Det blev ett oplanerat jullov för Korvasbloggen. Jag hade tänkt fortsätta tappert hela vägen igenom, men så kom liksom julen emellan. Och när jag aldrig kom till skott med ett god-jul-inlägg på julafton, kändes det ännu svårare att ta vid på annandagen, och plötsligt var jag mitt inne i ett jullov. Och nu känns det som om jag startar bloggen från början. Otäckt.

Det blanka bladet skrämmer mig, så nu gäller det att fylla på med tillräckligt många ord för att komma över blankheten och trögheten och komma in i Korvasandan, så att säga.

Jag måste ta tillfället i akt och berätta att jag känner mig oerhört hedrad och stolt över att Korvas och jag finns representerade som pepparkaka i den förtjusande bloggen Projekt Provokation! Det är en stor ära och jag finner också ett mycket stort nöje i att försöka hitta den röda tråden bakom urvalet till de olika pepparkaksfigurerna.

God jul i efterskott!

För några dagar sedan, i samband med att jag hade kommit på att Korvas liknar Lasse Anrell, fick jag ett sms tidigt på morgonen av en vän. ”Hon har dina ögon i alla fall, den saken är klar” löd sms:et. Han hade sett en suddig bild på Korvas framför Julgranen och slagits av hur lika vi var på ögonen.

Normalt sett brukar han vara skoningslös i sina uttalanden och kan säga så opassande saker som: ”Korvas och du är så olika så att man undrar om hon över huvud taget är ditt barn”. Men nu tyckte han sig, från denna oerhört suddiga bild, kunna se att vi hade samma blick. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det, jag litar inte riktigt på hans omdöme i de här frågorna. I andra fall när jag har tyckt att någon är lik någon annan har han ofta inte hållit med, och när det kommer till att bedöma likheter hos människor känner jag mig väldigt skicklig. Faktum är att jag är så bra på att bedöma likheter hos människor att jag vet att de som inte delar min åsikt om en likhet eller olikhet har fel.

Det innebär att jag inte behöver (men tragiskt nog gör ändå) ta åt mig av hans okänsliga kommentarer beträffande Korvassons och mina olikheter, men det innebär också att jag inte kan ta till mig av hans uttalanden om våra likheter. Han har ju så att säga bränt sitt förtroende, eftersom han inte alltid håller med mig i likhetsfrågor. Och dessutom var bilden, föremålet för hans upptäckt, så suddig att den inte duger som underlag för någon som helst slutsats.

Hur som helst var jag tvungen att rota i arkivet och fann bilder med betydligt bättre skärpa, som avslöjar både ett och annat.

Och jag minns att jag hade oerhört kul när jag tog dem.

När jag hämtade Korvas på dagis igår berättade personalen att hon hade tränat på att säga ”nej” hela dagen. Hon gör ju redan det ganska mycket, så det var väl ingenting speciellt med det tänkte jag. Men det visade sig att hon hade lagt in en helt ny nej-växel. Varje mening och varje lång harrang av obegripligheter inledde hon med ett ”nej”.

”Ska vi rita lite”, frågade farfar som var på besök. ”Nej”, svarade Korvas och satte sig bredvid honom och började rita.

De har fått en fin kontakt nu Korvas och farfar. Det gör mig glad att se. Efter en dispyt med Lisa, om att Korvas inte fick smaka (”baka”) rå potatis, som gjorde henne helt förkrossad, gick hon och sökte tröst och stöd hos farfar.

En kväll i förra veckan sa jag till Korvas att jag skulle ringa farfar och att vi kanske skulle gå och hälsa på honom sedan. Dumt misstag. Det visade sig att han inte skulle vara hemma och när jag hade lagt på luren fann jag Korvas vid ytterdörren, där hon stod och sträckte sig mot handtaget och sa ”fafa, fafa, fafa”.

Det önskar jag att min pappa hade sett.

Jag fick sovmorgon idag och väcktes av att Lisa och Korvas kom in i sovrummet, båda iklädda sina toppluvor. Det har blivit viktigt för Korvas att ha mössa, även inomhus. ”Bössa, bössa” säger hon om den ligger utom räckhåll för henne.

Sedan gick de in och badade och medan jag låg och vaknade till hörde jag plaskande ljud och glädjeskrik från badrummet.

Efter frukost började vi titta på Fanny och Alexander – det är julkänsla. Korvas var länge intresserad av filmen hon med, innan ögonlocken blev för tunga.

Så här fina var mina flickor i soffan.

Vi var på en liten förjul idag hos Korvas och Mollys morfar. Korvas fick en liten mjukishund som hon direkt förälskade sig i. Ett varmt leende från hjärtat spred sig över hennes ansikte då hon drog upp den ur pappret och tryckte den mot sin kind. Det var fint.

