Masha Gessen är en bra historieberättare.

Fruktansvärt bra till och med.

Det bevisade hon en gång för alla i en strålande genomgång av Vladimir Putins väg till presidentposten i Ryssland som publicerades i Vanity Fair för några år sedan. En artikel jag sparade i pappersform på mitt sängbord i flera år.

Gessen hade fått tillträde till den hemlighetsfulle och skrämmande oligarken Boris Berezovskij som är mannen som påstår sig ha fört Putin till makten. Hans gigantiska inflytande över rysk media kunde en gång i tiden fått vem som helst vald till president. I dag lever han i exil i London, förskjuten av sin forne adept.

Men det gör henne inte till en bra journalist.

Efter sitt reportage fick hon frågan av en förläggare att utöka sin artikel till en hel bok. Det resulterade i Mannen utan ansikte som i våras utkom på svenska.

Det strålande reportaget hade förvandlats till en synnerligen illa underbyggd anklagelseskrift full av gissningar och påståenden som sällan gick att leda i bevis.

Den har avfärdats som strunt och ett raseriutbrott av internationella rysslandsexperter men i Sverige har den bemötts som ett rent grävjobb och något av ett standardverk om Putin.

Dagens Nyheters naive ledarskribent Peter Wolodarski svalde till exempel alla Gessens påståenden i sin helhet och drog slutsatsen att Putin försökte maximera blodbadet på Dubrovkateatern samt i Beslan för att smutskasta tjetjener.  Ett påstående som om det vore sant skulle ställa Putin vid sidan om Caligula i historieböckerna.

Varför jämställer vi då inte Putin med Caligula?

Av den enkla anledningen att vi inte vet om det är sant.

Det är bara ett påstående.

Gessen har inga bevis.

Jag recenserade boken här. Läs gärna texten för fler exempel på märkliga påståenden i hennes bok.

Ikväll är Masha Gessen hedersgäst på galan för Stora Journalistpriset. En gala som visserligen belönar gott berättande (jag hoppas Aftonbladets Carina Bergfeldt vinner för sin oerhörda berättelse om terrordådet på Utøya) men som i slutändan alltid ska premiera det vi kallar journalistik – nämligen att avslöja sanningar och berätta nyheter.

Tack och lov är också Martin Schibbye och Johan Persson inbjudna. Två hjältar som tillbringat 14 månader i fängelse för sin övertygelse att journalistik handlar om att faktiskt försöka gräva fram det som är sant och inte bara spekulera i hur saker och ting ligger till.

Förra veckan sköt Presstödsnämnden upp utbetalningarna av driftsstöd till den nynazistiska tidningen Nationell idag. Anledningen var ekonomiska oklarheter.

Men precis när nyheten börjat spridas på konkurrerande nazistforum så ändrades beslutet och betalningarna återupptogs.

Presstödet till Nationell idag har varit omdiskuterat sedan det klubbades igenom i april 2010. Men så länge tidningen uppfyller kritierierna för en ”lågfrekvent dagstidning” är det omöjligt att förhindra. Allt annat vore censur, hävdar nämndens ledamöter. Under 2012 får nazitidningen 1 679 000 kr. Lika mycket pengar som Nyhetstidningen på lätt svenska – en publikation som kämpar för att personer med läs och skrivsvårigheter ska kunna delta i nyhetsflödet på samma villkor som alla andra.

Nationell idag firade sina återfunna pengar med att lägga ut en artikel om ökad medellivslängd och gener som illustrerades med bilden av en mörkhyad man och en schimpans. Artikeln vinjetterades som ”Vetenskap”. En kränkning så djup, så obehaglig att den presshistoriskt har få svenska motsvarigheter.

Denna publicering är så klart ett lagbrott och kan anmälas till Justitiekanslern. Men det påverkar inte Nationell Idags rätt att fortsatt kräva skattepengar för att driva sin verksamhet.

