Nykomlingen Johnny Skalin höll tyst tills det var hans tur i talarstolen. Han tog inte debatten med socialdemokraten Östros om Rut-avdraget (Skalin för, Östros mot) eller med Folkpartiets Hamilton om ”pensionärsskatten” (Skalin vill sänka skatten för pensionärer mer än regeringen). När han väl klev upp bredvid talmannen som Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson förvandlades budgetdebatten till en debatt om invandring. För enligt Skalin skulle det mesta i Sverige bli bättre rent ekonomiskt om färre människor kom hit från andra länder.

Sedan följde totalsågning från proffs som Borg, Östros, Valtersson och Andersson. Skalin var nervös, kom av sig, sa fel och i kommentarerna på nätet åkte skämskuddar fram och skadeglädjen var stor. Skalin stod ensam där och var den nybörjare han också är. Men även om han rent retoriskt förlorade dagens debatt så var han efteråt säkert ganska nöjd. Den årliga debatten om regeringens höstbudget hade blivit en debatt om invandring.

För övrigt kan man anta att Thomas Östros vid det här laget avskyr begreppet reformambition. I valrörelsen anklagade han Anders Borg för att vilja sänka skatten i stället för att satsa på jobb och välfärd. Det där tog aldrig riktigt eftersom regeringens skattesänkningar bara var reformambitioner – alltså något som kan komma att genomföras i en framtid då svensk ekonomi så tillåter. Exakt när ambitionerna kan bli verklighet fanns det inget definitivt svar på heller i dag, då Anders Borg presenterade sin budget. Men det lutar åt slutet av mandatperioden och kanske är det så att debatten inför nästa val blir mer i Östros smak än den debatt som varit nu. För då ska ambitionerna ha blivit till skarpa förslag, mer tacksamma att attackera.

I dag för fyra år sedan sköts den ryska journalisten Anna Politkovskaja till döds hemma i trapphuset i Moskva.

Lagom till årsdagen ger Ordfront ut ett urval av hennes artiklar i boken ”Sanningen. Inget annat”. Den svenska versionen är på knappt 300 sidor. Det ryska originalet på nära 1 000. Jag köpte boken när den gavs ut i Ryssland för några år sedan och beskrev den då som den tyngsta bok jag nånsin köpt. Det är tungt att läsa Anna Politkovskaja. Ibland var det för tungt och man orkade inte riktigt med ännu en berättelse om fasansfulla övergrepp i Tjetjenien eller i någon av de andra sydryska delrepublikerna. Ibland kände jag mig själv tjatig som fortsatte att återge det som Politkovskaja och hennes tidning Novaja Gazeta skrev. Ständigt detta elände, denna ondska och rättslöshet.

Just det var kanske storheten med Anna Politkovskaja. Hon gav aldrig upp. Hon fortsatte berätta om orättvisorna, korruptionen, om människoödena som i sin fasansfullhet ofta liknade varandra. Trots massivt motstånd hade hon säkert fortsatt om inte några kulor stoppat henne för fyra år sedan.

Jag går in på ryska människorättsorganisationen Memorials hemsida. De fortsätter. Trots att även deras medarbetare hotas till livet och mördas fortsätter de att granska människorättsbrotten som fortfarande pågår i Ryssland. På nyhetssidan finns rubriker som:  ”I Dagestan försvinner åter människor”, ”Tjetjenien: olagligt gripande av Sajd-Arbi Tsurajev” osv.

Där finns också en nyhet om en kurs i mänskliga rättigheter på juristfakulteten på republiken Ingusjiens statliga universitet. Bakom kursen står just Memorial, en organisation som nämns i samband med Nobels fredspris, som ju tillkännages i morgon. Lagom till årsdagen av mordet på Anna Politkovskaja vore det kanske ett ganska bra val.

Tisdagen är över och det är dags att skriva slutet på historien.

Det blev dyrt. Två extra ministrar är inte gratis precis (112 000 var i månaden + lön till statssekreterare, sakkunniga samt pressfolk). Sved förmodligen i skinnet på rikshushållaren Anders Borg som gjort en dygd av att vara nogsam med skattebetalarnas pengar. I gengäld är alla parter mer eller mindre nöjda och glada och möjligen har Borg och Reinfeldt fått ännu fler trumf på hand inför kommande budgetförhandlingar.

