Förra veckan såg jag fram mot den här veckan då jag trodde Fredrik Reinfeldt skulle återvända till jordelivet. Hur dum får man vara?

Valresultatet håller ju fortfarande på att sjunka in, alla spekulationer är lönlösa för det här ska ju låtas ta tid och han har faktiskt till på tisdag på sig att bestämma sig. Men efter veckor av konstant valyra, överflöd av politik och politiskt spel är det inte utan att jag och lilla Matilda känner saknad och viss tomhet. Peter, Maria, Mona och Lars i all ära. Men nu vill vi också se Fredrik, Maud, Jan och Göran igen.

Så i väntan på diktade vi ihop några rader, med grund i allt vi läser i tidningen, om det som händer sju trappor upp i Rosenbad.

 Höstsolen intar hörnrummet. Alla har fått sitt kaffe. Märkligt nog hjälper det inte. Stämningen är, som man säger, spänd.

Fredrik är irriterad. Maud är jätteirriterad. Göran är trött. Jan är retlig. HG är ilsk. Stor och ilsk. Hur Anders är vet vi inte. Han som sjunger sånger för små dagisbarn – kan han också vara arg?

– Matematiken talar emot er, säger Fredrik. Gravallvarligt.

– Men utan min skolpolitik hade ni bara kunnat drömma om de här siffrorna. Så dä så, säger Jan.

– Och Birgitta ska vara mä. Hon är mitt feministiska alibi.

– Du ska vara tyst, säger HG.

– Var det någon som ville bli vice statsminister? Säger Fredrik och sveper med blicken över allting i rummet – utom över Jan Björklund.

– Ja, det vill han! Gastar Maud. Och det vill jag med och därför kräver jag en plats för Annie! Och Andreas och Eskil rööör ni inte.

– Ungkvinnokvoten är redan fylld, muttrar HG och vänder sig nu till Göran.

– Tre ska bli två. Vem ska bort?

­- Ja Odell går ju inte. Han är ju erfarenheten själv. Och Maria är kvinna och populär i partit. Sen är det en till… ja det är ju jag alltså. Och jag är ju partiledare…

– Odell får det bli, säger HG.

– Givet att det är tack vare oss ni faktiskt alls är kvar i riksdagen, säger Fredrik och nu tittar alla på Göran, som ser ut genom fönstret.

– Jag gillar att jobba! Kvittrar Anders plötsligt till.

– Hela finansen för mig själv. Jättegärna!

En skugga har fallit över Fredrik Reinfeldt.

– Jävla Jimmie, säger han, och nu låter han trött.

– Jävla skåningar.

– Nää, nu ser Fredrik  ut som en ledsen hund igen, säger  Maud och tar sats för en rond till.

Då stormar Per in i rummet.

– Lite eftervalskampanj någon? Eftervalskampanj! Nu ska Norrland intas!

– Snälla Per, inte nu, säger Fredrik.

– Jag försöker faktiskt ta ansvar för Sverige i denna svåra tid.

 Så där låter det naturligtvis inte alls. Men vad ska vi göra? Det är så långt till tisdag.

Mannen som kunde skingra molnen, bygga monument i klass med Stalins, som gav homofobin ett ansikte, Moskvas – och därmed en av Rysslands – mäktigaste,  fetknoppen Jurij Luzjkov  har fått sparken. Förlorat förtroende från president Medvedevs sida står som förklaring i beslutet, publicerat i dag på Kremls hemsida.

Att Moskvas borgmästare får kicken med mindre än två år kvar till nästa ryska presidentval väcker frågor om maktspelet i öst. En del ser en begynnande kamp mellan sittande president Medvedev och företrädaren Putin – som eventuellt är sugen på comeback. Att göra sig av med gamla Putinkompisen Luzjkov skulle i så fall vara en första verklig maktyttring från Medvedevs sida. Andra menar att beslutet inte alls har med det stundande presidentvalet att göra. I stället handlar det om en ekonomisk elit som tycker det är på tiden att någon annan än Jeltsin-kvarlevan Luzjkov har hand om pengarna i Rysslands maktcentra.

Hur som haver har nu alla kremlologer* väckts till liv och i väntan på nästa svenska riksdagsval tänker i alla fall jag med spänning följa spelet och striden om makten i Kreml.

