Något som jag under mellandagarna insåg får mig att må otroligt bra, och som jag därför ska göra betydligt mer av framöver, är njutbara saker. Det är en av lyckostrategierna i Sonja Luybomirskys bok Lyckans verktyg och hon menar att det är en av de allra viktigaste. Förmågan att njuta av livet är ju en förutsättning för att det ska vara någon poäng med något alls. Vad ska du med framgång, vänskap, upplevelser och utveckling till om du inte njuter av det?

Något som är helt bakvänt gällande just att göra lyxiga, sköna, härliga och njutbara saker är att vi ofta ser dem som något vi bara får belöna oss med efter att vi kämpat hårt eller ”förtjänat” det. Men njutningen behöver vara något du fyller på med i förväg! Effekten blir större om du har ett överskott på njutningskontot istället för att bara fylla på det när det redan är tomt.

Jag tror en vanlig ursäkt är att många tror att njutbara saker behöver vara dyra, men det stämmer absolut inte. Det finns massor av erbjudanden på nätet och tusen saker du kan göra helt gratis hemma. Stäng av mobilen en timme, drick en kopp te och lyssna på din favoritmusik. Fika med en vän. Läs en bok. Ta en skogspromenad. Det handlar inte om pengarna, det handlar om prioriteringen. Jag är dessutom helt övertygad om att mer njutning gör dig mer kreativ, effektiv och företagsam och därför leder till att du tvärtom tjänar mer pengar.

För den som är ovan vid att njuta ”i förväg” kan det krävas övning för att släppa det dåliga samvetet och börja tänka på njutning på nya sätt. Vågar du bara testa kommer du snabbt inse att insättningen på njut- och måbrakontot kommer göra dig mer effektiv, förbättra dina relationer, höja ditt välbefinnande och ge dig massor av ny kraft. Njutning är inte en lyx, det är en nödvändighet! 

(klicka på länken för att läsa artikeln)

Ett helt nytt år är alldeles snart här, vilket för många innebär väldigt mycket firande men också mycket reflekterande både framåt och bakåt. Inför dina planer på vad du vill att det nya året ska innehålla vill jag tipsa om några saker att tänka på när du sätter mål och väljer nyårslöften.

1. Börja före festen!
Det är förstås inte optimalt alls att ta beslut om framtiden mitt i partynatten, och verkligen inte klokt att börja med nya vanor där och då heller. Kul kan det vara att drömma om häftiga saker under nyårsnatten och det är definitivt inte att underskatta, men om du verkligen vill förändra saker under det kommande året bör du tänka igenom dina framtidsplaner under lugnare och nyktrare förhållande. Antingen innan festen börjar eller någon dag in på det nya året när du återhämtat dig.

Kom också ihåg att det inte är optimalt att kickstarta igång dina nya vanor, förändringar och utmaningar direkt dagen efter årets vildaste partynatt heller. Det är inte de bästa förutsättningarna för självkontroll, motivation och handlingskraft. Börja lugnt och var snäll mot dig själv (du har ett helt år på dig).

2. Vad vill du uppleva?
Många nyårslöften handlar mer om vad vi vill uppnå än vad vi vill uppleva. Ofta tror vi nämligen att det är samma sak och att vi faktiskt kommer må toppen om vi bara får det vi vill ha. Men det är inte alls säkert. Den singel som sätter upp ”jag vill ha en partner” som ett mål för nästa år gör säkerligen det med antagandet att det ska vara en toppenbra relation där hen känner sig älskad, omtyckt och respekterad. Men dels framgår varken känslorna eller kriteriet toppenbra i formuleringen, och dels är en partner inte alls nödvändig för att du ska känna dig älskad, omtyckt och respekterad. Samma sak gäller den som tror sig bli lycklig av att gå ner i vikt, vill bli tryggare genom ännu mer pengar eller känna sig cool tack vare en tuff bil.

Gör skillnad på dina känslor och de yttre omständigheterna och kom ifrågasätt om de verkligen hör ihop lika mycket som du tror. Det är förstås inget fel med att ha eller önska sig en partner, sund vikt, högre lön eller en tuff bil men det blir ineffektivt om du använder de sakerna för emotionell tillfredsställelse. Lycka, trygghet, självförtroende och kärlek kan du känna oavsett.

Fundera på vad det egentligen är du längtar efter, vill känna och uppleva, och se till att det faktiskt är kopplat till nyårslöftet.

3. Vad ska du göra?
Resultatfokuserade mål som handlar om att något ska hända eller uppnås är betydligt mindre inspirerande, och dessutom mer diffusa, än mål som beskriver vad du ska göra. Om ditt mål är ett resultat har du bara lyckats när hela projektet är över, men är målet något du ska göra för att nå dit kan du känna dig stolt och nöjd över att du uppnår ditt mål varje gång du tränar, går på dejt eller tar en sånglektion.

Vill du sätta mål för 2015 rekommenderar jag varmt att du formulerar dem med fokus på vad du ska göra för att nå målet, tex meditera tre dagar i veckan, spara 10% av din lön till en resa eller läsa en bok i månaden. Då vet du exakt vad som krävs för att du ska nå målet, upplever en mycket tillfredsställande och konstant rörelse framåt, och kan känna dig nöjd massor av gånger under hela året för att du håller ditt löfte till dig själv och närmar dig ditt mål.

Kom också ihåg att du därmed kan behöva uppdatera målet under året i takt med att du utvecklas (meditera varje dag osv), vilket är extra motiverande! 🙂

GOTT NYTT ÅR! 

Ps, här hittar du en artikel jag skrivit om att sätta nyårslöften. Den har hunnit bli två år gammal men är lika aktuell varje år!

Jag får emellanåt frågan av coachingklienter och andra som vet vad jag jobba med, om hur mitt eget liv ser ut. Är lyckocoachen alltid lycklig? Har den som jobbar med personlig utveckling ordning på allting i sitt eget liv? Nej, förstås inte. Det är inte det som gör en bra coach. Att leva som jag lär innebär inte att jag måste vara lycklig jämt. Att leva som jag lär innebär för mig att jag också behöver hantera de utmaningar som livet bjuder mig på.

Det är faktiskt en enorm styrka för mig när jag coachar att jag också ofta har saker på gång i mitt eget liv som jag jobbar med och övar på. Det hade säkerligen varit fruktansvärt oinspirerande och alldeles jättetråkigt att bli coachad av mig om jag bara satt och var lycklig och hade hela mitt liv i perfekt ordning hela tiden. Jag skulle inte kunna relatera till mina klienter och de skulle inte kunna relatera till mig.

Utöver min gedigna utbildning tror jag att just det faktum att jag själv har erfarenhet av att vara under utveckling som är en av mina främsta styrkor när jag coachar. Jag vet precis hur det känns att ha motgångar man inte vet hur man ska ta sig över, att tvivla på sig själv och vara utmanad av olika saker. Men jag vet också hur det känns att ta sig förbi de där motgångarna, att verkligen tro på sig själv, och känslan när man klarade av utmaningen.

Lycka och välbefinnande handlar inte om att aldrig ha motgångar utan om att kunna hantera dem när de kommer, och njuta desto mer däremellan.

Såhär kan det se ut när jag sitter och coachar.

Ofta när jag stöter på problem eller utmaningar men inte har någon att prata med just då längtar jag efter någon som kan coacha mig lite. Jag vet ju hur fantastiskt effektivt det är med coaching, men att coacha sig själv är ungefär som att massera sig själv. Det är liksom inte riktigt samma grej. Jag saknar det yttre perspektivet och kommer inte riktigt åt. Så jag låtsas. Jag formulerar problemet för mig själv och låtsas att det är en klient som befinner sig i situationen.

Och plötsligt lossnar det! Någon annan i samma situation kan jag nästan alltid hjälpa, för då har jag ett utifrånperspektiv. Jag kommer på massor av saker jag skulle fråga klienten om, tankar som går att vända och all empati jag skulle känna. Och sedan riktar jag det tillbaka mot mig själv.

Även om du inte är coach har du säkert vänner som du lyssnar på och hjälper med problem ibland. Och som gör detsamma för dig. Prova att föreställa dig en kär vän i din sits. Vad skulle du säga, känna, tänka och göra då? Lyssna sedan på dig själv.

Om jag sitter i ena stolen så sitter jag i andra. 😉

För ett tag sedan stod jag inför en situation som kändes väldigt utmanande och bad människor i min närhet som jag litar på om hjälp. De var naturligtvis angelägna om att hjälpa mig, och gjorde det på olika sätt. Det blev väldigt tydligt för mig att vissa sätt kändes mer hjälpsamma än andra. Det jag vill ha var nämligen inte kloka råd eller glada tillrop om att det kommer ordna sig, för det visste jag, det var inte problemet.

Det jag ville ha hjälp med var emotionellt stöd på vägen, medan jag själv löste problemet. En kram och någon som lyssnar och låter mig vara rädd och ledsen en stund.  Någons fulla närvaro och empati, helt utan råd och försök att ”fixa” kan vara så oerhört läkande och hjälpsamt. Att någon bara tar sig tid att lyssna på mig och förstå när jag tycker att något känns jobbigt. Utmaningen är min och jag kommer ta mig an den, men står det jobbiga känslor i vägen behöver jag ta hand om dem först.

När känslorna fått bli sedda och upplevda en stund är nästa steg att mer konkret lösa problemet, men det är du inte i skick att göra när du är rädd, ledsen eller orolig. En sak i taget. Först känna (eller lyssna om det är någon annans känslor), därefter bolla möjligheter.

Det är vad jag behöver när jag är utmanad, och det är vad jag ger till mina klienter när de står inför utmaningar. Och det funkar utmärkt varje gång. Prova att bara lyssna och vara helt närvarande och förstående nästa gång någon berättar om ett problem för dig, och vänta med att komma med tips, råd och förslag tills du blir tillfrågad om det. Se vad som händer, och kommentera gärna och berätta.

Jag diskuterade psykisk hälsa och ohälsa för ett tag sedan tillsammans med ett gäng psykologer, entreprenörer och apputvecklare. Vi pratade om hur vad som skulle behövas för att lyfta tabut och stigmatiseringen av psykisk sjukdom och istället skapa förståelse och öppenhet. Det är ju betydligt mer lättsamt att berätta att man brutit foten än stukat livsgnistan.

Men så började vi också prata om motsatsen, att det inte heller är helt socialt accepterat att svara ett genuint ”FANTASTISKT!!” när någon frågar hur du mår. Människor med ovanligt stor livsglädje och optimism uppfattas ibland också som konstiga och kanske ytliga eller krystade.

För att passa in behöver vi alltså balansera inom en smal norm av att må okej. Inte må så bra att det sticker i ögonen på någon, men samtidigt inte heller så dåligt att det blir besvärande att prata om.

Jag tror att den här ”lagom glad”-normen är förödande, just för att den är så snäv. Den ger inte utrymme varken för att sträva efter mer välbefinnande eller för att förebygga sämre mående. Med den forskning, kunskap och de verktyg som finns idag har vi fantastiska möjligheter att må bra och förebygga psykisk ohälsa, men bara om vi vet om det och vågar prata om det.

Vad tänker du om detta? Hur bra vågar du må? Hur reagerar du på andras glädje? Känner du krav på att passa in i en ”lagom glad”-norm?

Jag fick en spännande kommentar på mitt förra inlägg om att fundera på vad som ligger bakom människors beteende istället för att döma dem som jag gärna vill svara på. Såhär skriver signaturen Kocken:

Den främsta anledningen till att bry dig om vad som hänt tidigare är att det får dig att må mycket bättre. Det tar mycket energi och gör livet tråkigt att gå runt och vara arg och frustrerad på människor, medan empati är en betydligt skönare känsla. Det är svårt att bli av med alla irritationsmoment i världen, men genom att byta inställning kan du ändå slippa vara irriterad.

”Vad skulle tänkas kunna ha hänt som skulle gottgöra att någon till att börja med släpar in sin skrikande unge där den inte ska vara för att sedan vara likgiltig inför det?” frågar Kocken. Det är precis den frågan förra inlägget handlade om att ställa. Vad är det som har hänt innan?

Kanske barnvakten bangade i sista sekunden och något ändå behövde handlas? Kanske var det en ensamstående mamma som tvingas göra precis allting tillsammans med sin skrikande bebis? Kanske är ungen sjuk? Kanske hade det varit storbråk hemma? Ni småbarnsföräldrar som läser bloggen får gärna kommentera exempel på hur det kan komma sig att en förälder hamnar någonstans med en otröstlig bebis. Vad som garanterat INTE hänt innan är att mamman väntat in att barnet skulle börja skrika för att då rusa in i mataffären och vara till besvär.

Och oavsett vad som hänt innan är det betydligt jobbigare att gå och handla ensam med ett skrikande barn och dessutom bli dömd för det än att behöva lyssna på en främlings gråt några minuter. När andra har det jobbigare än jag är empati en naturlig reaktion, men det kräver viss reflektion kring den andra personens situation så att min egen irritation inte tar över.

Tack för att du kommenterade, Kocken! 🙂

Jag läste en så spännande text på Huffington Post nyligen, som handlar om något riktigt viktigt. I texten beskrivs hur en mamma döms när hon är i en mataffär med sitt skrikande barn i vagnen. Utöver dömanden i form av suckar och blickar säger folk rätt ut att hon är en dålig mamma som inte tar upp sitt barn och att det skulle vara skönare om hon gick därifrån.

Skribenten, som har en bakgrund inom teatern, kommer att tänka på vad teaterlärarna brukade säga om ”the moment before”; att alltid vara medveten om vad som hände innan scenen började. På teater och film börjar ju scener ofta ganska direkt utan kallprat och småsnack, men skådespelaren behöver själv vara klar över hur karaktären hamnade där för att det ska bli trovärdigt. Vilken händelse, möte eller sinnestillstånd ledde upp till det nuvarande ögonblicket?

På samma sätt funderade skribenten på hur den här mamman hamnade i mataffären med sitt skrikande barn och varför hon inte plockade upp det. Vi har ingen aning. Vi vet inte alls vad som hände i hennes ”moment before” och ska därför passa oss noga för att döma – vi har ju inte hela bilden.

Som coach får jag hela tiden höra människor berätta om sina ”moments before”. Och tro mig, det förändrar allt! Plötsligt blir det helt självklart varför människor beter sig som de gör. Det försvarar inte alla beteenden, men det skapar förståelse, och möjlighet att vid behov välja annorlunda nästa gång. Det går bara att döma människor när du inte förstår dem – och när du förstår dem blir det omöjligt att döma! 

Nyfikenhet är ett betydligt trevligare alternativ än dömande, både för dig och för andra.

Texten avslutas med ett helt briljant resonemang som jag helt och hållet ställer mig bakom:

Har du tänkt på hur allt kan förändras fast inget förändrats? Hur en situation plötsligt kan börja kännas riktigt jobbig, eller helt fantastisk – men inte för att situationen förändrats, utan för att du gjort det?

Har du tänkt på hur din dagsform, om du är trött/hungrig/glad/ledsen, påverkar vad du tänker om saker som hänt, framtiden, dig själv och andra människor.

Och ändå känns det på riktigt. Det verkar ju som att världen förändras.

Jag tänker ibland på våra sinnestillstånd som färgade glasögon. När jag mår dåligt byter mina glasögon färg till nån riktigt sunkig gråbrun nyans, som därmed får min bild av världen att förändras därefter. Det spelar ingen roll att någon med ljusrosa glasögon försöker övertyga mig om hur fint allting är och att jag har fel – jag ser ju vad jag ser! Men så skiftar något i mig och glasögonen klarnar. Plötsligt får världen nya färger. Tycker jag. Egentligen är det ju inte världen som bytt färg utan mina ”glasögon”.

Ur ett rent neurologiskt perspektiv fungerar dina känslor som dina glasögon. Hjärnan färgar allting du ser, känner och tänker utifrån ditt nuvarande känslotillstånd. När du är arg har hjärnan större tillgång till alla minnen av tidigare gånger du varit arg, när du känner dig misslyckad färgar det dina tankar om framtiden och när du är nyförälskad kan du inte upptäcka ett enda problem i hela världen.

Det problematiska är att de flesta agerar som om det de upplever vore sant, oavsett om det är det eller inte. Hur du ser på världen har väldigt lite med världen att göra men desto mer med dig att göra. Samma sak gäller när du ser på dina minnen, framtiden, dig själv och andra människor. Och när de tittar på dig!

Jag tror inte att vi kan bli av med dessa glasögon, och det är inte heller poängen. Att bli medveten om dem däremot kan göra hela skillnaden! Om du kan komma ihåg att allting inte är skit bara för att det ”ser ut” (eller känns) så i ett givet ögonblick kan du befria dig själv från väldigt mycket smärta. Och när du inser att du kan påverka vilken färg dina glasögon har (aka dina lyckonivåer) skapar det väldigt mycket frihet. Kanske är det skönaste av allt att inse att andra ser på dig genom sina helt individuella glasögon. Det gör det lättare att inte ta saker personligt – det har ju inget med dig att göra!

Vänlighet är ju en egenskap som uppskattas av de flesta i så gott som alla kulturer. Vi behöver varandra och mår bättre och blir mer framgångsrika om vi hjälps åt. Socialt ses vänlighet som en fin egenskap som vi ofta förknippar med att någon är en god och bra person.

Men är det egentligen det det handlar om? I takt med att mitt välbefinnande höjts har jag upptäckt att jag blivit väldigt mycket snällare. Inte bara pga lyckostrategin random acts of kindness utan snarare för att när jag mår bra finns det mer utrymme i mig för att vara vänlig.

Jag har mer empati och förståelse för andra människor. Jag stör mig inte på småsaker. Tålamodet växer. Stubinen blir längre. Jag kan förstås också bitcha loss emellanåt, men det är alltid samtidigt som jag är trött, stressad eller hungrig. Känner jag mig trängd eller kränkt vänder sig taggarna också utåt.

Men när jag mår bra finns det marginaler. Jag kan ha överseende med att saker inte blir som jag vill, förståelse för andra människor och beter mig också schysstare mot mig själv. Visst känner du igen dig?

Så är det inte konstigt att vi ser vänliga människor som bra och goda, och otrevliga människor som osympatiska och i värsta fall idioter, när det snarare egentligen inte handlar om snäll eller dum utan om lycklig eller olycklig?