Nu, efter lite smygstart i veckan, så är det äntligen dags för riktig omstart i SSL.

Då ska vi också skriva nästa kapitel i Rudd-gate.

Ni kan bakgrunden: förra vintern kritade Alexander Rudd, då i Falun, på ett kontrakt med konkurrenten Storvreta mitt under säsongen – en övergång som Storvreta också, efter att information läckt ut, valde att offentliggöra och bekräfta. Det fick som konsekvens att Falun stängde av Rudd under resten av säsongen. Det blev ett rejält rabalder.

Det hela blev ju ännu mer infekterat när Falun mötte just Storvreta i SM-finalen – men Falun lyckades, trots att Rudd lämnat ett hålrum i uppställningen, vinna finalen. Snacka om svar på tal från Falun. Hade dock Storvreta vunnit så hade det nog blivit annat liv i luckan.

Inför säsongen lyftes Rudd-gate igen, av naturliga skäl eftersom alla var nyfikna på Rudd som inte lirat på ett halvår, liksom i samband med landslaget och VM där han spelat med sina gamla lagkamrater, bland annat Rasmus Enström och Alexander Galante Carlström, igen.

Nu skrivs nästa kapitel i Rudd-gate då han för första gången i SSL-sammanhang ställs mot sin gamla klubb. Matchen spelas i Fyrishov, så Rudd är på trygg publik-mark, men det ska ändå bli väldigt intressant att se hur den här matchen gestaltar sig.

Jag tror ju visserligen att spelarna i Falun grävt ner stridsyxan (en spelare slog sönder Rudds klubba i omklädningsrummet) och inte kommer fokusera speciellt mycket på Rudd – men det är klart att det inte går att blunda för Rudd-gate och den extra krydda som den satt på toppmötet mellan två av svensk innebandyns bästa klubbar just nu. Falun har ju ett gäng spelare – som Jonas Adriansson, Johannes Larsson och någon till – som inte tvekar att trycka till i närkamperna om det behövs. Ser de en Alexander Rudd-rygg i bra läge – då misstänker jag att det smäller (alltså inte att man gör något fult, men att man trycker till lite extra). Bara för att markera, liksom.

Jag gillar sådant. Rivalitet, känslor, markeringar. Så länge det hålls inom rättskiparnas gränser, givetvis.

Att Alexander Rudd just nu kanske är SSL bästa spelare (i alla fall mest underhållande) gör att han kommer att stå i centrum, oavsett.

Det ryktas om fullsatt, dessutom.

Ser redan fram emot bataljen som liras på söndag – något av helgens höjdpunkt.

***

Tippning.

Vi börjar med herrarna.

Lördag:

Linköping – Höllviken 1: Känns som en spikad etta. Stora, starka och robusta Linköping är storfavorit mot den skånska nykomlingen Höllviken som haft problem att leverera på bortaplan hittills, och känslan är att östgötarna kommer dra ifrån ganska rejält. Höllviken kommer till spel med sex raka förluster bakom sig.

Växjö – Granlo 1: Lite lurig match mellan kollektivet Växjö och ett Granlo som lever på några få spetsar. Växjö tar ju poäng i var och varannan match så att det blir hemmapoäng tar jag för givet, och jag tror också att det blir full pott – något som det inte blivit på fem raka matcher. Hemmaplan och bredden avgör.

Mullsjö – Dalen 1: Jo, drar in en etta till, för jag tror att Mullsjös fart kommer luckra upp Dalen i det långa loppet. Annars är väl det här en match som passar Dalen ganska bra, där man kan krypa hem lite, ta bort Mullsjös spelvändningar och sedan svara med samma mynt med Ketil Kronberg och Alexander Bodén som regissörer. Tror ändå att Mullsjö lyckas få hål på Umeå-laget – som saknar tjecken Patrik Suchanek – tillräckligt många gånger för att vinna.

Söndag:

Storvreta – Falun 1: Öppet race, känns det som. Storvreta har dock varit riktigt bra hemma under hösten och det kan bli det som fäller avgörandet. En viss Alexander Rudd lär ju vara rejält taggad till den här kampen, till exempel. Falun är bra men har ingen trea på bortaplan sedan premiären, och jag tror man kommer till korta mot Uppsala-laget. Men ja, det kan gå hur som helst. Dagsformen kommer avgöra.

Måndag:

Sirius – Dalen 1: Japp, Dalen spelar igen, i en match som egentligen tillhör en senare omgång, men som spelas redan nu. Trots att jag inte har en aning om hur det går för Dalen under lördagsbataljen mot Mullsjö så tror jag att det blir svårt att rå på ett hemmastarkt Sirius som hade lekstuga med Kais Mora tidigare i veckan. Klar etta, säger jag.

***

Så damerna.

Lördag:

Jönköping – Endre 2: Jönköping gjorde tre bra matcher innan uppehållet och störde både Kais Mora och Rönnby, och det är inte omöjligt att man kan slöa ner Endre också. Men gotländskorna sitter på betydligt mer kompetens, inte minst vad gällande den avgörande spetsen, och det lär fälla avgörandet till slut, men det blir inga stora siffror.

Pixbo – Täby 1: Ytterst intressant match mellan ett starkt och homogent Pixbo och uppstickaren Täby som man aldrig kan räkna bort, inte ens mot de absoluta topplagen. Hemmalaget är givetvis storfavoriter och har inte tappat några poäng mot lag utanför topp-6, men Täby skulle möjligen kunna lugga någon poäng. Dunkar dock in ettan, men garderar mig.

Iksu – Uppsala 1: Iksu blir man inte riktigt klok på. Inte Uppsala heller, för den delen. Båda lagen har blandat briljans med negativa överraskningar, och därför känns det lite svårtippat. Lagmaskinen Iksu bör dock kunna ta hem detta till slut, trots att man har många pjäser som man tycker borde kliva fram betydligt mer än de gjort hittills.

Kais Mora – Huddinge 1: Real Mora har ju signat förra årets suveräne keeper Jonna Mäkelä igen för att ersätta sjuka Amanda Hill som missar resten av säsongen – och det är en uppgradering som gör guldfavoriten till en ännu större favorit . Hon kommer dock först efter nyår. I väntan på Mäkelä så tror jag att Kais Mora tar en tämligen klar seger mot Huddinge.