*Kremlologi, konsten att utifrån ett mycket tunt underlag gissa sig till vad som rör sig i de innersta politiska kretsarna i Sovjetunionens  ledning i form av politiska beslut eller maktstrider. (Wikipedia)

Fredrik Reinfeldt och hans närmaste har uppslukats av jorden och i väntan på att han ska dyka upp igen spekuleras det friskt kring hur frågan om regerandet av Sverige ska lösas nu när valet slutade som det gjorde. Etablerat samarbete med fienden eller minoritetsstyre med hoppande stöd? Jag kommer ihåg en dag i våras då Svenskt Näringsliv höll stämma och statsministerkandidaterna Sahlin och Reinfeldt möttes till debatt. Den gången var tanken på ett samarbete, i alla fall mellan M och S, och särskilt från Reinfeldts sida, helt uteslutet.

– Vi står för långt ifrån varandra, sa M-ledaren till Aftonbladet.

– I varenda sakfråga vill Sahlin med sitt samarbete föra Sverige i en annan riktning mot högre skatter, mot forcerad kärnkraftsavveckling och mot hemtagande av trupp från Afghanistan.

Men det där sades förstås i ett annat tidevarv.

Nu verkar ändå de flesta tro att det blir regerande i minoritet. Ett annat skäl, än just de himmelsvida åsiktsskillnaderna, skulle väl vara att man inte vill riskera kompisandan. Att alliansledarna trivs ihop har väl ändå bevisats de senaste åren. Göran Hägglund gav uttryck för det i en intervju med TT häromdagen:

– Om det kom in ett parti utifrån med en annan grundsyn skulle samarbetet byta karaktär (…).

Den hårda blockpolitikens tid är kanske ändå över. Hur det ska gå för det rödgröna samarbetet  verkar väldigt oklart och nu börjar även de små i alliansen positionera sig mot stora M. Samtliga ville i gårdagens Rapport lätta på sjukreglerna medan M-ministern Husmark Pehrsson var kallsinnig. Samtidigt, i ett rum med stängda dörrar, funderar Reinfeldt över om han ska bli ännu mäktigare i förhållande till övriga tre. Valresultatet ger honom ju rätten att ta kommandot över ytterligare ministerposter.

Veckan efter valet blev märklig. Huvudpersonerna försvann och in trädde istället en matematikprofessor och en Vivan Nilsson från Valmyndigheten. Ser fram emot måndag då en ny akt i valdramat borde ta sin början.

När jag var liten sa min bästa kompis att hennes föräldrar röstade på Olof Palme. Hemma i deras vardagsrum hängde porslinstavlan med S-ledaren intill tallriken med kungen och Silvia.

I radion i morse sa Ursula Berge att Moderaterna inte längre är partiet som ”käkar barn till frukost”. När jag var liten i det röda villasamhället var bilden nästan den.

Nu ligger Matilda, snart en månad, i mitt knä och jag undrar hur det ser ut om åtta år, när hon för första gången på riktigt är medveten om ett val. Vem är statsminister då? Hur har vi det med blocken och är Sverigedemokraterna i riksdagen lika självklara som något av de andra sju partierna är i dag?

Jag funderar över Fredrik Reinfeldt och partiet som inte längre käkar barn. De som än så länge följer planen. Som med oblyg självgodhet och imponerande självsäkerhet utmanat svensk politisk tradition med målsättningen att bli det nya S, det ”statsbärande partiet”.

Hittills följer man planen men än är bara delmål nådda. På hotellet vid Norra Bantorget i går fanns hoppet om att gå om och bli störst. Det lyckades bara nästan. Om åtta år hur är det då? Är M det nya  S? Eller har vi kanske blivit mer som andra utan någon självskriven statsbärare alls. Ledaren på porslinstallriken lär i alla fall vara en konstig relik från en mammas avlägsna barndom.

Mona Sahlin anses utdömd och till Stockholms central panikkallas förra valets förlorare Göran Persson tillsammans med Ingvar Carlsson och för S-fridens skull (?) även LO:s Wanja Lundby-Wedin med företrädare. Glada miner för utdömda  Sahlin  har en hemlig opinionsmätning i bakhuvudet.  Aftonbladet avslöjar siffrorna (som förvandlas till nattlig chock för Reinfeldt på Expressens löp dagen efter).

I helsidesannons uppmanar Gudrun Schyman sina anhängare att stava som Fan läser bibeln men i flera medier försäkrar Valmyndigheten att ”Feminstiskt initatiativ” trots allt kommer att godkännas när rösterna räknas.

I ett partikansli vid Mynttorget avtäcker Per Schlingmann en slutspurtskampanj där Fredrik Reinfeldt goes Per-Albin Hansson och nya Moderaterna tar tidsmaskinen till 40-talet. Likheterna är en ren slump säger Schlingmann som ändock myser förnöjt.

– Det är inget jag beklagar, säger han till Aftonbladet.

