Att jag måste ge bort min basker till Bojan Djordjic tycks de flesta ha noterat att döma av reaktionerna på sociala medier (var är alla dessa BP-supportrar när laget spelar?).

Men det är bara kul, #skickabaskern, intresse byggs av profiler, det bjuder
jag gärna på.

´
…enorm humor med kommentarer som verkar tror att jag är ledsen på riktigt och inte ska ge Bojan baskern. Jag är förstås bara glad åt uppmärksamheten för mig själv, för Bojan, för BP och för allsvenskan. Så fortsätt gärna att engagera er i frågan.

Men hur gick mitt allsvenska tips i övrigt?

Nja, inget vidare det heller.

Så här tippade jag (den rätta placeringen inom parantes).

1. BK Häcken (10)

2. IFK Göteborg (3)

3. Malmö FF (1)

4. IF Elfsborg (6)

5. Helsingborg IF (5)

6. AIK (2)

KOMMENTAR: Jag hade fem av sex lag i toppsegmentet i mitt tips. Häcken en klar blindgångare som jag får tugga i mig. Å andra sidan är Hisingslaget årets största besvikelse.

7. IFK Norrköping (9)

8. Djurgårdens IF (7)

9. Kalmar FF (4)

10. Gefle IF (12)

11. Åtvidabergs FF (8)

12. Östers IF (15)

KOMMENTAR: Jag får in fyra av sex lag i mittensegmentet – det är nästan helt godkänt.

13. Halmstads BK (14)

14. Mjällby AIF (11)

15. Syrianska FC (16)

16. IF Brommapojkarna (13)

KOMMENTAR: Bottenlagen är hyfsat tippade enligt segmentsteorin men placeringen blev tyvärr lite tokig.

Det här med tips är intressant. Ju mer noggrant jag följt allsvenskan, desto mer galet har jag hamnat i tipsen. Jag hade bättre tips inför 2009, -10 och -11 då jag jobbade mycket mer med webb tv (Laul Calling) än vad jag har haft inför 2012 och 2013 då jag har följt allsvenskan extremt noga, sett hundratals matcher varje säsong.

Vad kan det bero på?

Att jobba med en guldmatch är alltid ett kaos. Den här gången var det stormvarning redan på förhand.

Simone märkte vi dock inte mycket av, däremot när MFF-supportrarna stormade in på planen 30 sekunder från slutet – de trodde att domaren Jonas Eriksson hade blåst för full tid – då tänkte jag: Herregud, nu blir det mer kaos än någonsin.

Strikt enligt regelboken kunde ju Eriksson brutit matchen där med resultatet att Disciplinnämnden sedan dömt 3-0 till Elfsborg. Men supportrarna lommade tillbaka och ställde sig längs sidlinjen, matchen blåstes igång igen för att blåsas av direkt. Därmed kan inte resultatet påverkas i efterhand.

Malmö får förstås räkna med en hel del böter, planstormningar innebär alltid böter även om de går lugnt till.

Det kändes lugnt på Borås Arena i går, polisen gjorde det de skulle gjort under cupfinalen på Friends, de bildade kedja vid mittlinjen och även om det var en del gruff i frontlinjen gick det aldrig överstyr.

Några vettiga intervjuer efteråt blir det sällan tal om. Det handlar om att samla på sig minnesvärda citat.

Guldtränaren Rikard XVII Norling fick frågan om han är lycklig nu?
– Jag är lycklig. Jag måste bara få kontakt med min familj så inte något träd har blåst ner på dem. Är de okej, då är jag också lycklig.

Norling stannar i MFF över 2014, det bekräftade ordföranden Håkan Jeppsson när jag vinkade ut honom till intervjuområdet:
Tränar Rikard Norling Malmö 2014?
– Han är inte uppsagd och han har inte sagt upp sig, det är mest något som levt i medierna, så det hoppas jag.
Jo men du säger att du ”hoppas” i stället för att ge oss klara besked hur det blir?
– Slaveriet är avskaffat och Rikard är en attraktiv tränare – men vi vill att Rikard ska vara kvar, sa Jeppsson.

…det är väl andra året i rad som Expressen/Kvällsposten under hösten slår fast att Norling ska kickas för att sedan tvingas backa. Men det kanske har hänt saker i kulisserna som jag inte känner till.

Magnus Eriksson, poängkungen, hyllade ledningen när han fick beskedet om att Norling stannar:
– Är det så? Då är ingen lyckligare än vi spelare. Jag tror allihopa är sjukt nöja med Rikard. Han är en av de fina anledningar till att vi står här med ”Lennart” i vår hand. Det var det absolut bästa ledningen kunde göra.
– Rikard är den bästa tränare jag har haft, och förmodligen den bästa jag kommer att ha inom svensk fotboll.
Varför?
– Han får ihop oss unga på ett sätt som jag tror är väldigt svårt. Vi är runt 22-23 år. Att få ihop den gruppen till SM-guld jämfört med trupper som har väldigt mycket mer rutin, det är fantastiskt.

Jiloan Hamad, han försvinner däremot till tyska Hoffenheim, lyfte fram AIK-matchen borta (1-0) som det ögonblick han kände att ”Vi kan gå hela vägen i år”:
– AIK borta var en grismatch, vår sämsta match i år, ändå vann vi. Det är de grejerna som gör det, sa lagkaptenen.

På Friends var det ”Jille” själv som klev fram med ett mål på tilläggstid – i går levererade framför allt Guillermo Molins, Filip Helander och Ricardinho.

Det unika med 2013 års svenska mästare är ytterbackarna. I Miiko Albornoz och Ricardinho har MFF något inget annat lag har – möjligheten att bygga anfall efter anfall genom spelskickliga ytterbackar. Inget annat lag är i närheten. Ricardinhos genomskärande uppspel på Borås Arena i går var L L L L L.

Ändå finns en hel del att göra i truppen. Beroende på vilken position ”Gische” Molins ska spela på nästa säsong behövs antingen en löpstark forward eller en vass ytter. Under alla omständigheter behöver det centrala mittfältet förstärkas. Om jag varit i sportchefen Per Ågrens kostym hade jag gjort allt för att köpa loss IFK Norrköpings Andreas Johansson. Och jag hade tittat noggrant på Gefles anfallare Jakob Orlov.

2013 är MFF allsvenskans bästa lag – med ganska enkla medel kan de bli ännu bättre 2014.

Under tiden återstår bara att gratulera till ett välförtjänt SM-guld, Malmö FF:s sjuttonde i ordningen, Rikard XVII Norlings första.

Det kommer att bli fler.

Redan 2005 granskade jag tillsammans med tidningen Ilta Sanomat en spelhärva i Finland. 
Den visade sig ha kopplingar till Sverige, och enligt mina uppgifter förekom uppgjorda matcher i superettan redan då.
Det dröjde åtta år innan Svenska Fotbollförbundet och Riksidrottsförbundet överhuvudtaget reagerade.

För en knapp månad sedan presenterades nämligen juristen och före detta fotbollsspelaren Johan Claesson som RF:s samordnare i kampen mot spelfusket.

– Att manipulera idrottsresultat, så kallad matchfixing, har förekommit länge. Men problemet har de senaste åren blivit större, skrev generalsekreteraren Birgitta Ljung i pressmeddelandet.

Jo tack.

2005 rapporterade vi om finska fotbollslaget Allianssi som blivit köpt av en kinesisk affärsman som anställde en belgisk tränare som bytte ut halva laget varpå Allianssi fick stryk med 8-0 i första ligamatchen.

Spelskandalen var ett faktum.

Den kinesiske affärsmannen hade haft hjälp av en svensk fotbollsagent som i sin tur kontaktat en allsvensk tränare som föreslagit just Allianssi som en klubb som var till salu.

Den allvarliga svenskkopplingen skulle visa sig först några dagar senare.

Pengarna spelarna mutades med kom från en före detta spelbutiksägare och hans kompanjon, bosatta i Stockholmsområdet, men som plötsligt var spårlöst försvunna. De två männen, 35-40 år gamla med rötterna i forna Jugoslavien, hade enligt mina uppgifter även riggat matcher i superettan men bevis saknades.

Åtta år senare finns misstankar som – om de kan bevisas – skulle betyda den största spelskandalen i svensk fotbollshistoria: Nämligen två uppgjorda matcher i superettan.

Internt i spelbranschen sägs det inte råda några tvivel om att Falkenberg-Landskrona Bois 4-0 (0-0) var riggad. Två Bois-spelare har stängts av men hävdar sin oskuld.

Enligt RF-samordnaren Johan Claesson är det komplicerade utredningar som väntar:

– Det är svårt att veta om en spelare presterar sämre för att han är hängig och sjuk, eller för att han faktiskt är med och riggar matchen, sa Claesson i P1-morgon.

Totalt utreds fyra fotbollsmatcher av polisen men det lär bli betydligt fler fruktar SvFF:s omvärldsbevakare Jonas Nystedt:

 – Det här kommer att växa. Vi ska inte tro att vi är befriade. Det förekommer hos oss precis som hos alla andra. Om det har kommit till superettan, så har det nått högt upp i divisionerna.