Djurgården – Telge 1: Nykomlingen Telge har levererat över förväntningarna hittills, men två av tre segrar kom under de tre första omgångarna. På de nio senaste matcherna har det blivit en vinst, en oavgjord och sju förluster. Svag form alltså – och Djurgården är klar favorit och bör ta hem detta tämligen komfortabelt.

Söndag:

Dalen – Karlstad 1: Karlstad är säsongens största besvikelse. Även om värmländskorna på intet sätt var tippade i toppen, så kändes det som man skulle kunna undvika den absoluta botten, men istället har man fastnat ordentligt på jumboplatsen. Inte mycket talar för att man ska vinna borta mot defensivstarka Dalen heller, speciellt inte eftersom Umeå-laget tagit 13 av 15 poäng på de fem senaste matcherna och är i kalasform.

Falun – Rönnby 2: Falun har vuxit fram som ett ganska lurigt lag som med ett tajt spel gnetat till sig en del oväntade poäng och därför håller sig flytande i tabellen. Rönnby hade problem med Jönköping innan uppehållet och känns inte supervassa just nu, men är favorit – och kommer motsvara det favoritskapet – mot Falun. Det är jag ganska övertygad om.

***

12 matcher.

Sedan juluppehåll, om än inte så långt.

Men fan vad uppehåll det är.

Warberg var obesegrade hemma fram till idag – då kom Helsingborg och vann med 5-4 efter övertid.

Därmed är Helsingborg enda laget som har tagit poäng i alla bortamatcher i årets SSL. En grym bedrift givetvis, då det inte finns några enkla matcher i den här serien numera. Visserligen har det bara blivit en trepoängare, men ändå. Sviten visar att Helsingborg alltid är bra borta. Aldrig utspelade.

Pressade VM-ratade stjärnan Linus Nordgren på ett segerrecept – men fick inte något.

– Jag önskar jag kunde säga att det fanns det, men så är det inte. Vi har kört samma bortarutiner i fem, sex år. Det blir många långa resor, men man kan väl inte säga att vi hatar att åka buss direkt. Det är snarare så att vi ser fram emot det, sa han.

Helsingborg har samma poängsnitt hemma som borta.

Det där kan man ju vrida och vända på. Bortasnittet, 1,7 poäng per match, är bra. Men 1,6 poäng per match hemma kanske borde vara mer för ett bra lag som Helsingborg.

Nordgren var inne lite på spelschemat, att man mött de fyra bästa lagen hemma, och att de bortamatcherna är kvar och att bortastatistiken därmed är bättre än den kanske borde vara. Bullshit, säger jag. Det finns inga enkla matcher i serien – det har visat sig med all önskvärd tydlighet under hösten – så jag tycker inte man behöver väga in den parametern i statistiken.

Men för att snäppa upp hemmasnittet kanske Helsingborg ska ta till den klassiska metoden och ta bussen till hemmamatchen?

Inte för att man är dåliga hemma, men man kan ju vara bättre… och man har haft några genomklappningar hemma – mot Linköping och Pixbo – som man inte varit i närheten av på bortaplan.

Till matchen:

Man var ju ganska SSL-taggad idag, efter det här abnorma VM-uppehållet, men det var sannerligen ingen propaganda-innebandy som bjöds. Segt, tråkigt och initiativfattigt, om vi ska vara ärliga. Det var först i slutet av sista perioden som det började hetta till lite.

Nordgren:

– Jag håller med. Det var tillknäppt i början och det präglade hela matchen. Det var en match efter ett långt uppehåll, det märktes.

Dock kan man ju undra vad Helsingborg sysslade med i slutet. Släppte till tre superchanser för Warberg.

– Jag vet inte vad som hände. Vi slog någon indianare och gick bort oss, sa Nordgren.

Warberg var väl det något bättre laget totalt sett, man ägde betydligt mer boll, men Helsingborg skapade väl så många målchanser (de få som dök upp då, vill säga). Att nämna spelare som stack ut är svårt, men keeprarna Per Svedin och Jonathan Paulsson var bra. Tycker också Helsingborgs Mika Moilainen blixtrade till stundtals, liksom Mattias Kongstad i Warberg. Annars? Alltså, jag minns knappt några häpnadsväckande sekvenser.

Noterbart för Warbergs del är att Mattias Wallgren kritade på ett nytt avtal med klubben strax innan matchstart och att Filip Stenmark sköt dubbla mål – hans första poäng i höst (och han hade bud på ett hattrick också, faktiskt). Dessutom klev Rikard Eriksson av efter en period på grund av skada – dock oklart hur allvarlig den är.

***

Är skyldig en kommentar om gårdagens match där Sirius körde över Kais Mora med hela 13-6. Väntad seger, något oväntat stora siffror. Matchens snackis var givetvis Daniel Stenlund. 17-åringen fick hoppa in i sista perioden efter att Erik Svenson utgått på grund av skada – och tackade för förtroendet genom att göra ett hattrick. Magiskt.

***

Intensiv SSL-helg väntar.

Obligatorisk tippning kommer.

Kunde inte låta bli att sätta den rubriken efter den diskussion som följde efter Sveriges VM-guld i söndags, då  jämförelserna med ishockeyn, som har en tendens att bubbla upp med jämna mellanrum, intensifierades när innebandylandslagets åtta VM-guld ställdes i relation till Tre Kronors nio VM-guld.

Jag följde det hela på distans, utan att lägga mig i.

Oftast så är det ju innebandyrörelsen som brukar bli upprörd när hockeyrörelsen snackar om ribbstolar, gympauppvärmning och plast, men den här gången var det faktiskt tvärtom – innebandyrörelsen, som plockat många marknadsandelar de senaste åren, rörde upp hockeynördarna som normalt sett bara avvisar plasten, men som nu helt plötsligt blev upprörda, och, om man ska tolka hetsen i sociala medier, närmast nog provocerade. Många tålde inte jämförelsen.

Jag själv bryr mig inte.

Jag är både innebandy- och hockeynörd. Gillar både och. Jämförelsen känns onödig. Det är äpplen och päron. Båda sporterna har sina tjusningar. Sina brister. En del brukar fråga mig om jag helst ser en ishockey- eller innebandymatch. Jag brukar inte svara – jag är förtjusad av båda och behöver inte välja.

Sedan kanske det var lite onödigt av Alexander Rudd att hävda att innebandylandslaget är bättre än ishockeylandslaget.

