Hej!

Vi hade barnvakt och var på trettioårsfest igår, Lisa och jag. Det var mycket kul, men dessvärre gjorde jag av med nästan alla ord.

Alla utom de här.

Det är ju verkligen inte säsong nu men hon vill gärna titta på den ofta – sin cykel. Den står i källaren där vi brukar parkera barnvagnen, och när hon upptäckte den på nytt för några veckor sedan blev hon förvånad. Hon tycktes ha glömt bort att hon hade en och blev lika glad som första gången, som om hon fick cykeln i present en gång till.

”Vill titta på cykel”, säger hon ibland så fort vi har kommit innanför porten. Tidigare brukade jag ställa korvas på bottenvåningen och själv rulla ner med vagnen i källaren, för att effektivisera lite, men nu brukar vi uppehålla oss där tillsammans en stund, innan vi börjar den mödosamma färden upp för alla trappor.

Turligt nog har cykeln en knuffa-på-stång som man kan fästa i bak på trehjulingens motsvarighet till pakethållare, vilket gör min uppgift ganska bekväm för ryggen, när jag skjutsar henne fram i källarens korridorer. Hon har blivit formidabel på att krocka, vilket kan härledas till att hon har mycket kvar att lära på styrningsfronten. Men hon gör snabba framsteg och fortsätter vi bara att öva inomhuskörning i den här takten kommer hon att behärska även det lagom till våren, då vi ska ta ut cykeln på gården.

Något som Korvas ivrigt stred för att vi skulle göra redan i december.

Okej, här har vi alltså, det i mångas ögon kanske opassande, knepet för att slippa bjuda. Det kan tyckas osmakligt, absolut, men ibland har man inget val i kampen om att slippa bjuda.

Till skillnad mot det föregående knepet, där man gör det fysiskt svårt för den som vill smaka att komma åt de goda godisarna, bygger det här på psykologi. Det bygger på att man inte ska vilja smaka, trots att man får chansen.

Förberedelserna kan göras snabbt, på plats, med hjälp av en nagel, en tandpetare eller tänderna.

Lisa noterade för en tid sedan att det på innehållsförteckningen på en påse pistagenötter stod att den kunde innehålla spår av nötter.

För oss var det ingen överraskning. Lisa hade köpt påsen med en förhoppning, eller rent av en förvisning, om att den faktiskt skulle innehålla inte bara spår av nötter utan vara fylld till bredden med hela, oätna nötter.

Jag tror att det gäller för det stora flertalet som köper en påse med nötter, att de förutsätter att det ska vara nötter i den. Vill man bara ha en påse så är det både billigare och mindre risk för spår av nötter om man undviker att köpa den från nötavdelningen.

Men det är klart. Säker kan man aldrig vara. För de extrema nötallergiker som ändå envisas med att köpa sina påsar just där, kan varningstexten utgöra skillnaden mellan liv och död.

”Nä, det blir inget dagis nu, vi måste gå till doktorn och kolla vad det här är”, sa jag till Korvas och pekade på hennes utslag på sidorna av magen. De hade slagit ut under natten och såg ut som stora platta myggbett, med röd irriterad hud runt. Lite som resultatet av två insektsattacker; en av pissmyror och en av myggor. 

”Jaa! Dottorn!”, svarade hon, jublande glad över det antågande äventyret. Blemmorna bekom henne inte det minsta. Kanske blev hon så glad därför att de ofta leker doktor på dagis, och även hemma om tillfälle bjuds. För Korvas är det en lika självklar sysselsättning som att plaska i vattenpölar och förtjänar därför också en lika glädjefull respons, när den ska göras.

Jag tänkte på hur stor hon har blivit. På vårdcentralen väntade hon tålmodigt i en och en halv timme, först på en sjuksköterska och därefter på doktorn. Stundtals hanterade hon väntetiden betydligt bättre än jag. Hon tittade på fiskarna i akvarierna och läste i tidningar och tog små promenader fram och tillbaka till vagnen, där hon hämtade och lämnade olika klädesplagg.

Rastlösheten slog till för Korvas först när vi äntligen hade blivit inkallade till doktorn och han började prata med mig om nässelutslag, som han konstaterade att det var (och som kan bero på i princip vad som helst och kan vara farligt, men är oftast helt ofarligt). Då började Korvas rycka i dörren och sa att hon måste gå ut, att vi skulle till doktorn. Hon hade svårt att greppa att vi redan var där och att det strax skulle vara över.

Med ett råd om att vara hemma med Korvas under dagen och se hur det utvecklade sig – utslagen hade ökat markant bara under tiden vi hade väntat på doktorn – och ett e-recept på en allergimedicin, lämnade vi läkarens rum. Så fort Korvas fick höra talas om medicin blev hon väldigt uppspelt igen. Även medicin är ju ett viktigt inslag i doktorslekarna. Medicinen skulle tas två gånger om dagen och den första dosen intog hon, under mycket högtidliga former, på en offentlig sittbänk i närheten av Hötorget. Hon kände sig viktig när hon skulle ta medicinen, det såg man tydligt, men då visste hon ännu inte att den skulle vara äcklig.

Andra gången jag tänkte på hur stor Korvas har blivit, var när det var dags för kvällens intag av medicinen. Den här gången visste hon ju hur äcklig den var, men lät sig ändå till slut övertalas. Och det krävs ju onekligen en viss mognad för att man mer eller mindre frivilligt ska dricka sådant som man tycker är äckligt.