Jag har svårt att tro att fotbollspamparna egentligen vill tala öppet om situationen. Det gör de bara om den är ytterst allvarlig, om de tvingas till det.

I många år har tystnadskulturen varit utbredd och kompakt när vi journalister närmat oss ämnet.

Inte bara elitfotbollens trovärdighet står på spel, det handlar även kom stora pengar.

Svenska Spel pumpar in 110 miljoner kronor årligen i svensk fotboll för att stänga andra spelbolag ute från samarbeten. Tillsammans måste partnerna vara transparenta och avsätta resurser för att så långt det är möjligt komma tillrätta med det här hotet mot svensk fotboll. Inte sopa det under mattan, fans och medlemmar måste kunna lita på att de idrottsliga värdena skyddas, att alla lag alltid gör allt för att vinna. Bilden av en korrupt ligafotboll vore förödande på alla sätt.

Att SvFF 2013 inte ens har ett tillräckligt tydligt regelverk kring olika scenarion rörande involverade spelare/klubbar visar hur mycket fotbollen har att göra för att lyckas försvara den trovärdighet som raseras för varje nytt fall som avslöjas.

Som vanligt när jag satt i min bil i dag så lyssnade jag på P1. Jag älskar P1, det beror kanske på att jag börjar bli gammal. Eller på att jag egentligen skulle vilja vara lastbilschaufför. Jag vet inte riktigt.

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri pratade om kulturjournalistik men hon kunde lika gärna pratat om nyhets- eller sportjournalistik.

Hon pratade om mediehusens jakt på Facebook-delningar och annat socialt kvitter. Det som sprids mest och bäst är det enkla tyckandet, inte kunskapen:

– Vi ska inte eftersträva att göra världen mindre komplicerad, tvärtom.
– För om vi blir alltför desperata i den jakten och framhäver hårdvinklade, personliga, klickvänliga krönikor som det viktigaste vi har att erbjuda – då kommer vi sakta men säkert att underminera vår egen ställning.

Jag förstår vad hon menar. Vi lever i en tid där det uppmuntras ovanifrån och ses som en kvalitetsstämpel med många delningar på Facebook, många klick.

Ett konkret exempel: Senast jag fick beröm för något var när jag på uppmaning tyckte till om ”Idol-Kevin” och en flyttad superettanmatch. Jag skrev krönikan på en kvart på pressläktaren inför en allsvensk match. Den var mest läst på sportsajten ett tag och fick en helvetes massa ”delningar”.

Texten om den allsvenska matchen ett halvt dygn senare? Den var ambitiöst författad, med kommentarer från tränare, spelare och ledare, skriven av en journalist på plats med tolv års erfarenhet av att bevaka allsvenskan. Mig veterligen har den aldrig lästs av någon chef. Den fick inte värst många ”delningar” heller.

Jag befinner mig alltså mitt i en sådan konflikt som Rakel Chukri beskriver. Och jag inser att jag kommer att förlora den.

Hur hamnade vi här?

När jag började på Sportbladet fanns bara papperstidningen. Det var en enkel tid där en nyhet hade ett värde, där en krönika skulle vara genomtänkt och noggrant skriven.

Sedan kom nätet. Gradvis flyttades nyheterna från papper till nät där de snart blev allmängods. I dag finns inte längre något större värde – varken för de enskilda journalisterna eller mediehusen – att dra fram nyheter. De hamnar blixtsnabbt på alla andra sajter också.

Någonstans en tråkig men ändå logisk och acceptabel utveckling. Nätet är ett passande forum för det snabba, för nyhetsförmedlingen.

Vad som nu håller på att hända – och som Chukri träffande beskriver – är ungefär samma sak fast med krönikor, betraktelser, analyser.

Från en uttalad tanke om att papperstidningen skulle fungera som en plattform för den mer genomtänkta matchanalysen (om vi håller oss till sport då) har det helt förändrats bara under 2013.

I dag är kravet ovanifrån att krönikan helst ska levereras till nätet på slutsignal (det har till och med framförts önskemål om halvtidskrönikor).

De eftertänksamma ska vara levererat strax innan skribenten har hunnit börja tänka efter.

Ungefär så här kan en SMS-konversation se ut mellan mig och någon överordnad:
När kan du lämna i kväll?
– Ju tidigare, desto sämre.
Men fler som läser!
– Fler som klagar och tycker det är dåligt.
Desto fler kommentarer!

…ungefär så.

När jag i går av tidsskäl inte hann från Göteborg till Friends (vilket delvis hängde ihop med att de inte har lyckats skaka fram en pressparkering ännu, ska det vara så svårt?) så betraktas inte det som något större problem ovanifrån utan snarare som en fördel – det innebär nämligen att krönikan lämnas snabbare. Framför TV:n finns ingen presskonferens att besöka, ingen att ställa frågorna till. Ungefär så som den internationella klubblagsfotbollen bevakas från många svenska redaktioner.

Direktivet ovanifrån är att det är viktigare att krönikan kommer tätt på matchslutet än att jag och andra hinner lyssna vad som sägs på presskonferensen efteråt, på vad spelarna tycker för att sedan sätta sig ner och foga ihop delarna och därmed utnyttja det mervärde man kan ge läsaren utifrån att vara på plats, nära händelsen.

När jag läser intervjun med idrottsforskaren Torbjörn Andersson i Göteborgs-Posten inser jag hur allt hänger ihop.

Andersson beskriver TV:s och kvällstidningarnas bevakning av den internationella klubblagsfotbollen som ”grotesk”.
– Sedan tv-kanalerna släpptes fria och började kommersialisera på utländska ligor har det nästan pågått en hjärntvätt – nu ska man gilla de här klubbarna. Detaljerade reportage om turkiska lag hade varit bisarrt för några år sedan, säger han och fortsätter:

– Fotboll går ut på att skapa gemenskap. Att sitta i Göteborg och påstå att man håller på Arsenal är en konstruktion. Är man IFK-supporter har man ett mer kvalitativt vardags­liv – man kan följa laget från läktaren, delta i tifon och besöka träningar.

Närhet blir mindre och mindre intressant. Verkligheten finns inte där ute längre, den finns på nätet. Och snabbt ska det gå.

Ni vet väl vad Zhou Enlai, Maos närmaste man, svarade när en fransk journalist ville veta vad den franska revolutionen haft för betydelse för världen, med nästan 200 års distans?
– Det är alldeles för tidigt att svara på.

I dag hade han avkrävts en snabb analys innan första huvudet föll på Bastiljen.

Det kom ”bara” drygt 9000 åskådare – nästan 3000 färre än hemmasnittet – för att se Blåvitt spela 0-0 mot bottenlaget Öster.
Hade Göteborg redan gett upp det?
Låt mig återkomma till det.
Låt mig börja där allt måste sluta.
Med Malmö FF som svenska mästare 2013.

Att Malmö FF kommer att vinna allsvenskan är den här höstens sämst bevarade hemlighet. Det börjar bli läge att analysera varför.

MFF har något ingen av toppkonkurrenterna är i närheten av, nämligen två väldigt spelskickliga ytterbackar. Inget annat lag kan öppna motståndaren som Malmö gör från kanterna. Ricardinho och framför allt Miiko Albornoz har tveklöst maskerat lagets enda svaghet, det centrala mittfältet.

Allsvenskan brukar vinnas av det 4-4-2-lag med bäst innermittfält, Malmö bryter det fleråriga segerkonceptet och jämfört med övriga lag är i stället ytterbackarna den största konkurrensfördelen.

Jiloan Hamad är den enskilt viktigaste spelaren, Filip Helander det stora löftet och Pontus Jansson den betydelsefulla kulturbäraren.

När den sportsliga ledningen – som förstås ska creddas för årets bästa värvning till allsvenskan i Magnus Eriksson – sålde Tokelo Rantie menade många att MFF också sålde guldet.

Då svarade tränaren Rikard Norling för sitt eget stora bidrag till sin första titel: En konsekvent och tålmodig satsning på hemvändaren och yttermittfältaren Guillermo Molins som forward.

När det haltade i början satte han Molins i skolbänken som med hjälp av rörliga bilder påmindes hur en anfallare ska agera i spelet utan boll.

Med boll behöver Molins inga instruktioner och han gjorde båda målen i 2-1-segern mot Brommapojkarna. Inför nästan dubbelt så många åskådare som på Gamla Ullevi (17 500). Det är värt att påpeka en dags som denna.

Mer då?

Det finns naturligtvis massor men vi ska ju ha något att skriva om när guldet säkras på riktigt också.

Så vad hände egentligen i Göteborg?

Jag skulle beskriva det så här.

IFK Göteborg har tagit en poäng de tre senaste matcherna:

* Borta mot Kalmar orkade de inte.

* Borta mot Djurgården hade de gett upp det.

* Hemma mot Öster fanns inte kvaliteten.

