Gästkrönika av Kristoffer Bergström

Min kompis Sofia tycker att det är snyggast att sätta bollen mitt i mål. Bulls eye! Råkar man träffa nära stolpen ska det såklart också räknas, men vidare vackert är det inte. Man är ju nära att missa.

Hon är lite dum på så vis, Sofia. Eller nej, inget fel på hennes förstånd, men hennes vesikler släpper ut dopaminet i helt fel lägen när det kommer till fotboll.

Roberto Carlos frispark? Höll på att missa mål. Roberto Baggios nertagningsfint på Pirlos lyra, den där som sänder vågor av vällust genom kroppen, likt första gången man smakar tryffel? Inget vidare hårt skott.

Detta för mig, föga överraskande, in på landhockey.

Om landhockey vet jag följande. Det är en av världens största idrotter oavsett om man räknar utövare eller supportrar. Man får inte ta backhand, man får inte skjuta långskott och – här gissar jag – man får inte ha vuxenlängd på klubban eftersom man blir alldeles för bra då, så alla måste springa hukade som om de höll i paraplyer.

Landhockey har spelats sedan 1800-talet, så det är lätt att tänka att en del läckra strutar producerats på det dryga seklet.

Men så är det inte. Man gör bara fula mål i landhockey. Man skyfflar in bollfan mitt i mål.

Det är inte mitt förnuft som talar utan min kropp. Mina signalsubstanser. Jag har sett varenda hopklipp av tidernas finaste landhockeymål och det är ytterst sällan jag stönar av uppskattning. Jag hade väntat mig volter. Stolpe-stolpe-ribba-in. Att någon Maradonadribblade bort sju motståndare.

Jag fick en nyzeeländska som rullade in 12–0 mot Polen.

Jag fick en argentinare som viftade in en volley från två meter.

Och framför allt fick jag en muskulös snubbe som pangade på från straffpunkten. Han träffade varken mitten av mål eller ute vid stolpen utan sådär mittemellan. En dröm för vissa, en… straff för andra.

Givetvis begriper jag att de där klippen inte utgör jordens samlade omdöme. En miljard landhockeyfans har inte röstat. Men det är tankeväckande att åtminstone en person finner alla de här, för mig högst alldagliga, målen extra sevärda. En person ryser, en annan fnissar.

I väntan på annan sport rekommenderar jag er att testa era egna fysiska reaktioner. Klicka er runt här, här eller här. Känn ilningarna.

Begrunda sedan hur något så grundläggande som en sports skönhet är helt inlärt. Det är i princip bara en reaktion på hur det brukar se ut, på alla tusentals dussinträffar man sett i sitt liv. Det är tack vare alla brunkarmål på Värendsvallen och Örjans Vall som Baggios lilla vrickning blir så delikat. Det är samma princip som får storslagen konst att bli universell eftersom alla kan ställa den mot en miljon dåliga porträtt. Beethovens symfonier är himmelska i kontrast till allt oväsen man hört.

Inga ilningar?

Grattis, för ett ögonblick är du lika opåverkad av normer som Sofia. För ett ögonblick är du lika dum som jag. Ska du förändras måste du först se ett par hundra landhockeymål som är fula på riktigt.

Nej, det här är inget roligt. I takt med att världen släcker ner och fotbolls-EM och OS skjuts på framtiden är det svårt att inte drabbas av känslan att vi lever på den yttersta dagen. Kan man göra något för att hålla den känslan stången?
Vi gör ett bloggförsök på Sportbladet.
I karantäntider behövs hjälp att skingra tankarna samt goda förebilder. Ronaldinho Gaúcho bjuder, just nu, på både ock från fängelset i Paraguay.

Det är mycket som är ganska oklart i den här historien: Vi vet att Ronaldinho och hans bror Roberto rest till Asunción med falska paraguayanska pass på sig. Brassebröderna påstår att de trodde att dokumenten var en sorts hedersgåva och greps, släpptes och greps igen av polis, under de första dagarna i landet. Just nu är en handfull andra personer misstänkta för inblandning i bedrägeriet, samtidigt som Paraguay, liksom resten av världen utom Sverige, gått in i lockdown-läge på grund av coronaviruset. Man får inte ens bordsbeställa på barerna.

Ronaldinho uppges ha varit nedstämd de första dagarna i fängelset och ska ha vädjat till lokala myndigheter att släppa honom. Ni som jobbar hemifrån just nu och skär ner på alla sociala kontakter utom de mest nödvändiga känner igen er. Det blir en liten chock. Man saknar sin frihet. Man fattar inte hur man ska palla i längden. Man deppar.
Men efter någon vecka bakom lås och bom ska Ronaldinho ha hittat leendet igen. Jag vet inte hur många av er som kommit till den här fasen ännu, men den finns också i karantänlägen. Det kommer i takt med att pulsen sjunker och man tvingas göra det bästa av tillvaron inom fyra väggar. Så jävla jobbigt är det faktiskt inte.

Det är vissa saker vi vet om Ronaldinhos liv i fängelset: Han går upp klockan åtta, får ibland besök av River Plate-ikonen Nelson Cuevas och har gott om tid att prata brott och straff med det paraguayanska fotbollsförbundets före detta president, som i sitter på samma avdelning fast för penningtvätt. Dessutom vet vi att Ronaldinho numer spelar fotboll i den inhemska fängelseligan för laget Negro Cumbiero – ungefär ”svart man som dansar” – och har kvar en god del av sina skills.

Det cirkulerar vissa rykten som man för en gångs skull inte vill kolla upp – Ronaldinho ska först ha belagts med målförbud på grund av den orättvisa konkurrenssituationen, men gjorde sedan hälften och var inblandad i samtliga mål i 11–2-segern i debuten, där priset ska ha varit en rostad spädgris på 16 kilo.
I lördags fyllde lill-Ronaldo 40, och firades med churrasco, ett brasilianskt barbecue där man fullkomligt mörsar i sig kött tills man stupar. Han har d gott, vad det verkar.

Men det här fallet lämnar oss än så länge trots allt med fler frågor än svar: Hur kan Ronaldinhos brorsa till exempel se ut som den perfekta korsningen av Ronaldinho och fenomen-Ronaldo?

Och hur överjordiskt bra var Ronaldinho egentligen när han var bra? 

Nåväl. Låt oss ha tråkigt ihop i väntan på sport, med Ronaldihos leende som förebild. Och kanske också hans karantänlook.

Twitter: @repollera