Att köpa kärlek med skuld

av Daniel

Jag kom på mig själv med att göra en besviken min i morse, när jag inte fick någon kram eller puss av Korvas. Hon skulle gå till dagis med Lisa och ville inte ställa upp på den vanliga avskedsproceduren. Den sker oftast spontant, men eftersom den uteblev denna gång valde jag att fråga. Och fick nobben. Till viss del berodde minen på äkta besvikelse, men till en större del på en känsla av att hon kanske skulle ändra sig om hon såg att jag blev besviken. En undermedveten (fram tills jag kom på mig själv) teater, som gick ut på att påverka min dotters samvete.

Det finns beteenden som jag innerligt föraktar, och som om de praktiseras till slut garanterar motsatt effekt. Jag har slutit en pakt med mig själv om att hålla smittan borta från min egen person. Svurit på att lära mig av andras misstag.

Men hur små symtomen i morse än var, gick det inte att ta miste.

Jag försökte köpa kärlek med skuld.

Åtta dagar

av Daniel

Vi har satt månadsskiftet som datum för Korvas att sluta med nappen. Tandläkaren tyckte att det var en god idé att sluta till sommaren, vilket kändes rimligt. Dessutom är det mest på natten som hon använder den nu. Första tanken var att vi skulle lämna napparna på skansen, men när vi var där för några veckor sedan visade det sig att lillskansen, platsen för överlämnandet av nappar, inte öppnar efter sin renovering förrän nästa år.

Istället har vi skapat ett nappträd. Vi var ute på promenad och medan Lisa uppehöll Korvas hängde jag upp en av hennes nappar i ett träd och sedan berättade vi att det var ett nappträd där vi snart skulle lämna hennes nappar. Hon blev peppad direkt och har pratat om det varje dag sen dess. ”Jag är stor och ska sluta med nappen”, säger hon. ”Ska hänga nappen i trädet.”

Ett problem som jag inte har räknat med är att hon kopplar ihop så mycket med att sluta med nappen – att hon därmed ska bli stor. Hon blev förtvivlad en gång i en klätterställning över att de andra, betydligt äldre barnen, var så mycket bättre på att klättra, vilket jag förklarade hade med deras ålder att göra. ”När du blir stor kommer du också att vara så bra på att klättra”, sa jag till henne. Följaktligen tror hon nu att hon kommer att kunna klättra samma dag hon slutar med nappen.

Den nöten har vi åtta dagar på oss att knäcka.

Vägarbetaren

av Daniel

Korvas sov hos farfar i torsdags då Lisa och jag var på spelning. Tillsammans med pappa hämtade jag Korvas på dagis, ganska tidigt. Därav mitt plötsliga försvinnande från kommentarsfältet, som jag för ovanlighetens skull var delaktig i själv (litet Berlintips finns där nu).

Igår hämtade jag henne hos pappa och skulle ta henne till dagis, men insåg snart att mitt tunga huvud inte var ämnat för arbete, varför jag bestämde mig för att ge mig själv ledigt och tillbringa hela den soliga dagen tillsammans med min dotter.

Efter någon timme i Vasaparken vandrade vi hemåt, för att stänga av kaffebryggaren som jag hade lämnat på i tron om att jag skulle återvända tidigt. Det var då vi fick syn på ett trottoararbete på Odengatan. En lastbil med ett flak fyllt av sten, en grävmaskin med tillhörande förare och flera personer med hjälmar som arbetade på marken. Kanske var det Korvas stora intresse för stenar som fick henne att haja till, för hon blev som förtrollad. Såg hon i syne, eller fanns det verkligen ett jobb där man fick hantera tusentals stenar?

En av de äldre arbetarna gick förbi oss, nära på insidan, och spottade vanemässigt på marken, mitt i ett samtal med en annan.

Vi bara tittade. I mer än en halvtimme tittade vi, knappt utan att prata med varandra. Korvas stod lutad med ena handen sluten runt stängslet och följde skopans väg från flaket till marken, där den tömde sitt innehåll. Vi gick inte förrän flaket var tomt. Och precis när vi skulle gå upptäckte jag att bredvid min dotter hade det bildats en liten pöl av hennes eget spott.

Om jag hade haft en kamera

av Daniel

Min första tanke var att jag måste dokumentera händelseförloppet med kameran, men mindes direkt att den är borta. Jag tycks ha förlagt min kamera och det stör mig något alldeles enormt. Inte lika mycket att själva kameran är borta som det faktum att jag har tappat bort den, eftersom jag inte tappar bort saker.