Utan skadade Tobias Hysén – allsvenskans bästa forward – valde Mikael Stahre att starta med Robin Söder och Sam Larsson på topp. Två lättviktare vars naturliga instinkt är att möta i stället för att gå iväg.

Det var så matchbilden såg ut.

Den alltjämt briljante Pontus Farnerud (till vänster) hittade fötterna på antingen Larsson eller Söder, tanken var ett tillbakaspel på centralt mittfält och sedan söka Lars Vibe bakom Östers vänsterback Patrik Bojent. Men så många moment klarade Blåvitt sällan att utföra i följd.

Det blev en ganska bekväm försvarsmatch för bortalaget som dessutom hade packat mittfältet med tre centrala spelare där Johan Persson ofta blev över och kunde hantera andrabollsspelet.

Det dröjde till 56:e minuten innan Göteborg hotade bakom Östers backlinje första gången: Mattias Bjärsmyr sökte Robin Söder som var en tåspets för sen.

Tränare Stahre coachade vildare än Camacho från sidlinjen, rök ihop med fjärdedomaren när denne inte vinklade upp bredsidan på en förlupen boll men det var inte viljan som saknades på planen – så upplevde i alla fall inte jag det – utan kunnandet mot en klokt försvarande motståndare som vågade anfalla trots bortaplan (Pablo Pinones-Arces ribbtouch i tredje minuten var nog matchens farligaste chans).

Stahre provade det mesta: Snabbe Vibe flyttades upp på topp i andra halvlek men han blev hängande i ett ingenmansland. När Hannes Stiller byttes in med signalen ”nu lyfter vi långt” tvingades en sargad Farnerud kliva av samtidigt. Med en felfotad ytterback till vänster och en mindre spelskicklig till höger hade Blåvitt till och med problem att serva upp bollen mot straffområdet.

Någonstans är det där IFK Göteborg måste börja inför nästa säsong: Om spelarna nu har ledsnat på ”brottarfotbollen” så behövs antingen ett mer kreativt innermittfält – eller mer spelskickliga ytterbackar.

Mikael Dyrestam till höger och Ludwig Augustinsson till vänster hade gett ett annat Göteborg redan i år men Dyrestam tycks lämna i vinter och hur den stora talangen Augustinsson har påverkats av en hel skadesäsong återstår att se.

Om Martin Smedberg-Dalence, som väntas bli klar inom kort, kan tillföra den saknade kvaliteten på högerbacksplatsen står också skrivet i stjärnorna.

Det var ändå nära ett segermål på slutet.

Philip Haglund – som inte fick nicka på grund av hjärnskakningen men ändå hade vunnit fem nickdueller redan efter fem minuter – höll på att stöta bollen i mål med axeln. Stiller höll sig framme vid en tilltrasslad situation och förre Öster-spelaren Darijan Bojanic fick chansen på en frispark från straffområdeslinjen:

– Det var bra att Darijan drog den i muren där, sa Öster-tränaren Andreas Thomsson med ett snett leende på presskonferensen.

Bortapoängen kan bli väldigt viktig för Öster. Nykomlingen når förmodligen inte upp till fast mark men poängen kan hjälpa till att hålla undan för Halmstad och därmed en ny chans att rädda kontraktet via kvalspel.

Årets säsong är förstås långt ifrån över även för Blåvitt. Om AIK vinner mot IFK Norrköping i kväll är de en poäng före. Då räcker det inte ens att Göteborg går rent sista två matcherna för att vara säkra på stora silvret. Däremot skulle det garantera den tredje och så viktiga Europaplatsen.

Det dröjde många år som spelare och journalist innan jag kom på vem jag egentligen ville vara:
Henrik Rydström.

Hur kom jag på det?

Jag gjorde ett experiment, jag gick tillbaka och tittade på mina intervjusvar när jag spelade i Jonsereds IF och Ljungskile SK.

Usch vad tråkig jag var.

En riktig mupp.

Till exempel hur jag såg på klubbytet mellan JIF och LSK efter endast fem inhopp den första säsongen?

– Även om jag inte riktigt tagit en plats i startelvan är jag nöjd med de insatser jag har gjort på planen, sa fotbollsspelaren Robert Laul.

Ursäkta?

Jag skulle förstås utnyttjat intervjutillfällena att bygga Ljungskile. Snackat om den unika anda som finns där, att det tar ett tag att komma in i tänket, beskrivit att du kommer inte från division två och petar en Wålemark hur fan som helst (då får du i alla fall kosta mer än 50 000 kronor).

Nä, allt det här som Henrik Rydström har gjort så effektivt i Kalmar insåg jag först efter ett par år som sportjournalist. Då hade jag slutat med elitfotbollen.

Allsvenskan är ingenting utan lagen, lagen är inte mycket utan publiken, publiken behöver kulturbärare för att slippa dra det lasset själva.

Henrik Rydström har inte bara byggt Kalmar, han har byggt hela allsvenskan. Han är förmodligen den enskilt viktigaste spelaren i den moderna allsvenska fotbollshistorien (från 2000 och framåt).

Som mittfältare är han endast medelgod: Aldrig bättre än tre plus, aldrig sämre än tre plus. Vilket förstås inte är så illa.

Men Rydström har förmågan att formulera sig, och han insåg tidigt betydelsen av att göra det. När saker händer och medierna ringer är det Rydström som svarar. Därmed formas bilden av allsvenskan utifrån hans tankar och funderingar. Henrik Rydström är spelarperspektivet i det myller av åsikter som annars domineras av fans och pampar, tränare och tyckare.

Jag funderade ett tag på ranka de mest betydelsefulla människorna i allsvenskans historia men gav upp. Vi får resonera kring det i stället.

Allsvenskan startade 1896 under namnet ”svenska mästerskapen i fotboll” med Clarence von Rosen som ordförande (eller vin Rosé som stavningshälpen föreslog). Trots det naziskopplade förflutna bör vi väl ha med honom i diskussionen.

Vi har Erik Börjesson, det tidiga 1900-talets Zlatan, som lockades av Liverpool men höll sig till IFK Göteborg och Öis.

Vi har Blåvitts ”Svarte-Filip” Johansson som vann skytteligan på 39 mål i den första allsvenskan 1924/25, ett rekord som står sig än i dag.

Vi har Karl-Alfred Jakobsson, Gaisaren som vann skytteligan tre säsonger i rad på 1950-talet.

Sven Jonasson, Elfsborgs störste innan tacosen introducerades i Borås, som spelade 334 matcher på raken mellan krigen.

Kalle Svensson som blev ”Rio-Kalle” med hela svenska folket men trots insatserna i landslaget förblev Helsingborg och allsvenskan troget.

Vi har Örebros Orvar Bergmark som spelade blågult i både fotboll och bandy, vi har Gösta ”Knivsta” Sandberg eller ”Mr Djurgården” som han också kallades. Och Hammarbys Kenta Ohlsson som var som bäst när Bajen-fansen tog sången till den svenska fotbollsläktarna.
Varför spelar du i röda skor, Kenta?
– För att publiken ska se dribblingarna bättre.

Vi har Malmö FF:s 1970-tal med Eric ”Hövdingen” Persson, Bosse Larsson och Bob Houghton, IFK Göteborgs -80-tal med Anders Bernmar, Torbjörn Nilsson och Sven-Göran Eriksson, Blåvitts -90-tal med Gunnar Larsson, Thomas Ravelli och Roger Gustafsson, Djurgårdens -00-tal med Bosse Lundquist, Stefan Rehn och Zoran Lukic.

Vi har så klart Anders Svensson som visat att du kan bli Sveriges mesta landslagsspelare även om du harvat i allsvenskan sedan 2006, Daniel Tjernström som vunnit fansens hjärtan i Sveriges största klubb genom att vara just det AIK inte brukar vara.

Har jag glömt några? Ja, Bo Börjesson, IFK Sundsvall, Stig Svensson, Öster, och ”Åby” Ericson, Norrköping och säkert ett gäng till. Som Gais Samir Bakaou, en av de tidiga utlandsvärvningarna (även om engelsmannen Ronnie Powell var först 1974). Och vi ska förstås ha med Blåvitt-bögen Reine Feldt postumt.

Henrik Rydström släppte nyheten att han slutar via sin blogg (så klart) och när jag läste motiveringen – han vill kunna välja, han vill inte avsluta efter att ha suttit på bänken – tänkte jag på Torbjörn Nilsson. En av Europas bästa forwards slutade tvärt 1986, 32 år ung.

– Nästan samma sak med mig. Jag var inte nära att hamna på bänken men jag ville sluta när jag var som bäst. Det är så tråkigt att spela och känna: ”Detta kunde jag förra året men inte nu”, säger ”Totte” i dag.

Det har gått fint för Torbjörn efteråt, det kommer att gå utmärkt för Henrik Rydström också. Låt oss ändå hedra hans minne under tiden.

Eller skit i det förresten, det kommer han att göra så bra egen hand.

