Tillsammans med kollegan Johan Flinck har jag gått igenom Sveriges elva mål i det pågående kvalet för att kunna teckna en bild av när det görs, hur och vilka som är inblandade. Vi tar ett grepp på det i dagens pappersblaska.

Några saker är intressanta:

Samtliga elva görs i straffområdet – inga distansskott eller frisparkar, noll efter hörna/inläggsfrispark/inkast.

Zlatan Ibrahimovic är inblandad i nio av elva mål: Fyra gör han själv, tre spelar han fram till och två är han med i uppbyggnadsstadiet.

Den stora skrällen är att Mikael Lustig är inblandad i hela fem av målen: han har gjort ett, spelat fram till två och ligger bakom två till.

Här är kalla fakta:

DET TYPISKA SVENSKA VM-KVALMÅLET

Anfall mot samlat försvar från höger, Lustig hittar Zlatan i straffområdet när matchklockan har passerat 70 minuter.

DÅ GÖRS MÅLEN

71-90+ minuten: 6
46-70:e minuten: 3
21-45:e minuten: 2
1-20:e minuten: 0

DE GÖR MÅLEN

Zlatan Ibrahimovic: 4
Johan Elmander: 2
Rasmus Elm: 2
Marcus Berg: 1
Alexander Kacaniklic 1
Mikael Lustig: 1

ASSIST TILL MÅLEN

Zlatan Ibrahimovic: 3
Mikael Lustig: 2
Kim Källström: 2
Pontus Wernbloom: 1
Alexander Kacaniklic: 1

INBLANDADE I MÅLEN

Zlatan Ibrahimovic: 2
Mikael Lustig: 2
Anders Svensson: 2
Sebastian Larsson: 2
Behrang Safari: 1
Kim Källström: 1

HÄR GÖRS MÅLEN

Straffområdet: 11

SÅ GÖRS MÅLEN

Mot samlat försvar: 5
Efter snabb omställning: 3
Återerövring av boll: 2
Straff: 1
Fast situation: 0
Distansskott: 0

En poäng mot Irland, tre mot Kazakhstan. Det är vad Sverige måste göra.

Gärna mer förstås, absolut inte mindre.

När landslaget mötte medierna frågade jag Martin Olsson hur han ser på förutsättningarna – och han höll inte riktigt med:

– Vi måste ta två segrar. Jag tror inte att vi ska dra till Irland och försöka få kryss. 

Förstås inte. Men VM-drömmen lever vidare vid kryss mot Irland och tre poäng i Kazakhstan också.

Det är inget omöjligt uppdrag, snarare ett ganska troligt scenario. Vi vet att Zlatan Ibrahimovic är i form, och på träningarna har samarbetet med Johan Elmander sett ovanligt fint ut.

Annat att rapportera från landslagssamlingens första dagar:

Erkan Zengin ville inte bli filmad och fotograferad från vänster utan bad alla ställa sig till höger om honom. Anledningen?
– Näsan blir för stor från den sidan.

…inte för att vara näsvis men…lite fåfängt, eller?

Och hur kan en näsa se större ut från andra sidan?

Ola Toivonen blev kvar i PSV och i dag berättade han om hur transferfönstret varit:
– Det är inga klubbar som har hört av sig på hela sommaren.

Ola öppnade för att förlänga, eller så flyttar han i januari i stället, trodde han.

Han duckade frågan om PSV är en särskilt besvärlig klubb, Andreas Isaksson hamnade ju i frysboxen där också. Fast sedan la Ola till ”De är holländare. Tror de är experter på allt”.

Även Johan Elmander fnös lite åt sin klubbledning. Galatasarays sportchef Bulent Tuluns uttalande från häromveckan – ”Det verkar som att han väntar på Real Madrid eller Barcelona” – tyckte Elmander var ”respektlöst”.

– Speciellt som de visste att jag förhandlade med en annan klubb då, sa Elmander och syftade på Norwich som han senare lånades ut till.

Efter gårdagens presskonferens skrev kollegan Olof Lundh på TV4 i bloggen på fotbollskanalen.se:
”Erik Hamrén gav ovanligt korta svar till mediarepresentant som i förra veckan gick hårt åt förbundskaptenen”.

