Så gott som varje gång jag berättar för någon att jag varit på gymmet eller ska gå dit får jag responsen ”Å vad duktig du är!”

Det gör mig fundersam. Är det verkligen ”duktigt” att gå och träna? Jag gör det definitivt inte för att vara duktig utan för att det är helt nödvändigt för att jag ska må bra och hålla mig frisk. Ungefär som att borsta tänderna eller äta frukost. Dessutom är det ju kul att träna!!

Hur tänker ni om detta och vad säger ni och era vänner till varandra när ni tränat?

När någon i din närhet har, är eller upplever något som du också längtar efter, vad känner du då?

Uppstår en stickande känsla i magen av att världen är orättvis? Kommer den där uppgivenheten som påminner dig om att du inte skulle klara det?

Eller tänker du ”wow, det är möjligt!!”, ger personen en high five och frågar hur hen gjort för att kunna inspireras till dina egna storverk?

Med andra ord, tolkar du andras framgång som ett tecken på att det är möjligt för dig med eller som ett tecken på att det är omöjligt för dig?

En kompis till mig har precis startat en tidning tillsammans med andra eldsjälar. Ett utmärkt tillfälle att välja mellan inspiration och avundsjuka. 

Ingenting av det som finns skulle ha funnits om inte någon vågade se bortom det som redan fanns och förställa sig något mer.

Därför blir jag förvånad när människor som kallar sig realister bara förhåller sig till det som redan finns och ignorerar det som skulle kunna vara möjligt, så kallat optimistiskt tänkande.

För hur realistiskt är det att du kan sätta dig i en plåtburk och flyga genom himlen till andra sidan av jorden på bara några timmar?

Hur realistiskt är det att du kan trycka på en knapp i ett mörkt rum och plötsligt göra det ljust?

Hur realistiskt är det att du har tillgång till så gott som världens samlade information i en liten dosa i fickan, som du dessutom kan använda till att prata med i princip vem som helst i hela världen?

Det är extremt orelaistiskt alltihop skulle jag säga. Men någon vågade tro på idén ändå och nu är det självklara vardagsgrejer att flyga, tända lampan och ha en mobil.

När jag tänker på det blir jag alltid så nyfiken på vilka andra ”orealistiska” saker som också är helt realistiska.

Trådlöst internet. Gick knappt ens att föreställa sig för 15 år sen.

”Människorna som är galna nog att tro att de kan förändra världen är de som gör det” sa Steve Jobs.

Och optimismforskningen håller med. Tror du inte att du kan göra skillnad kommer du inte försöka och därmed inte heller lyckas. Tror du att du kan kommer du anstränga dig betydligt mer och därmed öka dina chanser att lyckas.

Varje stor förändring har börjat med att en person fick nog och bestämde sig för att skapa den förändringen. I början sa alla ”men tror du att DU kan förändra det där stora med din tramsiga PK-idé, lägg ner!” Men den envisa personen la inte ner. Och plötsligt började några få att lyssna, hålla med och hoppas. Deras omgivning sa också ”men  tror du att DU kan förändra det där med din tramsiga PK-idé, lägg ner!” Men de la inte heller ner. Istället blev de fler och fler och fler en vacker dag förändrades världen.

Det var så det gick till när kvinnor fick rösträtt. När det blev förbjudet att slå sina barn. När det blev förbjudet att slå sin fru. När svarta inte längre fick säljas som slavar. När homosexuella fick gifta sig.

Någon fick nog och skapade förändring.

All förändring börjar med att en person tror att det går att göra skillnad och vägrar lägga ner. Det gäller dina idéer om en rättvisare värld likaväl som Jimmie Åkessons idéer.

Tänk aldrig att du inte kan göra skillnad. Om inte du gör verklighet av dina idéer kommer någon annan göra verklighet av sina. På gott och ont.

Att inte göra skillnad får också konsekvenser.

