Glömt allt ni har läst, hört och sett tidigare om den här landslagssamlingen.

När landslagshösten 2016 summeras, när vi blickar tillbaka till september/oktober så kommer vi varken prata om Ola Toivonen, John Guidetti eller svaga publiksiffror. Det är frågor som lever vidare, som kommer få nytt liv på olika sätt.

Nä, när vi tittar tillbaka om ett par år så kommer vi att prata om hur svensk landslagsfotboll äntligen löste två av dess absolut största problem senaste tio åren.

Problem som gäckat både Lasse Lagerbäck och Erik Hamrén, problem som Hamrén aldrig lyckades lösa, problem som Lars-Jan nu inte bara fått ordning på utan redan har gjutit i cement.

Det beror mest på att fotbollsgudarna vill Sverige väl, och på att pendeln har börjat slå i en annan riktning än att Lars-Jan gjort några fantastiska genidrag.

Jag talar förstås om svensk landslagsfotbolls gordiska knutar: Högerbacksfrågan och mittbacksparet.

Nu har Sverige för första gången under -10-talet en trupp med två högerbackar, och ett mittbackspar som håller hög kvalitet på riktigt.

Det här är inga små saker, det har tagit tio jävla år att komma hit.

Ni vet hur det sett ut: Mikael Lustig är ofta skadad, och när han varit borta har yttermittfältare, vänsterbackar och mittbackar fått rycka ut till höger. Det har kort sagt varit omöjligt att få fram ett vettigt alternativ till den skadeplågade stackars Lustig. Det har pratats om Mattias Johansson, Anton Tinnerholm och Emil Salomonsson men ingen av dem har över tid visat sig tillför tillräckligt för en svensk A-landslagsplats.

Mot Bulgarien stod han plötsligt där, lika ung som självklar: Emil Krafth, 21. Ordinarie i Bologna, högt hållen internt av landslagsledningen. Klart godkänd i defensiven, bidragande i offensiven (assist till 2-0) och bäst av allt: Bakom Krafth trycker IFK Norrköpings Linus Wahlqvist, 19, på, med ännu större potential.

Inget ont om Tinnerholm och Salomonsson men det finns en anledning till att de har fyllt både 25 och 27, och fortfarande är kvar i allsvenskan: De är fansfavoriter, inte landslagsmässiga fotbollsspelare. Tyvärr har en del lokaljournalister gått på hajpen (ping @markuswulcan).

I alla fall: Nu har Sverige två dugliga högerbackar i en och samma landslagsstrupp. När hände det senast? Micke Nilsson var också en nödlösning från början även om han utvecklades till en bra högerback.

Nästa glädjebesked gäller mittbacksparet. Hur länge sedan är inte DET? Med Erik Johansson/Andreas Granqvist var Erik Hamrén något på spåren men Johansson slutade i landslaget innan det han bli något av det.

I dag har Sverige ett respektabelt mittbackspar i Victor Nilsson Lindelöf och Andreas Granqvist. ”Vigge” och ”Granen”.

Vi får backa till Olof Mellbergs/Daniel Majstorovics dagar men även de svajade en del, och fan vet om inte Mellberg/Petter Hansson egentligen var Sveriges senaste gedigna mittbackspar som höll över tid. Vi pratar 2008.

Så nog är det två extremt viktiga bitar som har löst sig under senaste landslagssamlingarna.

När det gäller resten – vem som ska spela bredvid Marcus Berg, hur publiksiffrorna ska ökas, varför Johan Guidetti och Jimmy Durmaz (!) duckade medierna efteråt (”Skulle hämta familjen…”) – så kommer allt det där att diskuteras vidare, och ta nya vändningar och turer.

Jag är inte till exempel inte helt säker på att Ola Toivonen startar mot Frankrike, då kan Guidetti mycket väl vara tillbaka i elvan. Och vad gäller publiksiffran 21 777 är inte den så dålig en regnig måndagkväll för ett landslag som inte hade bevisat något alls. Dessutom när ett fullständigt anonymt och generalblekt Bulgarien stod för motståndet

3-0 är bästa sättet att försäkra sig om att de som var på plats i går kommer tillbaka, och lockar med sig ytterligare ett par tusen till nästa match. En fotbollsnation av Sveriges kaliber kan inte ta för givet att landslaget ska dra 40 000 åskådare per kvalmatch som snittet var på Zlatans tid.

Jag tycker 20 000-25 000 åskådare är en normal siffra i en sådan här match, sedan kan den säkert stiga när det handlar om mer namnkunnigt motstånd.