Farsan och jag har sökt svaret på var den svenska fotbollens vagga finns. Här är vår något långrandiga slutsats:

Jonsered – en brittisk ö i Sverige

År 1831 inköptes godset Jonsered – i dag ett bruksamhälle en mil öster om Göteborg med ett par tusen invånare – av kommerserådet Olof Wijk. Denne innehade dock inte godset mer än två år, redan 1833 sålde han det vidare till sin svåger, William Gibson, som tillsammans med sin svåger och kompanjon Alexander Keiller tog över. Redan samma år anlades en segel- och tältduksfabrik vid ån nedanför Manered. Efterhand uppstod fler grenar av textilindustriell framställning.

De båda skottarna hade förmodligen inga problem med att få folk till sin fabrik då skiftesomvälvningen just pågick för fullt i socknen. De upprörda känslor som detta förde med sig måste ha gynnat de båda fabrikörerna då det ”blev folk över” efter skiftena som genomfördes – som tvingade folk att ta vilka jobb som helst för att kunna överleva.

Jonsereds fabriker utvecklades godartat år efter år. Och redan efter ett tiotal år var det ett företag av betydande storlek. William Gibson bodde kvar inne i staden men för att underlätta kontakterna lät han anlägga en telegraflinje mellan Göteborg och Jonsered år 1853. År 1856 drogs Sveriges första stambana från Göteborg till Jonsered. Först senare blev Stockholm den andra änden längs denna järnväg. Fabriksklockan av brons vid Jonsereds Fabriker – numera på Jonseredshemmet – påstås i en källa härröra från hans skepp, briggen L´Industrie.

Jonsered blev snart (kommunen) Partilles största arbetsgivare i takt med att fabriken växte. Samhället byggdes upp efter brittiska förebilder och Gibson och hans söner visste att utnyttja den folkökning som bygden upplevde under 1800-talet. De flesta fick jobb på ”bruket”. Samtidigt var de socialt medvetna. De startade skolundervisning i Jonsered redan 1839, tre år före den allmänna skolstarten i Sverige. År 1860 byggde de skolan som ännu existerar i Jonsered, väl värd ett påseende också denna. Samma år var Gibsons kyrka färdig för invigning. År 1868 står ”Herrgården” klar, här bosätter sig Gibsons son som disponent. För att motverka emigrationen till Amerika, upplåter Gibsönerna ett koloniområde dit arbetarna kunde gå efter jobbet – så de inte tänkte på att flytta till Amerika. Naturligtvis kom detta, Sveriges första koloniområde, att hetta Amerika (fast vi kallar det för ”Potäte-Amerika”…).

Fotbollen utvecklas

Så kallad ”spontanfotboll” hade praktiserats på de brittiska öarna sedan medeltiden, och på andra håll i världen. Den fotboll som praktiserades i England och Frankrike under medeltiden hade väldigt lite regler och följaktligen lite gemensamt med dagens fotboll. Det fanns inga bestämmelser på hur många spelare som skulle finnas i respektive lag. Det vanligaste var att man i en by eller stad samlade ihop deltagare i två lag, totalt kunde antalet deltagare uppgå till hundratals personer, även möten mellan två byar eller städer var vanligt förekommande. Målburar förekom vanligtvis inte. Istället handlade det om att försöka driva bollen från punkt A till B som kunde vara flera kilometer från varandra. Spelet var brutalt och svåra skador förekom ofta. Det var inte ovanligt att spelet urartade i rena slagsmål, vilket gav fotbollen dåligt anseende hos myndigheterna. På 1500-talet hade fotbollsspelet även börjat utövas på de stora universiteten som t.ex Oxford och Cambridge.

Men i början av 1700-talet dog intresset ut på de brittiska öarna. Under 1800-talet blev detta spel åter populärt på just de brittiska öarna. Befolkningstillväxt och nya sätt att bo i städer och större samhällen drev fram olika fritidssysselsättningar, och idrotten kom då väl till pass. Spelet ansågs nyttigt då det ansågs härda pojkar till riktiga gentlemen. Under denna tid var fotboll en blandning av dagens fotboll och rugby. Spontanfotbollen frodades på gator och torg, på ängar och gärden. Spelet varierade från ort till ort. Beskrivningar finns om hur kvartersgrabbar mötte andra kvartersgrabbar i mer eller mindre fri kamp om bollen från ände till ände utefter en gata. Antalet spelare var obestämt eller bestämt av gängen, och bollen skulle drivas med varierande medel till motståndargängets kvartersände. Dessa aktiviteter spred sig även uppåt i samhällshierarkin och unga studenter började praktisera liknande sportliga aktiviteter vid skolor och högre lärosäten. Den allmänna skolgången gynnade tillväxten av aktiviteter som barnen kunde syssla med under rasterna mellan lektionerna. Detta drev på skapandet av olika sportgrenar och fritidsaktiviteter i Storbritannien under 1820-1830-talen.

Vid privata internatskolor runt om i Storbritannien växte intresset för sporten med boll allteftersom, och flera av dessa skolor kom år 1848 överens om vissa regler. Vid internatskolorna bildades fotbollsklubbar, den första i staden Sheffield år 1855. Därefter kom nya regler och fler fotbollsklubbar bildades, och det engelska ligaspelet i fotboll kom igång under 1860-talet. Fotboll växte sig allt större och blev allt populärare. 1863 bildades Englands fotbollsförbund – Football Association. Men en splittring uppstod omgående och 1871 bildades Rugby Union. Orsaken till att rugbyn och fotbollen gick skilda vägar var att man inte kunde enas om vilka regler som skulle gälla. Olika internatskolor tillämpade olika regler där en del skolor med starkaste fästet i Cambridge ansåg att det skulle vara förbjudet att använda händer och armar. Den andra inriktningen som hade sitt starkaste fäste i Rugby School, skolan som gav namn till spelet, menade att man inte bara skulle få använda händerna, man skulle även kunna bära den och en oval boll skulle användas. När FA grundades, var målet att skapa ett gemensamt regelverk som tillfredsställde båda parter men det var omöjligt att enas.

När brytningen mellan sporterna genomförts, satsade FA stort för att popularisera spelet, en satsning som skulle visa sig mycket lyckosam. År 1871 startade engelska cupen och sedan dess har sporten rullat på. En benämning för fotboll i England är ”Association football” efter fotbollsförbundet. Benämningen ”Association football” uppkom för att skilja fotbollen från rugbyn där rugbyns anhängare menade att deras spel var den ”äkta” fotbollen. I nutid är benämningen ”Association football” ovanlig i England, vanligtvis kallas spelet helt enkelt bara ”football”. År 1872 spelades den första landskampen, mellan Skottland och England, i Partick, Glasgow, Skottland, slutresultat var 0-0.

…och ”football” hittar till Västsverige…

I Sverige, och först då i Göteborg med omnejd, praktiserades också en slags spontanfotboll från 1800-talets mitt och framöver. Skotska och engelska influenser spreds via handeln med Västsverige och de hitflyttade yrkeskunniga arbetarna från Skottland och England. Släkten Gibson, som ägde Jonsereds fabrik, fanns på båda sidorna av havet med sina handels- och rederirörelser, och även andra skotska släkter av betydelse för kontaktutbytet etablerade sig i Göteborgsområdet. Invandringen av de skotska kärnarbetarna, som behövdes för den västsvenska textilindustrin i Göteborg och Jonsered, gav impulser till spontanfotbollen och senare till fotboll i mera reglerad form.

Under loppet av 1800-talet fördes skottar och engelsmän hit för att lära upp sockenborna i fabriksarbetets ädla konst. Fotbollen hade under 1860-talet börjat ta form i Storbritannien och börjat få egna allomfattande regler, om än med lokala varianter runt om i England och Skottland. Dessa brittiska fabriksarbetare skulle lära upp de tröga Jonseredsbönderna och borna i ett då modernt arbetssätt i maskindrivna fabriker. På fritiden sysslade dessa britter med olika sporter, bland annat det som snart skulle bli fotbollen. De så att säga förde med sig ”böllen” hit, och mot slutet av 1800-talet var Jonsered en del av den svenska fotbollens vagga.

På så sätt var en del Jonseredsgrabbar väl insatta i spelet med boll, de brittiska arbetarna gav sig av hem igen, men andra stannade kvar och gifte sig. De gav brittiska gener till nya årgångar av Jonseredsbor som föddes under 1860-1880-talen. Kanske detta på ett biologiskt sätt höll liv i fotbollskunniga gener i just Jonsered? Tja, vem vet?

Under 1850-1860-talen handlade det ofta om spontanfotboll i Jonsered, varianter av rugby och fotboll spelades mellan grupper av främst ynglingar i tonåren. Skolpojkar och de yngre arbetarna spelade på den tiden efter skolans respektive arbetets slut till dess att mörkret sänkte sig över samhället. De som kom till ängen eller gatan och senare till planen på skolgården delade in sig i lag och kunde spela i timmar. Lagen från Jonsered kom också att möta lag utifrån, och sådana matcher förekom innan sekelskiftet 1900, redan innan någon separat fotbollsklubb bildats i Jonsered. Men under 1870-talet började man ta efter de regler som fanns i främst Storbritannien och fotbollen kom att konkurrera ut rugbyn i både Jonsered och resten av Sverige de kommande decennierna.