Är det denna form av brutala, dehumaniserande och aggressiva rasism som presstödet var tänkt att användas till?

Svaret är så klart nej.

Presstödet uppfanns för att öka mångfalden i det demokratiska samtalet. Inte för att sprida föraktfulla kränkningar som hämtats från Ku Klux Klans vit makt-retorik.

Frågan är hur det kan stoppas?

Det finns flera vägar.

Nationell Idag indexeras av Googles nyhetsservice. Jag vet inte vilka kriterier Google har för att avgöra om något betraktas som ”nyheter” – men presstödet är så vitt jag vet inte en avgörande faktor. Googles ledstjärna ”Don’t be evil” borde innefatta att inte aktivt sprida rashat och intolerans under rubriken ”nyheter”.

Häromveckan blockerade Twitter ett konto tillhörande en kriminell nazistisk tysk grupp. Inget hindrar Google från att göra samma sak och rensa bort Nationell idag från de riktiga nyhetsförmedlarna.

Här kan ni läsa hur en av presstödsnämndens ledamöter försvarade sitt beslut.

Så här ser en moralisk människa ut.

Kanske ingen stor hjälte, men en liten.

Konstkritikern och redaktören Kim West ställde häromdagen in en föreläsning på Astrup Fearnley-museet i Oslo. Ett museum som nyligen öppnade i nya lokaler på Tjuvholmen – en liten udde som ligger längst ut på den brackiga stadsdelen Aker Brygge – den plats som troligen har flest fiskrestauranger och Henri Lloyd-jackor i världen.

Läget är kongenialt för ett museum som bygger på en samling nyrik konst från 80-och 00-talet som två skeppsredarfamiljer köpt på sig.

Men Kim West hoppade inte av sin föreläsning för att han tyckte att den som betalat 5,1 miljoner dollar för en Jeff Koons-skulptur är en kretin. Han ställde in sitt uppdrag eftersom det kommit fram att en annan nyrik familj med betydligt mer tveksamma investeringar i bagaget skänkt pengar till museet – familjen Lundin.

Just den familj vi lärt känna via bolag som Lundin Oil, Lundin Petroleum och Africa Oil – alla berömda för att borra olja i spåren av inbördeskrigen och folkrensningarna på Afrikas horn. Misstänkta för brott mot folkrätten.

Jag tycker att vi alla applåderar Kim West.

Moraliska människor behövs i den konstvärld som alltför ofta agerar glansigt omslagspapper åt miljardärer med stort behov av att framstå som humanister eftersom deras verksamheter är direkt människofientliga.

När Lukas Lundin i fjol fick frågan ”Är du oetisk?” av Veckans Affärers reporter Emanuel Sidea svarade han förvånat: ”Vad betyder det?”.

Lukas Lundin kan fråga Kim West.

Han vet.

Fotnot: Läs mer om familjen Lundins konflikter med konstvärlden här och här.

Lars Vilks mediekonstverk börjar bli helt magnifikt.
Onsdagens Uppdrag granskning var rent av ett stycke konsthistoria.
Bravo.

Samtidigt blev det obehagligt uppenbart vad som saknas i Vilks ständigt pågående tv-teater.

För en månad sedan intervjuade jag Lars Vilks i hans hem i norra Skåne.
Jag försökte pressa honom på varför han egentligen skulle åka till den beryktade SION-konferensen i New York den 11 september. Hans svar var vaga, men till slut erkände han att han hade ”ett kort att spela”. Det fanns ett dolt motiv med hans besök.

Esset i rockärmen var alltså Janne Josefsson.

Det är lätt att begripa hur Vilks resonerade. Få journalister har så hög trovärdighet som Josefsson. Att ha honom bakom axeln är inte bara en sorts kvalitetssäkring av uppdraget – det är en förmildrande omständighet.

