och sängliggande.

Och jo, visst. Tjenahejsan – det gick ju så där.

För samtidigt som Clutch dundrade Tyrol sönder och samman i torsdags kväll – en konsert jag dessutom var utsänd att bevaka för en viss tidnings räkning – började jag så smått se dubbelt. Huttrade som av köld, trots bastuvärmen inne i den där alpstugeliknande konsertlokalen vid Gröna Lund.

Precis i enlighet med Murphys lag slog så influensanäven till vid sämsta möjliga tillfälle. Vilket i sin tur innebar en recension författad under ovanligt snurriga förutsättningar. Men som på något mirakulöst sätt ändå kom in i tidningen och förhoppningsvis på något sätt var läsvärd.

Under detta extraordinära läge är det kanske naturligt att vissa traditioner får se sig en smula misshandlade. Som att veckans videogenomgång blir offentlig ett dygn senare än brukligt, under devisen ”bättre sent än aldrig”. Och alternativet, att helt sonika hoppa över skiten bara för att förutsättningarna inte är de bästa, känns inte heller speciellt lockande.

Därför blir det denna vecka lördagsgodis i stället för fredagsmys. En extra möjlighet att i lugn och ro njuta av en väldigt blandad gottepåse innehållande alltifrån Kvelertak och Ominum Gatherum till Deathember, Crashdïet, We Came As Romans, Cult Of Luna och Century Medias nya gunstlingar i Starkill.

Därtill finns det ju alltid anledning att plocka ner lite extra snask. Som just i dag får vara lyric videos från Death Wolf, Clutch, Within The Ruins samt Alkaline Trio, en liveupptagning från Colorado med Dark Funeral och en halvomfattande turnédokumentär med återförenade emoveteranerna Texas Is The Reason.

En sjukt trevlig blandning som får fungera som paracetamol mot svettiga hostattacker.

Spellistan: Januari 2013

av Mattias Kling

Ni får faktiskt ursäkta om jag skarvar en smula i rubriken här ovan. För mer sanningsenligt är att det numera egentligen handlar om två listor, beroende på vald plattform och dess utbud.

Som ni som har hängt med här mer regelbundet redan säkert ha noterat har jag de senaste månaderna även börjat publicera månadens låtkollektion på Wimp, i stället för bara på Spotify.

Anledningarna till detta är egentligen två. Den tristare av dem är rent företagsekonomisk; nämligen att samma norska mediejätte som äger Aftonbladet och därmed mig, mera känd som Schibsted, även är en av ägarna i den uppstickande streamingtjänsten. Desto roligare är då att det finns musik på just Wimp som inte är tillgänglig via Spotify. Vilket gör att premiumanvändande av båda tjänsterna (sammanlagt 198 spänn i månaden är knappast något överpris med tanke på erbjudandet) får en mer heltäckande bild av den aktuella musiken än om man bara väljer en av dem.

Just när det gäller Wimp handlar det om finsmakarmangel från Southern Lord-lierade Nails och Kromosom, medan Spotify å sin sida fortfarande har det generellt bästa helhetsutbudet.

Nåväl. Nog orerat om detta för stunden.

Dundra i stället igång listorna. En för Spotify, en för Wimp. Om inte bara för att inse att ett par med säkerhet starkaste släppen 2013 – Hatebreed och Cult Of Luna – har presenterats redan i själva upptakten.

Och det är ju knappast illa pinkat för att vara en av årets mest onödiga månader.

Veckans tyckande handlar om Cult Of Luna och The Resistance

av Mattias Kling

VECKANS RECENSION

:++++:

Cult Of Luna

Vertikal

Indie/Border

POSTMETAL Elva minuter in i ”Vicarious redemption” låter Johannes Persson som om hans röst är under vatten. Det är också inledningen på en utdragen kamp mot elementen, där en tilltagande desperation drar åhöraren längre och längre ned i hopplösheten. På så sätt är Umeåkollektivets första album sedan den konceptuellt kontroversiella ”Eternal kingdom” (2008) en soundmässigt glåmig, tungsint och hotfull erinran om livets förgänglighet. Likt en påminnelse om att även små penslar kan göra stor konst målar ”Vertikal” med färgskalans dystraste nyanser och bombastiska kompositioner som tonsätter din inre mardröm. Det är inte alltid vackert. Ofta långt ifrån lättillgängligt. Men samtidigt så nära genreperfektion man kan komma från en grupp som vågar gå till botten med sitt uppdrag.