– Sa du vårdnadsbidrag, Göran? Då säger vi civil- och bostadsminister! Någon som knystade om las? Vi säger bara IT- och regionminister…

 Fast tittar man närmare på vad särskilt Centerpartiet och Kristdemokraterna fått – och blivit av med – så är det kanske ändå så att de redan har betalat tillräckligt.

– Kommer ni ha folkdräkt?

Mellan ristuggorna i riksdagens matsal väcktes frågan av sverigedemokraten Kent Ekeroth. Det var dagen före riksdagens högtidliga öppnande och Aktuellt följde den nyvalde riksdagsledamoten.

Jo, sa partikamraterna. De ville gärna klä sig i folkdräkt, men uthyrningsexemplaren var slut.

Partiledare Jimmie Åkesson hade möjligen en egen. Till högtidligheterna kom han i alla fall i Blekingedräkt.

Det hade kunnat vara Sverigedemokraternas dag. Med svenska fanor, kung och drottning, du gamla du fria, folkdansgille, hembygdsdräkter, barnkör och traditionsenlig gudstjänst i Storkyrkan. Alla attributen för det som en sverigedemokrat förmodligen ser som ursvenskt.*

Men då, där  i kyrkan, bland folkdräkter och kungligheter hade biskopen fräckheten nog att hålla brandtal mot främlingsfientlighet och ge stöd åt en demonstration på samma tema. Fosterlandsstämningen tog slut och Åkesson var kränkt som aldrig tidigare. I full folkdräktsmundering tågade han med partikamrater ut från gudstjänsten.

Dag två av det nya politiska Sverige är snart slut och det vill sig inte riktigt för Sverigedemokraterna. Skadeglädjen är på många håll stor. Frågan är om det gynnar eller missgynnar partiet.

*SD-riksdagsmannen Mattias Karlsson i Studio ett i dag: ”Själva programmet är ju väldigt traditionellt och fosterländskt och så.”

Det här var dagen då Mona Sahlin blev Fru tjänstgörande ålderspresident och tillsammans med Peter Eriksson en riksdagens grovarbetare (istället för att, som de önskat, ha fullt upp med att bilda regering). Det var också dagen då Sverigedemokraterna tog plats i Sveriges riksdag, utnämnde sig själva till ”Sverigeblocket” och gav lilla Matilda en första lektion i svensk demokratis funktionssätt. Det började med överkurs där ingenting lämnades åt slumpen. När det till slut trots allt stod klart att SD inte blev någon tunga på vågen var förklaringen så simpel att ett barn nästan kunnat förstå:

En lämnade landet enligt plan, en bytte block över dan, en gick på toa – aj fan!

Med andra ord var det här början på fyra år av Sveriges riksdag i händelsernas centrum och med demokratisk spänning på högsta nivå.

Sahlin och Eriksson som riksdagens grovarbetare. Erikssons ordval.

Förra veckan såg jag fram mot den här veckan då jag trodde Fredrik Reinfeldt skulle återvända till jordelivet. Hur dum får man vara?

Valresultatet håller ju fortfarande på att sjunka in, alla spekulationer är lönlösa för det här ska ju låtas ta tid och han har faktiskt till på tisdag på sig att bestämma sig. Men efter veckor av konstant valyra, överflöd av politik och politiskt spel är det inte utan att jag och lilla Matilda känner saknad och viss tomhet. Peter, Maria, Mona och Lars i all ära. Men nu vill vi också se Fredrik, Maud, Jan och Göran igen.

Så i väntan på diktade vi ihop några rader, med grund i allt vi läser i tidningen, om det som händer sju trappor upp i Rosenbad.

 Höstsolen intar hörnrummet. Alla har fått sitt kaffe. Märkligt nog hjälper det inte. Stämningen är, som man säger, spänd.

Fredrik är irriterad. Maud är jätteirriterad. Göran är trött. Jan är retlig. HG är ilsk. Stor och ilsk. Hur Anders är vet vi inte. Han som sjunger sånger för små dagisbarn – kan han också vara arg?

– Matematiken talar emot er, säger Fredrik. Gravallvarligt.

– Men utan min skolpolitik hade ni bara kunnat drömma om de här siffrorna. Så dä så, säger Jan.

– Och Birgitta ska vara mä. Hon är mitt feministiska alibi.

– Du ska vara tyst, säger HG.