– Jag skulle säga att vi är större än Tre Kronor nu. Vi har vunnit åtta av tio VM-guld. de har väl vunnit en procent av alla VM-turneringar som spelats i hockey kanske? Jag tycker det är dags att folk börjar ta innebandyn på allvar, även om vi är ganska överlägsna. Kolla på Norge i skidåkning, de kommer etta, tvåa, trea, fyra och femma. Då är inte skidåkning någon seriös sport heller? Jag tycker att vi har visat i det här VM:et vilken publiksport som innebandyn är, sa han till Sportbladet. 

Återigen: äpplen och päron.

Gillade mer Kim Nilssons svar på jämförelsen:

– Det är kul, kul att vi jämförs med hockey. Det är också en publikssport, och det visar vi också att vi är under hela VM. Det är något att bygga vidare på, sa han. 

Skit i att jämföra. Gläds åt framgångarna. Hänförs av det som är skoj.

Sedan kan jag förstå kritiken mot VM med tanke på konkurrensen. Å andra sidan har ishockeyn varit i samma sits – bara för att dra en parallell, inte jämföra – när Sovjet körde över det mesta under 70- och 80-talet och stämplades som oövervinneliga. Med tiden kom fem, sex nationer ikapp. Förhoppningsvis blir utvecklingen densamma i innebandyn, som vi ska minnas är en bebis i idrotts-Sverige och -världen.

Att ett VM-guld inte är något värt på grund av den svaga konkurrensen köper jag inte. Är man bäst så är man bäst. Samma sak med ett VM-guld i ishockey, där man kan ifrågasätta om det verkligen ska stämplas som VM eftersom de bästa inte är med och det stundtals känns väldigt utvattnat i trupperna – men är man bäst så är man bäst. Det där gäller oavsett motståndare, spelartrupper. Man kan bara göra sitt bästa sett till förutsättningarna och är man då bäst – ja, då är man bäst.

Hur som helst, jag tycker det finns plats för både ishockey och innebandy, utan att sätta någon jämförelse.

Det som jag tycker är extra skoj med innebandyn är ju att Sverige är bäst.

Faktum är vi sitter på innebandyns NHL – det här är, inom de blågula gränslinjerna, som världens bästa spelare huserar. Världens bästa liga.

Än så länge domineras ligan av svenskar. Mer eller mindre helt, med några få undantag.

Om tio år hoppas jag – för sportens internationella utvecklings skull – att minst 20 % av spelarna har något annat än ett blågult pass. Det är i så fall ett bevis på att den internationella spetsen blivit bättre, att de internationella profilerna blivit fler – vilket jag också tror borgar för en mer intressant och profilstark serie. Och i förlängningen ett VM med större konkurrens.

***

SSL-omstart på allvar i helgen, dunkar ut snack inför det på fredag eller lördag, men tjuvstart redan idag och imorgon med dubbla matcher.

Drar in en tippning här.

Ikväll:

Sirius – Kais Mora 1: Sirius har tagit poäng i alla hemmamatcher förutom derbyt mot Storvreta och får anses vara stor favorit mot bottenlaget och nykomlingen Kais Mora. Ganska säker på att ettan seglar in också, även om det alltid är lurigt med matcher efter ett långt uppehåll. Uppsala-lagets spets är dock överlägsen gästernas, och det bör ge utslag.

Imorgon:

Warberg – Helsingborg 1: Svårtippat, men Warberg har bara tappat två poäng på hemmaplan under hela hösten och är starka i hemmaborgen. Samtidigt är Helsingborg ett lag som kan hitta på lite vad som helst. Men Warberg har agerat smart hela hösten, har en idé i alla lägen och känslan är att den smartnessen kommer att montera ner skåningarnas poängförsök.

***

Känns som det var tre år sedan det spelades SSL-innebandy.

Galet långt VM-uppehåll.

Skönt att det är över.

Sverige motsvarade favorittrycket, bärgade åttonde VM-guldet och försvarade positionen som herre på innebandytronen.

Igår, efter den schweiziska krossen i VM-semifinalen, så siade jag om att Finland kan störa Sverige i finalen, men att man inte kunde vinna.

Precis så blev det – men det satt betydligt hårdare åt än jag trodde. Om spänningen uteblev helt och hållet i semifinalen, så återbetalades den med ränta i finalen.

Det kanske inte var världens mest underhållande match, Sverige tilläts inte spela samma Sovjet-innebandy som i semifinalen, men det spelade ingen roll. Spänningen uppvägde det där med råge.

Att just Henrik Stenberg, som varit halvsval i den här turneringen om vi ska vara helt ärliga, avgör var typiskt. Han är måltjuvarnas måltjuv, brukar vara där det händer, kan göra mål på ingenting och brukar vara de stora matchernas man. Just det här 3-2-målet – passande nog också hans 100:e poäng i landslaget – kom från just ingenting. Stenberg slog med en hand på klubban till en boll som såg förlupen ut, ett mål som bar typisk Stenberg-prägel, ett mål som innebar VM-guld.

Finland vräkte på i slutet och hade halvskapliga chanser att komma ikapp, men precis som i gruppfinalen så orkade man inte.

Sverige vann.

Välförtjänt och rättvist.

Men Finland bjöd sannerligen upp till kamp.

***

Matchen då?

Första perioden var ju felfri av Finland. Laget stängde igen, neutraliserade Sverige och kontrade fram flera farliga chanser. Dessutom nyttjades lägena som gavs: Jani Kukkola skar in och vräkte in 1-0, Finland spelade bort Sveriges press och Risto Töllikö kunde distinkt göra 2-0. Två mål på tre skott.

För svensk del minns jag en spelvändning i första perioden. En bra chans när Alexander Galante Carlström högg framför kassen – och den chansen kom efter 17.37. I övrigt? Nada.

I andra och tredje perioden blev det bättre, men Sverige hade ärligt talat väldigt, väldigt svårt att luckra upp ett vältrimmat Finland.

1-2-målet, som Mattias Samuelsson dunkade in, var frukten av – för första gången i matchen – ett misstag och efterföljande markeringsmiss av Finland. Men det där målet förlöste inte Sverige. Istället fick man fortsätta kämpa i uppförsbacke – men till slut kom också 2-2 efter ett backskott av Robin Nilsberth som, om man ska vara helt ärlig, inte såg helt otagbart ut för den finske keepern.

