Skrev en artikel tidigare i veckan om flygplatsen på Färöarna då jag hade hört att väldigt få bolag flyger hit. Bland annat krävs specialutbildade piloter.

Henrik Rydström, som var här med Kalmar FF 2010, twittrade bland annat om ”platsen som Gud glömde”. Jag ringde upp Rydström:
– Det var inte skitkul. Jag är inte superförtjust i att flyga och det kändes väldigt okontrollerat på något sätt. Det var inte så att man kände att ”hit återvänder jag gärna” när man kom hem. Inte nog med att man ska spela mot ett galet ö-folk, man ska överleva också. Jag hade hellre tagit båten, sa mittfältaren.

Så visst tänkte vi på det när vi slog oss ner i sätena på Atlantic Airways flight RC459. Jag höll till och med på att missa planet eftersom jag tappade bort min biljett men det är en annan historia (den låg i vänster jeansficka och det är också en annan historia).

Efter att vi lyft myntades snabbt begreppet att göra en ”Jane Björck”. SVT-profilen tappade sin mobiltelefon på golvet exakt när planet lyfte, nallen susade iväg bakåt under alla säten. Det tog ett tag innan den kom tillrätta.

I alla fall.

Simon Bank var antingen flygrädd eller deprimerad (möjligen både och), vinkade till sig flygvärdinnan och beställde ”en vodka med is och en vatten” varpå flygvärdinnan kom tillbaka med en Screwdriver och en Baileys.

Bank skakade på huvudet och upprepade beställningen – ”en vodka med is och ett glas vatten bredvid”, och denna gång kom flygvärdinnan tillbaka med en vodka med is, ett glas vatten – och ett glas apelsinjuice.

(Om ni är sugna på Screwdriver och Baileys nästa gång ni är på krogen, säg bara att ni ska ha en ”Bank”).

Efter en timme eller två närmade vi oss Vágar där vi damp ner lugnt och fint. Jag vet inte om Henrik Rydström flög luftballong hit men någon större anledning till oro fanns det alltså inte.

Under dagen har vi promenerat runt i Torshavn där det blåser och regnar men inte är särskilt kallt. Vi har handlat vykort och köpt vantar av fårull, stickade av stadens förtidspensionärer.

I bokhandeln noterade vi att den här självbiografin var framskjutet placerad…

…tyvärr gick Nobelpriset i litteratur till Mo Yan den här gången.

Folk här i Torshavn verkar vara som folk är mest, glada och trevliga. Levnadsstandarden förefaller hög, åtminstone i de centrala delarna även om vi såg en lodis som mr Flinch tyckte såg ut som en lodis han sett i Årsta en gång.

Städerskan på vårt hotell berättade att hon tjänar 14 000 danska kronor i månaden men att 45 procent går bort i skatt (hon har två jobb för att klara sig). Fiskarna tjänar betydligt mer men betalar mindre i skatt vilket tydligen är en het politisk diskussion. En latte på cafét vi besökte gick på 40 danska. Husen i Torshavn kan kosta upp till 2,5 miljoner danska kronor, de billigare går för runt miljonen. Att hyra en lägenhet (finns inte så många) eller del i ett hus kostar 2000-5000 danska i månaden.

Utbildningsmöjligheterna är få, många unga vuxna flyttar till Danmark eller vidare ut i världen. Sedan återvänder de på ålderns höst och slår sig till ro med ett par får. Typ.

Landslaget tränar på konstgräset vid 17-snåret svensk tid, det blir till att krypa ner i fårullsvantarna och knalla bortåt. Staden är inte större än att det är gångavstånd till det mesta. I morgon siktar vi på att även köpa oss var sitt fårskinn så vi kommer välklädda till matchen.