Den kan stiga ytterligare om svensk fotboll får fram ett par ”Superswedes” igen, ”Vigge” är på god väg, matchens bästa spelare igår (ja, jag var med i juryn). U21-landslaget gör allt man kan begära av dem – och lite till. Joel Asoro och Alex Isak är spelare som redan ställt sig i ”Superswedes”-kön, och Carlos Strandberg står där sedan tidigare. För att nämna några.

Jag gör mig inga illusioner om att Sverige ska nå VM 2018, det får bli en bonus men EM 2020 ser jag redan fram emot.

Till sist: Alla som vill ha större rubriker om planstormaren som sprang in på Friends efter slutsignal: Vill ni verkligen ha större rubriker än de här? Det är ju skrattretande. Jämför ni det verkligen med den här jätteskandalen i allsvenskan? I så fall är mitt tips: Tänk om, tänk rätt.

Först hade jag inte tänkt blogga om Luxemburg-Sverige, vinsten var så förväntad. Lars-Jans första seger, en typisk Lars-Jan seger: 1-0 borta när alla förväntar sig större segersiffror.

Anfallsparet, kom det i gång? Nä, inte riktigt. Högerbacken Mikael Lustig skickade bollen i mål efter hörna, bra avslut visserligen, och cool assist av Marcus Berg som la upp för skottläget smart och kallt.

Berg var helt okej (Marcus alltså, inte Carina) men John Guidetti syntes egentligen bara tre gånger: Under nationalsången, vid haveriet till synkroniserad discomålgest (vem avgår?) och när han blev utbytt. Guidetti kan göra mycket nytta med sina löpningar men det här var inte hans typ av match, för låg motståndare.

(Apropå nationalsången noterade jag att ett par av spelarna inte sjöng, och det är glädjande att se att vi har ett landslag där alla inte är tvingade att göra samma sak).

I paus ringde jag sex olika telefonnummer för att få tag på Janne Anderssons fru, borde förbundskaptenen byta in Ola Toivonen redan i halvtid? Jag fick aldrig tag på Ulrika vilket var synd, övertygad om att hon hade levererat.

Efter slutsignalen twittrade jag att det här var fan inte mycket att skriva hem om, grattis Janne till första segern, sedan hyllade jag Victor Nilsson Lindelöf som inte satte en fot fel på den här nivån. Den unge mittbacken hyllades även av förbundskapten Andersson i Simon Banks tv-studio efteråt: ”Victor kommer bli en storspelare om han inte redan är det”, sa Janne och Kim Källström lät honom prata till punkt, det var hyggligt. Källström hade inför matchen avbrutit Bank två gånger, kanske var det Simon som pratade för länge, de får jobba på samhandlingen, som det heter. Kim är en lovande expert, han är till och med riktigt bra redan men hur relevant känns han om något år, när han är långt från landslaget?

…just det ja, då har inte Discovery kvar rättigheterna längre så det är inget problem.

Jag håller fortfarande Hans Backe som Sveriges bästa tv-expert om vi enbart tittar på yrkesskickligheten, själva hantverket.

Men nu var det inte tv-experter vi skulle prata om utan Victor Nilsson Lindelöf. Vi måste prata om Nilsson Lindelöf. Har den totala hyllningen ännu skrivits? Jag har i alla fall inte läst den.

Den kommer här.

(Först ett snabbt resonemang om vad han heter: Han har ett långt och krångligt jävla namn, Källström snubblade på det åtminstone tre gånger och då har de ändå spelat ihop. Victor Nilsson Lindelöf, det är ett helt alfabet, det går inte. Sedan det här VNL som dyker upp här och var…det funkar inte heller, det är ett djävulens påfund. VNL låter som en venerisk sjukdom alternativt en holländsk fotbollsliga så lägg ner.
Lösningen är mycket enkel:
I Västerås kallas han för ”Vigge”. Victor Nilsson Lindelöf = ”Vigge”. Kan någon se problemet här? Inte? Bra, kör på ”Vigge” då).

Nästa fråga: Har alla verkligen förstått vilken mittback svensk fotboll fått fram här? Grabben är nyss 22 år fyllda och spelar redan som när Nesta stod på toppen av sin elegans (nåja). Titta hur sällan ”Vigge” hamnar fel, hur rent han kliver in i alla dueller, hur modernt han transporterar bollen framåt i planen. Han är så närvarande i matchen att fokuset på nästa duell alltid kommer naturligt. Han agerar i stället för att reagera. Se och lär, kids.

Han är snabb, elegant, bollskicklig, fysisk, spelintelligent, ja allt som svensk landslagsfotboll just nu törstar efter återfinns i en och samma fotbollskropp: Victor Nilsson Lindelöfs.

Eller ”Vigge” som han kallas.

Han är snygg också, det är inte heller fel. Det finns nämligen två typer av mittbackar: Snygga mittbackar och fula mittbackar. Båda fyller sin funktion på planen. ”Vigge” hör till de snygga.

Ovanpå allt detta har han förutsättningar att bli ett stort affischnamn utåt för svensk fotboll. Det handlar inte bara om ”Vigge” själv utan hans flickvän (eller fästmö om hon fick bestämma själv): Maja Nilsson. Fotbollsfrun 2.0. Driver ett väldigt underhållande Twitter-konto, och har precis börjat blogga. Nu väntar vi bara på att Maja ska bli sist i världen med en podd också. Men hon skriver med finness, tillräckligt privat för att det ska bli en intressant inblick i ett liv. Det bästa av allt: Landslagschef Lasse Richt kan inte göra ett skit.

Jag hoppas att de hänger ihop i tider då institutioner som Brangelina havererat och Berg har flyttat ut (Carina alltså, inte Marcus). Frågan är vad de sedan ska heta: Victor Nilsson Nilsson? Eller Maja Nilsson Lindelöf?

Om ni inte har fattat det ännu: Sverige har fått fram en mittback som Benfica kan kränga för sisådär 300-400 miljoner, vars talang är plågsamt överlägsen landslagskamraternas, som dessutom har alla förutsättningar att väcka liv i det avsomnade gamla konceptet ”Superswedes”.

Får svensk fotboll fram två till inom de närmaste åren kan EM 2020 bli ett roligt mästerskap. Några som redan ställt sig i kön är Joel Asoro och Alex Isak.

1. Mitt ansvar. 
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.

En fråga jag ofta får:
– Har’u något sug eller?

Det är förstås individuellt men nej, jag har inget sug. För ett år sedan bombarderades jag av tankar. Tankar på kvarterskrogen där jag brukade hänga. På Systembolaget när jag promenerade förbi. På alkohol, helt enkelt.

Jag hittade ett sätt att stoppa tankarna. Genom att fullfölja dem. Tänka hela vägen. Visst, de första glasen kommer sitta som en keps. Men sedan då? Ingen kontroll. Dagen efter: Allt jag har börjat bygga upp skulle vara bortkastat. Eller jag skulle i alla fall vara tillbaka på ruta ett på många sätt. Det vill jag inte. Jag vill inte det.

Tankarna har mer eller mindre försvunnit, och utan dem inget sug. Självklart önskar jag att jag kunde dricka normalt, som ni andra men det kan jag inte. Jag kan inte dricka alls. Inte med den här sjukdomen. Då är valet så enkelt att det blivit en känsla: Jag vill inte dricka.

Jag har varit nykter ganska exakt ett år nu, 365 dagar snart. En dag i taget. I min position handlar det också om att ta ansvar. Mitt ansvar är att göra allt som står i min makt för att inte dricka igen. Min behandling har pågått i tolv månader av tjugo, parallellt med den går jag i en självhjälpsgrupp. Det var ännu intensivare de första månaderna, idag lägger jag 10-20 timmar i veckan på mitt tillfrisknande. Jag kan inte vrida tillbaka klockan men jag kan se till att mitt missbruk aldrig mer får negativa konsekvenser, varken för mig själv eller någon annan.

Jag har förändrats som journalist under det här året. Jag är mindre ängslig. Jag skriver om sånt jag tycker är viktigt och intressant, ibland för att locka till debatt och ibland för att hålla uppe intresset kring fotboll i allmänhet och allsvenskan i synnerhet. Jag är tacksam för allt det stöd jag får. Jag har många fiender också. En modig journalist ska ha det tänker jag. Ju mäktigare fiender, desto bättre.

Jag reagerar som så många andra på vad som händer i samhället. Frustrationen och maktlösheten när främlingsfientlighet, rasism och nazism griper kring är svår att hantera men jag har lärt mig i behandlingen och programmet att jag aldrig kan göra mer än min del: Försöka skapa så mycket glädje och kärlek för så många som möjligt i allt jag gör. Jag är långt ifrån perfekt men det är ledstjärnor att bära med sig, ledstjärnor som går rakt emot allt vad nationalismen står för. Jag vet att många har liknande problem som jag, och ännu fler är anhöriga. Min mejl (robert.laul@aftonbladet.se) är alltid öppen för er.

