Tysk social distans och fördelarna med ickefotboll

Ni behöver en bild av något positivt slag just nu, så låt oss titta på hur det såg ut när Bayern München i dag började träna igen. Bayern i södra Tyskland är bland de hårdast drabbade regionerna av coronaviruset i landet, som hittills kommit relativt lindrigt undan i dödstal räknat.

Inga handslag, famntag, klappar eller kyssar. Men fotbollsträning i alla fall. Man mår bra.

Det tycks också bloggens spirituella förebild Ronaldinho göra, trots att han förlorade en dubbelmatch i fotbollsvolley häromdagen. (På andra sidan nätet: En dömd mördare och en rånare.)

Ronnie har skickat en videohälsning till vad som tycks vara hans cellkamrat Pablos familj och hälsar på spanska: ”Vi har det bra här tillsammans, han är min anfallare och han luktar gott. Snart ska vi ut och spela igen.” (Ronaldinhos spirituella förebild är vad det verkar Glenn Hysén.)

Exakt så där ska jag må på den 32:a dagen i fångenskap om jag någon gång råkar äntra Paraguay med falskt pass och hamnar i fängelse.

Jag lovade en lista med anledningar att glädjas över att fotbollen står stilla. Jag kom på:

1. Man minns alla ångestdagar mot kväll och hur de tog på en. Den 15 juni slipper vi ha kollektivt magont när Sverige laddar upp för EM-premiär i Bilbao. Vi kommer förmodligen krisa av andra skäl, men i alla fall inte detta.

2. Man har en bra chans att fundera på vad som är VIKTIGT PÅ RIKTIGT i kristider när FOTBOLL KÄNNS MENINGSLÖST.

3.

4. Man hinner läsa en bok mellan Tegnell-tv klockan 14 och Aktuellt klockan 21.

5. Äh, vad fan.

Johanna Frändén

johanna.franden@aftonbladet.se
Twitter: @juanitafranden
Football Radical