För att AIK ska vinna över Åtvidaberg krävs att spelarna gör allt rätt.
Större är inte skillnaden mellan lagen just nu.
Det gäller även tränaren.

Det går nämligen att fundera en hel del kring Andreas Alms startelva.
Egentligen sa Nils-Eric Johansson det bäst i halvtidsintervjun vid ställningen 0-0:
– Vi måste ta bättre beslut där framme.
Exakt så var det.
Det saknades helt enkelt fotbollsintelligens längst fram.
Visst är Daniel Gustavsson snabb, Kennedy Igboananike ännu snabbare, Nabil Bahoui lovande och Robin Quaison ännu mer lovande.
Men AIK:s fyra mest offensiva spelare har framför allt en sak gemensamt: de är inte några fotbollsgenier – ännu.
Det syntes tydligt i går.
AIK:s taktik, enligt Alm, var att koppla ett grepp om matchen. Det gör att jag ännu mindre förstår varför han valde en startelva för att spela omställningsfotboll. Varför inte Ibrahim Moro centralt på mitten och Celso Borges ett snäpp framför?

Nåväl, det blev bättre efter bytena – Daniel Gustavsson och Robin Quaison ut, Martin Mutumba och Henok Goitom in – men det var så dags. Då hade Åtvidaberg redan gjort det där första målet som så ofta avgör fotbollsmatcher.

Kristian Bergström slog frispark, nyss inbytte Mutumba räckte inte till i duellen med Martin Christensen och bollen damp ner framför hungrige Imad Zatara som pressade ner den i bortre. Det var inte enda gången det var rörigt i AIK:s straffområde i samband med Åtvidabergs fasta situationer, på så sätt kom målet logiskt.
När 36-årige målvaktsveteranen Henrik ”Fimpen” Gustavsson dessutom svarade för något av sitt livs match räckte det inte ens med smarte Henok Goitom på planen. AIK hade behövt en målskytt som avslutar rätt när läget dyker upp. ”Fimpens” räddningar i all ära, de flesta avslut fick han faktiskt rakt på sig.

Åtvidaberg tog årets första trepoängare och med tanke på att utmärkte Kristian Bergström även hade en boll i insidan stolpen får resultatet anses rättvist även om AIK manglade på bra mot slutet.
De tillresta AIK-fansen hördes bra genom tv-rutan och Uppdrag Granskning har förstås inte gått obemärkt förbi: det var sånger och banderoller om Janne Josefsson.
Att spelarna skulle varit särskilt påverkade av turbulensen gick däremot inte att se, AIK öppnade och avslutade starkt (det är i början och slutet av matcher man brukar se hur ett lag mår, däremellan funderar man inte så mycket som spelare).

Mot Åtvidaberg var det annat som gick snett och nu har AIK öppnat allsvenskan med två poäng av nio möjliga och frågan är om inte mötet med Malmö på Friends på onsdag blir säsongsdefinierande:
Poängförlust och det riskerar att bli ett jobbigt 2013.
Vinst och AIK studsar tillbaka rätt direkt.
Då förstår ni hur mycket som står på spel.

Jag har ägnat två arbetsdagar åt att skriva om Uppdrag Gransknings reportage om fotbollsfirmor i allmänhet och ”Firman Boys” i synnerhet.

Vi brukar inte nämna firmorna vid namn eftersom det har ansetts handla om löst sammansatta och hårt slutna nätverk som gör upp i organiserade slagsmål lite här och var och håller på fotbollslag.

Jag tror att ”Firman Boys”, och med tiden kanske också andra firmor, kommer att betraktas som något annat än ”bara” våldsamma huliganer efter kvällens tv-reportage. Som en anonym aktör med makt inom svensk fotboll.

Dels för att SVT:s tyngsta granskande samhällsmagasin bekräftar dem så tydligt.

Dels för att AIK har ett nytt sätt att kommunicera kring dem.

Så här säger AIK:s tillförordnade sportchef Björn Wesström till Sportbladet apropå hans dialog med ”Firman Boys” som uppmärksammas i UG:
– Vi gör ingen skillnad på olika supportrar.
Vad har ni en dialog om?
– Det kan vara allt från hur dialogformerna ska skötas till bengalbränning. Man kan ta hjälp av supportrar också.
Tar ni hjälp av ”Firman Boys”?
– Vi tar hjälp av alla supportrar. En klubb är ingenting utan sina supportrar.
Hur har ni tagit hjälp av ”Firman Boys”?
– Jag tänker inte peka ut enskilda företeelser. Men när AIK 2004 hade en konfrontationstaktik gick allt åt helvete. Sedan 2005 har vi haft en bra dialog vilket har lett till att det är lugnt på arenorna och det är firman en del av.

