Gud vad jag saknar att kunna gå ut – på teater, på utställningar, på barer. Jag hade verkligen sett fram emot ett författarsamtal med danska storfavoriten Dorthe Nors, som skulle ha varit på Internationella författarscenen förra veckan men som givetvis ställdes in. Jag hade biljetter till ”Vakten vid Rhen” på Dramaten och hade tänkt se ”Serotonin” på Stadsteatern. Det är förstås världsligt i allt det som pågår just nu men jag märker hur jag längtar efter intryck som inte har med en global pandemi att göra.

Men en del kan man förstås få hemma i soffan också. Jag njuter som sagt av Lydia Sandgrens ”Samlade verk” just nu – ja, det var efter att Carl-Michael Edenborgs recension landade i vår mejl som jag bestämde mig för att köpa den.

Men det är inte den enda succédebutanten just nu. Lennart Bromander hyllade Maria Brobergs ”Bakvatten” och Annika Norlins novellsamling ”Jag ser allt du gör” har hyllats unisont.

För dig som vill ha lite smart babbel vill jag slå ett slag för ”Vi tvår våra händer”, en karantänpodd som vi på Aftonbladet kultur just dragit i gång. I första avsnittet är det vår skribent Sven Anders Johansson som pratar med Karin Pettersson och Martin Aagård om kapitalismens möjligen förestående död.

Den 12 april kommer dessutom Stadsteatern att visa föreställningen ”Serotonin” digitalt. Det är ju inte samma sak som att sitta tillsammans men hundratals andra i en teatersalong men nu gäller det att ta vad man får.

Överallt omkring mig ställs påskplaner in, förstås. Även om jag i sociala medier ser många gorma om motsatsen så tror jag att de flesta kommer att ta myndigheternas uppmaning på allvar och inte resa någonstans i påsk. Ju fler rapporter man hör från sjukvården här i Stockholm, desto lägre pris framstår en inställd fjällresa som.

Apropå påsken så börjar det kännas som att jag lever ett långfredag hela veckan-liv. Fast säg en långfredag på 70-talet. Allt är inte stängt men det känns lite förbjudet att slinka in på Ica. Inga fester, inga sammankomster. Jag får till och med impulsen att tala med dämpad röst.

I helgen tog jag en promenad med en vän. Vi gick samma runda även för två veckor sen och konstaterade då att vi och alla omkring oss verkligen bara talade om coronan. Så var det fortfarande. Vi tog en kaffe på servering på ett torg där borden stod glest; bordsbeställning förstås och sen fick en gå in och betala.

På kvällen åt min bror middag hos mig – han hämtade upp den på en krog nära där jag bor. Man fick inte ens gå in i lokalen utan hela transaktionen skedde genom ett fönster. Jo, vi pratade också mest om coronan. Hur det ska bli sen. Vad finns kvar, vad är borta.

Så förflöt helgen. Jag lagade ännu ett av Lotta Lundgrens karantänrecept och förvånades över hur gott det blev. Tack igen, Lotta.

Jag försökte ransonera min närvaro på twitter eftersom jag blir så deppig av den skärande tonen där. Istället lade jag tid på Lydia Sandgrens debut, som jag ju köpte i fredags, och kan konstatera att den definitivt kommer att ta slut innan det här är över, den är väldigt bra. Undrar om jag kommer att minnas den som coronaboken? Precis som att även dåliga relationer kan ha ett bra soundtrack.

Bilden: några coronasäkrade typer vi stötte på under lördagens promenad.

Visst har det hänt något med ens tidsuppfattning de här veckorna? Jag har nu jobbat hemifrån i två veckor och det har gått så fort. Toapappersskämten och balkongsången känns som förra året fast det var förra veckan. Väl?

Kanske är det för att alla dagar är sig så himla lika. Jag försöker hålla på jobbdisciplinen, börjar jobbar vid 09 och slår igen datorn vid 17. För att sen sjunka ner i soffan och… typ kolla twitter. Då har jag ändå lyssnat på P1 större delen av dagen, FHM:s presskonferens kl 14, Rapport 18 och 19.30 samt Aktuellt kl 21. Men att få ro med en bok eller ens en tv-serie funkar illa (kan dock passa på och utfärda en varning: försökte se ”Freud” på Netflix i går och den var chockerande dålig).

Jag pratar och chattar med familj och vänner men träffar nästan ingen. Minimerar ärenden utanför min egen lägenhet. Då blir det svårt att hålla i sär dagarna, man har inget att hänga upp dem på.