Jag frågade Olof om det var mig han syftade på och jodå, det var det. Det är bara att konstatera att Lundh är rätt på det, jag reagerade också på att Hamrén svarade kort och ganska motvilligt på mina frågor. Det kan jag förstå. I en webb tv-intervju svingade jag vilt över Hamréns och Marcus Allbäcks experiment med Ola Toivonen som vänsterytter och menade att tror man på den idén bara för att det gick bra mot ett lökigt Kroatien i en träningsmatch kan vi lika gärna skicka ner två gubbar från läktaren för att coacha.

Ibland tar man i för mycket, ibland för lite. I sak har jag rätt och det går väl över från Hamréns sida.

Mikael Lustig har kastat kryckorna men ser inte fräsch ut. Ytterst tveksamt om han spelar på fredag.

…läge att ringa Alexander Östlund för att jobba hem rubriken: ”ÖSTLUND: SÅ LÖSER VI HÖGERBACKSKRISEN I DUBLIN”?

Senast jag såg Östlund, i onsdags, hade han ett skägg som närmade sig L L L L L.

…även Per Nilsson har klivit av dagens träning (ska röntga vänster fot i eftermiddag), Rasmus Bengtsson har problem med låret, Martin Olsson satt på läktaren för Norwich senast…har Sverige nån backlinje kvar?

Dags för Sebastian Larsson att kliva ner som högerback igen – eller litar Hamrén på Adam Johansson?

Andreas Isaksson vred höger knä för en vecka sedan och klev av dagens träning av säkerhetsskäl. ”Ska inte vara någon fara”, enligt Bodells Brifieng.

Mot slutet lämnade också Elmander Stockholms Stadions fina matta med motiveringen: ”Jag var trött och sugen på en kiwi”.

…jo, det är faktiskt sant.

Elmander måste ha varit FRUKTansvärt trött.

…handbollskeepern Johan Sjöstrand hade aldrig vikt ner sig lika lätt.

Fortsätter det så här är kryss i Dublin inte bara ett troligt scenario utan ett bra resultat, även om jag tror att Zlatan och Elmander kan lösa en seger.

…men snart är det fan läge att skicka en reporter till Obamas presskonferens för att fråga hur Sverige löser försvarskrisen, som TT-Skiöld uttryckte det.

Skrev till tidningen i dag att Anders Svensson bör starta som läget är, det är min åsikt, jag är inte alls säker på att Hamrén resonerar likadant. Däremot tror jag att Pontus Wernbloom är med i startelvan, med tanke på hur starka Irland är på fasta situationer, de gör över 60 procent av målen där.

Men startelvan på dagens träning:

Adam Johansson-Mikael Antonsson-Jonas Olsson-Martin Olsson
Sebastian Larsson-Anders Svensson-Albin Ekdal-Alexander Kacaniklic
Johan Elmander-Zlatan Ibrahimovic

…kan se annorlunda ut på morgondagens stängda pass även om Hamrén gnuggade denna elva hårt i spel och fasta situationer på träningen.

Handlar motviljan att spela Anders Svensson från start om prestige från Erik Hamréns sida? 
I så fall är det hög tid att släppa den.
Om det känns svårt kan förbundskaptenen alltid fråga Kim Källström hur man gör.

Kryss mot Irland, seger över Kazakhstan. Svårare är det inte att formulera vad Sverige måste göra när VM-kvalet går in på näst sista ödesveckan.
En poäng i Dublin, tre poäng i Astana.
Gärna fler, inte färre.
Omöjligt uppdrag?
Absolut inte.
Snarare ett ganska troligt scenario inför den avslutande rundan på hemmaplan mot Österrike och Tyskland i oktober.

Förbundskapten Erik Hamréns kontrakt går ut vid årsskiftet om Sverige missar VM. Går vi dit förlängs det automatiskt över mästerskapet i Brasilien till sommaren.
När landslaget samlades i Stockholm i går var presskonferensens mest givna fråga om han känner en extra stor press nu när det börjar dra ihop sig?
– Som tränare eller förbundskapten har du press på dig hela tiden…

Där stannade Hamrén plötsligt upp och och riktade sig till en av fotograferna som satt på huk nedanför podiet och tog bilder:
– Jag tycker ni har så många kort på mig. Senast var du nere på golvet hela den samlingen också. Du måste ha jävligt många kort på mig?
Presschefen Niklas Bodell lutade sig fram och korrigerade förbundskaptenen:
– Det är inte samma kille.
– Är det inte? Nä, ursäkta då. Man blir lite brydd, sa Hamrén och fortsatte att förklara att han inte känner större press än när VM-kvalet inleddes för ett år sedan.