Det har varit ett fantastiskt år. Jag har träffat en tjej jag älskar, jag har utvecklats som människa, en konkret skillnad är att jag i dag har en självkänsla.

Tidigare visste jag knappt skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Nu vet jag att självförtroende är det jag gör, självkänsla är det jag är.

Fram till för ett år sedan hade mitt liv hängt ihop tack vare en framgångsrik fotbollskarriär och mina journalistiska bidrag i Aftonbladet/Sportbladet. Jag var det jag gjorde.

Idag är jag nykter.

Jag har vänt min största svaghet (alkoholism) till en gigantiskt styrka (nykterhet). Det är bara jag som kan förstöra för mig själv nu genom att dricka. Ingen annan kan riva det jag har byggt upp under det här året. Det är bara jag som kan rasera allt. Det är en jättestyrka.

Det är min styrka.

Ett ögonblick, Sportbladets Patrik Brenning, 30…

…som elva år senare har startat bloggen ”Brenning”: Vad ska den handla om? 

– ”All skit på nätet som inte får plats någon annanstans” är arbetsnamnet. Men i grunden handlar det om att samla guldkornen från sportvärlden som inte har en naturlig plats i en artikel. Sköna anekdoter, galna fotbollsidioter, det bästa från sociala medier blandat med personliga reflektioner och åsikter. Som min Twitter fast mer beständig och överskådlig.

2005 var det ett jävla liv här på redaktionen: ”Vi måste ha bloggar!”. Linda Skugge och Carl Bildt var hetast i medie-Stockholm. Sedan dess har de flesta personliga bloggar gått i graven: Banks & Nivas har tystnat helt, själv skriver jag allt mer sällan och lillebror Ros får inte heller ur sig mycket (inget nytt iofs). Sociala medier och snabbare publiceringsvägar på nätet gör bloggarna överflödiga tänker jag – hur tänker du?
– Är man inte först med något kan man lika gärna vara sist. Jag förstår att du ser formatet som dött och jag kan hålla med om att den klassiska boggen med 10 000 tecken om dina nya skinnskor från Australia Luxe Collective inte känns superhett längre (även fast jag vill läsa mer om Carl Bildts kavajer) men planen är att göra något annat av det. Något annat mer socialt fast i en blogg-kostym. Exakt vad får tiden utvisa.

Hur mår bloggosfären nuförtiden?
– Efter att ha fått googla ”Bloggosfär” kan jag konstatera att den är tvärdöd. Det finns väl egentligen bara en blogg som lever i Sverige i dag och det är Sillybloggen. En förhoppning är att det här ska bli något liknande med mycket åergivning av kul internationellt material som de som inte har betalt för att stirra på Twitter nio timmar om dagen kanske missar. Med en hel del silly så klart.

Läser du själv några bloggar, och i så fall vilka?
– Nej, bloggen är död.

Beskriv din tänkta tonalitet i bloggen?
– Förhoppningen är att hitta samma språk som jag använder på min Twitter. Den blev en revolution för mig i den betydelsen att jag kunde vara både ironisk, raljant och ibland rent taskig i text. Något som endast du lyckats bemästra på nyhetsplats.

Jag har trots allt hållit igång min blogg i elva år men nu läggs den ner i och med att jag flyttar till USA. Hur ser du på den utmaningen, är Brennings blogg still going strong 2027?
– ”Hållit igång” kan vi nog diskutera men visst har du gått stark i många år. Jag hoppas att jag fortfarande har en plats för mer personliga texter 2027, sen om det kallas bloggosfär eller något annat är väl upp till någon överbetald konsult från framtidens Framtidsfabriken att bestämma. Jag vill inte blåsa dem på den fakturan.

2005 var Djurgården ett topplag i svensk fotboll och Brangelina hade precis börjat dejta – vad kommer vi att minnas starkast från 2016, tror du?
– Att Robert Laul flyttade till USA, intensifierade bevakningen kring MLS och fick 10 000 förbannade LA Galaxy-supportrar efter sig. Det är min förhoppning i alla fall.

Till sist: Du hette Sjögren fram till häromdagen, nu har du uppenbarligen bytt till Brenning – hur tänkte du där?
– Bendtner var redan taget.

Efter en rörig sommar där EM, OS och semester har avlöst varandra är det nu dags att kliva upp i sadeln på allvar igen för att ta den allsvenska hösten i mål.