Det är också en så märklig känsla att leva här i sin bubbla och samtidigt höra hur stormen tilltar, den bildliga alltså. Hur allt fler insjuknar, dör, och hur pressen på alla som sliter i vården bara ökar. Jag hör om det men märker ingenting. Toapappershyllan på min lill-Ica är full igen.

Undrar hur jag kommer att minnas våren 2020. Och undrar vilken värld det är vi kliver ut igen när det här är över.

Men nu är det fredag och en helg väntar. Jag dricker ett glas vin för mig själv och i dag uträttade jag faktiskt några ärenden och passade på att köpa en roman för så här kan jag inte fortsätta. Lydia Sandgrens debut ”Samlade verk” är 700 sidor lång – vi får se vad som tar slut först, den eller mitt hemmasittande.

PS. Rubriken på inlägget är en låt med Dag Vag. Tyvärr funkar inte Spotify i min dator så jag kan inte länka men sök gärna upp och lyssna. DS.

Jomen det är en bättre dag i dag. Inte minst för att jag kunde ta en längre promenad i det ljuvliga vårvädret. Mycket folk ute i rörelse – men de höll faktiskt lite avstånd. Ett gäng yogade i en park jag passerade, med säkerhetsavstånd mellan mattorna.

Men det inre livet är märkligt stillastående, jag tror att beror på bristen på kontakt med andra människor. Jag ska inte säga att jag direkt romantiserade idén om karantän men jag trodde att det kanske skulle hända nåt lite intressant på insidan. Att all tid för mig själv skulle ge utrymme för introspektion, med möjlighet till nya insikter.

Eh nej, det har inte hänt. Letargi är väl en bättre beskrivning av mitt tillstånd.

Däremot har jag ägnat mig åt en del… extrospektion? Förutom det uppenbara, som att mina fönster borde putsas, har jag liksom fått syn på mitt hem på ett nytt sätt. Jag flyttade in här 2011, ställde väl i ordning som jag ville ha det – och så har det fått vara. En ny tapet, det är allt. Jag är ärligt talat inte särskilt intresserad av inredning men nu SER jag min soffa. Den är ju rätt sliten? Läsfåtöljen också. Det är ju en massa plugg i tapeten i sovrummet?

När det här är över kan det bli mitt bidrag till att få hjulen att snurra igen: lite nya möbler. Det gör antagligen större nytta för fler än en noggrann utvärdering av mitt inre liv.

Sämsta dagen hittills. Okej, hade en effektiv förmiddag med en att göra-lista med jobbgrejer att riva av men sen… tacklade jag liksom av. Fick inget gjort, läste bara sura människor på Twitter.

Kanske har det att göra med att jag faktiskt inte gått ut på tre dagar. Det har kliat i halsen och jag har haft lite muskelvärk och nu tar man ju inga risker. Jag tvingades till och med höra av mig till en granne (alla brf-stockholmares fasa) och fråga om han kunde köpa en liter mjölk till mig; den rara människan hade en oöppnad liter som han ställde utanför min dörr.

Efter lunch i dag blev det inte så mycket gjort, förlåt chefen. Skriver på en recension, det blir dåligt, det blir dumt, det blir… blä. Raderar, skriver om, raderar, skriver om.

Då, plötsligt – ett sms om att ett blombud är på väg. En vän (SARA! <3) har uppfattat min melankoli och skickar mig BLOMMOR (SE BILD!)!

Ja, jag grät en skvätt igen. Jag är alltid en oerhört lättrörd person och nu är det värre än vanligt.

Jag vet att jag i går skrev att jag skulle försöka vara lite mer peppig men det var tydligen inte i dag. Men det finns ju nåt i det här ändå? Vi måste våga be om hjälp nu. Vi måste försöka se och lyssna in varandra. Många har nog lite tunn hud just nu. Var snälla.

I dag har jag förresten inte känt av några symtom och gör jag inte det i morgon heller så kan jag sen gå till Ica. Och ett varv runt ön där jag bor. Herregud vad jag ska andas frisk luft.

Coronan har verkligen en förmåga att helt ta över. Jag skulle säga att den har dominerat alla samtal jag haft i cirka två veckor nu. I går pratade min syster och jag länge och väl om den svenska strategin för testning för viruset – vi är lätt frågande – trots att ingen av oss har ens två minuters utbildning i smittskydd.

