HBK körde en liten luring inför matchen mot AIK. Under dagen kunde man läsa på hemsidan: ”Startelvan och truppen i övrigt är samma som mot Mjällby och innebär således att både Robin Malmkvist och Anel Raskaj, som båda utgick senast för skador, kan spela”.

…det där var inte riktigt sant. Redan i måndags fick jag veta att Raskajs fot inte skulle hålla för spel. Ni kommer snart att förstår hur jag kunde veta det. Luringen räckte i alla fall till seger för Halmstad, och målskytt blev Raskajs ersätare Jonas Gudni Saevarsson som avgjorde med ett skott via Sebastian Egurens arm (snacka om att Eguren haft en olycklig comeback i svensk fotboll, alla bajare borde jubla i stället för att hata).

…men visst stod Bojan Djordjic och sov på andrabollen?

För AIK är resultatet allt annat än godkänt men hur mycket kris det än är, känns förlusten som ett fall framåt. I andra halvlek skapade AIK ett tryck och chanser som jag inte sett laget göra tidigare i år. Å andra sidan; det går inte att spela hur många matcher som helst utan att göra mål, Mikael Stahre. Ett mästarlag har aldrig inlett allsvenskan utan att vinna på sex matcher, det gör AIK till sämst genom tiderna på den punkten.

När jag tippade AIK sjua var jag lite orolig att det kanske var för lågt…nu är jag snarare orolig att det är för högt. Hur som helst: jag kommer att kunna äta exakt hur många pizzor jag vill under 2011.

Kom och ta oss.

…undrar om AIK räknade med att övriga lag skulle ta denna slogan bokstavligt?

Betydligt muntrare är det på andra håll. Vi går mot ett skånederby som blir det hetaste under de år jag bevakat allsvenskan. Jag kan inte påminna mig om att HIF och MFF legat etta respektive tvåa när de mötts under 2000-talet. 

Båda svarade för styrkebesked i kväll. Helsingborg genom att en gång för alla besegra sin egen historia: i år är inte HIF det där svängiga laget som blandar och ger. I år besegrar HIF toppkonkurrenterna och tar tre poäng mot bottenlagen. Mot den bakgrunden är 3-0 borta mot Åtvidaberg imponerande. Därför är inte rubriken på det här inlägget ”Svängiga Helsingborg”.

Malmö FF hade allt att förlora hemma på Swedbank Stadion, Häcken allt att vinna. Det blev 3-1 till MFF och även om Hisingsklubben så vitt jag kunde bedöma det bjöd på några av målen, ska vi inte ta ifrån Malmö något. När jag i mitt första (preliminära) tips tippade MFF som svenska mästare fick jag mejl från kollegor från Malmö med frågan:

Är det fri sprit på redaktionen numera? 

Nä, men om Malmö vinner SM-guld är det ni som bjuder.

I dag publicerar tidningen Journalisten en debattartikel av Berndt Rosqvist, ordföranden i SSF (Sportjournalistförbundet). I punkt efter punkt klär Rosqvist av Dif:s informationschef Jonas Riedel plagg efter plagg. Riedels enda argument mot att skrivande journalister inte släpptes in på Stadion (i den för publik stängda matchen mot Helsingborg) är att Djurgården inte kunde definiera vad en skrivande journalist är. Kan Riedel inte heller definiera vad en elektriker är? Vad är skillnaden, är skrivande journalist inte ett yrke som andra, till exempel TV- eller radiojournalist? Jag håller med Rosqvist om att Riedels agerande är en ”provokation” och jag tycker SSF gör rätt som lyfter frågan.

Riedel – som tidigare varit ute på tunn is i diverse andra sammanhang – är på sätt och vis bara en marionett för föreningens övergripande mål och syfte, nämligen att få skrivande journalister att sluta bevaka Djurgården. Jag har fått samtal från vilka jag tror är Alf Johansson och Tommy Jacobson där de skriker i telefonluren att ”NI MÅSTE SLUTA SKRIVA OM DJURGÅRDEN”, och jag tror inte att jag är ensam skrivande journalist om att ibland vakna på morgonen med den typen av meddelanden på telefonsvararen.

Nya matcher i morgon. Bland annat Trelleborg-IFK Göteborg. Pratade med Farsan tidigare i dag. Han är djupt besviken på Blåvitts inledning.

– På Torbjörns tid snackade de inte så mycket, de bara spelade. Nu är det bara en massa snack, men inget spel.

Till sist; kommer AI…f’låt ÅFF göra några mål alls i årets allsvenska?