Patrik Åman gjorde en nyckelräddning precis innan 2-2-målet då han avvärjde en två mot etta för Finland. En räddning som – med facit i hand – mycket väl kan ha varit matchavgörande. Ett 3-1-mål för Finland där hade kunnat skjuta in rejält med energi hos lejonen.

I sista perioden var det ett ställningskring innan Stenberg alltså sköt avgörande 3-2. Finland levererade en okej slutforcering, men var aldrig riktigt, riktigt nära att kvittera.

Finland gjorde, precis som i gruppfinalen, en taktiskt stark insats. Man spelade med hjärta, uppoffring och disciplin. Dessutom hade lejonen spetsat spelvändningarna och slipat bort det värsta fysiska spelet. Insatsen i finalen var mer eller mindre prickfri, sett till styrkeförhållandet gentemot Sverige. Precis som i gruppfinalen ett bra försök – men inte tillräckligt.

Lagmaskinen Sverige lyckades, för andra gången den här veckan, mala ner Finland.

***

Hade Mika Moilainen – till vardags i SSL och Helsingborg – haft lite mer kyla i de avgörande lägena hade han kunnat skjuta ett hattrick i finalen och därmed, troligen, fixat guldet till Finland. Istället blev han matchens målsumpare.

***

Om det var superstjärnorna som sken mest i semifinalen, så var det andra som klev fram mest i finalen.

Lagkaptenen Johan Samuelsson var briljant. Låg rätt, arbetade hårt, manade på. Han frispelade Mattias Samuelsson till 1-2, fick sitt 2-2 tveksamt bortdömt och var den som forcerade fram bollen till Stenbergs guldmål.

I övrigt var det tredjekedjan med påläggskalven Alexander Rudd, målmaskinen Alexander Galante Carlström och energiknippet Emil Johansson som drev upp tempot.

Superstjärnorna Kim Nilsson och Rasmus Enström? Oväntat osynliga, faktiskt.

***

Vi skjuter in en hyllning till förbundskapten Jan-Erik Vaara också. Efter två raka finska VM-guld, och stor oro i Sverige vilket mynnade ut i en kraftsamling, är det han som sett till att Sverige är världsledande igen. Värmlänningen är inte populärast bland alla SSL-tränare ute i Sverige. Hans metoder har ifrågasatts. Men resultaten talar för sig själva. Det går inte att förneka.

***

Alla förväntade sig ett guld.

Så blev det också.

Även om det blev en promenad fram till finalen för Sverige så tycker jag att VM varit en succé. Publik- och tv-siffror har imponerat, Sverige har spelat positiv innebandy och VM-finalen blev precis en sådan publikfest och nagelbitare som man önskar att alla stora matcher blir.

Kort sagt: både VM och Sverige levererade.

Tack för det, Göteborg.

De knappa 11 000 besökarna i Scandinavium, som ramade in semifinalen mellan Sverige och Schweiz, får tacka och ta emot.

Visst: resultattavlan efter matchen visade på förkrossande 10-1, siffrorna var talande för matchen, spänningen överlevde inte en period. Men det var inte Schweiz som var usla – det var Sverige som var fruktansvärt bra. Överlägset bra. Det var underhållning, det var show, det var innebandy-propaganda.

Jag är väl inte alltför exalterad över landslags-innebandy alla gånger på grund av den bristande konkurrensen – men idag var jag hänförd.

Det var gasen i botten från start. Plattan i mattan. Eller, som det numera heter i innebandy-kretsar, full pung.

Sex minuter – sedan var det 3-0 efter att Sverige rullat upp Schweiz: Patrik Malmström dunkade in 1-0, Johan Samuelsson Gretzky-passade Rasmus Enström till 2-0  och Martin Östholm backbombade in 3-0. Det var suveränt svenskt spel. Upprullningar. Drömpassningar. Kanonskott. Det var inga motståndar-misstag, som det numera brukar handla om inom topp-innebandyn, utan det var offensiv överlägsenhet.

Propagandan fortsatte i hela den första perioden som slutade 6-0.

Avgjort. Finito. Magiskt.

Man fick lite Big Red Machine-vibbar av det svenska spelet. Likt den ryska superfemman så gick spelet som på räls – pang, pang, pang.

Sedan, efter denna magiska urladdning i den första perioden, så blev det som det brukar: spelet mattades. Sverige spelade inte med samma furiösa energi, Schweiz steppade upp, publiken insåg att det var klart. Period två och tre blev – tack vare magin under matchens första 20 minuter – en ”walk in the park”.

I stjärnornas landslag så var det stjärnornas stjärnor som ledde vägen: Kim Nilsson var ett fysiskt monster med sin balans, bollkontroll och teknik samtidigt som Rasmus Enström trollade på små ytor, lekte innebandy och smekte fram målgivande passningar. De två största superstjärnorna ledde vägen.

Ett lag är inte starkare än den svagaste länken – men ett lag är också så bra som de allra bästa spetsarna är.

Kim Nilsson och Rasmus Enström var fantastiska. Och drog med sig hela laget där ingen föll ur ramen.

10-1.

Vilken jävla uppvisning.

Och det var Sverige som var så bra, inte Schweiz som var så dåliga.

***

De två senaste VM-matcherna mot Schweiz innan den här semin har slutat med 3-2-segrar för Sverige. Betydligt tajtare alltså. Men som sagt: idag hade inget motstånd i världen stoppat Sverige.

***

Sverige hade en otrolig puls i offensiven. Skapade – men utnyttjade också. Men det som kanske imponerade mest var energin i hela spelet, hängivenheten i backcheckingen, viljan att freda det egna målet. Det tummades inte på något. Den kollektiva maskinen imponerade.

***

Jag har innan påpekat att Sveriges största fiende i den här turneringen är sig själva. Att man inte är tillräckligt ödmjuka, att man får guldfrossa, att man redan har skallen någon annanstans. Matchen mot Schweiz tycker jag tog bort de farhågorna med råge.

Att kliva in för nästan 11 000 personer i Scandinavium hade kunnat skapa gummiben på många – men istället blev det en energi-injektion.

Genrepet inför VM-finalen blev perfekt.

Nu blir det drömfinal mot Finland, som hade betydligt mer trubbel i sin semifinal, men som till slut krånglade sig vidare efter att ha betvingat Tjeckien.