Men det är inte okomplicerat att bli en del av Lars Vilks konst. Han använde Uppdrag granskning som en ursäkt. Man kan uttrycka det hårdare – Uppdrag granskning hjälpte till att skapa nyheten om Lars Vilks i New York. Å andra sidan kan man säga att Vilks hjälpte Josefsson att wallraffa.

En sak är i alla fall säker – Vilks behöver hjälp att dokumentera sin historia. Hur många gånger han än påstår att han ska redovisa sina erfarenheter så händer det uppenbarligen inte förrän SVT rycker ut.

Josefsson gjorde ett briljant program som rakt och okonstlat skildrade de intellektuellt skröpliga personerna bakom EDL, Tryckfrihetssällskapet och SION. Janne Josefssons ska inte klandras för att han är en del av Vilks konst. Det går inte att undvika. Jag ingår själv i den.

Men jag börjar tycka riktigt illa om det. För i bakgrunden, i fonden på den medieteater han bjudit på i fem år finns något som aldrig visas.

De är aldrig någonsin i bild. Aldrig tillfrågade.

De svenskar som bekänner sig till islam.

De som alltid hälsar överdrivet artigt på sina infödda kolleger, de som inte vågar prata högt på tunnelbanan. De som manar sina barn att bete sig jävligt skötsamt nu så att ingen uppfattar oss som konstiga.

De har varit helt frånvarande i Vilks och medias konstfulla dans ända från början.

Islamhat är inte bara är en politisk sjuka som håller på att äta Europa inifrån – det är också en journalistisk affärsmodell.

Men marginalerna är snäva i extremhögerpressen. I fler än en bemärkelse.

Det är inte bara tajt åsiktsmässigt. Det verkar dessutom vara svårt att få skiten att gå ihop, även om Sverigedemokraterna skjuter till lite.

Och konkurrensen har hårdnat på rasismens Fleet street.

Nyligen startade Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist tidningen Dispatch International. Förstasidan pryds av en kvinna med burka och (huvva!) barnvagn. Artiklarna har rubriker som: ”Sharia is already here”, ”Genocidal multiculturalism”, ”The mysterious case of Obama’s identity” och ”Muhammad in big trouble”. Och så vidare …

Det dröjde inte många dagar innan hon hamnade på kollisionskurs med Avpixlat, sajten som tidigare hette ”Politiskt inkorrekt” och publicerar texter med rubriker som: ”Sharia är redan här”, ”Folkmordsmultikulturalism”, ”Muhammed har problem”. Och så vidare…

I en intervju på Dagens Media hävdade Carlqvist att hennes tidning görs av riktiga journalister medan Avpixlat bara är en oprofessionell blogg. Axpixlat anklagade henne i sin tur för att stjäla skribenter och vara ”snorkig”.

Det lustiga är ju att bägge påstår sig avslöja ”den osminkade sanningen om invandringen”. Och man skulle ju kunna tro att sanningen skulle tåla att avslöjas av flera yttrandefrihetshjältar som trotsar pk-medias förljugna bild av världen.

Men det är väl det man misstänkt hela tiden.

Avpixlats sanningar blir nog sannast om de själva får bestämma hur de ska se ut.

I måndags sparkade Aleksander Lukasjenko sin utrikesminister Sergej Martynov och ersatte honom med en ny minister. Inga konstigheter.
Problemet är bara att den nye har inreseförbud i EU.
Orsaken kan vi enbart spekulera i, men om Lukasjenkos politiska mål är att krångla till sina relationer med Europa maximalt så var det helt klart ett briljant drag.
Men det är nog troligt att även Martynov straffas för den nallebjörntjänst PR-byrån Studio Total gjorde den vitryska befolkningen när de bombade landet med 800 teddybjörnar i juni. Helt på egen hand åstadkom de en PR-succé – för sig själva. Men utan Carl Bildt hade de inte lyckats att så grundligt sabotera svenskt demokratiarbete i Vitryssland.

