Om jag som journalist är starkt kritisk – som jag var mot IFK Göteborgs prestationer och resultat 2018 – ja då måste jag också ge laget det beröm de förtjänar när det går bättre igen.

Jag tycker inte det är konstigt alls. 

IFK Göteborgs vändning började synas mot Elfsborg (3-0), fortsatte mot Djurgården (1-2 på Tele 2) och Helsingborg (3-1) samt kulminerade med 3-0 mot AIK (se skärmdumpar nedan från mina analyser).

Så här har journalistik alltid fungerat och jag ser ärligt talat inte problemet.

Nu har till exempel AIK gjort en rad svaga, spelmässiga insatser mot bakgrund av att de är regerande mästare och den trupp de har – ska media inte kritisera Gnaget då?

För mig är det självklart: ris när det går dåligt under en period, ros när det går bra, jag menar, annars skulle alla artiklar alltid ha samma rubrik:
”Håll ut, snart vänder det!”. 

För det vänder nästan alltid, förr eller senare.

Men hur kul skulle det vara? Och just på våra storklubbar tycker åtminstone jag att det ska ställas högre krav. På Blåvitt i fjol, på AIK nu.

Jag står för det jag skrev då, jag står för det jag skriver nu. Eftersom IFK Göteborg levererade dåligt då, och radikalt bättre nu, ser jag ingen motsättning.

– – – – – – – – – – – – – – –

Min kritik under säsongen 2018 handlade om trebackslinjen som jag upplevde att spelarna var otrygga i, att spelet på egen planhalva var för naivt och satte backlinjen i hopplösa situationer på grund av återkommande bolltapp, att centrala anfallaren fick för lite hjälp och därmed inte lyckades få fast bollen högre upp i planen. Jag ansåg att Blåvitt borde sätta defensiven i första hand för att sedan spela ett rakare anfallsspel, söka snabbare vägar framåt. Det resulterade i den här krönikan om Blåvitt i oktober, alltså långt in på säsongen. Där höll jag tränare Poya Asbaghi som ansvarig för att dittills inte ha vidtagit nödvändiga förändringsåtgärder (sportchefen Mats Gren hade jag kritiserat i olika mediesammanhang tidigare, men jag tyckte att även tränaren borde kritiseras).

– – – – – – – – – – – – – – –

Vem vet, kanske åldras de här artiklarna sämre än min kritik i höstas?

Det började med ett tips, fortsatte med att jag slog ett kontrollsamtal till Kronofogdemyndigheten, ledde till ett intressant nyhetsuppslag och föranledde följande fråga till handläggaren jag hade på tråden:

– Kan du mejla mig alla offentliga handlingar i ärendet?

Svaret?

– Vi kan tyvärr bara posta eller faxa.

Fax? Det var ett tag sedan jag hörde det ordet, men påminde mig om att det brukade finnas ett faxnummer i papperstidningen förr i världen…

…mycket riktigt, precis under en ilsken ledartext signerad Daniel Suhonen hittade jag ett faxnummer från en annan tid och ett annat liv, och jag bad handläggaren faxa alla handlingar till det.

Därmed återstod bara ett problem: var fan är faxen?

Jag staplade runt ett par varv på mina någorlunda nyopererade höfter, men gav snart upp letandet.

I stället tog jag hjälp av chefredaktörsassistenten som bad mig fråga nyhetschefen som bad mig fråga en annan nyhetschef som berättade att faxen är digitaliserad nuförtiden. I vårt intranät finns något som heter Faxlådan och där hamnar alla fax.

Så jag gick in på intranätet och hittade Faxlådan och klickade mig in, men faxen från Kronofogdemyndigheten lös med sin frånvaro.

Däremot låg där ett par andra fax, från typ Säpo, och jag mejlade kollegan som de var attesterade till: vilket nummer gäller egentligen?

– Det är 08-725 2040! Alltid härligt att faxa, svarade kollegan glatt.

Med andra ord: jag hade gett Kronofogdemyndigheten fel faxnummer. Och givetvis glömt att ta handläggarens namn.

Men skam den som ger sig.