Jag gör det med blandade känslor. Jag var på Swedbank stadion i går, det var en fantastisk match, en seger inte bara för Malmö FF utan för fotbollen.

Men:

Allsvenskan – som jag följt som supporter sedan jag var sex år, siktat mot som spelare under -90-talet och bevakat som journalist hela 2000-talet – är i dag en trasig fotbollsliga som jag är allvarligt bekymrad över.

Våldet har länge varit representerat genom storklubbarnas firmor som fortfarande lever och frodas. Även om uppgörelserna oftast sker bortanför arenorna är våldet ständigt närvarande i form av de stora polisinsatser som krävs för att hålla supportergrupper åtskilda under högriskmatcher (de är många i dag).

Polisbrutalitet är en annan ständigt aktuell fråga, fotbollsmagasinet Offside satte strålkastarljuset på detta i våras, hittills har polisen inte bemödat sig att ens kommentera den allvarliga kritik som min före detta kollega Oskar Månsson lyfte fram. Med tanke på att polisens organisation just nu synas på många andra områden är det högst önskvärt att även denna aspekt tas på allvar.

Hatet är numera allmänt accepterat även utanför firmorna, i de bredare supportergrupperna. Här springer alltså vuxna män (bara män?) runt och skriker att de hatar ett annat fotbollslag iförda skidmasker och rånarluvor. Det hade möjligen gått att förstå om det handlat om 15-16-åriga kids med stökiga hemförhållanden och stängda fritidsgårdar som i brist på annat släppte ut frustrationen men vi talar om fullvuxna karlar som gör samma sak. Inte sällan är droger och alkohol utlösande faktorer, och i de fall det handlar om rena missbruk kan jag bara önska att fler tog del av den resa jag själv har gjort: Det går att vända ett destruktivt liv till något bättre.

Pyroteknikdebatten har lagt sig då matcher inte har försenats i samma omfattning som i fjol. I går buades Malmös Ultrasgrupper ut av delar av övriga publiken när det tändes bengaler under mötet med IFK Göteborg. I slutet av matchen hissades en banderoll i klacken som hänvisade till Norge där pyroteknik nu ska legaliseras. Att tillåta de nödbloss som brann på Swedbank i går är dock inte aktuellt i Norge och lär aldrig bli i Sverige heller. Om en kompromiss ska hittas (likt den i Norge) måste båda sidor bjuda till, även Ultrasgrupperna själva. Tveksamt om de är intresserade av det, rätta mig om jag har fel? En kompromisslösning är hursomhelst önskvärd, så länge pyrotekniken som används är olaglig kan i alla fall inte jag försvara den eller uppmuntra den eller se den som en stämningshöjande faktor.

Matchfixningen är alltid närvarande kring svensk fotboll, jag känner till allsvenska matcher under 2013-2014 som var uppgjorda. I Jönköping fick vi förmodligen se en ny sida av den spelrelaterade brottsligheten när en 17-åring avbröt mötet mellan Jönköpings Södra och Östersunds FK. Här pågår både en rättslig process samt den fotbollsjuridiska om vilket slutresultat det ska bli. Efter Disciplinnämndens välmotiverade beslut att ge segern till ÖFK har J-Södra överklagat till Besvärsnämnden. Jag bevakar frågorna intensivt och är tacksam för alla tips.
Vad jag tror?
Jag tror att 17-åringen är en del av ett större sammanhang och jag ser det som ett ärende för Riksenheten mot korruption. Och jag tror att Besvärsnämnden river upp beslutet och går på 1-1 som slutresultat om J-Södra kan argumentera vettigt för att 17-åringen inte var deras supporter utan en neutral besökare som vistades på hemmasektionen. Och jag tror att Mats ”Jag-har-inte-läst-domen-men-jag-sågar-den-ändå” Enquist behöver lära sig vad juridik är, det finns säkert någon kurs att gå innan Besvärsnämnden är klara med sin bedömning.

Lägg därtill årets sportsliga haveri där inte ett lag är kvalificerat för Europacupernas gruppspel, därmed bröts en fem år lång positiv trend och allsvenskan tappar på rankingen. Inte alls bra för svensk fotboll.

Spelarförsäljningarna från allsvenskan till utlandet är en annan dyster historia. För det är ju inga storklubbar spelarna skeppas iväg till. Marcus Rohdén hamnar i Crotone, Gustav Engvall i Bristol City och Vidar Kjartansson i Maccabi Tel Aviv. Just det här området är egentligen värt en större analys, låt mig återkomma till det.