Sverige är och förblir storfavorit i guldmatchen.

Kan Finland störa Sverige? Alltså, i en match kan vad som helst hända. I gruppfinalen visade Finland att man kan stå upp, neutralisera Sveriges stjärnor och även hugga framåt. Med sitt fysiska spel – som ryktas bli ännu tyngre i finalen – så kan man absolut störa Sverige.

Men det stannar där: Finland kan störa Sverige, men inte vinna.

Jag tror inte Finland har några nya ess att spela ut.

VM-guldet stannar inom de blågula gränserna.

Allt annat vore en praktsensation.

Som väntat så blev det en promenad på röda mattan till semifinal för Sverige efter att Estland körts över med 17-0 i kvartsfinalen.

Oavsett om man tillhör falangen som ifrågasätter den internationella innebandy-konkurrensen eller om man tillhör skaran som tycker att vi ska vara stolta över att Sverige är så överlägsna, så är det svårt att argumentera för att det här var speciellt underhållande. Det var bara ett lag på banan, det var regelrätt överkörning, det var en enda lång väntan på att slutsignalen skulle ljuda.

Visst bjöds vi på en hel del godis – läckra mål, snygga passningar, effektiva dribblingar – men de ska också ses i ljuset av motståndet.

Nåväl, Sverige var riktigt bra: insatsen var som helhet stark, laget pumpade på hela matchen och hade ett aktivt påfyllnadsspel från backplats. Effektiviteten framåt var också riktigt, riktigt bra.

Segersiffrorna var till och med i underkant.

Jag tycker att de flesta orosmolnen – om det nu ens funnits några, de känns mer som en konstruktion för att ha något att prata om – kring det svenska laget kan monteras ner.

Ifrågasatte Patrik Malmström fick måla igen. Det sprakar inte om Pixbos skarpskytt, men å andra sidan brukar han inte sprudla innebandy-mässigt när han är i farten, men däremot är han sylvass när han väl får ett läge. Den absoluta skärpan har kanske inte varit påslagen hittills i VM, men matchen mot Estland var ett kliv framåt, och det är i semifinal och en eventuell final som hans egenskaper behövs som mest. Jag tycker inte hans spel är oroande.

I övrigt finns det inte så mycket att anmärka på: Rasmus Enström gnistrar mer och mer, Kim Nilsson fortsätter att vara aktiv, Johan Samuelsson spelar resolut, Alexander Rudd hittar öppnande passningar, Henrik Stenberg börjar få svarta ögon, Martin Östholm vågar bryta fram från backplats.

Det ser kort sagt väldigt, väldigt bra ut – och nu tänker jag totalt sett, inte bara mot Estland.

Guldfavoriten Sverige har levt upp till förväntningarna så här långt. Helt klart.

***

I efterdyningarna av röda mattan-segern så fokuserar vi på det röda:

* Både Jonas Svahn och Alexander Galante Carlström, båda till vardags i Faluns röda tröjor, startade på bänken och gjorde båda avtryck i sina första byten i matchen: Svahn målade snyggt när han satte 6-0 och Galante Carlström fick en assist när han lättade fram bollen till klubbkompisen och radarpartnern Rasmus Enström som lyfte in 7-0 i bortre krysset. Det var ju så att man satt och väntade på att även Jonas Adriansson skulle skriva in sig i poängprotokollet i sitt första byte – men så blev det inte. Hans mål dröjde till den sista perioden.

* Rött var blodet som droppade ur munnen på Rasmus Enström efter att han fått en ful armbåge av Rainer Komi i den sista perioden. Tack och lov var det inget allvarligare än att en tand fick en smäll – annars kunde det mycket väl ha blivit en hjärnskakning av det där. Semifinal-spel är således inte i fara för bolltrollaren som gjorde sin bästa match i turneringen idag.

* Henrik Stenberg spelar ju också i rött till vardags då han lirar i Storvreta. Måltjuven gjorde förvisso ingen stormatch i kvarten – han trivs bäst när han blir retad och är småtjurig vilket inte blev fallet mot ett passivt Estland – men höll på att bjuda på matchens delikatess med sitt zorro-försök. Tyvärr så blev det inget mål.

* Semifinalen lär spelas mot röda Schweiz som lirar sin kvart under fredagen mot Lettland. Allt annat än en alpseger vore en sensation. Schweiz är sannerligen ingen lätt semifinal-uppgift, även om Sverige är stora favoriter. Dels är Schweiz bra, dels så kan lite nerver börja spela in i det svenska laget nu: allt snack inför turneringen har handlat om finalen mot Finland, ingen har snackat om någon semifinal mot Schweiz. Har inte Sverige skallarna i semin, utan redan tänker på finalen, så kan det bli jobbigt. Faktiskt.

***

Semifinal mot lördag.

Trolig final på söndag.

Nu ska allt avgöras.

Sverige känns som en ännu större guldfavorit nu än när turneringen startade.

Försmaken av VM-finalen, gruppfinalen mellan Sverige och Finland, blev precis den kraftmätning som vi hoppades på.

Det här mina damer och herrar, var riktig innebandy, för er som – förståeligt – inte lät er imponeras av överkörningarna av Lettland och Tyskland.

Jag vill påstå att lagen gav mer eller mindre allt. Det kanske inte toppades, de hemligt intränade varianterna sparades, power play-uppställningarna hölls tillbaka, men alla som spelade gav allt i alla situationer: det smällde, satsades, snackades. Att det var en viktig match för att sätta sig i respekt inför fortsättningen var tydligt.

Att det skulle bli en fysisk match var väntat.

Att det skulle bli S-Å fysiskt, med tanke på att det var en gruppfinal mellan två redan kvartsfinalklara lag, var oväntat.

Finlands taktik var lika klar som given: de spelade fysiskt, stod upp, ville vara aggressiva – och måste spela så mot ett tekniskt överlägset Sverige. Finland spelade hårt. På gränsen. Ibland, eller ganska ofta, gick man över gränsen. Sverige stod upp. Spelade också fysiskt.