Fotbollen spreds därefter i de större städerna vilka hade kontakter med övriga världen, och främst var det hamnstäderna som kom att anamma fotbollen – Göteborg, Malmö, Stockholm, Gävle, Visby, Helsingborg och Gävle. Fotbollsstäderna Göteborg, Stockholm och Visby enades redan år 1885 om gemensamma regler för fotbollen. De engelska reglerna antogs först år 1895 och ersatte då de tidigare. När Svenska Mästerskapen i fotboll ägde rum år 1896 fanns redan duktiga fotbollsspelare i Jonsered, således före föreningsbildandet i samhället.

Så småningom tog även föreningsbildandet fart i Göteborg. Den första göteborgsklubben konstituerades 1883, Lyckans Soldater, och flera medlemmar i Örgryte IS, bildat år 1887, var skottar. År 1894 bildades GAIS, Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap och tio år senare tillkom IFK Göteborg, Idrottsföreningen Kamraterna i Göteborg. Snart bildades fotbollsklubbar även i Stockholm, Gävle, Malmö, Helsingborg och Norrköping.

Drömmar om ett utopiskt samhälle gynnar fotbollen i Jonsered

Gibsonsläktens direktörer i Jonsered anlitade tidigt yrkesskickliga skotska arbetare, varvid det kan antas att spontanfotboll även utövades tidigt i Jonsered. Till en början var brukspatron William Gibson, den andre, inte så intresserad av att stödja fotbollen. Gymnastik och idrott mera generellt låg honom varmare om hjärtat. Individuella idrotter föredrogs framför kollektiva. Risken för arbetarnas eventuella politiska och revolutionära mobilisering genom utövningen av lagsporten fotboll ansågs något äventyrlig, enligt disponenterna uppe på Herrgården. Det synsättet visade sig med full kraft när en av dem in i det längsta motarbetade den fackliga och politiska organiseringen på fabriken. Det senare föreningsbildandet i Jonsered än i Göteborg har häri en av sina förklaringar. Men den omständigheten medförde dock inte att fotbollsspelandet kunde hindras att utvecklas. En ny brukspatron med ett annorlunda synsätt och en mer positiv syn på sportutövningens fördelar började sprida sig runt om i Sverige, inte minst genom idéer komna från Storbritannien, som ju var Gibsönernas ursprungsland, och med vilken man hade många handels- och släktförbindelser.

I New Lanark i Skottland praktiserade britten Robert Owen sin radikala grundfilosofi redan i början av 1800-talet och i boken A New View of Society beskrev han den. Gemenskapens betydelse för såväl produktionen vid bomullsspinneriet som invånarnas välbefinnande betonades. Det dubbla målet skulle uppnås genom moralisk, social och fysisk omsorg om alla i samhället. I den andan främjades gymnastik och idrott i olika former. Fotbollen fick efter hand fäste och erkännande av patriarken även i Jonsered. Owens utopiska samhälle överfördes inte i sin helhet till Jonsered, men vissa owenska idéer tog Gibsönerna fasta på och gav spridning åt. Detta sker under decennierna efter år 1860, och tas som ideologiskt förhållningssätt av flera av Jonsereds Gibsonska brukspatroner.

Lånebibliotek och föreläsningar skulle således även vara medel i arbetarnas bildning. Man måste kunna läsa och skriva i det nya fabriksdominerade samhället, det förstod Gibsönerna. I och med socialismens genombrott i Sverige på 1880- och -90-talen sprängdes arbetarrörelsen i två delar, den liberala och den socialistiska, och den socialistiska devisen löd ”bröd först, bildning sedan”. Det gällde då för brukspatronerna Gibson att om än något motvilligt slutligen komplettera utbudet så att andra aktiviteter erbjöds arbetaren. Fotbollen, som fanns redan långt tidigare och mera spontant i Jonsered, legitimerades och fick då fäste och etableringsmöjligheter på allvar i Jonsered. Det sker på 1880-talet. Den ansågs av disponenterna, som brukspatronerna i Jonsered nu kallades, vara av mindre militaristisk karaktär än rugbyn. Rugbyn sågs som ett enda stort slagsmål, medan fotbollen uppskattades för sin gracila skönhet och sitt återhållsammare spelsätt, där endast fötterna fick användas. Den var mindre rebellisk till sin karaktär, och således mindre benägen till att uppvigla till revolution. Rugby sågs däremot som en förövning till en våldsam samhällsomstörtning.

Även andra sporter introducerades i Jonsered. Tennis utövades uppe vid Jonsereds herrgård senast i början av 1880-talet. Handbollsliknande övningar  utövades också tidigt i Jonsered, liksom korgboll och andra friidrottsliga aktiviteter. Och detta redan under 1880-1890-talen. Tennis spelades även av Gibsönerna och det blev en överklassens idrottsutövning uppe på höjderna, medan fotbollen nere i dalgången, i de besuttnas tankevärld, tillhörde det arbetande patraskets fritidssyssla. Några idrottsklubbar bildades dock inte före år 1880, det var ännu förbjudet av överheten. Men redan under 1880-talet började man släppa på reglementena och i de större städerna bildades snart idrottsutövande klubbar. Föreningsbildandet inom fotbollen ägde emellertid rum lite senare. Den första, kända, idrottsliga klubben i Jonsered bildades år 1892. Fotbollsmatcher mellan lag från Jonsered och andra lag i närområdet förekom emellertid tidigare.

Idrottsliga aktiviteter utvecklas i Jonsered av präster och en gjutare

Den förste pastoren i Jonsereds kyrka var en fritänkare, och en nagel i ögat på både kyrkliga överheter liksom brukspatronerna i Jonsered, som ju ägde kyrkan. Den nyinstallerade pastorn och brukspredikanten i den år 1860 färdigställda kyrkan i Jonsered hette Kristian Torin, från Halland. Han påbörjade sin tjänst år 1861. Han hade dragningar åt det frikyrkliga hållet, inte minst till pietismen. Han var ofta kritiserad i pressen, och han betraktades snart som en fridsstörare. Men inte av alla, han var omtyckt av Jonseredsborna som såg honom bilda sångförening, försvarade kvinnors rätt att förkunna Guds ord och samla gamla arbetare i en förening där de då och då fick både mat och lyssna till Guds ord. Han var inte rädd för brukspatroner och sina biskopliga överhuvuden, och det föll i god jord bland de hunsade arbetarna i Jonsered. Pastor Torin stannade till år 1891, då han till slut erhöll en kyrkoherdetjänst i Östad vid sjön Mjörn. Han hade försvarat arbetarnas rätt att utöva idrotter och lade på så sätt grunden för ett idrottsligt utövande bland Jonseredsborna – även om han inte gillade ett ”syndigt exercerande” på helgdagarna, som han kallade den då utbredda skarpskytterörelsens övningar på söndagarna.

Den nye pastorn i Jonsered, Ernst Klefbeck, från Västergötland, hamnade som pastor i Jonsereds kyrka år 1891. Han var inte lika kyrkligt radikal som företrädaren, men däremot mer modern i synen på att idrott var något gott. Idrotten skulle hålla de unga arbetarna borta från alkoholen, ansåg Klefbeck. Han startade tillsammans med gjutaren Gustav Friberg ”Ynglingaföreningen” 1892. Vem denne Gustav Friberg var, är något oklart. Men han var gjutare i Jonsereds fabriker, och troligtvis en pådrivande ande vad gäller idrottsutövning och säkerligen fotboll i synnerhet. Kanske han själv hade fastnat för denna bollkonst under de år då brittiska arbetare lärde ut denna konst till bönderna i Jonsered och dess fabriksarbetarkår under föregående decennier? År 1893 ändrades namnet till Jonsereds GoIF (Gymnastik- och Idrottsförening) och därmed organiserades verksamheten fastare. Bland annat anslöt sig Jonsereds GoIF till riksidrottsförbundet (Svenska Idrottsförbundet), som bildats år 1895.

Målet var att samla ungdomen i Jonsered och erbjuda dem gymnastik och andra idrottsliga aktiviteter. Även utflykter anordnades. Tanken var att kärnan i verksamheten skulle vara gymnastiken, men efter hand förekom även friidrott och korgboll på schemat. Bland utövarna som anslöt sig fanns många fotbollsspelare och med tiden kom fotbollen att dominera alltmer.

Klefbeck och Friberg – och Gibson – strävade efter att hos invånaren och arbetaren forma en sund själ i en sund kropp. I föreningens begynnelse förlades också träningen och tävlandet till de kvällar ölkärrorna kom till samhället. Både män och kvinnor deltog i gymnastiken och i idrottandet. Gibson ställde lokaler till förfogande. Men den schemalagda träningen i gymnastik med mera hindrade inte brukssamhällets pojkar och ungdomar från att ägna sig åt fotboll, när mörkret inte satte hinder i vägen.