Hon gillar att klä ut sig Korvasson, den saken är klar. Hon hittade sin morbrors spindelmannendräkt och med lite uppkavlingar i benen så passade den riktigt bra. Flera timmar efter att hon normalt brukar ligga och sova sprang hon omkring i sin lånade dräkt. Med lite tur får hon ärva den när morbror har växt ur den.

 På dagis är det brandmansdräkten som gäller. När jag hämtade henne idag fick jag höra att de hade försökt erbjuda Korvas en polisdräkt istället, men det var nobben på den. Är man brandman så är man. Det duger liksom inte att komma till jobbet och så säger ens förman att ”du jag hittar inte din uniform idag, kan du tänka dig att vara polis istället?”. Vilken skymf. Så det var bara att leta fram brandmansdräkten för att ordningen skulle vara återställd. På jobbet slappnar hon aldrig av, inte ens på lucia – som sagt.

Och du Johnny, det är en pepparkakskaftan under och inte en klänning. Tänk Ebbot.

Det känns tungt nu och en stor tomhet infinner sig, som det så ofta gör efter att någonting har varit turbulent och sedan plötsligt tagit slut. All denna idolhysteri och plötsligt – ingenting. Det slår mig att det måste vara precis så här Eddie själv kände det, efter att han åkte ur idol. Tomhet. Och plötsligt blir det nästan kusligt hur Eddies och mitt liv vävs samman genom idol, Molly, Korvasbloggen och tomheten. Kusligt och svindlande.

Jag kunde inte motstå frestelsen att googla på idol-eddie och fann att Korvasbloggen, med inlägget om Molly och Eddie, dök upp som nummer nio. Jag får inte glömma bort att berätta för Molly imorgon om hennes höga placering. Hon har nog inte till fullo förstått vidden av sitt kändisskap. Lisa hade också googlat, visade det sig, vilket inte direkt förvånar mig då hon är en närmast manisk googlare.

Men jag undrar om Lisa vet att om man googlar på idol-Molly så kommer inlägget upp som nummer ett. Det är ju fenomenalt och kan inte tolkas på annat sätt än att Molly också måste vara en idol. Snart kommer jag antagligen att publicera bilder där Molly är den samlade, leende stjärnan som står sida vid sida med hysteriska pojkar med skrynkliga hakor och darrande läppar. Och googlar man på idol-Korvas är det också nummer ett som gäller. När jag ser det känns det som att jag har vunnit någonting, utan att riktigt veta vad. Som om det borde vara ett tecken på att framtiden är ljus.

Undrar om det var så här Eddie gjorde, dagen efter att han åkte ur idol – googlade? Jag tror det, det fungerar som någon sorts terapi.

Men när man googlade på idol-Daniel var det ingen munter statistik, inte för mig i alla fall, den platsen var redan upptagen av den ”riktiga” idol-Daniel. Men vi ska inte tala om idol-Lisa och idol-Sverker – snacka om att dragga på botten.

Jag skäms nästan över att säga det, men jag googlade till och med på idol-Ahlgren. Och hon bor ju inte ens här längre.

Och är en katt.

Kära läsare av Korvasbloggen, ni har lyckats!

Det var rörande att se hur många som ville vara med och vägleda Molly. Exakt hur varmt hennes hjärta har blivit är svårt att mäta och det är ingenting hon skulle berätta, men att det har värmts står utom allt tvivel. Och när det kommer till mitt så är det närmast i brand.

Det var ett stort nöje för mig, när Molly kom hem, att be henne sätta sig vid datorn och säga: ”Här Molly, är några kommentarer till dig som du borde läsa”. Då var det uppe i femtiotvå kommentarer och jag skulle precis natta Korvasson och tänkte att hon skulle få läsa dem ifred. Det sista jag hörde när jag lämnade rummet var: ”Nä fy fan Daniel!”. Men hon sa det med ett leende.

Och här är alltså bilden som ni har gjort er så förtjänta av att beskåda. Den är tagen i ett skede då de värsta gråtattackerna hade lagt sig, men då knäna fortfarande var svaga, varför Eddie måste hjälpa till att stödja henne när bilden skulle tas.

Alltså så här är det, jag skulle otroligt gärna skriva mer om Mollys möte med idol-Eddie. Jag skulle vilja skriva mycket mer om Molly över huvud taget, men vi lever i så helt olika världar och varje sak jag nämner om henne måste jag väga mycket noga. I hennes värld kan minsta lilla felsteg eller en ”ful” bild leda till en katastrof.

Men det finns en bild på Molly och Eddie som jag så otroligt gärna skulle vilja publicera, en bild som säger allt. Själv hade jag lämnat kameran hemma och kunde inte dokumentera ögonblicket, även om jag misstänker att jag inte hade gjort det i alla fall. Jag hade nog inte känt mig särskilt bekväm med att fotografera min styvdotter i den situationen. Uppriktigt sagt kände jag mig inte hundraprocentigt bekväm i situationen utan kamera heller, även om jag tyckte att det var roligt och rörande på något sätt. Men Mollys bästa vän var med och tog en bild, en bild som säger allt.