Nio av sexton lag har i dag plast som underlag, Malmö FF:s förslag om att förbjuda konstgräs (något jag själv föreslog redan i våras) röstades ned av majoriteten, intresseorganisationen Svensk elitfotboll ska nu ”utreda” frågan om hybridgräs men vad är det för förutsättningar när majoriteten ändå vill fortsätta att tillåta plasten?

Sammantaget är detta en bild av en fotbollsliga med enorma problem men den fotbollsjournalist som påpekar det på sociala medier får snabbt en brölande mobb efter sig som inte drar sig för rena personangrepp för att tysta oliktänkande (det kan ses som en del av den allsvenska hatkulturen). Metoden känns igen om man läser Gellert Tamas utmärkta reportagebok ”Det svenska hatet” som just nu distribueras via Aftonbladet plus. Definitivt värd en krona.

Det finns förstås en hel del att se fram emot också.

Guldduellen Malmö FF vs IFK Norrköping är en svensk fotbollsklassiker där jag inte tänker missa en match. Parallellt pågår duellen mellan AIK och IFK Göteborg om den tredje Europaplatsen. Till sist en duell i botten där Helsingborg och Gif Sundsvall med flera slåss om att undvika kvalplats. Just den är kanske inte så rolig men desto viktigare för inblandade klubbar.

Ungefär där står vi, hösten 2016.

Kort efter slutsignalen Sverige-Holland 1-1 fick jag mejl av en av mina flitigaste mejlare, vi kan kalla honom mr Svensson.

Mr Svensson gillade inte när jag tidigare beskrivit taktiken i Team Anderssons landslag som Lars-Jans taktik (alltså att det egentligen är Lars Lagerbäck som styr och ställer).

Men nu har mr Svensson ändrat sig…jag låter hans analys bli min matchblogg eftersom jag är på semester, håll till godo:

”Bra spanat!
Lagerbäcks taktik, Lagerbäcks val av spelare… till och med Lagerbäcks beslut under matchen. Din spaning var så rätt!

Folk är säkert nöjda. Själv gillar jag inte flera av valen som gjordes. Vi kan spela mer än laget tilläts göra med denna taktik. Det tråkiga är att jag misstänker att de som skulle kunnat utgöra det lag som både klarade av den typen av spel vi spelade idag och en mer tekniskt offensiv SNABBARE variant vi inte valda att spela inte heller kommer återkomma nästa gång truppen tas ut. De passar helt enkelt inte in när Lagerbäck väljer sin favorittyp av spelare.

Följde bänken. Närmast patetiskt att se hur Janne främst vände sig till Lagerbäck när saker skulle diskuteras. Rådgivare? Knappast! Det var som eleven frågade rektorn om denne fick gå på toaletten.

Vi kan bättre än detta med de spelare vi har, tro mig (menar inte nödvändigtvis resultatmässigt, men helt klart chansmässigt). Vilket i längden också ger bättre resultat.

Mål på rent slarv, i övrigt hade vi knappt en chans, samtidigt som vi bjöd på hur mycket bollinnehav som helst med den valda taktiken. Inte en chans att denna typ av fotboll håller i längden.

Det positiva (trots att vi förlorade två poäng): Detta går att bygga vidare på, det ger laget en grund att stå på. Frågan är bara om Janne har modet att utveckla denna ganska svaga och destruktiva (hoppas vi håller nollan) fotboll.

Är faktiskt ganska frågande… De kommande matcherna får visa om Janne har en egen idé eller inte. Ärligt talat märktes det inte att han var förbundskapten idag. Köper att han fegade idag men inte framöver.

Det enda man märkte annars var väl att det i vart fall inte var Hamrén som ledde laget. Alltid något”.

Fick en fråga på Twitter om inte Astrit Ajdarevic borde ha varit med i Team Anderssons landslag?

Inte ens nära, tror jag.

En kopp kaffe vore gott, Lasse…
Knatte, Fnatte och Tjatte…
Några lösa figurer…

Den som läst branschtidningen resume.se vet att jag ansöker om tjänstledighet till vintern för att bo i Washington ett år där min flickvän har fått jobb som SVT:s korrespondent.

Jag ska bli hemmaman, ”kept man” som det heter på amerikanska. Jag ska baka pajer tills jag vinner priser, och dammsuga som om det inte finns någon morgondag, jag har redan valt maskin (det går att invadera ett bångstyrigt centralamerikanskt land med den här för att citera Erik Niva)…

…men först väntar OS i Brasilien. Här nedan kommer jag att samla alla mina krönikor därifrån.