Pastor Klefbeck flyttade från Jonsered, han hamnade i Stockholm. Där bildade han ett framgångsrikt handbollslag som kallades ”Pastorns Gossar”, sedermera bytte man namn till – IK Hellas.

I och med fotbollens dominans inom GoIF kom gymnastiken, friidrotten med mera att bli inslag i fotbollsträningen. Redan 1893 upplät Gibson skolgården till fotbollsplan. De fotbollsivriga tog sig verket an och året därpå (1894) stod planen klar. År 1905 tillkom en gräsplan och det blev starten för deltagande i spel i klass II i Göteborgsserien. Den första matchen i den serien ägde rum mot Kroksslätts IK, men matcher hade spelats tidigare både före och i och med Jonsereds GoIF:s bildande.

Fotbollen som etablerad brukssport i Jonsered

Fotbollen blev en populär sport i Jonsered under de första åren av 1900-talet, och många var de grabbar som tränade och spelade för brukets lag. Snart tillkom ett nytt lag, Bokedalens IF, år 1908. Och en rivalitet kunde anas mellan de båda klubbarna. En av Jonseredsfotbollens verkliga höjdpunkter ägde rum 1909-1911. Åren 1910 och 1911 vann Jonsereds GoIF DM. Då hade de dåtida största stjärnorna som en viss herr Erik Börjesson, vidare fotbollsgenier såsom Lindoff Andersson, Konrad Törnqvist och John Olsson redan lämnat klubben, men eftersom GoIF spelade DM i Västergötland och inte i Göteborg kunde de vara med, och det tyckte Erik var bra för sämjan mellan de flygfärdiga och de kvarvarande fotbollsspelarna. I Jonsered var man ömsom stolt och ömsom förbannad över att de lämnat föreningen på hemorten.

Efter en schism med Svenska Fotbollsförbundet (bildat 1904) år 1912, upplöstes GoIF. I virrvarret efter den schismen florerade spontanfotbollen som aldrig förr i samhället. Fotbollsgängens tid var inne. En mängd mer eller mindre organiserade lag bildades efter hand de kommande åren. Utifrån samhällets mer eller mindre väl avgränsade bostadsområden formades lagen; norr om landsvägen, söder om den, närmare fabriken, på fabriksholmen osv. Många duktiga fotbollsspelare lämnade under den perioden Jonsered för toppklubbarna i Göteborg. Bland dem återfinns Henning Svensson, Erik Hjelm, Torsten Svensson, Gunnar Zacharoff med flera.

Utan matcher i seriespel tröt resurserna. Utrustning saknades. Fotbollsskor tillhörde den lyx som få kunde unna sig. Träskor fastsatta med snören och trasbollar i stället för fotbollar förekom. Brukspatron James Gibson ställde upp med fem kronor för inköp av en fotboll vid ett tillfälle, möjligen vid flera. Hans son Paul hade själv redan tidigare visat sitt eget intresse för fotboll. I en önskelista inför julen 1905 kan man läsa:
”När Jonsereds Bollklubb bildades 1914 styrdes verksamheten upp, men klubben anslöt sig inte till något förbund och deltog inte i några mästerskapstävlingar. Klubben påträffas emellertid i Göteborgsserien”.

I början av 1900-talet bildades alltså ett antal idrottsklubbar, varav en del sysslade med fotboll. Här tränade och spelade blivande landslagsstjärnor och fotbollshjältar fram till våra dagar. Partille kommuns mest framgångsrika fotbollsförening. Naturligtvis bör varje sann Partillebo åtminstone en gång om året bese Jonsereds IF spela på det vackra Jonsereds Idrottsplats. Planenfärdigställdes med medlemmarnas arbetsinsatser, och stod spelklar år 1922. Därefter sköttes den av trotjänare på bruket vilka klippte och skötte planen med yttersta noggrannhet. Idrottsföreningen blev ett med Jonsereds Fabriker under de kommande decennierna. Den nuvarande anläggningen fick ett ansiktslyft under 1980-talet, då även Idrottshallen i anslutning till Fotbollsplanen byggdes.

När fotbollen tog över inom GoIF bildades för den allmänna idrotten Bokedalens Idrottsförening 1908. Under 1910-talets slutskede, det var ju världskrigstid och nödår, minskade intresset för fotbollen och medlemsantalet i föreningen sjönk. Det gällde även Bokedalens IF och de kvarvarande i de bägge klubbarna insåg att bruket behövde en stark förening, inte två svaga. Man diskuterade och således kom man fram till att Jonsered borde ha en stor förening där flera idrottsliga grenar kunde samsas. De kvarvarande medlemmarna kom till slut överens, och anslöt sig till Jonsereds IF som tillkom år 1921.

I föreningen samsades senare både brottning och friidrott.

Under 1900-talets första decennier, men även senare, återfanns en rad fotbollsspelare från Jonsered i landslaget, och ur den Jonseredska fotbollskällan öste göteborgsklubbarna ÖIS, IFK Göteborg och GAIS elitspelare. Ja, den göteborgska fotbollen har mycket att tacka Jonsered för. Hela fotbollselvor producerades fram i Jonsered och dess fabrik under årens lopp. Ja, hela fotbollslandslag har i detta lilla goa samhälle skapats.

På tal om det skotska inflytandet i Västsverige och i Jonsered finns något intressant att notera i staden Aberdeen, Skottland. I borgmästarens boning i denna stad finns ett porträttgalleri, där storheter från Jonsered och Göteborg blickar ned mot betraktaren. Här finns de uppradade, brukspatronerna Gibson och Dickson, tillsammans med andra skotska och västsvenska företagsledare.  Man känner sig hemma i Aberdeen, ja riktigt hemma, nästan som i Jonsered, men i Aberdeen. Tala om kulturella inramningar och historiska vingslag…

Erik Börjesson – 1900-talets ”Zlatan”

Erik Börjesson (1888-1983) kom att spela fotboll på gatorna i samhället och senare på skolgården, där den första fotbollsplanen kom att ligga, när han själv var ung. Spelet med bollen hade då pågått en längre tid, han hade vuxit upp med den. I början av 1900-talet var han en yngling i 13–14-årsåldern – och mycket bra i fotboll. Han trodde på den så kallade Jonseredsandan som huvudsaklig förklaring till de tidiga framgångarna för fotbollen i samhället. Kollektivets överlägsenhet över individualismen, egoismen, var hans ideologiska rättesnöre, och det synsättet framfördes således av den moderna fotbollens allra största individuella stjärna på den tiden. Erik Börjesson hade sin ideologiska hemvist inom socialismen och kom efter hand att sympatisera med dess kommunistiska gren. Men på planen var han en individuell artist, ett geni som kunde göra lagkamraterna till statister i ett storslaget drama.

Medelklassen hade under fotbollsrörelsens första organiserade era en stark ställning på såväl klubb- som landslagsnivå, även om undantag fanns. Amatörreglerna undergrävde kvaliteten. Det hände att spelarna fick stå för sina egna kostnader för resor till landskamper. Erik Börjessons fruktlösa försök att få ersättning från fotbollsförbundet kan förklara varför han inte uttogs i laget till OS i London 1908.

Men Erik tackade även flera gånger nej till landskamper av andra skäl. Han var hemkär. Närheten till familjen och brukssamhället betydde mycket för honom. Samtidigt gällde det, som sagt, det ekonomiska, familjens försörjning. Ledighet för landslagsspel innebar förlorad arbetsförtjänst. Vid ett tillfälle avböjde han medverkan i en landskamp, då ekonomin inte medgav inköp av en ny kostym. Amatörreglerna favoriserade medel- och överklassen, inte arbetarklassen. Penningen styrde.

Erik ägnade sig med stor iver åt den jordlott brukspatron Gibson försett honom och familjen med uppe i ”Potäte-Amerika”. Efter 56 timmars arbetsvecka i textilen tog han sig an det lilla jordbruket. Arbetet i fabriken och på jordlotten krävde sin tribut av svett och lidande. Sluttningen upp till potatisbacken var brant, men potatisen skulle i jorden, skötas och skördas. För ekonomins och hälsans skull var det även viktigt att Erik var nykterist. Festerna efter landskamperna undvek han oftast. Erik Börjesson blev svensk mästare med IFK Göteborg 1908 och 1910. När Allsvenskan startade 1924-25 tillhörde han ÖIS.

Erik Börjessons unika förmåga, tekniska skicklighet, smidighet och effektivitet, som fotbollsspelare kom av de ekonomiska skälen främst att användas vid landskamper hemmavid. Men undantag finns. I den prestigefyllda landskampen mot Tyskland i oktober 1911 gjorde han två av målen. Matchen slutade med seger för Sverige med siffrorna 3-1. I den allra första svenska landskampen, i utskåpningen av Norge 1908, prickade han själv in inte mindre än fyra mål. Hade Erik Börjesson varit aktiv i dagens fotboll hade hans internationella stjärnstatus varit given.