Obesvärat slänger sig alla med coronalingot, pratar om droppsmitta, flockimmunitet och social distansering. Och hur är det egentligen med de intygen alla fransmän måste fylla i innan de får lämna huset, eller med Sydkoreas digitala spårning av smittade, vore det nåt för oss? Information saknas sannerligen inte men om jag bara utgår från mig själv så bör man vara lite skeptisk till slutsatser man läser på Facebook och på Twitter.

Men bland dessa tussar av information som flyger omkring och som vi snappar åt oss, finns också lite bildning för den som vill. Jag har till exempel lärt mig begreppet triage, alltså hur vården bedömer och prioriterar patienter. Nytt ord för mig.

Och när toapapperpaniken var som störst (visst har den väl lagt sig?) lärde jag mig skillnaden mellan toa- och hushållspapper: det förra är gjort just för att lösas upp i vatten, det senare suger åt sig vatten och sväller. Så använd för guds skull inte hushållspapper där bak, det kan sätta igen rören och det vill man ju verkligen inte vara med om just nu.

Om ett år, när det här förhoppningsvis är historia, hoppas jag aldrig nånsin behöva prata om social distansering igen. Men det där med hushållspappret, det tar jag med mig.

JA, alla äldre borde gå hem och hålla sig inne tills faran är över. Jag förstår det och jag tror att de också gör det, innerst inne. Men jag förstår också att man väjer för den insikten. För är det något den här tiden har lärt oss så är det väl hur onaturligt det är för oss människor att i stunder av oro och kris söka sig bort från varandra.

Jag återkommer till min mamma, jag kommer nog att göra det med jämna mellanrum. För jag tänker mycket på henne, och oroar mig för hur hon har det. Till att börja med är hon 77, inte 76 som jag skrev i ett tidigare inlägg. 78 i maj.

Hon bor ensam med sin katt, Sissi, hundra mil bort från mig. Normalt tillhör hon inte den grupp av ”ensamma äldre” vi alla ömkar och fruktar att själva tillhöra en dag – hon har fyra barn, nio barnbarn, spelar bridge, har en bokcirkel och umgås med väninnor och gamla kollegor. Ett barn och fyra barnbarn bor liksom hon i Boden och kan nu hjälpa till med handling och akuta ärenden.

Men jag insåg alltså förra veckan att jag inte kan åka hem i påsk – och sen insåg jag att inte bara kan jag inte komma till henne, ingen kan komma till henne. Hon kommer att sitta ensam.

Om mitt hjärta brister, vad ska då inte hennes göra? Hennes och alla andra 70+-are som just börjar inse vad det innebär att ”stanna hemma”, på obestämd tid.

Jag säger inte att man ska strunta i det Folkhälsomyndigheten säger men lite mindre skäll och lite mer förståelse vore inte fel.

Förresten skrev min kollega Markus Larsson urfint om det här med oron för sina gamla föräldrar. Läs gärna!

Okej, det här blev lite deppigt. Ska försöka bli lite peppigare framöver. För att pigga upp lägger jag in en bild på mammas katt här ovan; hon är söt men lömsk!

Vardag och ny vecka på hemmakontoret (bild från morgonmötet ovan). Noterar att val jag gjorde utan att tänka efter har blivit permanenta lösningar, som var jag sitter och jobbar. Vore förstås bra att sitta vid ett eluttag men nu blev det så här och jag har fått in vanan att ladda datorn på köksbänken vid varje paus. Jag sa ju att jag är ett vanedjur.

Matvanorna har jag ännu inte fått fason på. Är genuint ointresserad av matlagning och måste anstränga mig för att få till ett lagat mål mat åtminstone varannan dag. På twitter tipsar Lotta Lundgren om karantänmat, i går gjorde jag den här soppan och den blev jättegod. Tack Lotta!

Helg eller vardag spelar ingen roll för debatten, den rullar på. De största syndabockarna var länge 70+-arna som vägrade gå in men nu har nog kategorin ”stockholmare som åker till fjällen” gått om. Jag kan inte säga att jag förstår någon av grupperna fullt ut men tror a) att det helt enkelt tar tid för insikten att sjunka in hos en del och b) att skälla dem för idioter är inte det mest verkningsfulla sättet för att få dem att ändra beteende.

En del tycks också mena att den största syndabocken är Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten – men jag tror det är fler som snarare ser honom i hjälterollen.