Faxnumret 08-600 01 77 måste ju gå någonstans, tänkte jag, så jag frågade Christer D (han ser till att det finns nybryggt kaffe, byter tidningar i tidningsställen och fyller på fruktkorgarna samt en hel del annat mer eller mindre nödvändigt och är dessutom pålitlig som ett schweiziskt arméur, men inte heller Christer D hade någon aning om vart faxnumret gick).

Så jag gick bort till det som är kvar av pappersredaktionen, som håller till i en mer avskild del av kontorslandskapet numera, och frågade pappersredaktören om han visste något om faxnumret som dag efter dag står i vår papperstidning, men pappersredaktören såg ut som ett frågetecken och bad mig kolla med Roffe Ginman som sköter arkivet och har jobbat på Aftonbladet i exakt 51 år snart, men inte ens självaste Roffe Ginman visste något om faxnumret i papperstidningen.

Så jag vände mig till HR-avdelningen eftersom de ibland har koll på vissa saker. Där fick jag hjälp av en annan tidningssenior som trodde sig veta att det stod en fax borta vid chefredaktörens rum så vi gick dit men om det en gång stått en fax där så stod den i alla fall inte kvar längre.

HR-senioren tipsade mig då om att ringa vaktmästeriet vilket jag gjorde och vaktmästaren kunde efter visst huvdkliande påminna sig om att faxnumret eventuellt gick till någon av redaktionens drygt tio skrivare. Han visste dock inte vilken skrivare, men lovade att återkomma, men det dröjde och dröjde och dröjde…

Så plötsligt, som en skänk från ovan, plingade det till i mejlkorgen. Det var handläggaren från Kronofogdemyndigheten. Tydligen kunde de mejla ändå, dock inte de aktuella handlingarna, utan följande:

”Hej!
Pratade med dig tidigare idag angående (…). Jag fick ett faxnummer av dig och jag får tillbaka faxet. Dvs att numret stämmer inte eller så är faxen avstängd. Återkom med det korrekta numret alternativt en adress jag kan skicka det till med posten”.

Vilken glädje och lättnad. Jag gav honom det nya faxnumret, det som går till den digitala Faxlådan, och nu återstår bara att håva in fisken så att säga.

Så om ni undrar varför mitt eventuella knäck om ekonomiska bekymmer hos en svensk fotbollsklubb dröjer så ha lite tålamod – nu är handlingarna äntligen på G.

…och som en bonus sprang jag dessutom på ett helt annat avslöjande; nämligen att faxnumret som står i Aftonbladets redaktionsruta inte är aktuellt längre.

Den allsvenska försäsongen är på väg in i fas två. Det innebär att rapporteringen snart förändras. Från fokus på sportchefer, nyförvärv och truppbyggen (där Sportbladet har varit ledande i bevakningen under januari/februari, enligt mig) går det nu över till matcher, startelvor, taktik och prestationer.

Glöm allt ni sett under träningsmatcherna. Det saknar värde i ett större perspektiv. Det handlar mer om att få igång kroppar, leta efter tempot. Själv ser jag inga träningsmatcher. Det är en principsak.

Men nästa helg börjar svenska cupen och då är det plötsligt på riktigt. Då betyder resultatet något. Det innebär inte att spelet sitter direkt, däremot kommer man kunna se vad lagen vill göra när det är på allvar.

Det gör också att det börjar bli dags att sätta ihop det traditionella allsvenska förhandstipset. Det borde rimligen passa bra framåt fredag. Redan på lördagen kliver ju BK Häcken och AIK in i spel mot Brage respektive J-Södra. Östersund-Halmstad, Karlstad-Sirius och Örebro-Gais är andra cupmatcher att se fram emot under lördagen. Sedan rullar det på under söndag och måndag.

Att tippa serien innan svenska cupen är så klart vanskligt. Men dels tror jag ingen har följt den här försäsongen lika noggrant som jag (pga tvungen då jag varit borta i två år), dels har jag tillgång till det ryska spionföretaget Instat. Där finns allt om jag behöver backa bandet. Med allt menar jag allt. Varenda sekund fem år bakåt om jag vill titta på hela matcher exempelvis.

Jag tror att vi kommer se en tredelad allsvenska 2019:

* Ett bottenstrid med sex lag.

* Ett ingenmansland bestående av fem lag.

