Har du surdegar som ligger och puttrar i din vardag? Saker som vet att du borde, och egentligen också vill, få gjorda men som bara inte blir av?

Ju längre du skjuter upp det, desto jobbigare kommer det kännas att ta itu med det. Den samlade ”åh nej, inte det där”-känslan av alla gånger du stört dig på att du ännu inte gjort det kommer få det att kännas oöverstigligt även om det är en liten grej.

I själva verket är det jobbigare att inte göra det än att göra det. Du vet ju det. Det tar 5 minuter att fixa ett handfat med trög avrinning, men kan ta månader av irritation innan man tar itu med de där fem minuterna.

Även saker som tar längre tid börjar alltid med fem minuter. Vilket jag ofta dra nytta av. Jag ställer en timer på 5 min och går all in på surdegen tills timern ringer. Då kan jag välja om jag vill fortsätta eller avbryta. Jag blev helt chockad första gången jag gjorde detta. Fem minuter blev två timmar och jag gjorde långt mer än jag räknat med bara för att det, till min stora förvåning, kändes kul när jag väl satt igång.

Andra gånger har jag blivit lika förvånad över hur otroligt mycket man kan hinna göra på fem minuter. Diska, träna, skriva, ringa, sortera, tacka, slänga, meditera, vila, säga, dansa.

Känslan efteråt, när man tagit itu med någon man stört sig på länge, är också helt fantastisk! Och den känslan kan vara så nära som 5 minuter bort! Testa!

Jag känner våren pirra i hela kroppen. Det är inte pollenallergi, det är hopp. Jag älskar att ha hela våren och sommaren framför mig och veta att nu blir det ljusare, skönare och härligare varje dag.

Samtidigt kan jag bli lite girig. Jag hittade en statusuppdatering från den här tiden förra året som fick mig att tänka till, stanna upp och njuta av det som är, alldeles precis just nu.

Ett av mina favoritexperiment handlar om en gädda. I ett akvarium hos ett gäng forskare simmar gäddan runt och har det bra. Akvariet fylls regelbundet på med småfiskar som gäddan med glädje mumsar i sig. Tills en dag, när forskarna istället lägger småfiskana i en mindre glasskål som förs ned i akvariet. Gäddan kan se småfiskarna men inte glasskålen runt dem. Det blir därför en chockartad upplevelse att försöka äta. Istället för att bli mätt får gäddan en rejäl smäll på nosen.

Märkligt. Det har aldrig hänt förut.

Gäddan provar igen. Samma sak händer. Ingen mat, bara smärta. Gång på gång slår gäddan nosen i glasskålen och inser till slut att det här går ju inte. Så gäddan anpassar sig till de nya omständigheterna och slutar försöka. Det gör ju ändå bara ont!

När gäddan, nu på svältgränsen, slutat försöka häller forskarna ut småfiskarna i akvariet igen. Vad tror du gäddan gör då?

Ingenting.

Experimentet slutar med att gäddan lägger sig på botten av akvariet och svälter ihjäl – med alla småfiskar simmande runt omkring sig!

Detta kallas för inlärd hjälplöshet. Det är en psykologisk skyddsmekanism som skyddar oss från att fortsätta göra saker som inte funkar.

På sistone har jag försatt mig i lite olika situationer jag aldrig befunnit mig i tidigare. Det har varit ganska omtumlande. Jag har inte haft koll på läget, vetat vad jag kunnat förvänta mig eller haft några tidigare erfarenheter att förhålla mig till. Det har varit spännande och gett mig massor av insikter och samtidigt gjort mig både rädd och osäker.

Först tyckte jag mest att det var väldigt jobbigt, var anklagande mot mig själv och ville backa. Sedan insåg jag att det var helt självklart att det kändes som det gjorde eftersom jag faktiskt aldrig befunnit mig i situationen tidigare. Med tanke på det var det är väldigt positivt att jag ändå var där! Alternativet är ju att bara befinna mig i situationer jag redan behärskar, och bortsett från att det skulle göra mig fruktansvärt uttråkad skulle det bli helt omöjligt att utvecklas och lära mig nya saker.

Plötsligt började jag få upp ögonen för andra nykomlingar som känner sig lika förvirrade som jag – och kom att tänka på att väldigt många filmer handlar om det. En huvudperson stoppas in i en helt ny miljö, gör så gott hen kan, går på några nitar och lyckas till slut (vanligtvis med hjälp av en klok mentor). Visst låter det bekant? Matrix, Rocky, Star Wars, Djävulen bär Prada, Avatar, Sagan om ringen…

Det är ju så livet ser ut! Vi testar nya saker, misslyckas lite och lär på vägen. Och om vi vågar misslyckas riktigt ofta kan vi bli ordentligt skickliga!