Jag vill dock börja i en annan ände. Ni som följde bloggen i vintras vet att jag utkämpade en personlig kamp då. Den striden får jag fortsätta med hela mitt liv. Jag ångrar inte en sekund att jag förändrade mitt liv, inte heller att jag varit öppen och transparent med allting.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Fick det här mejlet i dag, från en man vi kan kalla J:
”Hej Robert
Har alltid gillat din blogg med den underbara humor som du har, blandat med vardagen och från sportens värld. Tror jag har läst alla inlägg. Och så i vintras så försvann du, jag fick senare reda på vad som hade hänt.
Du skrev ett inlägg om ditt missbruk, en mening som fastnade var: ’Det är inte hur ofta eller hur mycket det dricks som avgör, det är konsekvenserna av drickandet som är varningsklockan’.
Har tänkt på den mening till och från, även lördagsmornarna när jag vaknat bakis, men de enda konsekvensen som jag kunde komma på var att jag inte kom ihåg när jag lagt mig, så ingen fara…
Men allt eskalerade, och de senaste månaderna det blev värre, som lögner till min fru om vart jag gick, vem jag träffade och så vidare.
Nu tre månader senare: Det blev öppenvård i två månader, i dag mår jag som en kung, om man jämför med för ett år sen.
Vad vill jag ha sagt med det här? Jo inlägget om ditt missbruk var en liten öppnare för mig och det vill jag tacka dig för. Idag ser jag att du kommer flytta till USA och jag blir så jäkla glad för din skull! Men för oss som läser dig blir det lite fattigare, hoppas dock att du dyker upp med någon blogg på något sätt eller varför inte ”Trump vs Laul”, kan bara bli magiskt.
Tack Robert, du e fan min hjälte!”.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Det är precis den typen av effekt jag hoppades på när jag bestämde mig för att vara öppen med allt. Så tack, J, och grattis till tid som vi säger.

Snart lyfter planet till Manaus där pojk-Sveriges två första matcher i OS spelas, mot Colombia (natten mot 5 augusti) och Nigeria (natten mot 8 augusti). Japan möter Sverige i Salvador natten mot 11 augusti.

Förväntningar? Inga alls.

Det här är en fotbollsturnering utan större värde men sådana måste också bevakas ibland. Vinner Sverige guld kanske jag hetsar upp mig och dansar nakensamba på Copacabana men fram till dess kommer ni inte hitta många versaler i den här spalten.

Manaus är en stad som ligger mitt i Amazonas, just där Zikamyggan trivs som bäst. Därför har jag fått lämna hawaiiskjortan hemma, och ersätta den med skyddande långbyxor och långärmad skjorta i linne för att stå ut i värme och djungelfukt…

…jag vet, det är inte min stil det där, jag ser inte klok ut men så får det bli en dryg vecka innan vi lämnar Amazonas för att ta oss mot Salvador och senare kära, gamla Rio de Janeiro.

Då räknar jag med att vara klädd som folk igen…

…-82-tröjan sitter förstås alltid bra i Brasilien, det blir reskostymen på flyget från Stockholm via London till Rio och vidare till Manaus. Där åker linne-rustningen på.

Nog om förberedelserna, ni kan följa min och junior-Jönssons resa på Sportbladet – vi kallar den #djungelboken – och förstås via alla möjliga sociala medier som Twitter, Facebook, Instagram och Snapchat (jodå kids, visselpipan är nedpackad).

Här samlar jag mina krönikor, trevlig läsning och hoppas ni får ett fint OS framför tv:n:

1. Tyvärr – OS-fotboll är inte på riktigt
…men guld, ja då blir det en nakensamba på Copacabana.

2. Myggor, svett och sex
Första dagen och samtalsämnena var givna: Myggor, svett och sex.

3. Målsättningen: Mest boll i OS
Tibbling såg inte klok ut, Ajdarevic älskade att vara kapten.

4. Mänsklig dumhet dödade Juma
Jag besöker jaguaren som blev ensam kvar på mystiskt militärzoo.

5. Ajdarevic kan snacka, nu ska han visa det med boll också
ÖSK-kaptenen är Sveriges ledare på och utanför planen.

6. Klart godkänt, Sverige
…en Kalle Anka-turnering men en rolig Kalle Anka-turnering.

7. Betalt för att klaga – men inget att klaga på
Dagen efter slet jag mitt hår men det hjälpte inte.

8. Vägen mot kvartsfinal ligger öppen, Sverige…
…eller är jag överdrivet optimistisk?

9. Stjärnans överlägsenhet sa allt
Mikel John Obi var bäst – Sverige gick inte att känna igen alls.

10. Från djungeln – till en mardrömsresa
Vi åkte samma rutt som landslaget, till Salvador för ödesmatch.

11. 80 år senare – hög tid för revansch
…men nu är inte japaner, japaner, japaner Sveriges enda problem.