Gott så.

Sverige behöver en samlad och balanserad förbundskapten nu när lagets centralblock är slaget i spillror:
* På mittbackssidan har Hamrén själv underkänt Jonas Olsson, sedan blev Andreas Granqvist avstängd.
* På innermittfältet har han underkänt Kim Källström, sedan blev Rasmus Elm skadad.

Oavsett hur Erik Hamrén väljer att lappa ihop det som återstår, blir det ett centralblock som inte har många minuter tillsammans.

I det läget är det svårt att komma till någon annan slutsats än att åtminstone en av de fyra spelarna bör vara någon med erfarenhet av att leda och styra, en person som övriga i laget litar på, en som vet vad som krävs och som varit i det här läget många gånger tidigare.

Det är på sätt och vis en liknande situation som efter förlusten mot Ukraina i EM-premiären i fjol – för sent att testa nytt, för tidigt att satsa ungt.

Så jag frågade Erik Hamrén om det är Anders Svensson-läge?
– Erfarenhet är alltid viktigt. Erfarenhet och kvalitet. Det handlar inte bara om erfarenhet. Allting handlar om vad man presterar, sa förbundskaptenen.

Jag tycker det är ett konstigt svar. Tidigare under kvalet har Hamrén hävdat att Svensson inte är en 90-minutersspelare längre – nu hänvisar han till kvaliteten. Har det gått prestige i frågan?

Oavsett är det helt nya förutsättningar nu. Arvtagaren Rasmus Elm är inte tillgänglig, Kim Källström är plötsligt fjärdevalet och Albin Ekdal är fortfarande att betrakta som helt oprövad i sammanhanget.

Pontus Wernbloom? Ja, Pontus och Anders Svensson är mitt innermittfältsval mot Irland.

Om Hamréns motvilja att spela Anders från start handlar om prestige är det hög tid att släppa den.

En som vet hur man gör det är Kim Källström. I går uttalade han sig för första gången om turerna när han petades till träningsmatchen mot Norge, sedan bjöds in med armbågen till den här samlingen då Rasmus Elm är skadad.
– Det är så det fungerar. Om någon inte är med, är någon annan med i stället. När jag fick möjligheten att komma hit tog jag den, sa Kim.

Under den kvartslånga frågestunden svarade mittfältaren för en uppvisning i diplomati och den som ville hitta tecken på missnöje fick tyda kroppsspråk eller tolka undertoner. Men sådana är svåra att göra rubriker av och det är Kim Källström väl medveten om vid det här stadiet av hans karriär.

Så skulle vi få svar på hur Malmö FF:s guldchanser påverkas av Tokelo Rantie till Bournemouth. 
Har MFF sålt skinnet innan björnen är skjuten? 
1-1 mot bottenlaget Öster pekar i den riktningen. 
Det berodde mest på att en Wulff stod i vägen.

Ursäkta svengelskan men som vi brukar säga i Göteborg: Hellre en dålig ordvits än ingen ordvits alls.

Östers Joakim ”Vargen” Wulff var skillnaden mellan en och tre MFF-poäng på Myresjöhus Arena.

Målvakten hade nog fan räddat Magnus Erikssons 1-1-straff också om inte bollen studsat på den fina gräsmattans enda tuva.

– Vår planskötare ligger i ambulansen här utanför, skojade Östers tränare Andreas Thomsson efteråt.

Malmös första match efter försäljningen av Tokelo Rantie (han satt på bänken och byttes in i andra halvlek men låt mig återkomma till det) visade hur tränaren Rikard Norling tänker fylla tomrummet under hösten – med Guillermo Molins strax framför Magnus Eriksson.

Eftersom Molins saknar Ranties spetsegenskaper handlar det om att forma en mer konventionell anfallsduo där Eriksson hämtar boll och Molins genom djupledslöpningar trycker bak motståndaren.

– Hans instinkt är – precis som många andra i vårt lag – att vilja ta emot bollen. Men det är jäkligt viktigt att vi frångår våra instinkter ibland. I dag hade vi ett spel där Guillermo sträckte på Öster. Det kan bli ännu bättre men man ska veta att han är en frihetens man. Om man tvångsmatar honom kan det bli att han sätter i halsen och få svårt att andas, sa Norling på sitt karaktäristiska vis.