Vad testar du idag som du aldrig gjort förut?

Jag överraskade mig själv genom att gå på en stor yogaworkshop för ett tag sedan. Är egentligen inte överdrivet yogaentusiastisk utan går på nåt pass då och då på gymmet för att det är skönt bara. Eftersom jag inte har något intresse av att bli en superyogini lägger jag ingen press på mig själv att vara särskit vig eller klara alla poser utan yogar mest för att bli lugn.

När jag var på den här yogaworkshopen fick jag påminna mig om det eftersom jag befann mig i ett rum med över 200 yogaentusiaster. Jag kom nämligen på mig själv med att anta att alla andra i rummet var mycket bättre än jag och skulle klara allting mycket lättare. När jag satt i en krävande position och nästan skakade av ansträngning slog det mig att jag har ju inte en aning om hur den här positionen känns för någon annan. Varför hittar jag på att den är mycket lättare för dem än för mig? Jag vet ju inte hur något känns i någon annans kropp!

Och personerna som klarade mer avancerade positioner visste jag ju inget om heller. De kanske, till skillnad från mig, har yogat varje dag i 10 år – det har ju jag ingen aning om. Så varför i hela friden satt jag där och jämförde mig med människor jag inte visste något alls om!? Det är ju bara jättedumt. Så jag slutade med det, tog ett djupt andetag och fokuserade på att göra varje position helt utifrån mina egna förutsättningar oavsett vad de andra i rummet hade för sig.

Det är ju så mycket lättare både att njuta av livet och göra framsteg när man håller reda på sig själv istället för på alla andra.

Jag spontantvättade häromdagen. Sprang ner till tvättstugan som var tom, och dubbelkollade att ingen hade bokat så jag kunde passa på. Det var lugnt. Trodde jag. När jag kom tillbaka för att lägga allt i tumlaren låg det en lapp på bänken.

Trots allt prat om arga lappar i tvättstugan var det här en helt vänlig lapp. ”Hej, har du kollat fel på datumet? Jag har tvättid nu men om du bara har två maskiner är det okej” och signerat med ett namn.

Wow, tänkte jag, vad fint! Att min granne valde att anta att jag hade råkat göra ett misstag (vilket stämde, jag hade kollat fel på datumet) istället för att skälla ut mig, och var helt okej med att jag använde ett par maskiner på hans bokade tid.

”Jaa ooops, det hade jag visst, jag tittade på fel vecka i kalendern, sorry” skrev jag tillbaka och la till ”jag tumlar lite snabbt bara om det är okej, sen är jag ur vägen.”

När jag kom ner i tvättstugan för tredje gången och hämtade min färdiga tvätt hade han skrivit ”Absolut” på lappen. Och jag blev så glad. Vi träffades inte ens men löste ett problem tillsammans genom vänlighet och välvillighet.

Han hade lika gärna kunnat skriva en ilsken lapp och slänga mina kläder på golvet, men han hade förstått något viktigt, nämligen att irriterande människor väldigt sällan är irriterande eller gör fel med avsikt.

De har antingen gjort ett helt mänskligt misstag, eller så är de inte medvetna om att de sitter och prasslar på bion eller att du också stod i kön de trängde sig i.

Det händer ibland att jag får en liten ”reality chock” när jag hör hur andra människor resonerar och deras tankar står i stor kontrast till mitt rätt optimistiska tankesätt.

Nyligen åkte jag taxi med en chaufför som var oerhört pratglad men allt han sa, precis vartenda samtalsämne han tog upp, handlade om hur jobbigt, dumt och hopplöst allting var. Han upplyste mig om att det finns alldeles för många taxibilar i Stockholm så han får för få kunder, att det är skitdumt med rödljus på tomma gator mitt i natten, att Svenska skolsystemet är katastrof och att världen är på vägen mot sin undergång.

När jag hör sånt verkar jag ännu hurtigare än vanligt och ännu mer lösningsfokuserad eftersom kontrasten blir så stor. Jag svarade glatt och vänligt att jag var glad att få åka med honom, om det inte funkar att köra taxi kan man ju alltid göra något annat, att det är fantastiskt att man kan få något så intrikat som infrastruktur att fungera i en stad och att det är toppen att det uppdagas att skolan inte funkar så vi kan göra den bättre.

Hans tankebanor handlade om att se problem, mina om att se lösningar. Och det är till största delen en träningsfråga. Han var superskicklig på att se problem och har förmodligen övat på det varje dag i många år, om än omedvetet. Jag har övat mycket och länge på att se bortom problemet och fundera på hur det skulle kunna vara annorlunda.