AIK:s föreningsordförande Johan Segui om hur han ser på Uppdrag Gransknings reportage:
– De har varit reko mot oss som klubb. Vi har fått ta del av materialet och jag tycker att de låter oss komma till tals. Men jag tycker att de buntar ihop oss: ”AIK:s firma”. AIK är något annat än vad ”Firman Boys” är. Jag reagerade också på att de sa ”Hammarbys firma”. Men framför allt förstår jag inte hur det kan ifrågasättas att vi har en dialog? Vi har fått ett bättre klimat runt matcherna och där har dialogen varit en viktig del.
Är det en terrorbalans?
– Det är en demokratisk balans. Jag hävdar med en dåres envishet att vi måste prata med dem. Det är det enda sättet att förändra.

Med det här sättet att resonera råder det inte längre någon tvekan om firmornas betydelse kring klubbarna, i alla fall inte ”Firman Boys” betydelse kring AIK. Firmorna fungerar inte som vanliga supporterklubbar eller andra fansorganisationer att det finns en ordförande eller en kontaktperson eller medlemslista. Därför har det varit lite knöligt att definiera vad det egentligen är för något. Nu är de, trots sin slutna organisationsform, något som AIK:s företrädare öppet förhåller sig till på ungefär samma sätt som de förhåller sig till andra supportergrupper. Eller om man så vill, en samtalspartner, en hjälpande hand, en del av familjen som visserligen har värderingar som frontalkrockar med AIK:s värderingar, men ändock – en del av AIK-familjen.

Det är vad jag tror blir den i ett historiskt perspektiv stora grejen med UG:s reportage.

Jens T Andersson, som avgick som sportchef i veckan, nämns överhuvudtaget inte i inslaget men jag tror att anledningen till hans avhopp kan hänga ihop med att han inte känt sig bekväm med den linje som AIK tycks ha bestämt att hålla (”Vi har en dialog med ’Firman Boys”, ”Det var ännu värre med konfrontationstaktiken”). Men det är en ren spekulation från min sida, Jens har själv hävdat att det inte har något med Uppdrag Granskning att göra så ta det för den vilda teori det är.

Mycket av materialet SVT har fått fram uppges komma från ”Firman Boys” interna forum på hemsidan sverigescenen.se som aldrig varit tänkt att läsas av utomstående. Det är planer, strategier och aktioner som sedan bekräftas genom att exempelvis Björn Wesström verkligen har haft det samtal med ”Firman Boys” som diskuteras internt.

Uppdrag Granskning hävdar att AIK:s styrelser är infiltrerade av ”Firman Boys” – Johan Segui hävdar att det inte stämmer då det i dag inte finns några personer i AIK-styrelsen som är aktiva i ”Firman Boys”. Som jag ser det har båda rätt på sitt sätt, det går att se det där ur olika perspektiv och var och en får bilda sig en uppfattning genom att se programmet.

Det framkommer ett par detaljer som var okända för mig (givetvis den interna kommunikationen på sverigescenen.se:s forum men också delen som handlar om Wesström samt omständigheterna kring hur ”Firman Boys” kopplas ihop med Hells Angels) men för den breda publiken är det säkert mycket som känns helt nytt, även om merparten har berättats tidigare fast då i den mer fragmentariska, dagliga nyhetsrapporteringen.

– Jag vill varna för väldigt obehagliga bilder, inleder Janne Josefsson med att säga och jag håller med: vissa scener från firmauppgörelserna är fruktansvärda.

Kvar på näthinnan finns en modig, ung tjej som på väg hem från jobbet kliver rakt in i en uppgörelse mellan två firmor på Södermalm, knuffar undan ett par huliganer och hjälper en annan slagskämpe som precis blivit stampad i huvudet liggandes på marken.
– För mig var det som att se någon som höll på att bli dödad, säger tjejen som borde få en Emmy för sin insats.

Uppdrag Granskning fick mig att fundera kring en av mina fotbollsjournalistiska ståndpunkter. Tidigare har jag tänkt att uppgörelserna på stan eller i grusgropar inte ska kopplas ihop med idrottsföreningarna trots att slagsmålen sägs utkämpas i deras namn. Det är ett rent samhällsproblem och en fråga för polis och myndigheter, har jag tyckt. Men reportaget visar på en röd tråd: det är genom fajterna som firmamedlemmarna har skaffat det skräckinjagande ryktet som i förlängningen bidragit till deras makt inom svensk fotboll. Även om det var ett onödigt frossande i slagsmålsscener som förmodligen är direkt kontraproduktiva.

Samtidigt är det Johan Segui säger i min intervju intressant angående
att europeiska fotbollförbundet Uefa faktiskt uppmanar alla klubbar att ha en dialog med SAMTLIGA supportergrupper.
– Det står klart och tydligt att vi är ålagda att ha en dialog med alla supportrar. Det anses vara ett förebyggande arbete för att minska våldsamheter i samband med fotbollsmatcher. Under förra året hände i princip ingenting inne på Råsunda och hela premiären på Friends föregicks av en dialog kring pyroteknik som fungerade.