I första halvlek räknade jag till tre vältajmade löpningar där bollen nådde ”Gische” bakom Östers backlinje, i andra knappt någon. Ju bättre MFF får det här att fungera, desto mindre kommer Tokelo Rantie att saknas.

Just en djupledslöpning ledde fram till straffsparken: Simon Thern satte fart mot kortlinjen, fick bollen av Miiko Albornoz och klackade vidare till Emil Forsberg som gick omkull i duell med Wulff, keeperns enda missbedömning under 90 minuter.

Även om Malmö ägde spelet och skapade många halvchanser, fick formstarka Öster matchen dit de ville. Anfallsduon Pablo Pinones-Arce och Alhaji Gero styrde bort bollen från MFF:s mittbackar, laget låg smalt centrerat och lät utrymmet finnas på kanterna.

– Vi fick köpa att det blev en del inlägg men Malmö slår inte många Manfred Kaltz-inlägg, det är mest instick och väggspel, sa tränare Thomsson i en minnesvärd referens som syftar på den gamle tyske Hamburgbackens långa, bananskruvade inspel med högerfoten.

Offensivt utnyttjade Öster den obalans som ofta uppstod på Malmös vänsterkant. Kenny Pavey svarade för flera genombrott innan hälsenan sa ifrån, och nigerianske ungdomslandslagsmannen Alhaji Gero sköt högerinlägget som så småningom nådde Pablo Pinones-Arce, bollen i mål via Markus Halsti.

1-1 i paus, Rikard Norling korrigerade positionerna till vänster och i den 60:e minuten bytte han in 35-miljonersmannen Rantie som fick spela sista trettio inför det talrika bortaföljet, totalt kom hela 9103 åskådare till Myresjöhus Arena denna söndagseftermiddag.

Inhoppet satte fart på MFF men inte heller Rantie lyckades överlista Joakim Wulff, trots ett par tre rena frilägen. Sydafrikanen var inte ensam syndabock under slutforceringen, Magnus Eriksson missade hela målet från nära håll.

Efteråt hyllades Rantie av MFF-klacken, han gav bort sin tröja och fick en sydafrikansk flagga tillbaka. Landslagsmannen lovade att återvända för att spela för Malmö i framtiden igen.

– Jag ska be till gud att det blir guld i år, sa han.

För mer konkret effekt borde bönerna kanske handla om att Guillermo Molins hittar friheten under ansvaret. Det lär nämligen behövas efter en omgång där samtliga tre jägare minskade avståndet till bytet högst upp i tabellen.

Ettan studsade in via en Gefle-back, vid tvåan studsade bollen rätt för Celso Borges och innan slutsignalen ljöd på Friends Arena var till och med Nils-Erik Johansson noterad i målprotokollet.
Gå två – se tre mål – ta tre poäng.
Viktigast av allt för guldjagande AIK: de studsade rätt igen efter cupfiaskot i Sandviken och den mentala kollapsen i Halmstad.

Pelle Olssons Gefle kom till spel med något som påminde om en 4-3-3-uppställning med Johan Oremo som släpande anfallare bakom Mikael Dahlberg och Jakob Orlov.

Trots bortalagets prekära situation i tabellen är det en anfallstrio alla allsvenska lag bör se ödmjukt på. AIK tog heller inga risker inledningsvis. Likt ett svenskt landslag under Lars Lagerbäck kände de sig in i matchen första kvarten som var på jämn på ytan men där under lurade en känsla att AIK kommer få sina chanser.

När Gnaget inte fick det på en halvtimme såg Robin Quaison till att skapa dem ur lägen som egentligen inte fanns. Den 19-årige talangen – vikarierande anfallare i stället för sjuke Kennedy Igboananike – tog sig förbi två Gefle-spelare i en aktion som påminde om en serie långa skridskoskär. Men i stället för skenor satt bollen fast vid hans fötter. Sedan vallade han lite turligt in den via två andra motståndare som stördes av en framstormande Henok Goitom.

Robin Quaisons säsong har knappast linjerat med hans ambitionsnivå. Efter succén i Europa League förra hösten och de fina insatserna under januariturnén skulle 2013 bli Robins. Men att en ung spelare pendlar i form är mer regel än undantag. Dessutom har mittfältaren inte varit tränaren Andreas Alms förstaval under någon längre, sammanhängande period, bänkad direkt i premiären mot Elfsborg, ingen tydlig roll i laget. Mot den bakgrunden har Quaison ändå gjort en hel del nytta och jag blir inte förvånad om 2014 blir hans i stället.