Det ena behöver inte ens utesluta det andra utan det är precis tvärtom, de två delarna kompletterar varandra perfekt! Fortsätt gärna att observera saker som inte fungerar och behöver förändras, men släpp inte den tanken förrän du också har tänkt ett varv på hur det skulle kunna fungera bättre eller vara annorlunda! Tänk hela tanken!

Behovet av att vara omtyckt är något som ofta kommer upp när jag coachar mina klienter. Och det är inte så konstigt eftersom det bygger på ett djupt mänskligt och grundläggande behov av kontakt med andra människor och av att känna sig sedd, uppskattad och värdefull.

Problemet är att det är väldigt svårt att uppleva den här kontakten med precis alla, och naturligtvis blir det problematiskt när vi längtar efter något som är så gott som omöjligt. Lyckligtvis finns det alternativ till frågan ”tycker de om mig?”

1. Tycker jag om alla? 

Förmodligen gör du inte det. Det är väldigt svårt att tycka precis lika mycket om alla människor. Märkligt nog är det betydligt mindre dramatiskt att du inte tycker om någon än att någon inte tycker om dig, eller hur? Men egentligen är det ju precis samma sak, bortsett från att du råkar stå på olika sidor om ”tyckandet”. Och i ärlighetens namn, är det inte lite mycket begärt att alla ska tycka om dig när du inte tycker om alla? Kan det få vara okej att det är så?

2. Tycker jag om mig?

Ofta grundar sig behovet av att bli omtyckt, och en längtan efter andra människors bekräftelse, på att man känner sig otillräcklig utan den bekräftelsen. När man känner sig tillräcklig och värdefull utan den bekräftelsen kommer den inte längre vara nödvändig. Fokusera därför mer på att du ska tycka om dig  än på att andra ska göra det. Att söka bekräftelse utifrån är som att försöka fylla en hink med hål i botten, det kommer inte spela någon roll hur mycket bekräftelse du får för du kommer ändå tvivla och ständigt vilja ha mer.  Att tycka om dig själv är som att laga hålet i hinken och fylla den själv. Att lära sig självmedkänsla är ett väldigt bra sätt att bli vän med sig själv.

Här sitter jag och duger.

Vid ett tillfälle för några år sedan skulle jag gå och fika med några vänner och kunde inte alls bestämma mig för vad jag ville ha. Prinsesstårta, kanelbulle, kladdkaka? Jag kunde verkligen inte välja. Så jag ställde en till synes helt vardaglig frågade till en kompis:

”Hur ska man veta vad man vill egentligen?”

”Ja, du får väl prova” blev svaret.

Där och då gällde det fikabröd, men det är ord som jag burit med mig sedan dess, för det gäller ju betydligt större beslut också. Om jag inte vet vad jag vill beror det förmodligen på att jag inte riktigt vet vad de olika alternativen innebär. Och bästa sättet att ta reda på det är att prova. Problemet är att många är väldigt rädda för att prova just på grund av att de inte vet vad alternativet innebär.

Konsekvensen blir ofta att man inte vågar göra någonting alls utan förblir stillastående och full av beslutsångest.

Kan du räkna ut vart vägen leder eller är det lättare att springa fram och kolla?

För att du ska våga prova måste du dock vara okej med tanken på att ändra dig. Många verkar dra likhetstecken mellan att ändra sig och att misslyckas och då blir det förstås väldigt svårt att vara nyfiken och utforskande. Men i själva verket är det ju helt naturligt att nya upplevelser och insikter ger dig nya perspektiv som kanske leder till att du väljer något annat. Det vore snarare mer problematiskt om du aldrig ändrade dig.

Om du ser varje val som en möjlighet att ta reda på vad du vill, istället för din förbestämda åsikt om vad du vill, öppnar du plötsligt upp för möjligheten att prova hur många gånger som helst tills du hittar det som känns allra bäst.

Det är inte ett misslyckande att ändra dig, det är utveckling!

Är det inte så att det jobbigaste med att må dåligt är att inte veta om det kommer gå över? Jag blir varken rädd, orolig eller stressad av träningsvärk eller skavsår för jag har full tillit till att det går över. Det gör ont just då men jag vet att det inte är farligt och att det kommer gå över.

Men när jag har en svacka i mitt emotionella välbefinnande, tex har en dålig dag, tar mig igenom en kris eller igenom en utmaning kan jag grubbla mig livrädd på temat ”tänk om det kommer kännas så här för alltid”.  Men det gör det ju inte. Precis som att varje höst tänker jag ”tänk om jag kommer vara så här trött resten av mitt liv”. Men det är jag ju aldrig.

Visst vore det skönt om vi kunde ha samma tillit till att även trötthet, nedstämdhet och nervositet också går över? Visst skulle det bli lättare då?

Vår på väg, i år också. Vilken tur. 😉