– Var det någon som ville bli vice statsminister? Säger Fredrik och sveper med blicken över allting i rummet – utom över Jan Björklund.

– Ja, det vill han! Gastar Maud. Och det vill jag med och därför kräver jag en plats för Annie! Och Andreas och Eskil rööör ni inte.

– Ungkvinnokvoten är redan fylld, muttrar HG och vänder sig nu till Göran.

– Tre ska bli två. Vem ska bort?

­- Ja Odell går ju inte. Han är ju erfarenheten själv. Och Maria är kvinna och populär i partit. Sen är det en till… ja det är ju jag alltså. Och jag är ju partiledare…

– Odell får det bli, säger HG.

– Givet att det är tack vare oss ni faktiskt alls är kvar i riksdagen, säger Fredrik och nu tittar alla på Göran, som ser ut genom fönstret.

– Jag gillar att jobba! Kvittrar Anders plötsligt till.

– Hela finansen för mig själv. Jättegärna!

En skugga har fallit över Fredrik Reinfeldt.

– Jävla Jimmie, säger han, och nu låter han trött.

– Jävla skåningar.

– Nää, nu ser Fredrik  ut som en ledsen hund igen, säger  Maud och tar sats för en rond till.

Då stormar Per in i rummet.

– Lite eftervalskampanj någon? Eftervalskampanj! Nu ska Norrland intas!

– Snälla Per, inte nu, säger Fredrik.

– Jag försöker faktiskt ta ansvar för Sverige i denna svåra tid.

 Så där låter det naturligtvis inte alls. Men vad ska vi göra? Det är så långt till tisdag.

Mannen som kunde skingra molnen, bygga monument i klass med Stalins, som gav homofobin ett ansikte, Moskvas – och därmed en av Rysslands – mäktigaste,  fetknoppen Jurij Luzjkov  har fått sparken. Förlorat förtroende från president Medvedevs sida står som förklaring i beslutet, publicerat i dag på Kremls hemsida.

Att Moskvas borgmästare får kicken med mindre än två år kvar till nästa ryska presidentval väcker frågor om maktspelet i öst. En del ser en begynnande kamp mellan sittande president Medvedev och företrädaren Putin – som eventuellt är sugen på comeback. Att göra sig av med gamla Putinkompisen Luzjkov skulle i så fall vara en första verklig maktyttring från Medvedevs sida. Andra menar att beslutet inte alls har med det stundande presidentvalet att göra. I stället handlar det om en ekonomisk elit som tycker det är på tiden att någon annan än Jeltsin-kvarlevan Luzjkov har hand om pengarna i Rysslands maktcentra.

Hur som haver har nu alla kremlologer* väckts till liv och i väntan på nästa svenska riksdagsval tänker i alla fall jag med spänning följa spelet och striden om makten i Kreml.

*Kremlologi, konsten att utifrån ett mycket tunt underlag gissa sig till vad som rör sig i de innersta politiska kretsarna i Sovjetunionens  ledning i form av politiska beslut eller maktstrider. (Wikipedia)

Fredrik Reinfeldt och hans närmaste har uppslukats av jorden och i väntan på att han ska dyka upp igen spekuleras det friskt kring hur frågan om regerandet av Sverige ska lösas nu när valet slutade som det gjorde. Etablerat samarbete med fienden eller minoritetsstyre med hoppande stöd? Jag kommer ihåg en dag i våras då Svenskt Näringsliv höll stämma och statsministerkandidaterna Sahlin och Reinfeldt möttes till debatt. Den gången var tanken på ett samarbete, i alla fall mellan M och S, och särskilt från Reinfeldts sida, helt uteslutet.

– Vi står för långt ifrån varandra, sa M-ledaren till Aftonbladet.

– I varenda sakfråga vill Sahlin med sitt samarbete föra Sverige i en annan riktning mot högre skatter, mot forcerad kärnkraftsavveckling och mot hemtagande av trupp från Afghanistan.

Men det där sades förstås i ett annat tidevarv.

Nu verkar ändå de flesta tro att det blir regerande i minoritet. Ett annat skäl, än just de himmelsvida åsiktsskillnaderna, skulle väl vara att man inte vill riskera kompisandan. Att alliansledarna trivs ihop har väl ändå bevisats de senaste åren. Göran Hägglund gav uttryck för det i en intervju med TT häromdagen:

– Om det kom in ett parti utifrån med en annan grundsyn skulle samarbetet byta karaktär (…).