Om 1-0 kom aningen turligt handlade 2-0 om klass rakt igenom: Återigen en fin rörelse av Henok Goitom som öppnade för väggspel med matchens härförare Celso Borges. Costaricanen borrade skoningslöst upp bollen i krysset.

Inför 12 587 åskådare tryckte Nils-Erik Johansson sedan in 3-0 i samband med en hörna, matchen var förstås över, men Martin Mutumba gjorde sitt för att ge publiken valuta för biljettpåslaget på 20 kronor när han rullade igång dribbelshowen på högerkanten. Jag vet inte om justitieminister Beatrice Ask såg det men det är sådant även fotbollsklubbar som drivs som aktiebolag bör kunna lägga intäkterna på: Utbilda bra fotbollsspelare, erbjuda barn och ungdomar en god fritidssysselsättning och servera den betalande publiken vettig fotboll – inte fylla ekonomiska hål i en skattefinansierad myndighets verksamhet.

Förlusten i svenska cupen samt mot Halmstad i förra veckan gav känslan att AIK var mentalt slut efter den långa och tunga upphämtningen som var ett måste efter en förlorad vårsäsong. 3-0 mot Gefle visade att energin är tillbaka. Skulle Öster mot alla odds besegra Malmö FF är det i princip ett helt öppet race mellan HIF, AIK och MFF när allsvenskan drar igång igen efter det två veckor långa landslagsuppehållet. Även IFK Göteborg är med där vid seger mot Åtvidaberg.

Men i morgon gissar jag att de flesta vänder blicken mot Myresjöhus Arena i den guldstrid som det snart är läge att förbereda böcker om.

Matchanalysen om när Helsingborg besegrade Brommapojkarna med 4-2 läser ni här.

Den här bloggen tänkte jag ägna åt en kedja mindre trevliga händelser på Olympia.

Michael Lerjéus hade blåst för halvtidsvila och min kollega Johan Flinck och jag dividerade om vem som skulle gå och hämta muffins, och vem som skulle sitta kvar för att vakta datorerna. Flinck gick, jag satt kvar och enda kravet var att han inte skulle komma tillbaka med en blåbärsmuffins.

Plötsligt skyndade det fram en HIF-supporter alldeles nedanför pressläktaren som skrek så att allt stannade upp:
– Hej pedofilen, vad fan gör du på vår arena?

Detta skrek han upprepade gånger i riktning en bit snett ovanför mig där BP:s klubdirektär Ola Danhard satt.

Vad är det nu frågan om? tänkte jag men det fick snart sin förklaring. Efter att mannen fortsatt skrika om pedofiler ett par gånger reste sig en person bredvid Danhard upp:

– Gå härifrån nu! ropade Malmö FF:s lagkapten Jiloan Hamad och då förstod jag vad det handlade om: Där satt nämligen också MFF:s Miiko Albornoz, bror till BP:s mittfältare Mauricio Albornoz som ordnat två plåtar till MFF-spelarna.

Miiko Albornoz har fått sitt straff av rättsväsendet för sexuellt utnyttjande av barn. Åklagaren yrkade aldrig på strängare straff än villkorligt då flickan var 14,5 år vid tillfället för övergreppet som enligt båda sidor skedde utan våld eller tvång. Miiko har varit avstängd av Malmö FF en period.

Den upprörde mannen försvann en stund, kom sedan tillbaka och gapade lite till, innan han lämnade området helt. En bit in i andra halvlek började dock HIF-klacken skandera ”Pedofilen, hallå” och ”Efter matchen ska han dö”.

Brottet som Miiko Albornoz har gjort sig skyldig till ska naturligtvis fördömas, och det har fördömts – det ska dödshot också.

– Brottet borde ge fängelse men konsekvenserna för honom har blivit enormt omfattande. Fotbollen är hela hans liv, han har inte fått träna, inte spela och det enorma mediaintresset har drabbat inte bara honom men också flickan, sa kammaråklagare Ulrika Rogland under förhandlingarna i Malmö tingsrätt i vintras.

Flickan var aldrig drivande i polisanmälan och hon hade rätt till skadestånd men avstod, enligt åklagaren som inte överklagade den villkorliga domen.

Miiko Albornoz begick ett brott som samhället har ställt honom till svars för, han får ta konsekvenserna. Med scenerna från Olympia i färskt minne går det att betrakta den här olyckliga historien som ett fall med två offer.

Som Helsingborgs Mattias Lindström uttryckte det i går kväll:
– Jag fördömer alla hot. Det kvittar vem det är.

Jag hoppas att de flesta skriver under på det så att vi slipper få ett Skånederby om en månad med ännu mera hat och hot.

Kim Källström, en av den moderna landslagshistoriens mest lojala spelare som aldrig gnällt eller gnytt eller hanterat en petning dåligt är tillbaka i förbundskapten Erik Hamréns trupp inför VM-kvalmatcherna mot Irland och Kazakhstan.

Inbjuden med armbågen, då Hamrén motiverade det hela med att Kim är med på grund av att Rasmus Elm är skadad.

Jag tillhör dem som tycker att Kim Källström ska vara med i ett svenskt landslag, även om han inte har så mycket speltid för stunden, vilket för övrigt också gäller ett gäng andra spelare i truppen. Därför borde Kim varit med mot Norge, och där ligger frågetecknet i hanteringen.

Hamrén gav inte Kim chansen att få just speltid mot Norge, han riktade en misstroendeförklaring till just den spelare som inte förtjänade den.

Inför Norge-matchen använde Erik Hamrén som argument att Kim inte orkade 90 minuter i kvalmatcherna mot Österrike och Färöarna, samma argument har han använt om Anders Svensson som inte anses vara en ”90-minutersspelare”.

– Det står jag fast vid, sa Hamrén på dagens presskonferens.

Det har uppstått många märkliga situationer under Hamréns förbundskaptenstid. I höstas slog han näven i bordet och lanserade Jonas Olsson och Andreas Granqvist som mittbacksparet det ska satsas på. Ett drygt halvår senare litade han inte på Olsson längre, sedan blev Granqvist avstängd efter ett hjärnsläpp vid ledning hemma mot Färöarna. Hamrén kan skylla på otur, men röran som har uppstått i mittförsvaret handlar lika mycket om brist på fingertoppskänsla och att förbundskaptenen underkänt sina egna beslut.

Det mest slående exemplet är från våren 2012 när Sverige mötte ett ointresserat Kroatien i Zagreb och Ola Toivonen testades som vänsterytter. Sverige vann den lökiga träningsmatchen med 3-1 och efteråt firade Hamrén & Allbäck med cigarrer och champagne för nu hade man minsann hittat den perfekta positionen för Toivonen som skickades rakt ut till vargarna i EM-premiären i en position han definitivt inte behärskade.

I dag framstår det som ett dåligt försök till skämt att spela Ola Toivonen som vänsterytter.

Under lång tid envisades Erik Hamrén med Zlatan Ibrahimovic som nummer tio, där har förbundskaptenen tack och lov ändrat sig och Zlatan förklarade själv målexplosionen mot Norge med att han nu får spela närmare målet. Något jag och många har påpekat under en längre tid – Zlatan ska användas som han gjort i princip alla sina klubblag: Så. Nära. Målet. Som. Möjligt.

Fyra matcher återstår av VM-kvalet, Sverige möter de lätta lagen borta (Irland/Kazakhstan) och de svåra lagen hemma (Österrike/Tyskland). Det är förstås inte optimalt.

VM-drömmen är absolut inte död, visst är oddsen hyggliga att en formstark Zlatan och en disciplinerad defensiv spelar hem tillräckligt med poäng för att nå play off. Men allt sammantaget och det medräknat tror jag tyvärr inte att Sverige når VM i Brasilien 2014.

Hoppas kan man förstås alltid, ungefär som förbundskaptenen verkar göra med sina laguttagningar.

Matchen analyserar jag här, detta blogginlägg tänkte jag ägna åt en fin liten anekdot om presskonferensen efter Djurgårdens seger mot Syrianska (3-1).

Tränaren Özcan Melkemichel fick frågan hur han ser på tabelläget nu när Syrianska har hela tolv poäng upp till fast mark med endast nio omgångar kvar att spela.

Den gamle boxaren gjorde inga ansatser att försköna situationen:

– Jag är inte den som ger upp, inte grabbarna heller, men man måste vara realistisk – det blir tufft. Man behöver inte vara Einstein för att förstå det. Oavsett är det viktigt för oss och klubbens framtid att vi gör ett snyggt avslut. Det är vi skyldiga alla andra lag också.

Ungefär där någonstans bröt Djurgårdens sympatiske tränare P-M Högmo in för en spontan hyllning:

Högmo sa:

– Om jag får säga någonting så har jag varit här två gånger och tittat, mot Gefle och IFK Göteborg. Nu var jag här i dag. Det är en rikedom för svensk fotboll att ha en klubb som Syrianska. Det är en liten klubb som klarar att hävda sig på hög nivå. De har en stark kultur och en identitet. Det är en styrka för svensk fotboll och för fotbollen generellt. De ska vara stolta över jobbet de gör. Jag ville bara säga det.

Som journalist kan jag förstås inte ta ställning för enskilda lag gentemot andra men så mycket kan jag säga, att jag är helt på Högmos sida – jag kommer också att sakna allsvenskans bästa kebab.

Just det, jag har ju en blogg som varit igång sedan 2005.

Lätt att att glömma efter en bättre semester som innehållit rehab på Stenungsbaden Yacht Club, tre oförglömliga dygn på Way out West, fotboll som en helt vanlig läktarbanan och en och annan runda på Avenyn.

Ungefär så.

Jag har försökt hålla mig borta från tidningar och medier i den mån det har gått men allt har jag inte missat: Percy Nilssons borrattack på Glassbilen är bland det roligaste jag har hört talas om. Percy tog miljoner människors frustration som legat och pyrt i 40 år på sina axlar – och agerade. Sedan förnekade han allt.

Nästan lika underhållande var Patrick Ekwalls desperata försök att brotta ner Simon Bank intellektuellt i en fråga om förebilder, fotboll och homosexualitet. Ekwall kom fram till att någon minsann hade ”pissat på” honom igen och sedan var den matchen över, säsongens säkraste spel.

…”pissat på” är ett uttryck som Ekwall, Broder Birro och en del andra TV-profiler använder när de utsätts för samma typ av kritik som de själva har betalt för att utsätta andra för i sina bloggar, texter och TV-program.

Det är lite Lars Lagerbäck över det hela: ena dagen ägnar han ett helt sommarprogram åt att vara bitter över spekulerande medier, nästa dag är han själv en del av det spekulerande mediedrevet i Viasat-studion och cashar in tungt för besväret. Hur han får ihop ekvationen vet jag inte men det står kanske i Pärmen.

Beskedet att Zach Snyder ska regissera en film med både Superman och Batman tog jag emot med blandade känslor. Snyders Man of Steel blev ett haveri medan Christopher Nolans Dark Knight-trilogi är ett av den moderna filmhistoriens mästerverk. Kan något gott kan komma ur detta? Jag är kluven till projektet, dessutom ska Ben Affleck spela Bruce Wayne och om ni undrar hur Christian Bale reagerade på nyheten har ni det här…

…jag gillade Affleck i The Town och Argo men är han mogen Batmandräkten? Vi får se.

Många funderar på hur en man-to-man mellan Superman och Batman skulle sluta, faktum är att de möts i en serietidning från 1986 av Frank Miller (The Dark Knight Returns)…

…Batman besegrar Superman medan han levererar den klassiska monologen:
– You’re beginning to get the idea, Clark. This is the end for both of us. We could have changed the world, now look at us, I’ve become a political liability and you…You’re a joke. I want you to remember, Clark…in all the years to come…in your most private moments…I want you to remember my hand at your throat. I want you to remember the one man who beat you.

Det finns potential till en bra film här, så klart, men jag är som sagt skeptisk till att det är vad Zach Snyder levererar.

Första dagen på jobbet handlade annars om Halmstad mot AIK. HBK:s 1-0-seger kom inte helt överraskande (analys här). Gnagets upphämtningen efter den misslyckade våren har inneburit ett stort mentalt kraftuttag. Förlusten i svenska cupen mot division ett-laget Sandviken var ett första tecken på att just nu orkar AIK inte upp på den högstanivå som krävs för att vinna de täta och jämna matcher allsvenskan domineras av. Ett konkret exempel är att giganterna från Häcken-matchen (där jag såg AIK senast), Kennedy Igboananike och Martin Mutumba, nu byttes ut efter svaga insatser.

…mer överraskande är Andreas Alms agerande mot Daniel Majstorovic som åkte med truppen till Halmstad men sedan placerades på läktaren till förmån för Anton Saletros, född 1996, som fick mittbacksplatsen på bänken. Alm tycks försöka göra fotbollslivet så obekvämt som möjligt för Majstorovic, och i botten finns säkert en förhoppning om att han ska be att få bryta kontraktet för att spela någon annanstans.