När jag var liten gjorde jag det, då tappade jag bort saker mest hela tiden. Framförallt tappade jag bort min nyckel, om och om igen. Den satt i ett rött snöre runt halsen och jag brukade alltid gå runt och suga på den lilla snörstumpen som stack ut ovanför knuten. Jag hade alltid på mig nyckeln, till och med när jag spelade basket, vilket förövrigt är ytterligare en inte särskilt framgångsrik idrottskarriär som jag har bakom mig (tidigare tog jag ju upp fotbollskarriären). Min syster, som själv var en mycket duktig spelare i samma klubb, fick ibland höra på omvägar att hennes lillebror hade setts träna i strumpor, eftersom jag hade glömt skorna någonstans, och med en nyckel runt halsen. Då skämdes hon lite. 

Hon var heller inte särskilt stolt då hon såg mig läsa Kalle anka på avbytarbänken, mitt under en match. Hon ansåg att fokus borde ligga på spelet, även för avbytarna. Jag har också tydliga minnen av att jag kunde stå på planen och inte riktigt vara säker på åt vilket håll vi skulle anfalla. Jag tror att jag bara gjorde ett enda mål någonsin, och än i dag håller jag tummarna för att det var på rätt sida av planen.

Nåväl, nyckeln tappade jag i alla fall alltid bort, men mirakulöst nog kom den alltid tillbaka. Så hände någonting på vägen och i vuxen ålder har jag haft järnkoll på mina viktiga ägodelar. Därför känns det här med kameran som ett enormt nederlag. 

Men om jag hade haft min kamera hade jag tagit en bild på det fina orangea paket som låg på hallgolvet igår, adresserat ”Korvaspappa”. Jag hade också fotograferat den fina pepparkaksdräkt i vuxenstorlek som låg inuti paketet tillsammans med texten: ”Världen behöver fler goa pepparkakor. Hälsa Korvas det!”

Några sådana bilder kan man alltså inte få se, men jag vill i alla fall passa på att tacka så mycket! Det gjorde mig väldigt glad!

Är det sant som man säger?

av Daniel

Jag vet inte om det är sant som man säger att det inte spelar någon roll vad man gör bara man gör det snabbt. I ärlighetens namn vet jag inte ens om det är sant att man säger så. Det betvivlar jag, vem skulle ha sagt så? Jag har i alla fall aldrig hört det.

Men om någon har sagt så och om det är sant, då är den här texten något av ett mästerverk.

Besviken på ryssarna

av Daniel
Skärmavbild 2011-05-18 kl. 23.15.59.png

Det vore småaktigt av mig att fokusera på min besvikelse på ryssarna. Även om det inte går att komma ifrån att där finns en hel del kvar att göra. Allt närmare bestämt. Grönland gapar också tomt, men i övrigt börjar det se rätt skapligt ut tycker jag. Lite glest i Afrika också, visst, men när det nu väl har satt sig i både norr och söder är utsikterna goda för att det ska sprida sig till de andra länderna också.

Det händer lite då och då, speciellt när jag är rastlös, att jag tittar in på Google Analytics för att se hur det går för Korvasbloggen. Där finns miljoner små tabeller och diagram som visar besökarstatistik. Tidigare var mitt favoritdiagram ”Besökarnas lojalitet”. Den tycker jag speciellt mycket om att titta på när allt känns motigt. Där ser man hur många besökare som har läst bloggen si eller så många gånger. Då blir jag riktigt glad och stolt över att det största fältet är det över människor som har läst bloggen fler än 201 gånger. För då har man valt att hänga kvar, trots alla dalar, vilket känns mycket upplyftande när man befinner sig i en dal.

Min nya favorit, på delad förstaplats, är kartöversikten. Där visas i vilka länder Korvasbloggen har lästs den senaste månaden. Jag vet inte riktigt hur det funkar det där, men det som fascinerar mig mest idag är att bloggen har lästs 56 gånger i Uganda. Att jämföras med Bulgarien där den bara har lästs en gång, mina rötter till trots.

Någonting som skulle göra mig riktigt glad är om någon i Uganda skulle vilja skriva ett gästinlägg. Det behöver inte vara så mycket, det skulle räcka med en strategi för hur vi ska ta oss an ryssarna.

Gnäll om gnäll

av Daniel

Jag vet inte om mina föräldrar var extremt intoleranta mot gnäll när jag var liten, eller vad det är, för jag hatar verkligen gnäll. Speciellt gnäll som inte alls står i proportion till källan till gnället. Det betyder inte alls att jag själv inte kan vara en gnällig person, för det kan jag verkligen, och när jag hamnar i gnällträsket är jag heller inte särskilt förtjust i mig själv (i den mån jag upptäcker det). Men gnäll kryper under skinnet på mig. Det slår an en ton i kroppen som avskyr att bli anslagen, och jag får bita mig i tungan för att inte vara kort och vresig tillbaka.