Bästa spår: ”Vicarious redemption”.

VECKANS TWEET

To ride, blogg straight and speak the truth (Veckans viktigaste, pt 9)

av Mattias Kling

Djupt inne i de så kallade oxveckorna, den period på året då det känns som att hela världens tyngd vilar på ens axlar, är det dags att ta upp den här ganska uppskattade måndagstraditionen igen.

Anledningen till dess träda har varit tämligen enkel och pedagogiskt rimlig: det har helt enkelt varit aningen snålt med intressanta släpp och konserter de senaste veckorna. De plattor som har kommit – exempelvis Dropkick Murphys, Holy Grail och Voivod – har förvisso haft mer eller mindre övertygande poänger, men det allmänna releaseschemat har ändå varit aningen för tunt för att bygga ett omfattande inlägg om. Så som det alltid är när det nya året knappt har skakat dvalan ur kroppen. Så som det är så här i oxveckorna.

Nu har emellertid korken gått ur och det radar upp sig utgåvor som troligtvis kommer att göra mycket väsen av sig när 2013 ska summeras om cirka elva månader. Och det är ju knappast illa pinkat så här blott fyra veckor in på det nya året.

VECKANS SKIVOR

Bad Religion ”True north” (Epitaph/Playground)

Titeln markerar den nordligaste punkten på planeten, som ligger vid den punkt där jordens rotationsaxel skär jordytan. Detta ska inte förväxlas med den magnetiska nordpolen, som för närvarande anträffas i norra Kanada och som sakta, 0,5 grader på en tioårsperiod, förflyttar sig västerut. Vad detta har med punklegendarernas sextonde album att göra? Förutom titeln – inte så mycket. Men lite bonusvetande kan man ju kosta på sig mellan varven. En ytterligare gemensam nämnare kan dock vara att det här handlar om två konstanter, då melodisnillena från Kalifornien inte soundmässigt har rubbat sig ur fläcken sedan relanseringen av gruppen i och med 1988 års ”Suffer”. Och det är ju bra. Precis som det ska vara, med andra ord. Personligen tycker jag dessvärre att en av mina absoluta favoritgrupper liksom på föregångaren ”The dissent of man” har svårt att nå upp till den skyhöga standard som superplattor likt ”No control”, ”Against the grain”, ”Generator” samt 2000-talsutgåvorna ”The process of belief”, ”The empire strikes first” samt ”New maps of hell” har satt upp. Värdiga :+++: är plattan ändå värd, vilket också blev betyget då den recenserades av yours truly den 11 januari.

Helloween ”Straight out of hell” (Columbia/Sony)

En chockerande nyhet: Hamburggruppen har satt en gasmask på pumpan i sin logotype. I övrigt finns det här få saker som kan få lyssnaren att tappa fattningen. Liksom exempelvis förra fullängdaren ”7 sinners” är power metal-ikonernas fjortonde långresa inspelad av ständige vapendragaren Charlie Bauerfeind i frontmannen Andi Deris Mi Sueño-studio på Teneriffa, vilket så klart har gett ett behagligt tempererat resultat som är aningen glättigare än ovan nämnda album eller ”Gambling with the devil” (2007), vilket renderade i en väldigt berömmande :+++:-omnämnande i Nöjesbladet i fredags. Speciellt berömdes ”Far from the stars”, ”Burning sun” samt ”Make fire catch the fly”, vilka är avsevärt roligare än till exempel den trista balladen ”Hold me in your arms” eller det slagverksgrundade pausstycket ”Wanna be God”.

Hatebreed ”The divinity of purpose” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den förra självbetitlade utgåvan var nog så äventyrlig som Connecticutgruppen tillåter sig själv att bli. Vilket förvisso inte är speciellt tillkrånglad eller avvikande, men ändå spretig nog för att fansen vid releasen 2009 kände sig aningen förvirrade av gitarrsolon och kärvare kompositioner. Därför är sjättegiven, gruppens första för Nuclear Blast, något av en reträtt till det förväntade. Målsättningen stavas ”all pit, no shit” något som jag i fredagens :++++:-recension kallade för en ”dunderhit”. Gillar du exempelvis fullpottsutgåvan ”Perseverance” eller nästan lika fantastiska ”The rise of brutality” är det gudomliga syftet med andra ord en obligatorisk upplevelse. Och även det förväntade kan ju vara ett äventyr i sig.

Cult Of Luna ”Vertikal” (Indie/Border)

När den månghövdade Umeågruppen inledde arbetet med sin sjätte fullängdare skrev den ett manifest med riktlinjer och tänkt resultat. Bland dessa dogmer märks inspiration hämtad från Fritz Langs expressionistiska mästerverk ”Metropolis” från 1927, en film så upphöjd att den har utnämnts till världsminne av Unesco. Denna filmklassiker ger skivan ett konceptuellt djup som går igen i dess cineastiska upplägg med musikaliska kontraster som tonsätter bilder som bara finns i lyssnarens huvud. Exakt hur det tolkas i recensionsform avslöjas i Nöjesbladet på fredag, där jag ämnar veckla ut mina åsikter om skivan lodrät riktning.

CrashDïet ”The savage playground” (Gain/Sony)

Fjärdealbumet utgör något av ett unikum i sleazeensemblens diskografi. För första gången i bandets historia ståtar skivan nämligen med samme sångare som på föregångaren, vilket också tycks ha gett kvartetten arbetsro och möjlighet att utveckla och förädla. Därför är det också en något ruffigare grupp som denna gång bjuder in till punkigt glammetalparty. Vägledande i detta märks bland annat återanvändningen av Panteras ”Cowboys from hell”-intro i  den upprorsstudsiga ”Anarchy”, en oborstad kravallstämning som blir extra tjusig då den pryds med smäckra Def Leppard-körer likt i exempelvis ”California”. Även om ännu lite mer lekfullhet inte hade skadat, då intresset ska hållas vid liv i nästan en timme.

Andra plattor att ha koll på i veckan: Benevolent ”The wave”, Ceremonial Oath ”The book of truth” (reissue), CrashDïet ”The savage playground”, Hatriot ”Heroes of orgin”, In Solitude ”S/t” (reissue), Koldbrann ”Vertigo”, Sacramentum ”Far away from the sun” (reissue), Septic Flesh ”Mystic places of dawn”, The Moaning ”Blood from stone” (reissue”), Ursupress ”Tales of possessors”.

VECKANS KONSERTER

Dropkick Murphys (Annexet, Stockholm, 22/1)

Det har gått knappt ett halvår sedan senaste Sverigebesöket, då septetten spelade på Gröna Lund och Peace & Love-festivalen, men med nya skivan ”Signed and sealed in blood” i bagaget är det dags för ännu en svängom. Vilket ju alltid är trevligt, något jag för det mesta brukar återkomma till då jag på ett eller annat sätt ska slunga åsikter i dess riktning. Så här skrev jag exempelvis efter gruppens framträdande i Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund i april 2011:

”Men när gruppen hittar riktning och sammanhållning är den oslagbar. Den tuperar upp irländska tongångar med stolt tuppkamsprakt, ­låter traditionella visor möta eget material med påtaglig värdighet och får, då den lyckas med sitt ärende, en måttligt elegant sporthall att kännas riktigt trivsam.”

I morgon är det återigen dags för föga elegant konserthall då Bostongänget halar fram handklaveret i Globens avsevärt mindre sidoarena. Sång, dans och punkigt muntra melodier blir det även på Trädgårn i Göteborg på torsdag. Utmärkte trubaduren Frank Turner och hans The Sleeping Souls står för uppvärmningsunderhållningen båda kvällar.