 Även om man kanske måste mutas med några russin.

Fåfängan har många ansikten. Jag gillar att inte bry mig så mycket om hur jag ser ut – att det blir som det blir liksom. Det är då jag känner mig som mest bekväm. Men bara om det blir ungefär som jag vill. Om det blir som det blir på ett sätt som jag verkligen inte tycker om blir jag oerhört störd.

Oftast blir det på ett sätt som jag kan acceptera, ett sätt som faller inom ramarna för vad jag känner mig tillfreds med – vad som känns som jag. Man kan likna det vid att man tappar en kortlek i golvet och korten landar huller om buller. Det är lite så jag vill ha det, att slumpen ska få avgöra, och jag är nöjd med de flesta kombinationerna av oordning. Och dessa kombinationer, som inträffar majoriteten av dagarna, har gjort att jag inte betraktar mig själv som särskilt fåfäng. Men varje gång korten landar på ett sätt som ser ordnat och fint ut, på ett sätt som jag inte gillar, blir det så uppenbart att jag bedrar mig.

När jag tillexempel har gjort misstaget att tvätta håret med schampo och det blir fluffigt och löjligt och Lisa säger att jag ser 80-talsfräsch ut, då blir jag oerhört störd och vill genast smörja in huvudet med smuts. Det hjälper inte att hon säger att jag har friskt och fint hår då. Jag står bara inte ut med 80-talsfräschören. Om någon skulle se mig då, med min fluffiga väldoftande frisyr, kan den personen tro att jag verkligen har ansträngt mig för att se ut precis så. Vilket jag sannerligen inte har, det har bara blivit som det har blivit, på ett sätt som jag inte står ut med.

Lustigt nog skulle det här inlägget egentligen ha handlat om vinterskor, och det gör det ju inte. Men det gör ingenting. Man kan säga att det blev som det blev på ett sätt som faller inom ramarna för vad jag kan acceptera.

Korvas satt och pratade för fullt i vagnen när vi promenerade de hala gatorna fram för att hälsa på farfar. Hon var uppspelt inför besöket. Jag kunde inte höra vad hon sa och frågade därför: ”Vad sa du Korvas?”

”JAG PRATAR KANINEN!”, svarade hon då, märkbart irriterad över att jag hade avbrutit hennes diskussion med mjukisdjuret. Hon tycktes antyda att det verkligen inte var särskilt begåvat av mig att inte ha listat ut det själv, att samtalet varken handlade om eller angick mig. Det var lite orättvist tyckte jag – hon måste lära sig att tala tydligare innan hon kan ställa sådana krav. Förmodligen förstod inte kaninen heller ett skit av hennes pladder, tänkte jag, men jag sa ingenting. Istället log jag faderligt.

Kort efter att vi hade kommit hem till pappa gick han och Korvas in i ett annat rum och byggde med klossar och läste böcker, medan jag lade mig för att vila en liten stund på soffan i vardagsrummet. Det tog bara någon minut innan jag somnade och sov en skön sömn. Då och då letade sig deras röster in i mitt medvetande och det kändes tryggt. Det kändes som när man var liten och låg och sov när det var gäster hemma och de vuxna var vakna och skrattade och tjoade. En varm känsla.

Så kändes det, om än lite omvänt.

Sällan har jag varit så glad över mina försök till ordnat kaos, som när jag gick upp på vinden på natten för att hämta ner min gamla isbjörn, för att så småningom låta den gå i arv till min dotter. När vi flyttade hit för tre och halvt år sedan numrerade jag alla flyttkartonger, och sedan skrev jag ner i en liten anteckningsbok precis vad de olika kartongerna innehöll. På de kartonger som skulle upp till vinden skrev jag bokstäver istället.

Så när jag nu skulle bege mig upp till vinden tittade jag först efter i min lilla anteckningsbok vilken kartong jag skulle leta efter och fann att det var kartong ”B”. Den som innehöll en metalldetektor, mjukisdjur och videoband. På så sätt var det betydligt lättare för mig att hitta rätt. Numera innehåller kartongen bara en metalldetektor och videoband och därför har jag strukit över ”mjukisdjur” i min lilla anteckningsbok.

Det var ändå ingen lätt match. Det var så mörkt på vinden att jag inte såg vad som stod på kartongerna så jag var tvungen att fotografera dem med blixt, för att sedan kunna avgöra på displayen vilka kartonger jag hade att göra med. Och varje gång jag tog ett kort fick jag blunda. Annars blev jag så bländad att jag inte såg någonting. Men till slut fann jag rätt kartong och det var verkligen värt mödan, för när Korvas fick träffa isbjörnen dagen därpå var det kärlek vid första ögonkastet.

När jag nattade henne den kvällen, såg det i mörkret ut som om det var två barn som låg där under täcket.

Jo, alltså jag måste förtydliga mig lite verkar det som. Mitt förra, mycket korta, inlägg författades sex minuter i fyra på natten. Ett par minuter senare sov jag som en stock. Allt jag menade var att jag höll det för ganska sannolikt att det därför skulle ta ett tag tills jag uppdaterade nästa gång. Ingenting annat.

Dagar som den här är det lätt att drömma sig tillbaka.

Till dagar som den här:

Vid det här laget kan man ju bara gissa och min gissning är att det kanske dröjer en stund innan jag hör av mig igen.