Under kvällen försökte jag övertala Molly om att ge bilden till mig och låta mig publicera den. Jag försökte till och med säga att det var viktigt både för Molly och för Eddie att bilden fick komma ut, men hon genomskådade mig omedelbart och sa skrattande ”men sluta Daniel”. Anledningen till att hon inte vill låta mig publicera bilden är att hon tycker att hon är ful på den.  Hon har ju just drabbats av en av de kraftiga gråtattacker som ett möte med idol-Eddie så ofta för med sig, och ser ut som om hon har sminkat sig som ”något jävla emo”, med rinnande mascara och allt. Mascara som den stackars Eddie förmodligen har slitit hårt för att försöka tvätta bort från sin tröja idag.

Saken är den att jag tror inte att hon är omöjlig (och jag tror heller inte att bilden skulle göra henne någon skada). Någon del av henne vill gärna se bilden publicerad, det märktes på hennes sätt att säga nej. Och hon är, som de flesta människor, svag för smicker och uppmärksamhet.

Kära läsare av Korvasbloggen, jag har en plan. En plan som jag inte kan genomföra själv utan behöver all hjälp från er som jag kan få. Den går ut på att om ni fullkomligt bombarderar Molly med vädjande kommentarer, så kommer hon förhoppningsvis att smälta och ge med sig. I bästa fall belönas ni med en bild på Molly och idol-Eddie och glädjen över att ha värmt en tolvårig flickas hjärta. I sämsta fall belönas ni ”bara” med glädjen över att ha värmt hennes hjärta.

Som jag ser det är det en win-win.

Nu är det många saker som rör sig i mitt huvud. Jag vill gärna blogga, men tiden är knapp och även om jag hade den skulle jag ha svårt att bestämma mig för ett ämne.

Antingen skulle jag skrivit om Korvassons luciatåg och hur hon hade propsat på att få bära sin älskade brandmansdräkt över pepparkaksdressen, vilket fick henne att sticka ut från avdelningens övriga pepparkaksbarn.

Eller så skulle jag skrivit om Mollys minst sagt hysteriska möte med Idol-Eddie. Om hur vi letade efter henne på Hjältegalan på Cirkus igår och hur vi fann henne därför att vi hörde någon, vilket senare visade sig vara Molly, skrika som om hon just blivit överkörd, eller bevittnat en fruktansvärd olycka. Och där fann vi henne i armarna på den stackars Eddie, i vars öron det förmodligen tjuter även idag.

Jag hade kunnat skriva om min frustration över att sista raden i mina inlägg ofta får en större teckenstorlek än övrig text, utan att jag har valt det själv och trots att det har samma antal punkter i utkastet. Det är i själva publiceringsskedet som det plötsligt inträffar. Det ser då ut som om jag försöker skapa någon sorts trumvirveleffekt med hjälp av teckenstorleken, vilket inte alls är min avsikt. Det vore ett billigt knep.  Och även om jag ibland försöker uppnå en sådan effekt, och förhoppningsvis även lyckas då och då, så vill jag att den ska kunna bäras fram med samma antal punkter.

Att den är stark nog att stå på egna ben, så att säga.

Någonting som liknar en julkänsla tog sin boning i min kropp idag. Och jag som trodde att jag var immun. Jag trodde att den sista lilla gnutta julkänsla jag hade kvar försvann samma år som min mamma dog. Men jag hade fel, någonting har legat och bubblat och väntat på det rätta tillfället att få komma ut.

När jag gick ner med Korvasson för trappan fick hon genast syn på den blinkande julgranen och sa ”tittaaa”. Hon sa det med stor förvåning och på ett sätt som om det vore en nyhet även för mig. Det slog mig att hon kanske förutsätter att vi slutar våra kvällar när hon slutar sina, och att jag därför måste bli lika överraskad som hon över den tjusiga granens mystiska och plötsliga uppdykande.

I hallen hade jag lagt fram hennes pepparkaksdräkt och tomtemössa, så att jag inte skulle glömma att ta med dem till dagis, till deras luciatåg. Korvas hittade tomteluvan och kom in i vardagsrummet och sa ”bössa” och satte den på huvudet och ställde sig för att beundra granen. Några minuter senare kom Molly nerför trappan och utbrast ”neej, ååå, tack”, med uppriktig glädje i tonen, och tog direkt upp sin mobiltelefon för att ta en bild.

Och det var här någonstans som julkänslan smög sig in. Två barn, ett med tomteluva och ett med puffigt, nysprayat och tuperat hår, som fann stor glädje i en blinkande gran. En julglädje som bytte plats med den vanliga morrande, trötta och ilskna morgonstämningen.

Vore jag inte gjord av sten om jag inte tillät mig ryckas med?