Zlatans bok har blivit en följetong i tidningarna men jag skulle vilja säga att det är först i dag som de riktigt tunga delarna tas upp.

Det är först nu medierna har fått tillgång till hela Zibeln och först i dag vanligt folk får sina beställda exemplar. Jag får själv ett genom en ohelig allians med twittraren Ralf Träskman.

Aftonbladets Karin Magnusson och andra reportrar på andra medier har lusläst boken och gjort längre intervjuer med Zlatan som publiceras i dag (Karins utmärkta här).

Nu handlar mycket om det Zlatan själv beskriver är det viktiga: uppväxten där han som liten gick hungrig och blev slagen. Möten med socialtjänstens utredare. Lärare som ville placera honom i särskola. Fattigdomen – utanförskapet.

I ett kapitel berättar han hur hans mamma Jurka slog honom med en slev så att den gick sönder och att han som straff fick gå för att köpa en ny.
– Men det var omtanke också. Fast på ett annat sätt. Det är viktigt att man förstår det. Man behöver inte visa att man älskar någon bara genom att säga det, liksom, säger Zlatan till TT.

Zlatan skriver om det tomma kylskåpet hemma hos pappa Sefik:
”Jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle. Jag åt mig mätt på rostade mackor. Jag kunde smälla i mig en hel limpa, eller så sprang jag över till morsan. Det var inte alltid öppna famnen”.

– Det är kanske inte mitt budskap till alla ungdomar, men man kan lyckas även om man inte är som alla andra. Det är viktigt, säger Zlatan i TT:s intervju.

Jag skrev i ett blogginlägg häromdagen (som bland annat DN:s Johan Croneman kritiserade) att jag älskade Zlatan Ibrahimovic:

”Zlatan Ibrahimovic, jag älskar dig för vad du har gjort men framför allt för hur du och David Lagerkrantz berättar det. Den här boken kommer att öka läskunnigheten i Sverige. För in den i skolornas scheman, använd den under kidsens träningar, läs högt för de gamla på hemmet”.

Jag står för det.

Det Zlatan gör är i alla delar unikt, en världsstjärna på hans nivå har aldrig skrivit en så öppenhärtig bok i det här skedet av livet.

Jag kan beundra honom för det utan att hålla med hur han motiverar alla beslut han tagit under sin karriär, långt ifrån. Man behöver inte bestämma sig för eller emot Zlatan. Varför skulle man? Som med en fotbollsmatch: första halvlek kan vara bra, andra usel. Måste jag stämpla den?

Diskussionen kring Zlatan i kommentarsfält och sociala medier har visat att kvällstidningarna, som tidigare beskylldes för att dela upp världen i svart eller vitt, har blivit av med den rollen (om vi nånsin haft den) till ett hav av högljudda nätdebattörer som i vissa fall har väldigt svårt för nyanser.

Jag kan tycka si om det ena, så om det andra. Jag beundrar Zlatan för hans berättelse, samtidigt tycker jag att Kim Källström skulle haft Guldbollen och tycker att Zlatan, då 28, betedde sig som en trotsig tonåring i Barcelona.

Jag kan självklart småle och ta det med en klackspark att han kallar mig ”Kalle Anka” i boken när jag och sportchefen åker ner till Turin för att ”bygga broar” (det var så agenten Mino Raiola la upp det) under Zlatans mest mediekrigiska fas 2004. Mötet i ett rum på Le Méridien har beskrivits tidigare i Sportbladet och Jennifer Wegerups Zlatan-bok, men nu är det med Z:s egna ord, det gör det ännu mer intressant.

Bara en korrigering om hotelldramat: Zlatan skriver att han kastade en vattenflaska i huvudet på vår sportchef.

Jag vet inte om det är minnet som sviker, Zlatan, men du missade. Den träffade soffan.

Tur du inte satsade på handboll.