Men Sveriges främsta styrka i den här matchen – trots ett psykologiskt jobbigt 0-1-mål i eget power play (äckligt elegant inprickat av pigge Eemeli Salin), trots ett 0-2-mål i baken, och trots att finska murbräckor klev in med hela kroppen i hårda närkamper – var disciplinen och kylan. De svenska spelarna föll inte in benknäckningen, försökte inte ge igen med överdrivenhet, skickade inte iväg några efterslängar. Man stod upp – men man gjorde det på rätt nivå.

Spelmässigt var det inget snack: Sverige förde spelet, försökte skapa, försökte vara kreativa. Man hade dock fruktansvärt svårt att luckra upp det finska försvarsspelet där lejonen hänsynslöst offrade kropparna för att smälla bort svenska spelare och täcka bort skott. Sverige tilläts inte komma igenom med skott och passningar. Den finska hängivenheten till spelsystemet var total. Alla bidrog, alla offrade sig.

Finland är en lagmaskin som visade att man kan neutralisera den offensiva svenska maskinen.

Kim Nilsson, storstjärnan som glimrat i promenad-segrarna mot Lettland och Tyskland,  hade svårt att komma loss mot finska ryggsäckar – men var till slut den som lyckades luckra upp det finska försvarsspelet. Schweiz-proffset levererade dubbla cross-passningar som skar sönder finska boxen och gav Patrik Malmström 2-2 och Rasmus Enström 3-2, två mål som fixade den svenska segern.

Finland gjorde det bra – men orkade inte hela vägen.

***

Eemeli Salins 1-0 var verkligen en delikatess. Den store forwarden bröt Robin Nilsberths inbågning, lurade Martin Östholm och naken med Patrik Åman gjorde han det oerhört vackert genom att vinkla – inte skjuta – in bollen.

***

Vilka stack ut i Sverige?

Alltså, det var inte så många. Förutom de dubbla assisten så var Kim Nilsson ganska osynlig. Alexander Rudd hade mycket boll, men fick inte ut så mycket av det. Henrik Stenberg jobbade, tog och gav stryk, men hade svårt att komma loss. Alexander Galante Carlström tog alldeles för lång tid på sig i avsluten (ja, vid sista skottet också, men då var Mika Kohonen ännu långsammare). Patrik Malmström sköt förvisso ett mål, men det var inget superskott och i övrigt var skyttekungen iskall. Rasmus Enström rev, slet och försökte komma loss, men togs väldigt hårt.

Nej, även om Sverige ägde boll och hade mest rull så skapade man förvånansvärt lite klara målchanser.

Sedan var det väldigt, väldigt många skott utanför. Var min känsla i alla fall.

Sverige hade svårt att få till ett passningsspel som fick det finska laget att börja röra sig, men det berodde också på det aggressiva, täta och bolltäckande blåvita försvarsspelet. Som sagt, Finlands uppoffring imponerade.

Även om få stack ut i Sverige så föll få ur ramen. Det var laget – inte de individuella spetsarna – som besegrade Finland.

***

Finlands 2-0 hade onekligen en underlig studs. Nico Salo tog skottet som tog på Alexander Rudd och tog en synnerligen underlig bollbana innan den flög in bakom Patrik Åman.

***

10 414 åskådare i Scandinavium. Nytt VM-rekord för en gruppspelsmatch.

***

Nu blir det kvartsfinal på torsdag. Mot antingen Slovakien eller Estland.

***

Styrkeförhållandet?

Känslan var att Finland spelade ut det mesta av sitt register. Man kommer spela på exakt samma sätt i en eventuell VM-final. Idag orkade man inte hela vägen, tappade koncentrationen ett par gånger när Kim Nilsson fick skära sönder den annars tajta försvarsboxen. Skillnaderna är inte stora. Men de är där.

Sverige visade att man är ett bättre innebandylag, tappade inte kylan trots Finlands fysiska spel och fick till slut utdelning på sin tekniska överlägsenhet. Känslan är också att det finns ännu mer att kräma ur det här laget.

5-2-segern var rättvis.

Och ett kvitto på att Sverige står kvar som guldfavorit.

Sveriges 13-3-seger mot Tyskland blev ett sömnpiller, om jag ska vara ärlig.

Ett motstånd som var för dåligt, som kröp ihop i ett klassiskt igelkottsförsvar men utan förmågan och orken att spelvända, gjorde att Sverige utan att imponera kunde glida ifrån till en stensäker seger. Alltså, det handlade inte om att Tyskland inte ville bjuda upp till kamp, det handlade helt enkelt om att man inte hade verktygen för att ens våga försöka.

Spel mot ett mål, ett oändligt bollrullande och enstaka sekvenser av målspottande. Det sammanfattar det hela bra.

Sverige hade en dipp i andra perioden, men det kändes som en naturlig reaktion på att ha punkterat matchen med en 6-1-ledning, och jag tycker inte man behöver blåsa någon fara på taket. I sista perioden så tryckte man ner gasen lite till, ökade tempot och körde slut över tyskarna.

13-3 – stabilt.

24-5 på två matcher. Stensäkert.

***

Det surras en del om individuella spelarprestationer redan nu.

Jag lägger ingen stor vikt vid det där. Visst, man kan tycka att Patrik Malmström ser blek ut, att Rasmus Enström borde få ut mer, att Robin Nilsberth borde komma i fler skottlägen, bland annat.

Men den innebandy som spelats mot Lettland och Tyskland är så långt ifrån SSL man kan komma. Det är annorlunda spel mot så mycket sämre motstånd, det är mycket bollrull i uppställt anfallsspel, det är många stjärnor som ska samsas om boll- och speltid.

Det är ingen vettig referensram för att bedöma de här världsstjärnorna.

När allvaret drar ihop sig, som nu i gruppfinalen mot Finland, så tror jag att förbundskapten Jan-Erik Vaara kommer att ge sin tilltänkta grunduppställning chansen från start. Det är då stjärnorna ska visa att de håller för slutspelet, det är då de ska befästa sina roller i bygget, det är då de ska leverera.

Faktum är att många av de här lirarna – kanske främst personifierat av Rasmus Enström – är som bäst när de har inte har någon tid på sig, när de har en motståndare hängandes som ryggsäck, när de tvingas operera på obefintliga ytor. Det är då de agerar utifrån ryggmärgen, bara låter spelet flyta. Nu har de, vilket varit övertydligt, haft alldeles för mycket tid på sig.

***

Kim Nilsson är den starkast lysande stjärnan redan från start. Han är nästan lite för bra.