I och med att Malmö vann toppmötet mot IFK Göteborg förefaller guldet utom räckhåll för AIK (sex poäng skiljer). Själv räknade jag bort Gnaget redan efter våren så osvuret kanske är bäst den här gången. Snart kommer nämligen ett längre landslagsuppehåll som bör gynna just Gnaget.

I Halmstad imponerade Gudjón Baldvinsson och Antonio Rojas stort men trots den viktiga segern är tabelläget fortsatt bekymmersamt. Men HBK visade – inte minst för sig själva – att det finns tillräckligt med kvalitet i startelvan för att ta de tre segrar till som brukar krävas för att undvika direktnedflyttning (30 poäng). Kampen om kvalplatsen är det för tidigt att tro sig veta något om alls.

…men tänk att fjolårstvåan Häcken faktiskt riskerar att få kvala, i värsta fall åka ur. Och tänk att det fanns stolpskott som hade Häcken som guldtips. Och tänk att jag var ett av dem.

MFF-Blåvitt följde jag från TV:n och trots Robin Söders fina ledningsmål upplevde jag Malmö som numret större i den intensiva kraftmätningen inför utsålda läktare. I fjol förlorade Rikard Norlings gäng guldet när Mathias Ranégie och Jimmy Durmaz såldes, i år ser inget ut att kunna stoppa MFF. Ändå sägs styrelsen vilja göra sig av med Norling.

…apropå stolpskott, tänker jag.

Bäst mot de bästa är annars Malmös signum i år. Intressant statistik finns på sajten www.forbannadfotboll.com.

Helsingborg lider förstås tungt av att Alejandro Bedoya har lämnat och att May Mahlangu är skadad, därför imponerar bortasegern mot Gefle, och i nästa omgång väntar Brommapojkarna hemma. Det kan bli ett sjuhelvetes skånederby på Olympia 25 september. Två dagar tidigare ska Blåvitt och AIK mötas på Gamla Ullevi, vi får se hur tabellen ser ut då.

Pablo Pinones-Arce har man knappt hört talas om sedan han hyschade Bajen-klacken på Grimsta i superettan i fjol (och fick ett välförtjänt andra gult kort för hjärnsläppet) men nu slog han alltså till med fyra mål på Borås Arena mot regerande mästarna Elfsborg.

Traditionens makt är som bekant stor i allsvenskan – det är inte serien du vinner två år i rad. Men att Elfsborg skulle falla igenom så här tungt hade jag inte räknat med. Trodde på en fjärdeplats men Mohamed Bangura är (så här långt) årets fiaskovärvning sett till vad lånet kostade och kontraktstjafset mellan Jörgen Lennartsson och Anders Svensson var onödigt. Sedan verkar det finnas i dricksvattnet i Borås att stadens fotbollslag inte klarar att hantera favoritskap.

Måndag betyder Södertälje, Syrianska-Djurgården. Dags att se vad superbantaren Aleksandar Prijovic går för.

…den betyder att det har gått fyra månader sedan allsvenskan 2013 började, att Robmobilen har rullat 1484 mil, att cirka 40 allsvenska matcher har bevakats och att jag har skrivit min sista krönika på ett tag (IFK Göteborg-Helsingborg 2-4).

Det är hög tid att ta in på spa.

Semester, alltså.

Fyra veckor.

Och det började bra redan första morgonen kan jag avslöja:

– God morgon, det var från receptionen.
– (harkel) Uhm, ja?
– Väckte vi dig?
– (host) Hur kan du tro det?
– Ja, vi ser att du ska bo här en hel vecka så vi kan erbjuda en svit med havsutsikt i stället för ditt rum. Vill du ha det?
– Öh, ja.
– Då står det klart på tredje våningen.

Det blir Stenungsbaden Yacht Club en vecka, det blir en och annan runda på Avenyn, det blir fotboll som en vanlig glad läktarbanan och det kan bli en seglats mot outforskade trakter. Böcker ska läsas och biografer ska besökas, öl ska drickas och skägg ska växa, Way Out West ska ockuperas om det nu finns biljetter kvar (mejla om du vill sälja).

Sedan är jag tillbaka i den raka fembackslinjen i slutet av augusti igen.