Helt självklara hjältar är förstås de som arbetar inom vården. Jag tänker också mycket på all kassapersonal – hur många människor träffar inte de varje dag på lite för kort avstånd? Och helt oskyddade sitter de också.

Offren är tyvärr också rätt uppenbara. 13 000 varsel bara den senaste veckan, relaterat till pandemin. De som blir sjuka och behöver vård. De som dör.

Att det här blir vardag är inte normalt.

Det är bara gradvis man kan ta in vad som händer nu. När vi blev hemskickade från jobbet för 1,5 vecka sen tänkte jag ”jaja, en kanske två veckor” men nu inser jag – det kan bli två månader eller tre. Eller så blir det inte alls så lång tid.

Ingen kan ge besked eftersom ingen vet. Och det som verkar sannolikt i dag kan vara helt av banan i morgon.

Själv insåg jag vid nån presskonferens jag tror det var i torsdags – det är inte så lätt att hålla i sär dem eller hålla koll på kronologin – att jag nog inte kan åka hem till mamma i Norrbotten i påsk. De avrådde från resor även inom landet och det är ju bara att inse att Stockholm är en pesthärd just nu. Det handlar inte bara om jag inte vill riskera smitta min 76-åriga mamma, jag vill heller inte smitta ner resten av Boden (i fredags hade Norrbotten 17 bekräftade fall av coronasmittade).

Ingen norrbottnisk vårvinter för mig i år, ingen omsorgstankning hos mamma.

Jo, jag grät en skvätt på kvällen.

Men till det bidrog också att kvällshimlen var så där ilande blå som den bara är några veckor i mars, april och Venus lyste superstarkt och jag insåg att våren faktiskt är på väg, trots allt.

Sen blir det sommar – jag fyller 50 tidigt i juni. Ska jag planera nåt firande då (självklart ska jag fira, frågan är när!)? Semestern kommer sen; boka resor känns ju rätt osäkert.

Jag tror inte på att tillvaron, eller nån gud, ger oss läxor men nog är detta en övning i kontrollförlust.

Några som inte fått vänja sig gradvis är deltagarna i tyska Big brother. De låstes in den 6 februari och fick inte veta något om vad som pågick i världen förrän den 17 mars, då man samlade dem och berättade om viruset. Att länder i Europa stängt sina gränser, att USA inte släppte in europeer, att universitet och kyrkor, krogar och barer stängt, att folksamlingar var förbjudna… Sånt som har kommit gradvis fick de veta i ett slag. Jag skulle inte ha trott på det.

PS. Rubriken – jag behöver inte förklara va? Alla har väl hört den där liknelsen tusen gånger?

Såg ni Aktuellt i går? Kerstin Hessius! Som hon gick genom rutan, vd:n för tredje AP-fonden!

Det är verkligen helt nya personer som tar plats i offentligheten nu – experterna, de där som egentligen har haft mycket makt i vårt samhälle hela tiden men som så länge allt rullar på varken hörs eller syns.

De första veckorna dominerades ju helt av vår statsepidemiolog Anders Tegnell. Lite fyrkantig till sitt sätt, uppenbart ovan att kommunicera med människor som inte vet skillnaden mellan bakterier och virus men också till synes helt trygg i sin yrkesroll. Hans resonemang har ofta haft luckor som öppnar för van-, fel- eller övertolkningar men jag tycker nog att han har blivit bättre med tiden.

Tegnell fick snart uppbackning av en av sina företrädare, Johan Giesecke. Han är mer tillbakalutad i sin kommunikation, ibland på gränsen till raljant, men lika säker som Tegnell på sin sak. Jag undviker vanligtvis könsord men visst är han ett typexempel på en person med storkukslugn, Giesecke (det ÄR ett uttryck!).

Men så i går dundrade alltså Kerstin Hessius in i debatten. Lite svalt kan man säga att hon vill se ett slutdatum för nedstängningen av samhället för att rädda ekonomin. Men det gör inte hennes framträdande rättvisa. Hon var uppfylld av en helig vrede – det såg till som om hon ville klappa till ankaret Anders Holmberg när han påpekade att många tyckte det var cyniskt att tala ekonomi när liv stod på spel.

Hon fick i alla fall med mig på sitt tåg. ”Vi håller på att förstöra framtiden för en hel generation.”

Åh, arma millennials. Ur led är tiden: ve! att ni är dem som föddes att den vrida rätt igen.

Men ni har i alla fall Kerstin Hessius på er sida.