Jag pratar ofta om bekvämlighetszonen med mina coachingklienter. Om att all utveckling och allt spännande sker utanför den. Om vikten av att våga kliva ur, och att man alltid kan kliva in igen om det känns för läskigt.

Häromdagen började jag tänka på att det inte finns något namn på allt det som ligger utanför bekvämlighetszonen och att det är väldigt synd. För om jag ska välja mellan bekvämt och obekvämt känns det förstås mest lockande att välja bekvämt. Men det är ju inte så utvecklande…

Så jag bestämde mig för att hitta på ett namn. Äventyrszonen! Så kallar jag från och med nu allting som ligger utanför bekvämlighetszonen. Det du väljer mellan är alltså bekvämlighet och äventyr.

Visst blev det mer lockande?! 🙂

Jag förstår att man kan tycka att det låter klyschigt och överhurtigt att prata om att uppskatta de små sakerna i livet som jag gjorde igår, särskilt om man är ovan vid att tänka på det sättet.

Men personerna som tycker så har paradoxalt nog sällan något emot att klaga på de små sakerna i livet…

Det enda jag kan säga är att skillnaden mellan att störa sig på några små saker varje dag och att vara tacksam för några små saker varje dag är enorm. Prova!

Jag säger ofta att små små saker kan göra stor stor skillnad och en liten vardags-tweak som jag gjort är att ändra min inställning till tunnelbanan. Förr blev jag precis som många andra lite arg och besviken varje gång det var många minuter kvar tills mitt tåg kom, och tänkte bara ”jaha” när den kom direkt.

Nu har jag börjat att göra tvärtom. När tunnelbanan är sen tänker jag ”jaha” (för den kommer ju inte snabbare av att jag blir sur, det gör bara min dag lite sämre) och när den kommer direkt tänker jag ”tjohooo, vad naaaaajs”, för det är det ju!

Vilka vardagssaker och självklarheter uppskattar du lite extra idag?

Har du tänkt på att det är mycket lättare att göra utmanande saker när du känner dig modig än när du känner dig rädd?

Och har du tänkt på att det är precis samma sak? Det går inte att vara modig utan att vara rädd, modet ligger i att du gör det fast det känns läskigt.

Prova att byta ut tanken ”hjälp vad läskigt det är!” 
mot ”wow vad modig jag är!”

Samma situation.
Olika ord.
Helt annan känsla.

En gång i tiden jobbade jag som busschaufför. Jag tyckte det var fantastiskt irriterande att människor gick rakt ut i gatan med hörlurar på utan att se sig för. Slarvade bort sina biljetter gjorde dom också, och kom för sent till busshållplatsen. Herregud det är ingen ordning på folk alls, tänkte jag.

Men de dagar när jag inte själv satt och körde kunde det mycket väl hända att jag någon gång råkade gå rakt ut i gatan utan att se mig för och bli tutad på av en ilsken busschaufför. Jag hade nämligen hörlurarna i och var inte riktigt uppmärksam. Det kunde också hända att jag inte alltid hade stenkoll på alla mina grejer, och ibland var jag så sent ute att jag fick springa till en buss eller ett möte…

Vi har väl alla varit med om människor som är sådär galet vardagsirriterande och gör stört ogenomtänkta saker. Du vet, stannar precis när de klivit av rulltrappan för att se vart de ska härnäst, promenerar i slow motion på stan med sina tre kompisar i bredd, kommer för sent och glömmer grejer. Sånt som du aldrig skulle göra. Eller..?

Jag tycker det är intressant att observera vilken skillnad man ofta gör mellan sig själv och alla andra. När jag kommer för sent beror det förstås inte på att jag är hänsynslös eller klantig, det var ju bussen som inte gick i tid. Och om jag nån gång råkar stanna precis ovanför en trappa är det ju för att kolla vilken adress jag skulle till på mobilen, inte alls för att jag är en idiot.

Dom störiga är ju människorna som morrar på mig bara för att jag råkar stå lite lite i vägen – herregud, dom kan väl gå runt bara!?

😉