År 1919 diskvalificerades Erik Börjesson för brott mot amatörreglerna. Efter visst övervägande från förbundets sida upphävdes anklagelsen med hänvisning till att den ”saknade grund”. Den formuleringen kvarstod trots att de flesta visste att han fick viss om än blygsam ersättning för sin medverkan.

Inom fotbollsklubbarna, även inom Jonsered, var det känt att han fick en mindre slant emellanåt, och då avsåg ersättningen fotboll på klubbnivå. När sedan spelarna i Jonsereds IF mera officiellt erhöll ersättning för förlorad arbetsinkomst spräcktes amatörvallen. Företagen i brukssamhällena stod för fiolerna. Allt fler spelare, även i andra klubbar kunde därmed ansluta sig till landslagstruppen. Men från 1920-talet och en tid framöver var frågan om företagens sponsring av spelarna oklar. Stred den sponsringen verkligen mot amatörreglerna? Reglerna fanns dessutom i Sverige men inte i andra länder som det svenska landslaget mötte. Ländernas bataljer inom fotbollen utspelades således under vitt skilda förutsättningar. 

Erik Börjesson fick ett proffserbjudande från den brittiska fotbollsklubben Liverpool år 1914, men tackade nej. Skälen var flera. Familjen och gemenskapen hemma var viktigare. På frågan om han ångrade att han avböjde erbjudandet från Liverpool följde ett klart ”Nej”. Erik menade under sina sista år att proffsen dessutom har höga löner utan att vare sig kunna försvara det egna målet eller göra mål. Hans egen typ av fotboll var enkel. Pyramiden med två backar, tre halvbackar och fem forwards hade man helt och hållet vänt på, menade han. Inom den nya fotbollsfilosofin hade antalet kedjespelare, som forwards då kallades, bantats från fem till en eller möjligen två. Det gillade inte Erik – det skulle vara fem kedjespelare. Vidare påtalade han …

…att han ifrågasatte spelarnas daltande med bollen och undrade över varför kedjespelare inte sköt när målvakten var skymd utan måste tråckla sig hela vägen in i mål.

…att han inte förstod sig på det eviga passandet bakåt och i sidled.

…att han inte hade mycket till övers för spelsystemens defensiva och destruktiva karaktär.

…att han inte förstod varför spelare hade så svårt att slå inlägg eller skjuta på liggande boll eller varför ”tåfjutten” underskattades.

Erik Börjesson var en individualist och finlirare med en fantastisk förmåga att komma till avslut och göra mål. Hans storhet är odiskutabel. Som förebild som spelare och som tränare förde han sina erfarenheter vidare, bland annat till Sven Rydell i ÖIS.

Sonen Reino Börjesson utvecklades också han till en mycket framgångsrik landslagsspelare. Erik och Reino Börjesson är den enda far-son-konstellation, där båda genom landskampsuppdrag erhållit utmärkelsen ”Stora Grabbars Märke”. Fotbolls-VM 1958 i Sverige och sonens medverkan i landslaget då var en av Eriks högtidsstunder. När han genom åren talat med oss var han alltid mycket noga med att påpeka just detta.

Även på äldre dar var Erik ”Börje” Börjesson en stor förebild för fotbollsföreningens ungdomar. Heino Klamas, ett geni i fotboll, lyssnade hellre på Erik Börjesson än på sina tränare.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om Erik Börjesson att han…

”…var Sveriges första riktigt stora fotbollsstjärna, centerforward i det svenska fotbollslandslagets allra första landskamp mot Norge 1908”.

Det var i den matchen han gjorde fyra mål.

Erik Börjesson tillhörde följande klubbar:
Jonsereds GIF – 1900-1907
IFK Göteborg – 1907- 1910
ÖIS – 1911-1912
IFK Göteborg – 1912-1920
Tränare för Jonsereds IF – 1921-1923
ÖIS – 1923-1925
Sveriges landslag – 1908-1922

Jan Laul
Robert Laul

1-0 i sjätte minuten av Tobias Hysén.

2-0 i 42:a minuten av Alexander Kacaniklic.

Där och då vände jag mig till Bank som satt bredvid på pressläktaren:
– Det här är fan inte bra.
– Kroatien all over again, svarade Bank.

Ni minns väl träningsmatchen mot Kroatien våren 2012?

3-1 i Zagreb mot ett slött och ointresserat hemmalag, ett resultat som pumpade upp Sverige och Erik Hamrén till den milda grad att han skickade ut fem mästerskapsdebutanter och de offensivaste valen i alla startelvsfrågetecken när det vankades EM-premiär mot Ukraina – i Ukraina.

…sedan gick det som det gick.

Tänk då vad en svensk seger mot ett slött och ointresserat Tyskland i en VM-kvalmatch hade inneburit för det kommande playoff:et?

Herregud, Hamrén hade ridit in i Lissabon med en 3-2-5-elva med sig själv och Marcus Allbäck i fria mittfältsroller – och Svenska Spel-Uffe mellan stolparna.

Skämt åsido, vi hade i alla fall riskerat att drabbas av en sådan hybris att playoff:et skulle vara över innan vi ens visste vilka vi lottats mot.

Nu tog Mesut Özil ansvar för Sveriges VM-öde. Tyskland växlade upp direkt efter 0-2, hittade ytan mellan svenskt mittfält och backlinje utan att låta Sverige hinna hem och Özil skickade in det viktiga 1-2 strax före halvtid.

I andra halvlek orkade ett Sverige utan sammanhängande försvarsstruktur inte fortsätta att löpa de meter som krävs för att försvara sig mot ett Tyskland som ökade från cirka 50 procent av maxkapacitet till 75 procent, det såg mest ut som en träningsmatch mellan ett allsvenskt lag och ett division ett-lag. Till slut hade Tyskland gjort fem mål på 25 minuter, Sverige var ”totalt utspelade” som Pelle Nilsson ärligt utryckte det (även om Tobbe Hyséns andra mål förstås var en jävla delikatess).

Så tack Tyskland. Tack och lov vann Sverige inte den här matchen.

Oavgjort hade det gärna fått bli, det hade tagit Sverige upp på den övre seedningshalvan men ärligt talat: Trots att det ”bara” skilde två mål var det aldrig nära.

Jag orkar inte gnälla på eventuella taktiska förbundskaptensmisstag, jag tror inte att det hade spelat någon roll vad Hamrén hade gjort, det är för mycket som skiljer mellan de här lagen, ännu mer än jag trodde faktiskt.

Med en superorganiserad defensiv och Zlatan Ibrahimovic på planen hade det kanske blivit jämnare men det vete fan det heller. Dagens svenska landslag har inte material, struktur eller spelfilosofi för att göra det särskilt besvärligt för toppnationerna likt Sverige tidigare gjort mot Argentina, mot Tyskland, mot Spanien.

…och tänk tanken att Miroslav varit med.

Snacket i den mixade zonen efteråt handlade inte så mycket om matchen. Det fanns egentligen inte så mycket att säga om den. Det handlar om att titta framåt.

Mot playoff.

För Sverige är det lite av en 50 Cent-lottning…f’låt en fifty-fifty-lottning.

Portugal eller Kroatien är bye bye Brazil – Grekland eller Ukraina är Copacabana, here we come.

Ungefär så.

Jag frågade Ola Toivonen vilka han helst ville möta nu:
– Grekland. Fråga mig inte varför. Jag har inte sett en match med dem. Jag säger inte att det är enkelt att åka till Aten men jag tror att de är minst skickliga om man ser till de här lagen.
– Vad vill du ha? frågade Ola plötsligt.
Vad jag vill ha?
– Ja.
Öh, ja det skriver jag väl i min krönika till i morgon, svarade jag.
– Vadå, är du Zlatan eller? Ska jag läsa det i appen?
Grekland har ju sin styrka i försvarsspelet men kanske inte i anfallsspelet – är det det du tänker på?
– Nej, jag kan ingenting om dem, sa Ola.

…det var en rolig konversation.

Apropå den här ”appen” som det är ett evinnerligt tjat om kom Zlatan ut med några citat sent i går kväll. Jag kan säga att han har en bit kvar till vår nivå. Det är inte mycket till journalistisk spets i de stories han publicerar.

Mer då?

Alexander Gerndt gick bakvägen (avbytarna behöver inte gå genom mixade zonen), Tobias Hysén var sist ur omklädningsrummet (han gjorde ju två mål), Anders Svensson köpte att han petades (”Jag är sämst av mittfältarna på att löpa utan boll”) och Pierre Bengtsson spelade högerback för att Adam Johansson varit krasslig (sa Hamrén i alla fall).

…och Island är klara för playoff – Lasse Lava mot VM. Team Lasse – vem trycker upp t-tröjorna?

Det var den kvällen det.