Av tradition brukar de största stjärnorna, de som är som bäst när allt ska avgöras, vara lite trögstartade i storturneringarna för att sedan växa i takt med att uppgifterna blir tuffare. De som glimrar mest i början brukar svalna av när det drar ihop sig.

Det finns givetvis massor av undantag – förhoppningsvis är Kim Nilsson ett av dem.

***

Lekstugan är över.

Premiärhelgen med promenad-segrarna är avverkad.

På tisdag är det äntligen dags för en kraftmätning värd namnet i den här turneringen då storfavoriten Sverige möter nästfavoriten Finland. Giganternas kamp i plastsammanhang.

Även om det är världens två bästa landslag som möts så är Sverige den stora favoriten. I alla fall när man blickar på pappret och jämför spelare för spelare. Jag har inte sett Finland i den här turneringen ännu, men att spelare som Mika Kohonen, Rickie Hyvärinen och Tero Tiitu – en trio som jag tycker varit tämligen bleka i höstens SSL – ska bära de blåvita lejonen ser jag som ett svaghetstecken.

Samtidigt – klubblag och landslag är två skilda saker. Annorlunda miljöer, andra roller, skiftande spelsystem. Vi har sett flera exempel på spelare som lyfter i landslag efter bleka klubblagsframträdanden.

Och visst finns det klass i det finska laget också: Helsingborgs Jani Kukkola är en SSL-toppcenter, Oscar Hänninen en playmaker av yppersta världsklass och backen Juha Kivilehto brukar leverera.

Bredden kan dock inte mäta sig med Sverige.

Dock: Sverige mot Finland har derbykaraktär (om man nu kan snacka om det i de här sammanhangen). Klassiskt för derbyn är ju att spelarmaterial eller form är sekundärt: vilja, motivation och smartness kan välta berg.

Ser verkligen fram emot kraftmätningen.

Lagen kommer nog inte rusa, kanske sparar vissa spelare och kommer garanterat att mörka vissa taktiska detaljer. Samtidigt vill inget av lagen vika ner sig och det finns mycket prestige. Det blir garanterat en bra match.

Nu höjs äntligen VM-pulsen efter en inledande tomgångs-körning.

VM har startat för Sverige.

Ja, mer än så är det väl inte. Typ.

Eftersom jag är utskickad på andra rosa uppdrag så har jag bara haft ett getöga på Sveriges premiär mot Lettland, sett lite så där sporadiskt, och har ingen djupanalys att bjuda på och det kanske inte krävs heller. Kort sagt: Sverige gjorde det som behövdes: bjöd på en del briljans, en del slarv och vann klart. Bra så.

Iiro Parvainen-coachade Lettland stod upp bättre än vad jag trodde de skulle göra, skapade en del och kvitterade ju tämligen omgående till 1-1, vilket inte gjorde att matchen tappade omedelbar luft efter Sveriges drömstart med 1-0 efter 23 sekunder.

Istället kan man väl säga att luften pyste ut när Patrik Åman levererade sin straffräddning där i första perioden. Ett lettiskt mål där kunde möjligen ha skjutit in lite mer energi i matchen, om än bara tillfälligt, men ändå.

Det mest anmärkningsvärda med den här premiären är väl att slutperioden slutade 0-0.

Siffrorna blev beskedliga 11-2. Tippade på kring dubbelt antal svenska mål inför fajten, och verkade ha gott fog för det efter halva andra prioden, men sedan tog det alltså stopp. Noll mål på de avslutande 24 minuterna. Ganska galet för att vara innebandy.

Men… kanske bra för VM att slippa 23-0.

Sverige gjorde det man skulle. Varken mer eller mindre.

***

Innebandy börjar växa fram som självmålens sport.

Många sjuka mål vi sett de senaste åren. Som när Faluns Adam Fernqvist gjorde en hempassning som rullade in under egne keepern Johan Rehn. Eller, det galnaste av alla, när Warbergs-keepern Peter Sjögren kastade in bollen i egen kasse.

Jag har säkert glömt något, också.

Idag bidrog Ryssland med ytterligare ett galet självmål.

Kolla själva.

***

Ny match imorgon. Mot Tyskland. Som planenligt premiärförlorade mot silverfavoriten Finland med 2-9. Ny given seger, givetvis.

Tyskland är ett land, liksom USA och Kanada, som innebandy-etablissemanget flirtar mycket med, för om innebandyn får fäste, växer och blir accepterad där så öppnas en helt ny – framförallt ekonomisk – marknad som kan ge förutsättningar för internationell tillväxt och, kanske, en skjuts i OS-drömmen.

Dock: storstjärnan Fredrik Holtz, till vardags i Storvreta, har – precis som brorsan Kristian Holtz, Kais Mora- valt att tacka nej till VM-deltagande. Det eftersom, om jag minns rätt, tyska förbundet inte ville stötta dem ekonomiskt under turneringen utan att de – precis som tidigare – skulle få betala allt själva. De tröttnade helt enkelt. Synd för Tyskland, synd för VM.

Jag läste liknelsen någonstans – kommer dock inte ihåg var – men den var träffande: Tyskland utan Holtz är lite som Sveriges fotbollslandslag utan Zlatan.

Ni fattar grejen.

Innebandy-VM på hemmaplan, i Göteborg, står för dörren. Eller ja, dörren är mer eller mindre öppnad redan. Det är dags.

Innebandy-nördarna jublar.

Men det här är inte innebandy-nördarnas VM. I alla fall inte bara. Det är inte svårt att tolka syftet med den massiva satsning som görs på turneringen på västkusten: förbundet och sporten ser sin stora chans att en gång för alla sudda ut innebandyn som en låtsasport, en gympauppvärmning i pannband inramad av ribbstolar, och istället visa den sport som sedan 80-talet vuxit fram till Sveriges största inomhusidrott, den största idrotten totalt bakom fotbollen, med en täckning som innefattar hela Sverige.

Innebandyns problem är inte att locka utövare – utmaningen är att bygga den publika produkten.

Sporten – ja, det är en sport – har en styrka i den stora ungdomsrekryteringen, man jobbar hårt med sina utvecklingsmodeller och vill gå i bräschen för ungdomsidrotten. Ribbstolarna finns kvar, men renodlade innebandyarenor ploppar upp lite här och var. Kort sagt: innebandyn plockar marknadsandelar både här och där.