Föreningsdemokratin får en känga i reportaget. Regeringens samordnare i frågor om idrottsrelaterat våld, Björn Eriksson, förklarar hur det kan gå till i storklubbar i dag:
– Om vi andra, som du och jag, inte engagerar oss, men en målmedveten grupp säger ”vi ska försöka kapa, vi ska försöka ta över”, då får den gruppen ett oproportionerligt inflytande. Tyvärr är det den tendensen vi tycker att vi ser i vissa storklubbar.
På Uppdrag Gransknings fråga om inte firmorna, som alla andra har rätt att delta demokratiskt, att göra sin röst hörd, svarar Björn Eriksson:
– Det kan tyckas så. Men då glömmer man en sak. De här våldsverkarna har begått mängder av våldshandlingar och skrämt vanliga människor. Sen kommer ett årsmöte, in tågar 30 stycken av de här, sedan har du 50 från det vita laget, som du och jag tillhör, då blir de rädda. Man får ett underläge mot de här. På något sätt har vi låtit de erövra agendan och det är det jag och många andra vänder sig emot.

Detta kommer säkert att användas som ännu ett i raden av tveksamma skäl för att riva upp 51-procentsregeln men jag tycker inte att heller det är starkt nog. Det vore att att säga att ”vi skyddar demokratin genom att avskaffa den”. Hur låter det?

Föreningsdemokratin har funnits i hundra år, den utmanas och prövas just nu mer än den någonsin gjort tidigare, och det visar hur viktigt det är att vi inom medierna belyser vad som sker på årsmöten, att personer inom föreningar slår larm om saker är på väg att gå snett samt vikten av att alla medlemmar gör sin röst hörd.

Nu dags att fokusera på fredagens Bollklubben som den här veckan gästas av Malmö FF:s tränare Rikard Norling.

– Jakob är grymt stark alltså. Som jag ser det, just nu, är han en av allsvenskans bästa spelare.
(Mikael Stahre hyllar formstarke mittfältaren Jakob Johansson).

– Nej.
(Tobias Hysén på frågan om han slår nästa straff).

– Inte när man har missat två på raken.
(”Tobbe” igen).

– Jag hade blivit besviken om de inte hånat eller buat åt mig. Jag trivs med det. Vi har en en hatkärlek-relation, det har vi haft under många år.
(Bojan Djordjic om Blåvittfansens burop).

– Jag var en spelande supporter i AIK. De såg en AIK-supporter med matchtröja som sprang runt och spelade. Jag älskar att vara tillbaka på den här scenen med BP. Att få möta rivalerna från min tid i AIK. Djurgården och Göteborg med flera.
(Bojan igen).

– Det var fint. Det finns en värme. Det värmer ett Gnagarhjärta att man får applåder på Gamla Ullevi. Fansen vet att profiler behövs i allsvenskan.
(Och Bojan en gång till apropå att han fick applåder av Blåvittfansen efter matchen).

– Det är klart att man passar på. Om en boxare får ett blodigt ögonbryn ska man inte slå honom i magen utan fortsätta slå mot huvudet så att man får en knockout.
(Stahre om den vilda coachingen för att Blåvitt skulle anfalla när BP:s mittback Pontus Segerström fick läkarbehandling vid sidan av planen).

– Skönt för honom att äntligen göra mål. Han har haft en jävla massa chanser, nu kan han släppa det. Egentligen är avslut hans grej, han har gjort några fruktansvärda mål i U21.
(Stahre om David Moberg Karlsson som gjorde sitt första allsvenska mål och fick en kram av tränaren).

– Jag tror inte att de kommer ha några hånramsor. De vet vad jag har gjort för klubben, de vet vad jag känner för klubben. Jag sticker inte under stol med att jag så klart är gnagare men min prioritet nummer ett är att jag hjälper BP att klara allsvenskt kontrakt så att du och jag kan sätta oss och ta en middag med din basker.
(Bojan en sista gång på frågan hur han tror att AIK-fansen tar emot honom på Friends).

Matchen slutade 2-0 till IFK Göteborg och jag avslutar blogginlägget med en länk till en fin gammal sång.

En hektisk arbetsvecka tar slut, en ny börjar direkt: ikväll blir det Åtvidaberg-Malmö FF på Kopparvallen, sedan vidare mot Göteborg och Blåvitts hemmapremiär mot Brommapojkarna.

Fördelen med det upplägget: du får två dagar på framsidan.

Nackdelen: du missar AIK:s premiär på Friends.

Jag har dock dragit mitt förhandsstrå till stacken, vi diskuterar AIK-Syrianska en hel del i veckans avsnitt av Bollklubben, tränaren Andreas Alm har en lite annorlunda inställning till fajten, kolla gärna en halvtimme in i programmet…

…vi tittar också på märkliga frisparksvarianter, fotbollsrobotar, stjärtchocker och diskuterar hur den ekonomiska krisen påverkar fotbollen i Spanien och Frankrike. Gäster i studion: Fröken Frändén och mr Bank.