När den djupt engagerade ambassadören Stefan Eriksson utvisades ur landet reagerade Bildt med sina kalla kriget-reflexer och slängde ut den vitryska delegationen från Stockholm. Ett svar som kanske varit relevant under kärnvapnens 80-tal, då det var viktigt att ständigt demonstrera sin kompromisslöshet. Men idag är det omöjligt att motivera Carl Bildts agerande.

Helt förutsägbart hämnades Lukasjenko genom att utradera den svenska närvaron i Vitryssland. Ett gäng unga diplomater som ägnat år åt språkstudier och diskreta kontakter med oppositionen får nu aldrig mer vistas i landet. Det blev dessutom svårare för svenska journalister att skaffa sig ett visum och det enda Bildt åstadkom är att slå åratal av metodiskt, svenskt demokratiarbete i spillror.
Bildt som visat sig vara en mästare på att hålla tyst och göra ingenting i fallet Johan Persson och Martin Schibbye borde tagit tillfället i akt och utövat sin ”tysta diplomati” där den faktiskt hade kunnat göra lite nytta.

En helt underbar liten kärlekssajt på nätet har skapats som en reaktion på att Frank Ocean i hophop-kollektivet Odd Future  möttes av en hatstorm på twitter efter att han kom ut som homosexuell häromveckan.

På sajten kan du helt enkelt gå in och skicka kärleksfulla meddelanden till alla som hatat Frank Ocean.

Äntligen en slacktivistisk* sida som faktiskt fungerar och fyller sitt syfte.

Här är länken http://hatetweetstofrankocean.com/

* Slacktivism – till intet förpliktigande protesthandlingar på nätet. T e x sprida en youtubevideo eller klicka på en Facebookgrupp.

En amerikansk narkoman, sinnesförvirrad och oerhört våldsam på grund av de extrema droger han proppat i sig, överfaller en uteliggare och misshandlar honom fruktansvärt, fruktansvärt illa.

Det är en händelse som inträffar varje dag världen över och som ytterst sällan når någon annan medial plattform än polisnotiserna i lokaltidningarna. Troligen har det aldrig hänt att en sådan tragisk episod blir en världsnyhet.

Tills förra veckan.

Vid en motorvägspåfart i Miami överföll den 31-årige Rudy Eugene  den hemlöse Ronald Poppo, misshandlade honom bestialiskt och bet på hans ansikte.

Det dröjde inte länge innan uttrycket ”zombie apocalypse” trendade på internet, vilket lyftes fram av nyhetsgiganten CNN. Så mycket kom uttrycket i svang att Rudy Eugenes mamma till slut kände sig tvungen att göra det häpnadsväckande uttalandet  ”Min son var ingen zombie” till tv-kanalen CBS Miami.

800 mil från den tragiska misshandeln, i Stockholm, skriver Dagens Nyheters fredagskolumnist en krönika med rubriken ”Hade samtiden varit en skräckrulle hade vi just nu vrålat ’ser ni inte’”. Hanna Fahl beskriver händelsen i Miami och några andra nyhetsepisoder som om vi alla levde mitt i inledningssekvensen till en zombiefilm. Hon skämtar om att hon själv snart kommer att förvandlas till levande död om inte någon gör något.

Det var egentligen inte en cynisk krönika. Det var bara som att den var skriven av en person som redan försökte äta upp andra människors hjärnor.

George A Romero är den moderna zombiefilmens fader. Innan honom handlade zombiefilmer om karibiska voodooprästinnor som förslavade människor med trolldom.

Men i det traumatiska kammarspelet Night of the Living Dead (1968) skapade Romero inte bara en ny filmgenre, han förnyade hela skräckfilmen.

Redan från början är det uttalat att de långsamt hasande levande döda som av någon anledning väcks till liv, representerar samhällets namnlösa, hungriga massor.