Men: publiksiffrorna är blygsamma.

Snittet i SSL ligger kring tusentalet.

Därför förstår jag satsningen på VM. Nu finns chansen att inför en storpublik visa upp produkten från sin bästa sida. Arrangören har jobbat stenhårt med publik-insatser, inramning och marknadsföring. Sett till siffrorna som presenteras så är det bara att imponeras. Det snackas, media skriver och det har slagits VM-rekord i biljettförsäljning.

Frågan är då om detta blir turneringen som en gång för alla gör innebandyn till en accepterad sport i Sverige.

Jag är, trots satsningen och den innebandy-fest som det kommer bli, skeptisk.

Av en enda anledning: den internationella konkurrensen är för svag.

Eftersom Sverige är världsledande i innebandyn och konkurrensen internationellt är mer eller mindre obefintlig fram till en VM-semifinal, så tror jag att vägen till ett genombrott publikmässigt inte går genom landslaget – blågult är helt enkelt för bra och en 23-0-match mot Lettland kommer inte innebandyfrälsa en nation, det kommer istället att ifrågasätta varför i helskotta turneringen spelas. IFF (internationella innebandyförbundet) har gjort om formatet: det är alltjämt fyra grupper och 16 nationer, men de åtta bästa nationerna är seedade i två grupper och gör upp om direktplatser till kvartsfinalen. Rätt tänkt, men inte ens den toppningen skapar konkurrens värd namnet, även om ett gäng blåbärs-matcher skalas bort.

Visst, svenskar gillar guld och vinnare – men fakta är att detta inte är spännande fram till semifinalen, och knappt ens då. Det är finalen mot Finland som alla väntar på. Trippen dit är – tyvärr – mer eller mindre en transportsträcka.

Jag är bara rädd att den icke befintliga konkurrensen för Sverige, och de storsegrar som kommer radas upp under premiärhelgen, kommer ifrågasätta berättigandet av ett VM och snarare förstärka bilden av innebandyn som en hitte-på-sport, istället för att stämpla erkännandet som hela rörelsen väntar på, efter att ha slagits för plastens marknadsandelar under många, många år.

Jag hoppas att jag har fel och att en nation glömmer ribbstolarnas tid, och ser innebandy för den moderna, snabba och underhållande sport som den faktiskt är.

Det börjar bli dags att ta innebandyn på allvar.

Om sedan VM kommer att bli innebandyns erkännande eller inte, återstår att se.

***

Hur ska innebandyn explodera publikmässigt?

Jag tror att byggandet av högstaserien, SSL, är vägen till framgång. Produkten finns – men den är förbannat dåligt paketerad. Statistikhanteringen är närmast obefintlig (det går inte se vilken målvakt som vaktar kassen eller räddar skotten i en specifik match, till exempel), de största profilerna allmänt okända och att det inte ens finns en officiell hemsida värd namnet för högsta serien, i dagens digitala landskap, är ju närmast nog pinsamt.

Vi som är insnöade vet vilken potential det finns i innebandyn, vilken underhållning det bjuds på. De som är utanför bubblan har ingen aning – och har svårt att hitta in, eftersom det inte finns varken karta eller kompass.

Just den vetskapen, att produkten finns där och fungerar, men inte tas till vara, skapar en frustration hos mig. Och kanske hos andra också.

***

Ja, vad fan, jag kommer säkert få ett och annat tillrop om att jag får skärpa mig, hylla VM och njuta av festen, istället för att klanka ner på konkurrensen. Var inte oroliga: jag kommer njuta av festen. Jag älskar innebandyn. Men jag erkänner också att en 23-0-match i ett gruppspel har svårt att kittla ens de ytligaste innebandy-nerverna – hur känns det inte då för dem som är icke-frälsta?

***

Sveriges premiärmotståndare blir Lettland. Ett lag som blev sexa i VM senast, som sensationellt skrällvann mot Tjeckien och som är ett respektabelt innebandy-motstånd. Dock: Sverige är en, två och tre klasser bättre och kommer köra över Östersjö-grannarna. Så enkelt är det.

***

Nostalgi-läsning om hemma-VM, 1996, då det blev guld, signerat Sportbladets Martin Riddarstolpe. Riktigt, riktigt bra.

***

För er som inte är insatta: Sverige är megafavorit i VM. Efter två raka finska guld så tog Sverige tillbaka guldet i VM för två år sedan då nye förbundskaptenen Jan-Erik Vaara och hans landslagslag fullkomligen pulvriserade Finland i finalen. Det var utklassning.

Medan Sverige fullbordat sin generationsväxling, slussat in nya stjärnor, så står Finland och stampar lite, brottas med sin generationsväxling, och står fortfarande och faller med svalnande SSL-stjärnor som Mika Kohonen, Rickie Hyvärinen och Tero Tiitu som alla sett sina bästa dagar, och som inte hade varit i närheten av den svenska VM-truppen om de haft blågula pass.

I en enda avgörande match kan vad som helst hända. Finland kan slå Sverige. Men det hade varit en gigantisk skräll.

Sverige har ett stjärnspäckat lag, inga brister, saknar inga spelartyper – och spelar på hemmaplan. Sveriges största fiende är sig själva – att pressen blir för stor. Eller att man underskattar motståndet. Men den risken är, tror jag, minimal.

För att citera stjärnbacken Martin Östholm:

”Det här är det bästa landslaget någonsin”.

***

Jag kommer inte vara på plats för att följa VM-festen, jag följer det från korre-soffan, som Per Bjurman brukar säga, och kommer njuta av spektaklet med sund distans. Jag kommer blogga, troligen efter alla svenska matcher, om allt möjligt som faller mig in. Typ. Vi får se var det barkar hän.

Eftersom vad som helst kan hända i innebandy lär det finnas uppslag så det räcker och blir över.

***

2010 var jag på plats i Finland och såg finalen mellan Sverige och Finland. I ett fullsatt och kokande Hartwall Arena. 13 000 uppumpade finnar (med lite blågula inslag).

Det är min mäktigaste idrottsupplevelse hittills. Stämningen var elektrisk, Mika Kohonen var kung, Finland var klart bäst.

Vågar man hoppas på en stämningsmässig repris i Scandinavium?

Ett nytt svenskt guld efter finalseger mot Finland?

Innebandyns erkännande som ”riktig sport”?