12. Börjar där jag slutade: Gör om, gör rätt eller stryk.
På det du inte har några förväntningar, kan du inte bli besviken.

Måndag: ”Han bad mig dra åt skogen”
Om tiden då Lars Lagerbäck var svensk förbundskapten.

Tisdag: ”En anfallsövning i skarpt läge”
Om genrepet som egentligen var något genrep.

Onsdag: ”På andra sidan taggtråden såg jag honom”
Så kan en dag på fältet som EM-reporter också se ut.

Torsdag: ”Kanske snart hyr en trampbåt ihop”
Det blev ett kärt (nåja) återseende med Lasse.

Fredag: ”Skojfrisk stämning i den isländska truppen”
Ingen oro trots att Portugal vred upp temperaturen.

Lördag: ”Island – allt annat än ett vikingagäng”
Bilden av det här landslaget behöver uppdateras.

Söndag: ”Så ska Lagerbäck ’nolla’ Ronaldo”
…och själv blev jag utnämnd till ”Lagerbäck-kännare”.

Måndag: ”Alla missade Lagerbäcks bomb”
Erkände plötsligt Det Andra Misstaget.

Tisdag: ”Sagan som blev sann – mot alla odds”
Om Eidur Gudjohnsen och ett tv-klipp.

Inför Portugal: ”Lagerbäcks löfte inför premiären”
Ser med spänning fram emot att höra om detta.

Efter Portugal: ”Jag ville få fokus på avsparken”
Bilderna på Lagerbäcks ”firande” en ny klassiker.

Onsdag: ”Herrejöklur vad han njuter”
Därför är detta Lars Lagerbäcks EM.

Torsdag: ”Island – mer sammansvetsade än någonsin”
Som en enda stor familj – plus en vid åldersman.

Inför Ungern: ”Islands nästa steg – att vinna…”
De vet vad EM är men inte hur man vinner – ännu…

Efter Ungern: ”Just det här Lasse ville undvika”
Självmål och sista minuten-förlust för Island.

Söndag: ”Är smekmånaden över nu, Lagerbäck?”
Bussen åkte och Lasse med den.

Måndag: ”Lagerbäck blåste nytt liv i Island”
Gav mig hoppet om åttondelsfinal tillbaka.

Tisdag: ”I Island sliter stjärnan mest av alla”
Men Island behöver få ut mer av Gylfi Sigurdsson.

Inför Österrike: ”Lagerbäcks sista strid – eller…?”
Han kom som Lars Lagerbäck, han kommer lämna som Lars Lagerbäck.

Efter Österrike: ”Fenomenet är ristat i granit”
De sprang till och med sönder slutsignalen.

Fredag: ”Det är så vackert”
Island mot England, Lasse vs Roy – mer än en match.

Lördag: ”Jaha, nu passar det”
Lagerbäcks glada gäng är hett som lava.

Söndag: ”Någon måste reta upp Island”
Nio frågor och nio svar inför åttondelen.

Inför England: ”Ska det fjärde torskkriget verkligen bli Lars Lagerbäcks sista strid?”
Vi skulle kunna kalla matchen för Cod War IV…

Efter England: ”Ovanför Lasse lyste hans verk: Island-England 2-1”
När orden inte räcker till, räckte det att lyfta blicken en liten bit.

Tisdag: ”…och så gick snacket efteråt”
Glädje och eufori men också reflektion och eftertanke.

Onsdag: ”Inte ens Lars Lagerbäck kunde se oberörd ut”
Om en befängd debatt och ett rörande hyllningstal.

Torsdag: ”De är som folk är mest”
”Lars-Heimirs” gäng visar inga divalater.

Fredag: ”Om Lagerbäcks och Islands superkrafter”
Är allt en mask, en täckmantel?

Inför Frankrike: ”I morgon åker Island hem, som segrare”
Vad är ett hem, och var ligger det?

Efter Frankrike: ”Det slutade med Laul ❤ Lasse”
…men kvartsfinalen var över efter 20 minuter.