Och redan när filmens eftertexter rullade var den moderna skräckfilmens dramaturgi etablerad. Sedan dess har splatterfilmen bjudit på få variationer av berättelsen om hur medelklass-idyllen rämnar i blod och förintelse när avgrundens smutsiga folk uppsöker de välmående och privilegierade människorna.

Romero själv, en präktig hippie i hästsvans som gärna avslutar sina meningar med ”man”, har i en intervju förklarat hur han tänkte:

– It was 1968, man. Everybody had a message.

Filmen avslutas med en mer än övertydlig politisk ironi när den ende överlevande från massakern, en svart man, skjuts till döds av polisen som misstar honom för ett levande lik.

Sedan dess har Romero fortsatt göra lätt övertydliga, men intelligenta zombiefilmer, där zombiesarna överkonsumerar på stormarknader, kastas i militärfängelse, torteras av onda vetenskapsmän och tvingas utföra meningslösa arbetsuppgifter. I Land of the dead (2005) gör zombiesarna till och med uppror mot hela klassamhället, krossar förtryckarna och rider (eller hasar, snarare) in i solnedgången.

Så det är begripligt, till och med helt logiskt att CNN och svenska kulturjournalister – uppskrämda över den brutala verkligheten bland USA:s utstötta – associerar till Romeros zombiemytologi när de konfronteras med våldet som existerar utanför den trygga villaidyllens små staket.

Men det var liksom inte så det var tänkt.

Tanken var att du skulle titta på zombiefilmen och se den som en allegori för utslagna, nerdrogade människor som tuggar på varandras ansikten.

Inte tvärtom.

Det är inte utan att man funderar på vem som egentligen är zombien här.

FLM-RÖRELSEN. Jonas Holmberg och Jacob Lundström har prisats för sin kamp för en god och rättvis filmkritik. Foto: Karoline Östman

Aftonbladet kulturs filmskribent Jacob Lundström har belönats med Kurt Linders minnesfondsstipendium för år 2011.

Han delar priset med sin kollega på tidskriften FLM, Jonas Holmberg, som även han är filmkritiker i konkurrenten Expressen.

De bägge unga filmfantasterna får priset för att ”ha gjort det omöjliga möjligt; att på 2000-talet ha startat en tryckt tidskrift. FLM, ’filmtidskriften för dig som kräver lite mer’, visar upp en bredd som rymmer artiklar om allt från Flattaktik till Neoryalism”

Stipendiet på 20 000 kronor har delats ut sedan 1969 och går till personer under 35 år som gjort framstående instatser på filmens område.

Priset delas ut av Svenska filmakademien.

Martin Aagård

Forbes, en av jättarna i den internationella ekonomijournalistiken, har nyligen börjat använda sig av företaget Narrative Science för att skriva sin onlineupplaga.

Narrative Science erbjuder en mjukvara som kan skriva begriplig journalistprosa om den matas med viss information. De ”förvandlar data till storys” som företaget själva säger. Att alla medieägare jublar kan man förstå, men inom ekonomijournalistiken torde läsarna också bli glada.

De automatiserade reporterrobotarna skriver nämligen artiklar om aktiehandel som bedrivs av börsrobotar. Texter som sedan används för att skriva bättre algoritmer till de handlande robotarna.

Det är journalistik om robotar, av robotar, för robotar.

Det finns flera företag som skapat reporterrobotar. Till att börja med användes de för att leverera sportresultat och andra smala nischtexter men nu börjar användningsområdet utvidgas.

En ny mjukvara från Narrative Science kan till och med skriva om politik. Än kanske den inte kan ersätta Dagens Nyheters ledarsida, men den används redan för att sammanställa hur valrörelsen i USA beskrivs i sociala medier. Till exempel kan den berätta om var och i vilka ordalag olika kandidater diskuteras. Programmet kan till och med inkorporera citat från Twitter i sina små artiklar. 

Fast att Twitter är en plats där robotar umgås med andra robotar visste vi väl redan.

Martin Aagård