Men allsvenskan var det ja…veckans fredagssida ägnar jag åt Alejandro Bedoyas utspel om ”tråkiga Blåvitt” och jag ställer frågan när fotbollsspelare ska lära sig att fotboll handlar om att vinna och ta poäng?

I veckan hade vi på Sportbladet besök av en reporter från P1:s utmärkta program Medierna, det är förstås glädjande att de uppmärksammar och granskar sportjournalistiken, däremot kan jag tycka att frågeställningen ”Varför skriver ni så lite om damfotboll?” känns uttjatad och besvarad.

Dels handlar det om normal nyhetsvärdering, det är väldigt sällan damallsvenskan är det största som händer i idrottsvärlden (och det är det vi som kommersiell, rikstäckande tidning måste fokusera på). Dels skriver vi väldigt mycket om damlandslaget när det drar sig mot mästerskap, jag är helt övertygad om att rapporteringen från hemma-EM i sommar kommer att tapetsera tidningssidorna. Och dels har jag aldrig förstått varför just damfotbollen – som inte lockar särskilt mycket publik på klubblagssidan – ska lyftas mer än låt säga innebandy, ridsport, handboll eller andra, mindre idrotter.

…för det kan vi verkligen bli bättre på, en större mix i Sportbladet där de stora nyhetshändelserna blandas upp med reportage från andra delar av idrotts-Sverige. Dock inte nödvändigtvis damallsvenskan. Ansvaret att lyfta damallsvenskan vilar på förbundet och klubbarna själva, vi är en dagstidning, inte en PR-byrå.

Men vi får väl se vad Medierna kommer fram till i morgon klockan 11.00 i P1.

Nu hög tid att hoppa in i den sexväxlade Robmobilen med backkamera och sätta autoplioten på Kopparvallen.

Med all respekt för övriga 14 lag:
Allsvenskan 2013 började på Borås Arena.
Och som den började.

När Elfsborg och AIK vandrade ut från spelargången möttes de av en fullsatt Borås Arena, två gulsvarta väggar, en inramning och en ljudkuliss som i andra sammanhang hade klassats som ett arbetsmiljöproblem.
Elfsborg-AIK var sist ut av den första omgångens åtta matcher och hälsningen till konkurrenternas tillställningar var tydlig:
– Tack för förfesten, nu öppnar nattklubben.
När Mohamed Bangura byttes in i 78:e minuten vrålade reportern Michael Wagner i mitt öra:
– Det känns som en guldfinal!
– Vad sa du? vrålade jag tillbaka.
På den ljudnivån var det.

Mindre imponerande att AIK-klacken (eller delar av den) inte hade mer finess än att ropa ”Visa pattarna” åt en kvinnlig sjukvårdare som hjälpte Elfsborgs Marcus Rohdén med en skada. Eller det alltid lika tröttsamma ”hora”-skanderandet.

Men det var enstaka plumpar i en i övrigt berusande läktarupplevelse som i kombination med intensiteten och nerven nere på konstgräset skapade exakt den känsla som kollegan Wagner försökte beskriva: det var som att SM-guldet stod på spel direkt.
Och för all del, Elfsborg och AIK är två lag som de flesta har tippat i den absoluta toppen i år.
Vi som inte har gjort det fick en del fundera på.

Elfsborg, som vanligt anförda av Anders Svensson men nu också med en begåvad norrman bredvid honom, markerade revir centralt och sårade AIK med hotande passningar framåt, mot den högra kanten i första halvlek, mot den vänstra i andra.
Det var ofta så det såg ut: om AIK täppte till en yta, hittade Elfsborg fram på en annan.
Att Gnaget ändå var närmast ett ledningsmål innan halvtidsvilan – Kennedy Igboananikes skott i underliggaren – framstod där och då som en tillfällighet. AIK anföll egentligen bara med två man, fler spelare hann inte upp innan Elfsborg vunnit tillbaka bollen.

Men Igboananikes avslut i straffområdet var ingen slump skulle det visa sig. För när AIK väl lyckades ta sig hela vägen fram var Elfsborgs försvarsspel påtagligt passivt och obeslutsamt. Vid Nabil Bahouis 1-0 hade Joackim Jörgensen eller Andreas Klarström enkelt kunnat hålla Henok Goitom felvänd i förstaläget men tvekade vem som skulle gå dit. Vid 2-1 var Elfsborg två-mot-en i straffområdet men Goitom fick avsluta i fred.
– Vi har två mittbackar där Jörgensen tränat mittfältare alla träningar fram till denna veckan och snabbt fick vikariera. Jon Jönsson har bara spelat 45 minuter sedan november, sa Jörgen Lennartsson som ändå påstod sig vara nöjd med försvarsinsatsen.
Det kan man kanske förstå mot nämnda bakgrund, men en samspelad backlinje hade knappast släppt in två mål på AIK:s fåmansattacker.

Utöver osäkerheten i eget straffområde imponerade Elfsborg alldeles oerhört i perioder, speciellt med tanke på att Viktor Claesson, Mohamed Bangura och Niklas Hult började på bänken, David Elm var sjuk och Tom Söderberg skadad.
Två gånger kom de tillbaka från underlägen, båda gångerna genom högklassiga prestationer av James Keene som oväntat la beslag på huvudrollen i matchen. Båda målen möjliggjordes av centrala bollvinster och AIK kommer att må bra av att få tillbaka Celso Borges där.
– Att de får stå så fria och slå bollen gör det svårt för oss där bak, sa Alexander Milosevic om Keenes 2-2-kvittering.

Som ni hör är jag inte lika imponerad av AIK:s prestation men vi ska komma ihåg ett par saker:
Gnaget är trögstartade av naturen, Elfsborg på Borås Arena är allsvenskans svåraste bortamatch, AIK tog en poäng, var nära att ta tre och fick igång Henok Goitoms målskytte direkt. Det är en start som det här laget och deras supporters kommer att växa av, närmast på Friends Arena nu på söndag.
Stackars Syrianska.

Allsvenskan är i gång och första dagen är lätt att sammanfatta:
Alla matcher slutade 3-0.
Två guldutmanare satte ner foten direkt.

De flesta guldtips inför årets säsong har handlat om Elfsborg, Malmö och AIK, något enstaka om Häcken.
Få eller inga har tippat IFK Göteborg och Helsingborg högst upp.
Först ut med en replik på det var Blåvitt.
På Ullevis golfgreen till gräsmatta försökte Häcken såga sig framåt centralt med fjolårets vägvinnande kortpassningskoncept men där var det stängt. Jakob Johansson och Philip Haglund tog bort det mesta, och när de råkade bli överspelade stod Mattias Bjärsmyr och Kjetil Waehler redo att ta nästa duell.
I första halvlek såg det nästan komiskt ut när Häcken spelade bollen rakt in de ytor där Blåvitt hade som mest folk utan att Moestafa El Kabir ens försökte gå i djupled. IFK släppte kanterna, slapp titta över axeln, klev upp i rygg och kunde vända på spelet när de vann bollen.
Då är det väldigt bekvämt att spela fotboll.
Men den tryggheten i ryggen vågade Jakob Johansson prova skott från 30 meter, Sam Larsson slå tunnlar och Philip Haglund storma fram i effektiva djupledslöpningar.
Fjolårets defensiva ängslighet som spred sig hela vägen fram till Tobias Hyséns avslut var borta i samma stund Stefan Johannesson blåste igång allsvenskan 2013. I nästa omgång väntar nykomlingen Brommapojkarna hemma på Gamla Ullevi och kanske har Blåvitt sedan fått den positiva öppning de har jagat utan framgång senaste tre säsongerna.
* * *
Häcken då – är det roliga över nu?
Nej, men det fanns ett tydligt systemfel som tränaren Peter Gerhardsson behöver korrigera. För om inte El Kabir kan erbjuda ett djupledsspel riskerar de att gå in i väggen mot fler motståndare, då finns det helt enkelt inga bra, centrala ytor att trilla boll på.
Ett större problem är Häckens målvaktssituation.
En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken och i Häcken handlar det om målvakten Christoffer Källqvist som är en säkerhetsrisk. I går bjöd han på Göteborgs tidiga 1-0-mål och det var inte Källqvists första tabbe i matchen.
Om Häcken ska ta nästa steg – det vill säga vinna guld – är det en förutsättning att de lärt av fjolårets misstag. Av premiären att döma har de inte gjort det.
* * *
I stället var det IFK Göteborg som satte ner foten och visade att de kan bli att räkna med i år, precis som Helsingborg gjorde på Olympia. Nye tränaren Roar Hansen har pratat om ett mer passningsorienterat HIF och spelarna har sannerligen lyssnat noga under försäsongen – tolv passningar inom laget föregick David Accams vackra 2-0-mål.
Att det stod 3-0 efter 45 minuter förklaras enklast av det ett rörligt HIF mot ett oorganiserat Djurgården där tio spelare är nya jämfört med premiären mot Elfsborg 2012, endast Peter Nymann är kvar.
Med 3-0 i ryggen kunde Helsingborg ägna andra halvlek åt att träna försvarsspel och även om Erton Fejzullahu skapade ett par halvchanser var segern aldrig i närheten av hotad.
HIF kan titta framåt mot en säsong som har förutsättningar bli bättre än många trodde på förhand, Djurgården behöver titta närmre på om de verkligen har en tillräckligt bra backlinje för att vara så offensivt balanserade.
* * *
I Södertälje visade Kalmar skillnaden mellan ett mittenlag och bottenlag när de tryckte tillbaka Syrianska med 3-0 på bortaplan. Viktigt för KFF var att anfallarna Jonathan McDonald och Måns Söderqvist gjorde mål eftersom laget saknar en pålitlig målskytt, i alla fall på papperet.

…med senaste Bollklubben som gästas av Sportbladets Simon Bank och Blåvitts Mikael Stahre – två män som utger sig för att förstå Göteborg men inte ens drar på smilbanden åt min briljanta GBG-vits i början av programmet…

…orkar ni inte kolla på det, kan ni alltid repetera de allsvenska budorden som jag instiftade häromdagen:

1. Du ska inte ha andra ligor vid sidan av allsvenskan, då kommer du att bli besviken på kvaliteten.

2. Du ska inte protestera mot SvFF med plakat eller ramsor, ty SvFF kommer inte att lämna din förening ostraffad om du missbrukar SvFF:s namn.

3. Tänk på att hålla fredagen, lördagen, söndagen, måndagen, tisdagen, onsdagen och torsdagen heliga, ty allsvenska fotbollsmatcher kan spelas precis när fan som helst (så länge de inte krockar med Champions League).

4. Visa aktning för konstgräset, då har din förening kanske råd att bygga en ny arena.

5. Du ska inte drälla med bollen i april, ty inget lag som förlorat de två första matcherna har någonsin vunnit SM-guld.

6. Du ska stötta ditt lag i nöd och lust, för utan publiken är svensk fotboll blott en idrott bland andra.

7. Du ska ­inte stjäla Lennart Johanssons pokal två år i rad, för då är allsvenskan inte längre världens mest oförutsägbara och spännande fotbollsliga.

8. Du ska inte byta från en storklubb till en annan, då får du utstå hot och hat av fansen.

9. Du ska inte ha begär till de andra lagens stjärnspelare.

10. Du ska inte ha begär till de andra lagens stjärnspelare, inte heller till deras tränare eller egna kapital, ty om du värvar för mycket kommer du att kallas Real och utses till favorit, och då går allt garanterat åt helvete.

Med tanke på att flera ordinarie spelare hade fått ledigt måste landskampen mot Slovakien analyseras utifrån de individuella insatserna snarare än hur hur kollektivet fungerade.

Med det sagt, är det snudd på hopplöst att få till ett vettigt anfallsspel med en 4-2-3-1-uppställning och en ensam Tobias Hysén på topp på den här nivån (utan Zlatan Ibrahimovic). Sverige skapade inte en enda målchans i första halvlek. Det gick att räkna ut med röva och en krita att Sverige skulle få stora problem att få fast bollen i bra lägen och hitta snabba kombinationer. Där förstår jag inte riktigt hur Erik Hamrén tänkte på förhand, möjligen att han inte hade några andra alternativ. Men varför inte ett 4-4-2 med Erton Fejzullahu bredvid ”Tobbe”? Två anfallare får fast bollen bättre än en.

…Erton var piggare när han kom in vilket gjorde att Ola Toivonen fick mer utrymme men faktum är att det dröjde 90 minuter innan första och enda målchansen kom när Jimmy Durmaz sprang sig fri men avslutade lamt.

En målchans på 90 minuter, alltså. Det är givetvis för dåligt och planen kan man inte skylla på för Slovakien skapade fyra bra chanser på den.

Jag tror så här: även med Zlatan Ibrahimovic i laget bör Sverige, så länge Johan Elmander är skadad, överväga att gå över till 4-4-2. Eller en ännu enklare lösning som jag har tjatat om vääääldigt länge: Flytta. Upp. Zlatan. Närmare. Målet.

Förbundskapten Hamrén brukar efterlysa mod, och var det någon som klev in med stort mod var det debutanten Erkan Zengin som verkligen tog för sig på ett imponerande sätt. Men mod är inte enbart positivt i alla lägen, många av Zengins vågade passningar hamnade rakt i gapet på slovaker som kunde ställa om. Ett bättre lag hade straffat Sverige hårt.

Balansmässigt var det ett tillbakadraget Sverige som fokuserade på att hänga ihop defensivt. Precis som jag var inne på efter Irlandsmatchen tror jag det är positivt i långa loppet att Hamrén styr landslaget åt det hållet. Förhoppningsvis har han insett att det saknas spelarmaterial att vinna medaljer i VM eller rulla ut Holland borta, hur starka vi än må vara tillsammans. Jag påstår inte att det var bra i dag, jag påstår bara att färdriktningen är rätt.

Till sist några ord om Lasse Lagerbäck som kommenterade Sverige för första gången. Han gjorde det bra, noggranna analyser, tyvärr höll han sig väldigt mycket till enskilda matchsituationer utan att sätta Sverige och Erik Hamrén i ett större perspektiv och mot bakgrund av de problem de har brottats med en längre tid. Som när Lagerbäck i andra halvlek sa apropå de många svenska bolltappen:
– Nu måste Sverige hitta tillbaka till grunderna!

…där kunde han tillagt:
– Om Sverige nu hade haft några grunder…

Men man kan inte få allt, det var ändå intressant att lyssna på Lagerbäcks iakttagelser.

BETYGEN

Kristoffer Nordfeldt ++++
Bäst svensk sett över hela matchen. Fina räddningar på slovakisk närnick och friläge, bra i luftspelet, snabba igångsättningar. Mycket bra – och glömmer vi juniormisstaget som ledde till en farlig frispark blir det fyra plus.

–

Behrang Safari ++
Vänsterbacken klarade en ovan roll som högerback utan större anmärkningar.

Mikael Antonsson +++
Trygg och få eller inga misstag, fan vet inte om Antonsson utmanar Andreas Granqvist på allvar nu.

Jonas Olsson ++ (45)
Inledde med att söka Jane Björck på läktaren med första bolltouchen men spelade upp sig.

Oscar Wendt +
Comebacken i landslaget blev inte särskilt lyckad. Hade svårt defensivt och usla inlägg när han väl gick fram.

–

Samuel Holmén ++ (45)
Bra i positionsspelet, sämre i passningsspelet.

Anders Svensson +++ (45)
Bäste utespelare i första halvlek, bra passningsspel på få tillslag. Anders hänger med ett tag till.

–

Alexander Kacaniklic ++ (62)
Såg inte ut att trivas i den ovana rollen på högerkanten. Bromsade upp spelet i stället för att hota på det sätt vi är vana att se. Knappt godkänd.

Ola Toivonen ++
Klart underkänd i första halvlek men i andra höjde sig Ola och kommer undan med ett godkänt betyg tack vare den uppryckningen.

Erkan Zengin ++
Ville ha boll, höll gärna i bollen men riktningen var oftare från mål än mot mål. Men som debut betraktad var Zengins insats intressant.

–

Tobias Hysén + (62)
Till skillnad från mot Irland där ”Tobbe” tillhörde de minst dåliga fick han egentligen ingenting vettigt uträttat i dag.

ERSÄTTARE:

Rasmus Elm ++ (46)
Tog över kaptensbindeln efter Anders Svensson, ett sätt av Erik Hamrén att få honom att ta ännu mer ansvar. Spelade snabbare och rakare än mot Irland.

Pontus Wernbloom ++ (46)
Tillförde en hårdhet när han kom in som hade saknats så långt – men vissa tacklingar lite väl onödiga.

Per Nilsson ++ (46)
Klev fel vilket ledde till slovakisk målchans, annars skötte Nilsson sig bra.

Erton Fejzullahu ++ (62)
Kom in med energi men vägde som helhet lite för lätt.

Jimmy Durmaz ++ (62)
Alldeles för många enkla bolltapp i känsliga lägen. Men skapade faktiskt Sveriges enda målchans och då bjuder jag på ett godkänt betyg här också.

Det är sannerligen nya tider.

Visst fanns det ett och annat webb tv-team på den allsvenska upptaktsträffen i Helsingborg i fjol. I år, på Norra Latin i Stockholm, gick det det knappat att vända sig om utan att du stirrade rakt in i en kameralins. Det har hänt mycket på bara ett år.

Själv stod jag i Aftonbladets LIVE-studio mellan tio och tre och kommenterade vad tränarna sa på scen. Sedan knallade jag över till Norra Latin när det var dags för medierna att göra intervjuer.

…givetvis med en rosa mick och ett kamerateam i släptåg.

Nya tider, som sagt.

På scen var däremot allt som vanligt. Nanne Bergstrand och Henrik Rydström var fem plus, resten ganska jämngrå. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: duon skulle kunna uppträda i parkerna. Kanske från 2014, då är ingen av dem kvar i KFF?

Topp fem-citat från scen:

Nanne Bergstrand om frustrationen bland fansen 2012:
– Vi räddade många äktenskap i fjol. Det var många som kom hem till sin fru efter matcherna och hade fått ut sin frustration på Guldfågeln Arena.

Henrik Rydström om att han blev petad en match i fjol:
– Jag har ju alltid spelat, i 18 år, och så gör man inte det plötsligt. Man har förknippat sig själv med Kalmar och tänkt att ’spelar inte jag så spelar inte Kalmar FF’. Men det gjorde de, och publiken var där, så det var nog bra för mitt ego, att inse att det spelas matcher även utan mig.

Andreas Alms passning till Elfsborg som värvade Mohamed Bangura:
– De tog fel Bangura. Den andre (Teteh) gjorde fler mål.

Rikard Norling om Malmö FF:s talanger:
– Man kan säga att i Malmö FF poppar det upp spelare hela tiden; på sensommaren brukar de poppa upp som svampar. När man plockar fina primörer finns det bara plats för ett visst antal i korgen. Och i och med att det kommer upp så fina hela tiden så är det viktigt att man tillagar dem lite fint också så man får plats för nya.

Mikael Stahre om att vakna upp dagen efter en förlust:
– Det finns gånger man önskar att man var busschaufför istället.

Jag tyckte att Djurgårdens Magnus Pehrsson gjorde ett tydligt och bra framträdande, inte särskilt humoristiskt, men vi lärde oss något nytt om Djurgården och nånstans är det ju det allt går ut på.