Den hårda blockpolitikens tid är kanske ändå över. Hur det ska gå för det rödgröna samarbetet  verkar väldigt oklart och nu börjar även de små i alliansen positionera sig mot stora M. Samtliga ville i gårdagens Rapport lätta på sjukreglerna medan M-ministern Husmark Pehrsson var kallsinnig. Samtidigt, i ett rum med stängda dörrar, funderar Reinfeldt över om han ska bli ännu mäktigare i förhållande till övriga tre. Valresultatet ger honom ju rätten att ta kommandot över ytterligare ministerposter.

Veckan efter valet blev märklig. Huvudpersonerna försvann och in trädde istället en matematikprofessor och en Vivan Nilsson från Valmyndigheten. Ser fram emot måndag då en ny akt i valdramat borde ta sin början.

När jag var liten sa min bästa kompis att hennes föräldrar röstade på Olof Palme. Hemma i deras vardagsrum hängde porslinstavlan med S-ledaren intill tallriken med kungen och Silvia.

I radion i morse sa Ursula Berge att Moderaterna inte längre är partiet som ”käkar barn till frukost”. När jag var liten i det röda villasamhället var bilden nästan den.

Nu ligger Matilda, snart en månad, i mitt knä och jag undrar hur det ser ut om åtta år, när hon för första gången på riktigt är medveten om ett val. Vem är statsminister då? Hur har vi det med blocken och är Sverigedemokraterna i riksdagen lika självklara som något av de andra sju partierna är i dag?

Jag funderar över Fredrik Reinfeldt och partiet som inte längre käkar barn. De som än så länge följer planen. Som med oblyg självgodhet och imponerande självsäkerhet utmanat svensk politisk tradition med målsättningen att bli det nya S, det ”statsbärande partiet”.

Hittills följer man planen men än är bara delmål nådda. På hotellet vid Norra Bantorget i går fanns hoppet om att gå om och bli störst. Det lyckades bara nästan. Om åtta år hur är det då? Är M det nya  S? Eller har vi kanske blivit mer som andra utan någon självskriven statsbärare alls. Ledaren på porslinstallriken lär i alla fall vara en konstig relik från en mammas avlägsna barndom.

Mona Sahlin anses utdömd och till Stockholms central panikkallas förra valets förlorare Göran Persson tillsammans med Ingvar Carlsson och för S-fridens skull (?) även LO:s Wanja Lundby-Wedin med företrädare. Glada miner för utdömda  Sahlin  har en hemlig opinionsmätning i bakhuvudet.  Aftonbladet avslöjar siffrorna (som förvandlas till nattlig chock för Reinfeldt på Expressens löp dagen efter).

I helsidesannons uppmanar Gudrun Schyman sina anhängare att stava som Fan läser bibeln men i flera medier försäkrar Valmyndigheten att ”Feminstiskt initatiativ” trots allt kommer att godkännas när rösterna räknas.

I ett partikansli vid Mynttorget avtäcker Per Schlingmann en slutspurtskampanj där Fredrik Reinfeldt goes Per-Albin Hansson och nya Moderaterna tar tidsmaskinen till 40-talet. Likheterna är en ren slump säger Schlingmann som ändock myser förnöjt.

– Det är inget jag beklagar, säger han till Aftonbladet.

Matilda, snart tre veckor, ställs i dagiskö, Lars Ohly chockar omvärlden med ett SMS daterat 1989 för att därefter ta sig till att fria  i direktsänd TV och  får ja (på SMS förstås). Då har vi redan lämnat soffan för sängen men konstaterar dagen därpå att det hela är ganska fånigt.

Utanför sitt hem misshandlas riksdagsledamoten Fredrick Federley svårt, Säpo tar över och Jan Björklund säger för vilken gång i ordningen att svensk skola är som en atlantångare i fråga om att vända på eländet.

Mona Sahlins lycka är kort när Novus opinion tar avstånd från de rödgrönas  hemliga mätning, på Facebook uppmanas invandrare att strejka som på Lasermannens tid, på Sergels torg tystas sverigedemokrater med vuvuzelor och i Gamla stan käkar statsminister Fredrik Reinfeldt varmkorv. Vi kan fortsätta hur länge som helst för det är 3 dagar kvar till valet och nu är kokpunkten nära och allting kan hända.