Förutom det uppenbara verbala gnället finns det tysta gnället, lidandet, som bara är tyst i bemärkelsen att det inte förekommer några ljud, men som använder andra lika effektiva medel för att förmedla samma budskap. Ett slags gnäll där kroppen och ansiktet för munnens talan. Det kallas ju för kroppsspråk av en anledning.

Problemet är, tror jag, att så stor del av allt gnäll bara utgör ett skal – ett inte särskilt vackert skal – för att skydda eller slippa konfrontera en ren känsla. Varför man gärna skyller en inombords upplevelse på någon relativt oskyldig yttre omständighet. Och så gnäller man när man egentligen borde gråta för att man är ledsen, eller istället för att argumentera eller konfrontera när man är arg.

Det finns en uppsjö varianter av gnäll och jag är inte särskilt förtjust i någon av dem, i de fall då det blir utdraget och döljer någonting annat.

Mitt motstånd mot gnäll gäller även när det kommer från Korvas, som periodvis fördjupar sig i gnällandets oädla konst så till den grad att jag misstänker att hon har för avsikt att doktorera i ämnet. Men jag accepterar det som en del i hennes utveckling, även om jag inte tycker om det. Och jag hanterar det någorlunda professionellt, inbillar jag mig, trots att jag även med henne måste bita mig i tungan för att klara uppgiften.

Men då är det ju oerhört praktiskt med en blogg, så att man ohämmat kan ägna sig åt eget gnäll. Närhelst andan faller på.

Slutet för tandläkarleken

av Daniel

Tandläkarleken har gått överstyr. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är inte längre hållbart och jag misstänker att Korvas använder leken för att förhala läggtiden. Alla element av närhet har rationaliserats bort och vi kommer liksom aldrig fram till ansiktsmåleriet, själva kärnan i tandläkarleken, därför att hon får slut på färg hela tiden. Och nuförtiden kan man inte alls vara säker på att det finns mer att köpa i fängelset. Ibland är färgen helt enkelt slut, även hos grossisten.

Dessutom måste varje omgång inledas med att Korvas klättrar upp på ett bord. Hon kan under inga omständigheter ställa frågan om vilken färg man vill ha från golvet. Nej, först upp på bordet och sen, om det nu råkar finnas mer färg i fängelset, klättra ner och köpa och sedan klättra upp igen, för att ställa frågan ånyo. Och då kan det mycket väl vara slut igen på den färg hon just köpt. Utan vidare förklaringar om hur den kan ha tagit slut så plötsligt.

”Eller grön eller blå”, frågar hon. Och jag blir lite glad att hon fortfarande börjar meningarna med ”eller”.

”Grön tack”, svarar jag då. Något otålig eftersom jag har fått vänta så länge på frågan, vilket bland annat beror på att hon har uppehållit sig med några pärlor som på något, högst oklart sätt medverkar i leken.

”Finns inte grön, finns bara vila”, säger hon då.

”Ja, men då tar jag lila”, svarar jag, till hälften road och till hälften stressad över att leken aldrig kommer att ta slut om det fortsätter på det här sättet.

”Finns inte vila, finns bara vit”, fortsätter hon och jag inser att leken måste avbrytas.

Under gråt och protester förklarar jag att nu läser vi en saga eller så är det läggdags direkt. Hon ratar mitt bokval och väljer istället Åke och draken – en bok med plågsamt mycket text. Ska man läsa någonting tusen gånger är det skönt om orden inte är för många.

Efter några sidor kommer hon till ro, andas tungt och klappar mig på armen. Och jag suger åt mig som en utsvulten, därför att hon har varit så irriterande mammig i flera dagar nu.

Ligger lågt i Sundsvall

av Daniel

Förövrigt ligger jag lågt med familjens förehavanden här i Sundsvall, men jag hoppas att få återkomma till det med dunder och brak när den tiden är mogen.

Sista natten i tältet

av Daniel

Jag somnade som ett barn på hotellrummet, medan barnet själv inte visade några sådana tendenser alls, tydligen. När jag vaknade sov hon dock och då skulle tredje perioden i VM-finalen mellan Sverige och Finland precis börja och det stod 1-1. Ett par minuter senare stod det 1-3 och jag fick en känsla av att det var dåligt för Sverige att jag var vaken. När det blev 1-4 bytte vi kanal, och det var bra för det lilla engagemang jag lyckas uppbåda finns bara där så länge tv:n är på. Därför kände jag heller ingen bitterhet över vad jag förmodar blev ett bittert nederlag för Sveriges del.

För Korvas är det oerhört märkvärdigt att bo på hotell. Hon sover i en stor säng utan kanter och flyttar runt i den som om det vore en dansbana. Hon har velat tillbaka hit så fort vi har varit ute.

”Ska gå till tältet nu?”, säger hon.

Sida 31 av 119
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson och Kristina Jeppsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB