I kväll är det dags för landslagets traditionsenliga bjudmiddag. Den hålls en gång om året och riktar sig till de journalister som är på plats för att bevaka januariturnén.

Konkret innebär det att presschefen Hultman bokar bord på en bättre restaurang och förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell tar fram guldkortet. Sedan äter vi murvlar oss mätta på SvFF:s bekostnad.

Under middagen hålls diverse informella samtal – när den är slut brukar det mesta gå att läsa på olika bloggar.

…dessutom ett utmärkt tillfälle att höra med Lagrell vad han anser om de uppgifter som nyheter24.se snappat upp – att Sverige (genom Kentaro, antar jag) försökte ordna en match mot Iran under januariturnén.

Kvällens tillställning blir speciell eftersom det är sista gången Lagrell är med. Han avgår som ordförande i samband med Svenska Fotbollförbundets årsmöte i mars. Jag ska inte säga att det är vemodigt men oavsett vad man tycker om hans inställning i olika frågor är det en hygglig karl.

Restaurangen ligger på lyxhotellet W och när vi skulle förboka körningen dit av vår taximan Momin skakade han på huvudet:
”No, no. Don’t t go there. Too expensive”.

…låter som där kan finnas bra käk.

Apropå vår vän Momin bjöd han på en grundlig redogörelse över sitt liv under dagens färd. Ett både tragiskt och vackert levnadsöde. Vid 1,5 års ålder skiljdes föräldrarna och Momin skickades till sin mormor då han inte fick följa med mamman till dennes nye man.

Efter en fattig uppväxt i Bangladesh blåstes han på sitt sparkapital i samband med att han skulle flytta till Sverige för att arbeta.

Nu söker han jobb i Doha för att i framtiden kunna finansiera sin nu sjuåriga dotters friidrottsträning: ”Hon är snabbast i sin klass”. Men frun och dottern är kvar i Bangladesh. Momin har inte sett dem sedan september.

Men jobbletandet går trögt – så trögt att han till och med gav Disco sitt CV – och just nu kör han svarttaxi. Momin hyr ett rum tillsammans två personer han inte känner. De betalar motsvarande 3000 kronor i månaden per skaft för detta.

Momin håller ändå humöret uppe och är ärligt talat en jävel på att köra taxi. Han vore en klockren värvning för Taxi Stockholm. På honom själv låter det som han kan tänka sig att göra flytten.

Så länge han inte blir blåst igen och mot en hyfsad sign on, förstås.