Vänlighet är ju en egenskap som uppskattas av de flesta i så gott som alla kulturer. Vi behöver varandra och mår bättre och blir mer framgångsrika om vi hjälps åt. Socialt ses vänlighet som en fin egenskap som vi ofta förknippar med att någon är en god och bra person.

Men är det egentligen det det handlar om? I takt med att mitt välbefinnande höjts har jag upptäckt att jag blivit väldigt mycket snällare. Inte bara pga lyckostrategin random acts of kindness utan snarare för att när jag mår bra finns det mer utrymme i mig för att vara vänlig.

Jag har mer empati och förståelse för andra människor. Jag stör mig inte på småsaker. Tålamodet växer. Stubinen blir längre. Jag kan förstås också bitcha loss emellanåt, men det är alltid samtidigt som jag är trött, stressad eller hungrig. Känner jag mig trängd eller kränkt vänder sig taggarna också utåt.

Men när jag mår bra finns det marginaler. Jag kan ha överseende med att saker inte blir som jag vill, förståelse för andra människor och beter mig också schysstare mot mig själv. Visst känner du igen dig?

Så är det inte konstigt att vi ser vänliga människor som bra och goda, och otrevliga människor som osympatiska och i värsta fall idioter, när det snarare egentligen inte handlar om snäll eller dum utan om lycklig eller olycklig?