Efter att Sverige tagit tre raka segrar med Anders Svensson på planen petas trotjänaren ännu en gång till förmån för Kim Källström. Att döma av intervjun med Marcus Allbäck på Svenska Fotbollförbundets hemsida stod det mellan Anders och Kim att spela bredvid Rasmus Elm som nu bedöms som ordinarie.

Jag har inget emot den långsiktiga och konsekventa satsningen på Elm, där finns stora kvaliteter och förr eller senare är jag övertygad om att han motbevisar belackarna.

Däremot är jag väldigt förvånad och förvirrad över att Anders inte startar.

Det är ofta svårt att hitta en röd tråd i Hamréns laguttagningar, ett tydligt exempel är att Källström – som härom månaden inte ens bedömdes platsa i truppen – nu plötsligt är en startman.

Inför kvällens match mot Tyskland gör Hamrén de offensivaste valen på varje position:

Pierre Bengtsson, inte Adam Johansson, ersätter Mikael Lustig.
Kim Källström startar bredvid Rasmus Elm, inte Anders Svensson.
Ola Toivonen, inte Pontus Wernbloom, ersätter avstängde Zlatan Ibrahimovic.

Inför 4-4-matchen på Olympiastadion i Berlin ansåg Hamrén att han gick ut med en för defensiv inställning, nu blir det en tokoffensiv i stället. Allt eller inget. Bära eller brista.

Att Johan Elmander inte kan spela på grund av problem med baksida lår är inte så mycket att säga om, inte heller att Tobias Hysén ersätter honom. Där fanns egentligen inga alternativ.

Alexander Gerndt är inkallad och där finns naturligtvis mer att diskutera. Sportsligt är han kvalificerad för en svensk landslagstrupp, alternativet hade varit Marcus Berg som har gått starkt i Panathinaikos, målskytt i de tre senaste matcherna. Men enligt Allbäck söktes en utpräglad djupledslöpare.

Vad gäller Gerndt finns en annan aspekt också, en bakgrund med en fällande dom för misshandel av sin före detta hustru som inneburit att han dels varit avstängd från landslagsspel, dels själv har tackat nej när han inte tyckte sig kunna hantera reaktionerna på den situation han själv har försatt sig i.

Landslaget är folkets lag och det kommer alltid att finnas olika åsikter i sådana här frågor. Vissa tycker att Gerndt har förbrukat sin rätt att dra på sig den gulblåa dressen, andra tycker att fotbollen inte ska utdöma dubbla straff. En del tycker att avstängningen var för lång, andra att den var för kort.

Om man ska gå efter det strikt juridiska skulle Hamrén väntat till december, då löper den villkorliga domen ut eftersom som hovrätten fastställde tingsrättens dom från december 2011 på det området (däremot mildrade hovrätten bötesbeloppet).

Principiellt anser jag att människor förtjänar en andra chans, även landslagsspelare, men jag anser också att det finns en värdegrunds- och förebildsdebatt som förbundet duckat i stort sett varenda gång frågan blivit aktuell. SvFF brukar slå ifrån sig med att ”Ja men vad ska vi göra?” och det enkla motsvaret är ”Ni kan göra nånting åtminstone”.

…i nyhetsartikeln om att Gerndt ersätter Elmander nämns till exempel inte bakgrunden med ett enda ord. Det hade annars varit ett utmärkt tillfälle för förbundet att ta sitt ansvar i en debatt som uppstår vare sig de vill eller inte.

I stället marknadsför SvFF hörlurar med hjälp av rapparen 50 Cent som står åtalad för just kvinnomisshandel.

Den sista förändringen i Erik Hamréns startelva – att Andreas Isaksson vilas och Johan Wiland startar – skickar en signal att matchen inte är lika viktig som den mot Österrike.

Låt säga att Sverige förlorar, att Sverige hamnar i den undre seedningsgruppen och senare lottas mot Portugal i stället för exempelvis Island…ja då kan det nog bli anledning att återkomma i ämnet.

Här skriver jag mer utförligt om det playoff-kaos som riskerar att uppstå ikväll och Fifas brister som blir fler och fler ju noggrannare man studerar dem.

I dag var det presskonferens med förbundskapten Erik Hamrén inför den avslutande kvalmatchen mot Tyskland på Friends.

Frågan som hänger i luften kring det här landslaget – och kring Hamréns ledarskap – är å ena sidan bristerna som ständigt försätter dem i besvärliga situationer, å andra sidan förmågan att ständigt reda ut dem.

0-4 mot Tyskland blev 4-4. 0-1 mot Irland blev 2-1. 0-1 mot Österrike blev 2-1. Om jag inte minns fel låg Sverige till och med under mot Färöarna?

Förbundskaptenen kom själv in på ämnet och han gjorde det via en parallell till golfens handicapsystem. Jag förstod inte riktigt liknelsen men Simon Bank sa att den var bra och då litar jag på det.

Själv har jag svårt för golf. Jag har sett golf. Jag har vuxit upp med golf. Jag hatar golf. Hela min sportjournalistiska gärning kommer att ägnas åt att bekämpa idrotter med hutlösa medlemspriser endast tillgängliga för bättre ställda.

I alla fall, Hamrén berättade att han hade 18 i handicap:
– Det har jag för att jag är ojämn. Vi (landslaget) har 22 i handkapp, Tyskland har tre, sa Hamrén och syftade på placeringen på Fifas världsranking.
– Den som har tre i handikapp gör inte sex dåliga hål som jag gör i golf.

Sedan kom Hamrén in på det intressanta:
– Jag fick en fråga efter senaste matchen varför vår prestation växlar lite. Det kanske är för att vi är rankade 22:a i världen. Om vi hade varit trea hade vi inte haft de växlingarna i spelet, då hade vi varit Tyskland, då hade vi legat tvåa-trea i världen. Nu är vi 22:a i världen och det finns en anledning till det givetvis.

Olof Lundh bröt in med en fråga om Hamréns kontraktssituation, Bank undrade hur Hamréns idealmatch mot Tyskland såg ut och en tysk murvel var nyfiken på hur Sverige påverkas av att spela utan Zlatan Ibrahimovic.

Tills slut fick jag tag på den mikrofon man måste ha för att ställa frågor på de här presskonferenserna, och kunde fortsätta på det inslagna golfspåret:

Erik, du säger att ni svänger en del i prestationen och att det är därför ni ligger på plats 22 på rankingen. Vad är utvecklingsmöjligheterna, hur jobbar ni för att inte svänga så mycket och i stället göra jämnare prestationer på hög nivå oftare?
– Ja, vi måste bli bättre både som lag och individuellt. De bitarna hör ihop. Belgien har ett väldigt bra landslag, nu är de klara för VM, senast de var med var 2002 tror jag. Det tar tid att få till det. För små länder som vi och Belgien tar det kanske lite längre tid att bli så bra som man önskar. Det är det Sverige har gjort så fantastiskt bra under mina företrädare, att de gick till slutspel. Vi lyckades under mitt första försök, jag hoppas att vi lyckas under mitt andra också.

– Det är många faktorer som påverkar för att bli det lag man kan drömma om. Inte minst vad du har för möjligheter med spelarna. Om du tar Belgien igen så har de ett antal spelare som är dominerande i stora klubbar i Premier League. Det är klart att laget då har större möjligheter att lyckas.

– Men jag tycker att vi gör det bra. Det kanske fokuseras på att vi är upp-och-ner. Ja, jag skulle också önska att vi såg ut som i andra halvlek mot Österrike i 90 minuter. Eller som vi såg ut i andra halvlek mot Tyskland i 90 minuter. Men då hade vi varit rankade trea-fyra i världen och det är vi inte – ÄNNU!

– Ambitionen är att vi ska jobba mot det. Men i stället för att fokusera på varför vi är så ojämna kanske det skulle vara fokus på varför vi är så bra på att klara upp det till slut. Vi har tagit oss till playoff nu, det har inte Irland gjort, det har inte Österrike gjort.

– Jag tycker att spelargruppen och ledargruppen ska ha stor credit för det vi har gjort tillsammans. Jag tycker vi har visat en bra kvalitet och en bra moral utifrån de förutsättningar vi har.

Den som läser svaret noterar två saker:

1. Om Sverige ska utvecklas under Hamrén måste Sverige få fram fler spelare med framträdande roller i bättre klubblag. Något som är mycket svårt att påverka.

2. Inte någonstans i resonemanget kopplar Hamrén eventuella utvecklingsmöjligheter till att strukturen eller spelsystemet kan formas bättre efter tillgängliga spelarmaterialet. Det som faktiskt går att påverka.

Kanske är det svaret på varför prestationen svänger så ofta och mycket?

En kort reflektion om (de preliminära) förändringarna som tvingats fram i startelvan mot Tyskland:
Det är offensivaste valet på varje position:
Pierre Bengtsson, inte Adam Johansson, ersätter Mikael Lustig.
Kim Källström startar bredvid Anders Svensson, inte Rasmus Elm.
Ola Toivonen, inte Pontus Wernbloom, ersätter avstängde Zlatan.

…Ukraina all over again.