Sonata Arctica (Klubben, Stockholm, 24/1)

Under mina snart elva år som avlönad rocktyckare på Aftonbladet känns det som att jag har skrivit om de flesta band av rang både en och tretton gånger. Den Kemigrundade power metal-karnevalen med det aningen kylslagna namnet är emellertid ett undantag från detta. Senast den fick en bedömning i moderorganet var i november 2004, då kollega Marcus Grahn var föga imponerad. Så här skrev han då:

”Att se Sonata Arctica live känns som att vara med när kompisgänget repar (inklusive tuppiga fyllesolon). Vokalisten Tony Kakko gastar som man bör, instrumenten hanteras väl och samspeltheten är duglig – den melodiska hårdrocken är emellertid precis lika ytlig som på skiva. Det krävs synnerligen snäva referensramar för att se det här som något annat än en sval parentes.”

Parentesen har ändå lyckats sträcka ut sig i ytterligare åtta år efter ovannämnda omdömde delades ut och så sent som förra året släpptes album nummer åtta, ”Stones grow her name”. De som är intresserade på att avgöra huruvida kompetensen har vuxit i takt med rutinen beger sig förslagsvis till Fryshuset på torsdag eller till Brew House i Göteborg kvällen efter.

Candlemass + Entombed (Debaser Medis, Stockholm, 26/1)

Alldeles nyss fyllde Sweden Rock Magazine hunka, vilket bland annat firades med en topplista över hemlandets 100 bästa band. En sammanställning som toppades av, föga förvånande, Candlemass och Entombed. Denna dubbelseger för huvudstaden högtidlighölls dessutom i nämnda nummer av publikationen med en singel där grupperna tolkade varandras låtar – och i helgen är det dags att bulla upp den verkliga födelsedagstårtan. Förutom regelrätta gig från guld- och silver-pristagarna utlovas det dessutom gästartister och annat kul. Fram till dess går det alltid att pumpa upp peppen med nyss nämnda coverbidrag där Candlemass tar sig an ”To ride, shoot straight and speak the truth”, medan studioaktuella Entombed å sin sida hälsar på en ”Black dwarf”.

Veckans texter avhandlar Hatebreed och Helloween. Bland annat.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSIONER

:++++:

Hatebreed

The divinity of purpose

Nuclear Blast/ADA/Warner

METALCORE Det uttalade syftet är ”all pit, no shit” – oj, vilken dunderhit. Du hör det i biffriffen i ”The language” (hela låten känns som ett enda långt crescendo). Känner det via texter som manar till integritet och självtillit. Lever med en känsla av upprymdhet i elva låtar som bemöter hårt med en näve i pannan. Den som under dessa premisser ondgör sig över bristen på oväntade inslag har inte riktigt greppat poängen. Äventyrligheten avverkades på den förra självbetitlade utgåvan, nu är det bara knogarna i parketten som duger. På så sätt framstår ”The divinity of purpose” närmast som en Wikipediaförklaring över metalcoregenren i stort. En muskulös duell mellan Slayer, Obituary, Agnostic Front och Cro-Mags. En urladdning med tyngd och finess. Gudomligt, kan man också kalla det.

Bästa spår: ”Before the fight ends you”.

:+++:

Helloween

Straight out of hell

Columbia/Sony

METAL Galaxer i mina braxer! När Hamburgtruppen i exempelvis ”Far from the stars” och ”Burning sun” lämnar stratosfären blir följden nästan överjordiskt bra, ett superlyft som emellertid bara kommer ibland. På så sätt är detta förfarande typiskt för power metal-veteranernas mer aktuella karriär; då den till fullo skickar upp bullrande refrängraketer låter den som en uppgraderad version av sitt eget banbrytande ”Keeper”-jag, medan de mer jordnära inslagen mest tycks hålla den kvar på marken. Därför är ”Straight out of hell” också en del av denna konsekvens. Fjortonde albumet tar förvisso ett något mer sorglöst grepp om uttrycket än exempelvis ”7 sinners” eller ”Gambling with the devil”, men aningen för många färglösa inslag hindrar ett riktigt stjärnsprakande resultat.

Bästa spår: ”Make fire catch the fly”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Veckans spellista går väldigt bra att fördjupa sig i via Youtube. Som det ganska så sublima skivbolaget Relapse en gång uttryckte det: Point, click, grind.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB