Vilken sport du än tittar på, var som helst i världen, vill jag påstå – kanske naivt och i brist på erfarenhet – att få arenor kan mäta sig med ett kompakt och kokande Hovet.

När Djurgårdsfansen visar sig från sin högljudda sida.

Det kan inte vara många ställen som kan piska fram en lika het kväll som den här.
Läktarstämningen i matchen mellan Djurgården och Växjö låg på en frekvens som saknar motstycke. Ett magiskt sorlet låg som en tunn hinna över isen för att sedan stegras och kulminera när pucken släpptes för Djurgårdens comeback i SHL.

Det fullständigt öronbedövande ljudet vid ett kontroversiellt domslut kan knappast vara hälsosamt för örat.

Vilka som påverkades?

Tja, Djurgården förstås.

En match som spelas på den här decibelnivån blir sällan tråkig och händelselös, men det är lätt för det laget som har publiken i ryggen att bli övertända och dribbla sig in i ett tjockt moln av adrenalin.

Jag tycker att Djurgården behärskade känslorna.

De kom ut stenhårt inledningsvis och faktiskt i det närmaste spelade ut Växjö. Sedan storknade laget och Växjö ägde hela mittperioden totalt, skapade en uppsjö vassa målchanser och matade Mikael Tellqvist med skott. Men Djurgårdens målvaktsveteran var isens bäste på lördagskvällen.

Djurgården slet, krigade och stångades.

Och det räckte till två poäng.

Växjö är ett lag med enormt mycket kvalitet, visade det stundtals, men i slutändan var det Djurgården som jobbade hårdast och således tog bonuspoängen i straffläggningen.

Den här kvällen kommer jag komma ihåg länge, inte tack vare spelet på isen, utan rent publikt.

– Det är helt sjukt, man blir slutar aldrig att förvånas. Vi har världens bästa publik, sade Marcus Sörensen efter matchen.

Och ja, det har ni – i era bästa stunder.

Skador har plågat Mats Rosseli Olsen, 23, hela sommaren. Först korrigerade han sin höftskada med att lägga sig under kniven och genomgå ett enklare ingrepp. Sedan dök knäproblemen upp.

Det har gjort honom indisponibel i fyra veckor redan.

Och det är fortfarande oklart när Frölundas norske OS-spelare kan vara tillbaka på isen.

– Det är en knepig skada, det finns inget tidsbestämt. Men det känns lite bättre nu och jag hoppas att det inte dröjer allt för länge, säger Rosseli Olsen när jag pratade med honom under fredagsförmiddagen.

Kanske kan han få en skjuts framåt i sin rehabilitering nu. 23-åringen tar nämligen hjälp av – håll i er nu – elektricitet i form av stötar in i knäet.

Han får några dagliga kyssar och hoppas att det ska göra att han blir kvitt smärtorna.

– Det är för att få en blödning i knäet så inflammationen lägger sig. Det gör ganska ont, men jag klarar mig.

– Det är en ny metod som vi testat den senaste veckan och jag hoppas att den hjälper, fortsätter norrmannen.

Rosseli Olsen kom till Frölunda 2011 och gjorde 15 poäng på 48 SHL-matcher förra säsongen. Han har dessutom spelat två VM och ett OS för norska landslaget.
Synd bara att utvecklingen av klubbor har gått så mycket framåt de senaste åren. Ett klassiskt järnspett (aluminium-klubborna som lanserades i början av 2 000-talet) hade ju suttit som handen i handsken för honom.

AIK hade svårt att stänga matcher i fjol och visade fortsatt samma stil nu – vad betyder det?

Har Södertälje fått ihop laget efter den stora spelarrotationen?

Och säger den här premiären något om framtiden för lagen?

Nej.

Det är något som är omöjligt att besvara efter endast en match. Och därför tänker jag låta frågorna hänga i luften i ytterligare några omgångar innan man kan få en tydligare bild av respektive lag.

Jag vill fokusera på matchen i sin helhet i stället.

Hockeyallsvenskan beskrivs som den ”hetaste upplagan någonsin” och det var precis den här starten på serien, den här typ av match, jag ville se på Hovet.
Intensivt, fartfyllt och spelare som fullföljde i varje närkamp. Det var stundtals och publikvänligt nog även så övertänt att det uppstod många udda situationer på isen i form av slarv. Jag minns en situation i andra perioden när tre (!) AIK-spelare, i ostört läge, krockade med varandra och var nära att ge Södertälje ett friläge.
För att nämna något.

Och så svajade ju känslorna på isen. Och det slutade med rejäl dramatik.

Kort sagt: En premiär i bästa vilda västen-anda.

Trots det målsnåla resultatet saknades knappast målchanser. Fredrik Hynning blev till exempel helt naken i spel i numerärt underläge redan i matchupptakten och sedan flöt det på… Både AIK och Södertälje skapade så pass mycket att siffrorna borde ha varit större.

Men jag antar att det är ett bevis på att båda lagen, som dessutom gått ut med målsättningen att ta steget upp i SHL i år, har två högklassiga målvakter.Tim Sandberg i Södertälje agerade vägg och Alexander Hambergs reflexer ska inte underskattas.

Stämningen på Hovet var också i stil med något AIK inte upplevde i SHL under hela grundserien i fjol. Kan fansen fortsätta på den inslagna vägen blir de en sjätte utespelare och kan bära fram laget i vinter. Det är nämligen ingen enkel uppgift för en motståndare att komma till ett kokande Hovet.

Med risk för att dra en förhastad slutsats – det här var ju som jag nämnde ovan säsongens första match – så tycker jag att man bör hålla ett extra öga på Jacob Dahlström, 21, i vinter. Vilken arbetsinsats den Södertäljefostrade forwarden gjorde. Han gjorde ett hästjobb defensivt och låg även bakom mycket i chansväg offensivt.
Och för att lyfta fram någon i AIK så gjorde Victor Ekarv (som låg bakom båda målen) ett bra framträdande. Teknisk och irritationell.

Men, sammanfattningsvis, var det här en premiär AIK borde ha vunnit. De var det bättre laget över 60 minuter och det var oerhört onödigt att tappa 2-0-ledningen i den tredje perioden.

***

Malmö pallade också favorittrycket och fick en smakstart på säsongen hemma mot Björklöven.
6-1 är inget annat än ett kvitto på hur bra laget faktiskt är. Och hur svagt jag tycker att Björklöven ser ut i år.

***

Häftigt också att Vita Hästen, nykomlingen, kunde norpa samtliga poäng mot ett annat favorittippat lag, Västerås – på bortaplan.

Det gör den här premiäromgången, som sagt, vilda västen-artad.

Konkurrenterna målar upp Malmö som solklara favoriter.
Sedan finns några givna topplag.
Men flertalet klubbar känns i närmast otäckt jämna och har kapacitet att navigera sig fram till ett kval uppåt.
Dessutom finns ingen ”slagpåse”.

Det gör hockeyallsvenskan svår att tippa och ligan är, som de kallar det själva, den ”hetaste någonsin” med tanke på att SHL utökas till nästa säsong.

Här förutspår jag hur allsvenskan kommer att sluta fram mot vårkanten:

1. MALMÖ
Malmö har, sedan de åkte ur högsta serien för åtta år sedan, spänt musklerna för en återkomst. Knappast med lyckade resultat. Men de senaste säsongerna har klubben med Sveriges bästa arena byggt laget i lugn och ro, redo att ta klivet upp i år. Backsidan känns enormt stark, Nils Andersson, bland andra, som var dominant i Djurgården i fjol. Och bredden är dessutom den bästa i allsvenskan. Smarta värvninger ger i det närmaste ett komplett lag. Allt annat än en topp-två-placering vore ett fiasko.

2. AIK
Trots degradering och åtstramad ekonomi lyckades AIK behålla trotjänarna Patric Blomdahl och Christian Sandberg. Två spelare som håller hyfsad SHL-klass. Visst, det saknas en riktig målskytt i årets AIK, men ingen av konkurrenterna har ens nämnt laget i toppracet och det är en fördel för en ung trupp som annars kan drabbas av panik vid en hård press utifrån. Michael Lindqvist har varit suverän på försäsongen och kan bli allsvenskans bäste. AIK har ett lag med mycket karaktär, fart och dessutom – om inte så jättemånga som de borde – så åtminstone röststarka, fans i ryggen. AIK är bättre än vad många tror.

3. VÄSTERÅS
Västerås har varit ett kvalserielag i två raka säsonger och en hårdkokt defensiv har då präglat laget. Hur blir det med en ny tränare? Och dessutom när några hårdföra spelare har lämnat (läs McArdle, Mårtensson, Lindh)? Tja, Västerås känns som ett aningen ”snällare” lag i år, men kvar finns fortfarande skickliga nordamerikaner och kanske den bästa spetsen i hela allsvenskan. Kommer definitivt blanda sig i snacket om en SHL-plats.

4. SÖDERTÄLJE
Södertälje har mer eller mindre värvat ihop ett helt nytt lag och medvetet gått ut och satsat på en uppflyttning. Och nye tränaren Janne Karlsson är den om någon som kan få ihop en grupp med sin konsekvens, engagemang och tydlighet. Titta bara på vilka underverk han gjorde med Karlskrona i fjol. Även om det finns stor stabilitet i laget, flertalet spelare har SHL-erfarenheter, så saknas ändå den extra spetsen. Historiskt sett har klubbledningen haft ett ganska kort tålamod, så en bra start känns viktig för Södertälje.

5. RÖGLE
Jag frågade sportchefen Anders ”Masken” Carlsson var jag bör tippa Rögle, och han svarade; ”någonstans på en sjätte- eller sjundeplats”. Så, okej, här har du din ”mittenplacering”, Masken. Skämt åsido. Han ville förstås skeppa över favoritskapet på sina toppkonkurrenter med det uttalandet, men jag tycker Rögle känns ganska svårtippade. Klubben inledde förra säsongen bedrövligt, men var i slutändan ett hårsmån från att ta sig till SHL. Dennis Everberg, Daniel Zaar och Eric Mårtensson har försvunnit – minst sagt tunga tapp – men kvar finns framför allt en backsida med en bra mix mellan unga, skridskostarka backar och tunga pjäser i Andreas Lilja. Framåt finns snabbheten, men nyförvärven känns ändå ovissa.

6. KARLSKOGA
Klubben tappar år efter år sina nyckelspelare och kompenserar alltid med smarta värvningar, trots små förutsättningar. Så även i år. Exempelvis Marcus Nilsson är en sådan och han kan visa sig vara en succé. Även backen Alexander Ytterell känns spännande med sin offensiva uppsida. Christian Berglund är en profil som kommer göra mycket nytta. Men, som vanligt, kommer kollektivet att regera och Karlskoga är ett synnerligen jobbigt lag att möta. Det sitter djupt rotat i väggarna i Nobelhallen.

7. MORA
Det osar fortfarande ekonomisk kris i mellersta Dalarna. Men trots det har klubben vänt på varje krona och ändå valt att satsa hårt på denna säsong. Mora har sedan de åkte ur SHL naglats fast som ett allsvenskt mittenlag och jag ser ingen anledning att placera klubben någon annanstans i år. Visst, det finns mycket meriter och kvalitet i truppen, men bredden går att ifrågasätta. Viktigt dock att Mora fick behålla Lukas Bengtsson och tillsammans med Johan Alcén och Kevin Mitchell kommer trion vara lagets ryggrad. Oprövade tränaren, förre spelaren, Jeremy Colliton, 29 år, känns spännande.

8. TIMRÅ
Nu börjar det bli svårtippat. Lag åtta till tolv känns, vad jag kallade det ovan, otäckt jämna. Men jag placerar ändå Timrå högst av de ”oförutsägbara mittenlagen” av den enkla anledningen att klubben lyckats behålla samtliga av sina unga, talangfulla spelare som fick ett litet genombrott förra säsongen. Där kan vi nu addera nyförvärven Mattias Nilsson från Leksand och Jimmie Jansson från HV 71, två högintressanta backtalanger. Timrå uppbringade ett bra försvarsspel i fjol, men kändes lite uddlöst framåt. Det kommer nog att se ut så den här säsongen också.

9. ALMTUNA
Bryn… Nej, förlåt – Almtuna. Uppsalalaget känns dock som ”Lilla” Brynäs den här säsongen och har inte mindre än sex spelare med anknytning till Gävlelaget. Dessutom en sportchef i Björn Danielsson boendes i Gävle och som även spelat för Brynäs. Men den häftigaste är värvningen av målvaktsveteranen Johan ”Honken” Holmqvist som fortfarande sägs brinna, trots lägre serie och i 36 års ålder. Uppsala är en stor men idrottsfattig stad och Almtuna får gärna vara bland eliten och konkurrera. Jag gillar också värvningsstrategin klubben har i form av tryout camps. Vidare känns Almtuna ganska fartfyllt och skridskostarkt, men utan någon tydlig spets i laget.

10. OSKARSHAMN
Svårbedömt lag som var väldigt ojämna i sina insatser förra säsongen. Hade betydligt större potential än vad klubben visade i fjol. Försvaret känns, likt förra säsongen, ganska blekt. Det är ett frågetecken. Men framåt finns spets i bland andra Luca Caputi och David Rodman, två spelare av högsta klass på den här nivån. Tränaren Fredrik Söderström berättade att klubben lagt krut på att ”tuffa” till sig och nu reser med ”en öppen anstalt i stället för en kyrkokör som i fjol”.  Det kanske kan tala för en högre placering.

11. KARLSKRONA
Fjolårssäsongens jätteöverraskning som till och med, från ingenstans, slaktade motståndet och dominerade i början av serien. Nu har männen bakom succén, sportchefen Stefan Bengtzén och tränaren Janne Karlsson, lämnat föreningen för större uppdrag. Kan klubben ändå fortsätta med sitt snabba och arbetsstarka spel? Jag är tveksam. Spelarförlusterna (bland andra Simon Karlsson, Jordan Smotherman och Nick Angell) är alldeles för kännbara. Nye tränaren Per Hånberg – som förde upp Vita Hästen till allsvenskan i fjol och ett tag var på gång till AIK – känns dock spännande, men står inför en tuff utmaning att förvalta det Janne Karlsson sjösatte.

12. ASPLÖVEN
Tveklöst ligans mest färgstarka och charmigaste lag. Sportchefen tillika tränaren Per ”Ove Sundberg” Kenttä är en av hockey-Sveriges största profiler och en eldsjäl – som jag gärna ser i SHL så småningom. Men det lär knappast hända med Asplöven. Även om Kenttä hävdar att laget kan ”vara med och skrämmas i toppen”. Men nja… Asplöven känns också väldigt svårbedömda. Laget har visserligen den största delen av spelare med rötter i Norrbotten, men är förhållandevis beroende av vilka spelare klubben får låna av Luleå. I fjol var det bland andra superlöftet Lucas Wallmark som kom in och bidrog starkt. Asplöven har slutat elva i två raka säsonger, och egentligen har klubben på pappret ett likvärdigt lag som i fjol.

13. VITA HÄSTEN
Har Sveriges kanske vackraste lagnamn. Men det lär knappast hjälpa klubben i återkomsten till allsvenskan efter 15 år i division 1. Men det nykläckta hockeyintresset i Norrköping kan visserligen ge laget en extra skjuts. Håkan Södergrens dom, ”ett klubb med spelare inget annat lag vill ha” upprörde Vita Hästen. Men enligt nye tränaren Niklas Czarnecki har nordamerikanerna imponerat på försäsongen, Justin Donati, Riley Armstrong och Adam Schmidt kan göra Vita Hästen farligare framåt än vad många tror.

14. BJÖRKLÖVEN
Nye tränaren Patric Wener är glad över att ”äntligen få bo i en stad”. Och det är det enda han kommer att få glädjas över i vinter, tror jag. Umeås hockeystolthet har inte spelat i högsta serien sedan 2001. Och senaste SM-guldet kom 1987 för klassikerlaget. Nu kan det bli en vända till division 1 igen. Lagbygget imponerar inte och präglas av ganska tröga spelare. I fjol var laget hårt skadedrabbat, spelet i fem mot fem rostigt, men powerplay-spelet väloljat. Jag tvivlar på att nyförvärven och nye tränaren kommer ge ”Löven” ett lyft i vinter.

Ettan kom, tvåan kom – och nian kom så småningom.

Luleå slaktade Nottingham Panthers ännu en gång. 10-1 på bortaplan tidigare blev 9-1 på hemmais under söndagseftermiddagen.

Nu är Luleå bäst i Europa.

Visst, motståndet har varit mediokert, men Luleå har vunnit samtliga matcher och har dessutom en målskillnad på förkrossande 29-3. Imponerande statistik, ändå.

Jag hade alla tre tidiga svenskmatcher i Champions Hockey League i gång på teven på söndagseftermiddagen, men Luleås match var den jag ärligt talat såg allra minst av. Därför lämnar jag insatsen som sådan oskrivet, men konstaterar ändå att Daniel Zaar kan bli en stor överraskning i SHL.

Nyförvärvet från Rögle har skjutit sju poäng på fyra CHL-matcher och tar därmed plats bland de tio bästa poänggörarna i turneringen. Sju av tio spelare i den ligan är för övrigt SHL-spelare och Mathis Olimb toppar den med sina tretton poäng.

Jag har tippat Luleå på en tiondeplats i SHL-tabellen. Men jag måste medge att Norrbotten-gänget har imponerat i försäsongens Europaspel. Men CHL är en sak, SHL en annan.

Nu är Luleå åtminstone praktiskt taget klart för slutspelet i CHL.

Och fler svenska lag lär göra sällskap.

I CHL får vi nämligen ett kvitto på hur bra svensk hockey står sig i jämförelse med övriga europeiska hockeyländer. Av de matcher jag har sett så har det varit påtagligt hur mycket mer spelskickliga de svenska klubbarna är.

Men jag gillar det här konceptet.

Det har i överlag varit roliga matcher att titta på, lagen bjuder upp och visar också att de bryr sig.

CHL kan bli något riktigt bra i framtiden.

En otacksam starttid, 20.05.

Fredag kväll.

Och dessutom när sommaren vägrar att släppa taget.

Ändå höll närmare 5 000 röststarka järnkaminer hov mot Eisbären Berlin i en match som nödvändigtvis inte på förhand skulle präglas av svett, blod och tårar. Även om det gjorde det, till slut. Mikael Ahlén brakade bland annat ihop med en Berlinspelare, kastade handskarna och slogs á la NHL.

Just nu för vi se de här Europamatcherna som en försäsongsmatch i mängden, dock med en liten extra krydda i tävlingsmomentet.Visst, jag gillar konceptet, men det kommer att ta sin tid innan turneringen blir en publikmagnet.

Men matchen på Hovet denna fredagkväll var ett undantag. Det var bra drag på läktaren – faktiskt nytt publikrekord för Djurgården i europeiska sammanhang – och jag antar att det här var en liten försmak av publikfesten som väntar i SHL.

Ena långsidan var avstängd mot Berlin, bara ett 200-tal tillresta tyska fans fick ta plats där, men det hindrade knappast Djurgårdssupportrarna från att skapa en stundvis mäktig inramning.

Imponerande!

Tråkigt nog blev det en del stök på Djurgårdens läktarsektion också, men det kan ni läsa mer om på sajten.

Och den 13 september brakar det loss. Djurgården mot Växjö i en SHL-premiär som garanterat kommer att vara en publikinsats av absolut världsklass.

***

Matchen mot Berlin då?

Tja, det var klasskillnad. Djurgården spelade med ett betydligt högre tempo än tyskarna, både i passningsspel och skridskoåkning. Bättre skärpa i avsluten så hade Djurgården vunnit den här matchen med större siffror.

Men det finns fortfarande en del som oroar hos SHL-nykomlingen.

Skadorna.

Eller snarare de äldre spelarnas status.

Det här var den sista hemmamatchen innan den där SHL-premiären mot Växjö och hemvändande, hajpade stjärnan Mikael Samuelsson var inte med på isen. En axelskada som ”inte ska vara så allvarlig” sätter stopp. Oavsett om den inte är allvarlig är jag mycket tveksam till 37-åringens status, han har endast gjort två matcher så här långt och kommer till SHL-premiären i långt ifrån topptrim.

De äldre spelarna (Joakim Eriksson, Michael Holmqvist, Sebastian Lauritzen, Steve Saviano) ska bära Djurgården i vinter, men dessa känns samtidigt skadebenägna och utan dem kan laget få det väldigt tufft. Även Holmqvist och Lauritzen saknades mot Berlin.

– Vi har inga bekymmer med skador, samtliga ska vara tillgängliga nästa vecka, menar tränaren Hans Särkijärvi som samtidigt inte tror att Samuelsson kommer att vara i toppform under september och oktober.

– Det kommer att ta lite tid för honom, säger ”Säcken”.

***

Samtidigt har Djurgården på försäsongen visat att de byggt vidare på det som tog laget upp i SHL förra säsongen. Ett hårt jobbande lag med samma stomme, konsekvens och tydliga spelsätt.

Dessutom visade laget på nytt hur ett powerplay ska spelas.

Djurgården har haft ett giftigt PP-spel under hela försäsongen och mot Berlin kom ytterligare två mål i spel i numerärt överläge.

Upptaktsträff nummer två i veckan blev betydligt mer underhållande.

De allsvenska klubbarna utklassade SHL vad gäller att bjuda på sig själv. När det haglade klyschor på tisdagens SHL-upptaktsträff så bjöd allsvenskan på stor show i Täby.

Det var framför allt två som stack ut.

Dels Asplövens tränare Per Kenttä (som vanligt) och lagets back, Oskar Nilsson. Den sistnämnde bjöd nämligen på den här kommentaren: ”Att förhandla med Per Kenttä är som att förhandla med Ove Sundberg”.
Sedan bjöd Haparanda-klubben på flera humoristiska svar och var den enda klubben som fick applåder när de klev av scenen.

Även Oskarshamns tränare Fredrik Söderström agerade citatmaskin.

Så här svarade han på frågan om laget fått in tuffare personligheter:

”Vi har rest runt med en kyrkokör några år, nu är det delar av en anstalt. Vi hade till och med problem att komma ombord på flyget i dag”, sade Söderström och syftade på Daniel Ljungqvist ”Kåberg-skägg.”

Det var en trevlig upptaktsträff, det här.

Och efteråt står det också klar vilket lag som är solklar seriefavorit – åtminstone när klubbarna själva sagt sitt.

Så här fördelade klubbarna sina röster på seriefavoriterna:

AIK: AIK och Malmö.
Almtuna: Malmö och Västerås.
Asplöven: Västerås och Malmö.
Björklöven: Malmö och Södertälje
Karlskoga: Malmö.
Karlskrona: Inget svar.
Malmö: Malmö, Rögle.
Mora: Malmö, Västerås och Södertälje.
Oskarshamn: Södertälje.
Rögle: Malmö, Rögle och Västerås
Södertälje: Malmö.
Timrå: Inget svar.
Vita Hästen: Malmö, Södertälje och Karlskoga
Västerås: Västerås och Karlskoga.

Nio klubbar håller alltså Malmö som favorit, fem tror Västerås vinner och fyra tror på Södertälje.

Där har ni den tippade topptrion.

Och Mats Lusth, Malmös tränare, trivs tydligen med favoritskapet och hymlar inte om säsongens målsättning:

– Vi är favoriter, vi vinner serien och går upp i SHL, sade han tvärsäkert.

Själv tänker jag också leverera ett allsvenskt tips här på bloggen, men först till helgen eller i början av nästa vecka.

Håll utkik.

Det blev ett jäkla drag efter att jag tippat ner Linköping inför årets säsong.

Men jag vill bara klargöra: det är förstås Linköpings lagbygge som inte berör mig, inte klubben som sådan.

Jag kom varken hem med ett blåöga eller smärta efter tisdagens SHL-upptaktsträff där representanter från Linköping var klubbdirektören Mike Helber, kaptenen Magnus Johansson och tränaren Roger Melin.

Samtliga är själva överens om att Linköping vinner SM-guld och jag pratade med Melin i samband med våra enkätfrågor och nämnde i förbifarten att inte truppen berör mig.

Melin lät mitt konstaterande hänga i luften en stund, innan han kontrade: ”Du har förmodligen ingen koll på våra nyförvärv”.

Sedan lät vi enkäten fortgå och LHC-tränarens svar kan jag förresten bjussa på här:

Vilken regeländring är du mest positiv till? (den här säsongen)
– Den var inte så lätt. Jag skulle tänka mig de större ytterzonerna. Det kommer nog bidra till ett mer offensivt spel. Det kan hända att det blir lite handboll över det, att nu försvarar vi, nu anfaller vi. Men det kommer att gynna hockeyn.
Vilken regeländring är du mest mest negativ till? (den här säsongen)
– Det finns nog ingen jag är negativt inställd till.
Vilken regelförändring vill du se i framtiden?
– Ta bort interference i sådana fall.
Vilken spelare får säsongens stora genombrott? (ej egna laget)
– Kevin Fiala. Han är en fantastisk hockeyspelare som har det mesta. Han ser ju ut att kunna spela topp-SHL-hockey just nu och kanske till och med NHL-hockey. Han är riktigt intressant.
Om du fick välja fritt, vilken spelare i SHL skulle du vilja ha i ditt lag och varför?
– Tollefsen. En bra karaktär och ledartyp.
Vem vill du se som förbundskapten efter Pär Mårts?
– Det är ju jag självklart, haha. Det svaret bjuder jag på.
Om du var tvungen att träna ett annat SHL-lag, vilket skulle det vara om du fick välja?
– Vet inte om jag vill träna något annat lag just nu. Men helst, om jag inte fick vara kvar i Linköping, så skulle jag välja något lag som jag tränat tidigare. Det skulle i sådana fall vara Brynäs eller… ja, Brynäs. Möjligen Frölunda också.
Vilken identitet vill du att ditt lag ska ha? (Hur vill ni uppfattas i ert sätt att spela)
– Vi vill uppfattas som ett spel- och puckskickligt lag som samtidigt är jobbiga att möta.
Så här på förhand, hade du köpt en sjätteplats i grundserien om du kunde? Och varför/varför inte?
– Ja, eftersom det är en garanti på direktplats i slutspelet. Det kan ju hända att det uppstår skador och så vidare. På så sätt vill jag köpa en sjätteplats för att inte riskera att skador ska fälla oss.

Säsongen 2014-15 närmar sig och det är hög tid att blicka in i spåkulan och leverera ett tips på hur grundserien slutar.

SHL känns jämnare än på flera år och jag bedömer toppstriden som väldigt oförutsägbar. Jag hade endast ett rätt i förra årets tips, men årets dito känns betydligt mer genomtänkt och vattentätt.

Så… här har ni tabellen när den summeras efter 55 omgångar:

1. Färjestad
Kommentar: Sportchefen (fjolårets tränare) Leffe Carlsson har börjat längst bak i sitt lagbygge. Färjestad har tunga backar som blir jobbiga att möta. Niklas Arell väger över hundra pannor, Daniel Gunnarsson 93 pannor och Ole-Kristian Tollefsen 95 . Lägg där till superlöftet Oliver Kylington, 17 år, som slagit de flesta åldersrekord i högsta serien. Framåt är Jakub Klepis – Europas kanske bäste forward om man bortser från KHL – högintressant. Och Milan Gulas kan förändra matchbilder på egen hand.

2. Växjö
Kommentar: Ett i det närmaste perfekt ihopsatt lagbygge. Här snuddar Växjö nästan på fem plus och jag har tippat klubben som svenska mästare fram mot vårkanten. Men i grundserien får de nöja sig med en andraplats. Christopher Nihlstorp kan bli en av seriens bästa målvakter, Teemu Laakso en urspännande backvärvning och nyförvärven Tuomas Kiiskinen och Patrik Lundh håller hög klass. Växjö är noggranna i sin scouting och dessutom har klubben fått behålla stommen, de tongivande spelarna från förra säsongen.

3. Frölunda
Kommentar: Målvaktssidan är förvisso ett litet, litet frågetecken. Pallar verkligen Linus Fernström och Lars Johansson trycket när det börjar blåsa snålt? Men Frölunda har en suverän mix mellan talang och rutin. Nyförvärven känns också välscoutade och superintressanta. Mattias Janmark bar AIK på sina axlar i fjol och Artturi Lehkonen är en av Finlands största löften på flera år. Lägg där till HV 71:s nyckelbackar från de senaste två åren, Elias Fälth och Oscar Fantenberg, så har ni ett lag som garanterat kommer att slåss i toppen och långt in på vårkanten.

4. Brynäs
Kommentar: Visst, tappet av Ryan Gunderson – SHL:s kanske bästa back de senaste åren – svider förstås och lämnar ett öppet sår i Brynäs lagbygge. Men jämnheten i truppen är det som kittlar. Fjärdekedjan känns inte särskilt mycket sämre än förstalinan. Sportchefen Michael Sundlöv landade några smarta värvningar innan han kastade in handduken; Sondre Olden, bröderna Westerholm och Jacob Blomqvist kan få sina genombrott. Dessutom är VM-backen Niclas Andersén tillbaka i klubben, han kan ensam ge en ny dimension i lagets försvarsspel med sin tyngd, stabilitet och närvaro.

5. HV 71
Kommentar: Det har osat flopp i Jönköping under flera år nu. Är 2014-15 säsongen när allt vänder för Håve? Jag tror det. Och framför allt är det forwardsbesättningen som kommer att fixa det. Erik Christensen rankar jag som seriens bästa center, han kommer att bära laget, och får fin uppbackning av Ted Brithén, Björn Melin, Kevin Fiala, Patrik Carlsson och, inte minst, hemvändande Mattias Tedenby. Anfallsspelare av högsta SHL-klass. Däremot känns backsidan alldeles för klen för att laget ska nosa på en topp tre-placering.

6. Skellefteå
Kommentar: Ett lag brandskattat på stjärnspelare. Listan kan göra lång, väldigt lång, med tunga spelarförluster och det kommer givetvis avspeglas på isen. Nyförvärven känns inte som några ersättare för Oscar Möller, Joakim Lindström och Jimmie Ericsson. Men det finns ändå bra grundkompetens i laget och backsidan är i det närmaste intakt från guldsäsongen. Och det räcker till en direktplats till SM-slutspelet. Men jag lovar, Skellefteå kommer inte ens i närheten vara lika dominant som förra säsongen.

7. Leksand
Kommentar: Jag gillar tränaren Andreas Appelgren och han kommer att navigera Leksand till en gedigen sjundeplats. Visst, Patrik Hersley har försvunnit. Han slog målrekordet för backar förra säsongen och det bevisar hur enormt tung den förlusten är. Men kvar finns succémålvakten Oscar Alsenfelt och dessutom känns forwardsuppsättningen båda mer spetsig och bred än förra säsongen. Leksand har nu fler kedjor som kan producera och i Hersleys frånvaro är jag övertygad om att Kevin Kapstad kommer att kliva fram och visa sig vara ovärderlig för Leksand i vinter.

8. Linköping
Kommentar: Ett lag som inte berör mig över huvud taget. Slätstruket rakt igenom. I fjol hade Linköping endast en kedja som kunde producera, men Pär Arlbrandt (SHL:s poängligavinnare) och Simon Hjalmarsson har nu försvunnit. Megatunga förluster, kan tyckas, men Linköping har jobbat med bredden när luckorna skulle fyllas. Klubben har ett jämnare lag än förra säsongen och i år kommer inte Linköping vara lika beroende av endast en kedja.

9. Örebro
Kommentar: Örebro var fjolårets blysänke i tabellen, och vi får anta att klubben kommer ligga i botten och gneta även i år. Men på något sätt gillar jag årets lagbygge. Derek Ryan känns vass, Joonas Jalvanti och Jakub Krejcic är spännande nyförvärv på backsidan och dessutom finns långskånken Marko Anttila kvar, han som kom in i slutet av säsongen och skrapade ihop fina 20 poäng på 22 matcher innan han blev skadad kort innan kvalserien. Örebro kan bli farligare än vad många tror.

10. Luleå
Kommentar: Luleå blir säsongens flopp och laget kommer hålla sig flytande strax över nedflyttningsstrecket med ett hårsmån. Anledningen är att nyförvärven inte känns särskilt genomtänkta och klarar klubben omställningen till en ny ledarstab i båset? Även om Joakim Fagervall vill bygga vidare på det strikta spelsystemet Jonas Rönnqvist en gång i tiden sjösatte. Nej, jag tror inte på Luleå och jag tror att förlusten av kreatören Linus Klasen också kommer påverka stort åt det negativa hållet.

11. Djurgården
Kommentar: Djurgården kommer förmodligen charma hockey-Sverige med ett energifyllt och offensivt spel inför ett kokande Hovet. Men om jag tittar in i spåkulan kommer Djurgården bränna sitt krut inledningsvis och få det jobbigare ju säsongen pågår. Orutinen i truppen kommer påverka, det finns spelare som inte alls vet vad SHL-hockey handlar om och det kommer att fälla laget. Men att spela sig kvar i SHL, via ett kval, kommer inte Djurgården ha några problem med.

12. Modo
Kommentar: Jag ser varken struktur, kontinuitet eller tydlighet i det här lagbygget. Vem ska leda laget framåt? Vem är den tunge pjäsen bakåt? Att ha landets kanske bästa målvakt i Linus Ullmark kommer knappast räcka. Nyvörvärvet Kyle Flanagan osar det floppvarning om och han är tänkt att vara någon slags ledande center. Likaså backen Travis Roche. När jag bläddrar igenom laguppställningen hittar jag bara två spelare som känns intressanta, Gustav Possler och Adrian Kempe. Försvarsmässigt tvivlar jag inte på Modo, men laget är alldeles för blekt och slätstruket framåt. Åtminstone på pappret. Är det här Modo åker ur svensk hockeys finrum?

Hejhopp.

Eftersom att jag har varit väldigt trögstartad var det ett tag sedan senast. Men nu kickar jag i gång Hockeybloggen igen – inte en dag för sent.

Inte för att dra några förhastade slutsatser, men jag förutsätter att läsarkretsen redan har stenkoll på vad som har hänt på försäsongen, så jag skippar den biten.

Vi hoppar direkt till allvaret.

Till Göteborg.

Och till ett av Frölundas nyförvärv.

Artturi Lehkonen bör vi nämligen gå in djupare på. Supertalangen och hans udda karriärval. Inte nog för att det är ovanlig att som uppskrivet jättelöfte plötsligt lämna hemlandet Finland för…Sverige.
Många finländska hockeyfans förvånades förstås över att han valde att lämna ligan. Ungefär som att ”Foppa” hade lämnat Modo för Helsingfors som 19-åring…
Okej då, kanske inte riktigt. Men ni fattar.

Men ännu mer anmärkningsvärt är att Lehkonen faktiskt gjort ännu en märklig övergång tidigare under karriären.

Redan som 16-åring gjorde han debut i den finska högstaligan, SM-liiga, svarade för fyra poäng (två mål och två assist) på 18 matcher för klubben TPS. Han blev rejält uppmärksammad och superlativen haglade. Inte minst i Åbo där TPS – klubben Lehkonen spelat för sedan junioråldern – gnuggade händerna i vetskap om att de har en av Finlands största löften på flera år.

TPS var förstås snabbt framme att erbjuda talangen ett lukrativt kontrakt, men då briserade bomben att Lehkonen tackat nej – för att skriva på för konkurrenten KalPa.

– Det blev en jättesnackis. Men han verkar gilla udda karriärval, säger Tomi Kallio, som är bekant med Lehkonens pappa, när jag träffade Växjökaptenen nyligen.

I KalPa gick det förvisso bra, riktigt bra. Lehkonen gjorde som 17-åring 30 poäng på 45 matcher i finska högstaligan och säsongen därpå blev det 20 poäng på 33 fajter.

Och nu är han alltså, nyligen fyllda 19 år, i Sverige, SHL och Frölunda.

Men Göteborgsklubben gjorde också ett smart drag för att knyta till sig supertalangen. De vände sig direkt till NHL-klubben som draftade honom, Montreal Canadiens, och förklarade att Frölunda minsann är det perfekta valet för Lehkonen och hans utveckling, att Frölunda har den bästa akademin i Europa och att 19-åringen kommer få en hyfsat viktig roll i laget.

Hur som helst.

Jag anser att Artturi Lehkonen är den, på förhand, mest spännande spelaren SHL har att uppbringa inför säsongen 2014-15.