Matilda, snart tre veckor, ställs i dagiskö, Lars Ohly chockar omvärlden med ett SMS daterat 1989 för att därefter ta sig till att fria  i direktsänd TV och  får ja (på SMS förstås). Då har vi redan lämnat soffan för sängen men konstaterar dagen därpå att det hela är ganska fånigt.

Utanför sitt hem misshandlas riksdagsledamoten Fredrick Federley svårt, Säpo tar över och Jan Björklund säger för vilken gång i ordningen att svensk skola är som en atlantångare i fråga om att vända på eländet.

Mona Sahlins lycka är kort när Novus opinion tar avstånd från de rödgrönas  hemliga mätning, på Facebook uppmanas invandrare att strejka som på Lasermannens tid, på Sergels torg tystas sverigedemokrater med vuvuzelor och i Gamla stan käkar statsminister Fredrik Reinfeldt varmkorv. Vi kan fortsätta hur länge som helst för det är 3 dagar kvar till valet och nu är kokpunkten nära och allting kan hända.

Vad får man för en femhundring? Tio paket blöjor, några bodysar från Lindex (max två från Polarn o Pyret), ett par bäddset till vagnen, 2,5 Olof Palme-biografier (om man köper dem på nätet). En hel del alltså och det är om en femhundring som valet handlar, enligt statsminister Fredrik Reinfeldt. Jag vet inte om han uttryckligen sa så eller om det var DN-reportern som själv drog den slutsatsen utifrån vad Reinfeldt sa – om skillnaderna mellan blocken:

”Vi har båda lovat satsningar på välfärdens verksamheter, vi har båda satsningar på ålderspensionärer. Den stora skillnaden är i synen på folk som arbetar. Alla som står utanför a-kassan eller har låga avgifter kommer att få en skattehöjning. För lärare, sjuksköterskor och poliser handlar det om 500 kronor i månaden.”

Tio paket blöjor alltså. Är det inte mer än så som står på spel i detta ödesval? Det pratas mycket om mobilisering av soffliggarna just nu. Men hur mobiliserande är det budskapet?

”Du ägnar dig åt trams”, sa Jan Björklund just till Lars Ohly i P1:s stora partiledardebatt.

”Trams” och ”riskerad heder” svarade en uppretad Ohly och det handlade om Sverigedemokraternas eventuella roll som vågmästare efter valet.

Uppskruvad stämning  med en dryg vecka kvar och viss stress hos de rödgröna kan man ana. Dagens Synovate ingen vidare läsning för Mona Sahlin.

Träffade i går en väljare som redan röstat. Hon hade helt utgått från partiernas reklamfilmer i tv. Valet föll på Centerpartiet. Spännande att se hur många som gör som hon. Det kanske trots allt inte är alla som hela dagen sett fram emot en direktsänd partiledarutfrågning. Kanske är det snarare rappa budskap i snabbversion som spelar störst roll.

(”Du ser i syne”, sa just Sahlin till Fredrik Reinfeldt i radions P1. Synvilla mig hit och synvilla mig dit. Uppstressat är det,.)

Samma väljare sa att de rödgröna var uteslutet för hennes del, på grund av Lars Ohly. Det där hör man ofta. Men nästan aldrig att någon ratar hela alliansen på grund av ett enskilt parti. Men vad hade Sahlin kunnat göra annorlunda? I det här valet har man nästan glömt hur det var före alliansbyggets och de färdiga regeringskonstellationernas tid.

”Gratulerar till er nya familjemedlem(…)” lyder första raden i instruktionen till en av Apotekets två manuella bröstpumpar. För en kort stund tror jag att det är bröstpumpen manualen syftar till. Hur som helst ägnade jag större delen av Rapport åt pumpen bara för att upptäcka att mjölken efter en halvtimme inte ens nått upp till plastflaskans första mätpunkt. Kanske ändå räcker åt Matilda, 12 dagar, medan mamma är hos frissan.

För övrigt undrar vi varför Moderaternas valreklam med Anders Borg återfinns på tre platser i dagens Aftonbladet: i två likalydande miniversioner samt i form av en helsida där Borg och hund vänder sig till ”dig som tidigare röstat på Socialdemokraterna”. I alla fall inte tu tal om annat än att (M) tror stenhårt på Borg som röstmagnet.

I det senaste inlägget skrev jag att de rödgröna och alliansen vill sänka pensionärernas skatt med lika mycket nästa år, dvs 7,5 miljarder kronor. Men vid en närmare genomläsning av oppositionens tabeller ser jag att de rödgröna höjt budet till 10 miljarder. Alliansen stannar på 7,5. Jag kanske var ouppmärksam – men varför framgick inte det här tydligare när Mona Sahlin och gänget höll pressträff i början av veckan? Nu när alla röster är så dyra.