Mer än en klubb – ett myteri?
Tiderna går, fotbollen står nästan still och snart har ännu en helg utan matcher passerat. Tur att vi har vår nya redaktionsbaby att se efter (nej, jag menar inte dig, Frida). Men låt oss plocka upp tråden från Fagerlunds inlägg och prata lite om klubbarnas och spelarnas agerande i den här situationen. Går det att utifrån coronavirusets effekter på fotbollsvärlden dra direkta slutsatser om vem som är ond och god?
Ni såg att Juventus spelare och ledare sällade sig till en växande skara av fotbollsmiljonärer som bestämt sig för att avstå en del av sin lön under coronakrisen. Serie A är väl för övrigt på god väg att skapa sin egen flockimmunitet om man ser till listan på spelare som insjuknat och frisknat till från Covid-19. Det är ingen match för de flesta; att vara 30 år, hälsosam och ha tillgång till god sjukvård är i princip garanter för att klara sig lindrigt när coronan slår till.
Ni noterade förstås också att FC Barcelonas spelarråd sa nej till klubbens förslag om att sänka lönerna och istället blev tvingade till en sorts permitteringar. Det finns, försiktigt sagt, en del synpunkter att ha på det här förfarandet. Klubbens inledande förslag att sänka alla spelarlöner i samtliga sektioner med 70 procent kan låta som en rimlig rättviseåtgärd – inte minst i förhållande till det bisarra förslaget att FÖRHANDLA alla lönesänkningar individuellt, med, antar jag, en rad Skype-möten med spelaragenter som följd, som vore det här en inverterad variant av silly season. Det skulle, för att låna ett begrepp från den hårt belastade sjukvården just nu, förmodligen leda till viss etisk stress.
Men hur i hela Huelva kan Barças spelare vara så omedgörliga mitt i en internationell kris utan motstycke som kostat över 6 000 liv i det hårt prövade Spanien i skrivande stund? Är de på riktigt så förbannat snåla? Är de inte riktigt kloka? Har de tappat all bollkänsla under träningsuppehållet? Är inte detta Mer Än En Klubb?
Det finns väl två huvudspår för att hitta svaret på de frågorna, där det första inte är direkt smickrande, men likväl ett spår:
Spanska medier rapporterar att Barças spelare sneglar mot Real Madrid vars löneutbetalningar puffar på som vanligt: Tänker inte de så tänker inte vi. Det här är förstås ett fruktansvärt dåligt valt läge att bygga sin identitet mot den kungliga institutionen i huvudstaden, men vi kan inte utesluta att den reflexen gett visst utslag i förhandlingarna i Katalonien.
Men det finns en annan förklaringsmodell som känns mer logisk just nu. Då får vi hoppa tillbaka några veckor i tiden, till en värld pre corona, där FC Barcelona skakades av en av de värsta image-skandalerna på många år i spansk fotboll då president Josep Maria Bartomeu misstänktes för att betala en firma för att smutsa ner flera av spelarnas varumärke. Relationen mellan spelartrupp och klubbledning var redan innan dess minst sagt ansträngd, efter Lionel Messis beska utfall mot sportchef Eric Abidal. Kort sagt: Förtroendekapitalet mellan arbetstagare och arbetsgivare var redan kört i botten.
Mal rollo
I ljuset av det är det inte helt konstigt att spelartruppen inte vill hjälpa klubben att rida ut den ekonomiska krisen. Det känns kanske futtigt, lite lågt och som ett allmänt dåligt valt tillfälle att bråka, men helt ofattbart är det inte.
Efter år av extremspenderingar, ekonomisk dopning och ett financial fairplay-system som de flesta aktörer mest verkar se som en hinderbana att ta sig förbi, ställs nu fotbollsvärlden inför en fråga som måste upp på agendan när det här är över: Hur länge trodde toppfotbollsklubbarna att de bara kunde lämna ladorna helt tomma?
Foto: Christine Olsson/TT