Mer då? Tja, Jörgen Lennartsson lanserade ordet ”motgångsberedskap” (det hade en träff på Google innan i dag), Roar Hansen pratade om att även spelare med ”julgransfötter” kan bli bra passningsspelare om de rör sig rätt, Andreas Thomsson myntade målsättningen ”topp tolv”, Peter Gerhardsson avslöjade att han heter Kurt-Peter och Henok Goitom bröt mest mot klädkoden.

Som vanligt är Elfsborg guldfavorit, tätt följda av Malmö FF, så här såg det ut när tränare, sportchefer, spelare och journalister svarade på frågan ”Vilket lag blir svenska mästare?”…

1. Elfsborg – 29,7 %
2. Malmö – 22,4%
3. AIK – 14,5%
4. Häcken – 13,9%
5. Djurgården – 5,5%
6. Göteborg – 4,8%
6. Helsingborg – 4,8%
8. Brommapojkarna – 1,8%
9. Åtvidaberg – 1,2%

…övriga lag fick inga guldröster och hur Brommapojkarna lyckades få 1,8 procent begriper jag inte riktigt. Hur många mentometerapparter hade klubbdirektören Ola Danhard plockat på sig?

Mer om upptaktsträffen blir det i fredagens Bollklubben då vi gästas av en allsvensk guldtränare, dock inte de regerande mästarnas.

…under tiden kan ni värma upp med säsongspremiären av Sportbladets fotbollspodd om allsvenskan.

Eller senaste Bollklubben där Erkan Zengin testar vårens solbrillor om ni missat det…

Det lag som inte vågar pressa och stöta på motståndaren av rädsla för att sälja sig kommer sällan att vinna boll i bra lägen. Vinner man inte boll i bra lägen tvingas man anfalla mot samlade och organiserade försvar. Då krävs det att de bärande offensiva krafterna åtminstone har en hyfsat bra dag på jobbet för att det ska hända något. Det hade inte Zlatan & Co. i går i kväll.

Där har ni den grundläggande förklaringen till varför Sverige skapade så lite. Och skapar man inte mer än två bra målchanser på en match, då är risken överhängande att man lämnar planen mållös.

Självklart noterade även jag den skrämmande höga felprocenten i passningsspelet från Kim Källström och Rasmus Elm men det var inte där den stora skon klämde.

Den klämde framför allt i presspelet.

Det var tydligt att Sverige gick in i den här matchen med en uttalad inställning att inte bjuda på något i onödan som de fått så mycket kritik för under Erik Hamrén. Risken är förstås att pendeln då slår hela vägen tillbaka, att det blir försiktigt och passivt i stället, att man kommer snett in i det.

Så blev det mot Irland.

Jag diskuterade saken med Rasmus Elm efteråt:

– Vi ville inte att de skulle hitta in bakom vårt mittfält. I vissa moment väljer man då att falla ner en extra meter, sa Rasmus.
Men det är inga bollfantaster ni möter, ni kunde klivit fram och vunnit boll i bra lägen?
– Så är det. Men Robbie Keane försökte hitta den där ytan och han är rätt bra på det. Båda deras forwards var kvicka och rörliga och skapade oreda. Vår backlinje vågade inte kliva fram av rädsla för hotet bakom, vi vågade inte kliva av rädsla för hotet bakom. I andra kändes det bättre, då var det Irland som fick slå undan bollar i panik.
Men vad var sagt från början: var det ni spelare som gjorde fel som sjönk – eller var det taktiken det var fel på?
– Vi ska kunna göra det bättre.

Jag vet inte om jag tror på det sista. Eller jo, självklart kunde Sverige gjort det bättre men det handlar också om att Hamrén försöker få ordning på defensiven. En försiktigare matchplan än tidigare. Och Sverige höll i alla fall nollan, eller hur?

Jag brukar kritisera Hamrén, jag kritisera gärna Sverige när det är befogat, den här gången är jag inte riktigt lika kritisk som många andra verkar vara.

Tvärtom, jag tar hellre ett Sverige som försöker hitta tillbaka till någon form av defensiva grunder än ett Sverige som tror att de kan rulla ut Holland borta.

Vissa ville se ett byte på innermittfältet men nån jävla gång måste ju Hamrén också visa att ”Det är er jag tror på, det är er vi kör på, väx av det förtroendet!” i stället för detta evinnerliga hattandet fram och tillbaka. Därför köper jag att Kim och Rasmus blev kvar på planen i 90 minuter.

Nu gäller det bara att Erik Hamrén fortsätter på den inslagna vägen och släpper allt svammel och dravel om medaljer i mästerskap, alla tomma ord om hur starka vi är tillsammans och bygger vidare bakifrån och på kontinuitet i startelvan.

Offensiv kapacitet finns, även om de bärande spelarna med Zlatan i spetsen tappat formen allihopa på en och samma gång just i går.

För faktum är att rent kvalitetsmässigt var detta en av de sämsta landskamper jag nånsin sett, januariturnéer borträknade.