* Och fem lag som gör upp om ”Lennart” och Europa-platserna.

Framåt fredag tänkte jag konkretisera jag detta till ett förhandstips plats 16-1.

Väcker det några tankar?

Vi har använt vår statistiktjänst för första gången, nämligen i den här djupanalysen där jag tittar närmre på Bajen-värvningen Dennis Widgren.

Resultatet är enastående. Det är ett oslagbart verktyg. Jag skulle verkligen rekommendera att ni skaffar Plus där detta material kommer att presenteras framöver.

Jag kan gå in på exempelvis ”misstag” och se samtliga Dennis misstag i rörliga små 15-sekundersklipp senaste åren (tidsperioden är valbar). Eller så går jag på ”brytningar” och får 15-sekundersklipp på det. Inlägg, assist, mål med mera, med mera – ALLT finns och nästan allt går att få rörligt i färdiga små klipp.

Det här kommer naturligtvis förändra hela journalistiken kring svensk fotboll. Det är en revolution. Åsikternas tid är förbi. Krönikor och analyser kommer vila på en helt annan faktamässig grund, spelares insatser beskrivas mer detaljerat än någonsin tidigare och tränares uttagningar och taktik skärskådas långt mycket mer ingående.

Journalister har alltid varit bättre än spelare och fans på att beskriva, analysera och förstå vad som händer på planen. Det är själva poängen och anledningen till att folk läser oss mer än någon gång tidigare i historien. IFK Norrköpings Simon Thern gnällde på media ifjol men just där är den gode Thern snett på det. En spelare som springer runt och analyserar matchen framför sin egen prestation har fokus på helt fel sak.

Spelarnas möjligher att bedöma en match är sämre överlag. Av den enkla anledning att spelarna deltar i matchen vilket är en dålig position för en heltäckande, överblickande analys. Fansen står ofta på en kortsida, sysselsatta med banderoller, bengaler och allmänt bröl. Ej att förglömma den enögdhet som kan råda oavsett var fansen står eller sitter. Det är en dålig utgångspunkt för att bedöma insatser och matchutveckling.

Spelare och fans är väldigt bra på väldigt många saker, men inte på att analysera fotbollsmatcher. Tränare däremot, har oftast bra koll. Särskilt för att de ser om matcherna i efterhand samt jobbar med videoanalys.

Journalisterna sitter på arenans bästa platser, vi kan veva repriser på datorskärmen och bjuds dessutom på ett energivande pressfika i pausen. Därför har journalisternas analyser alltid varit mer tillförlitliga och träffsäkra. Det som nu händer, med den nya tekniken, är att analyserna blir snudd på helt exakta.

Under sommaren 2018 påbörjades en större omorganisation på Aftonbladet. Jag flyttades från Plus-redaktionen (som ska göras om) tillbaka till Sportbladet. Enligt bemanningsplanen är det där jag har min tjänst.

Det var jag inte nöjd med. 

Jag tyckte mina skäl att inte behöva återvända till sportjournalistiken var goda. En position så nära förknippad med mitt tidigare missbruk. Varför chansa? Men förklaringen jag fick var att detta är bäst för tidningen.

Efter att ha begrundat tillvaron under hösten har jag förlikat mig med situationen. Det är inte mitt beslut att återvända till Sportbladet, och jag får helt enkelt lyfta blicken från mig själv. Jag hoppas att det blir bra på alla plan. Jag är priviligerad jämfört med många andra kollegor i en tid då journalistisk kompetens pressas tillbaka till förmån för digital förmåga. Jag får möjligheten att återgå till mitt kärnområde allsvensk fotboll. Bevaka matcher, skriva krönikor, podda och fördjupa.

I dessa ekonomiskt ansträngda tider har vi dessutom identifierat åtminstone tre områden där vi kommer driva sportjournalistiken framåt trots sparkrav. Det är stimulerande och handlar om fotbollsstatistik och fotbollsekonomi. En mer faktabaserad journalistik, mindre känslor och färre åsikter.

Det är väl bara att acceptera att jag påminner om en gammal storklubb på det sättet: Ibland får man ta ett par år i superettan för att bygga om inför nästa storhetstid.

Faktum är att när sportchefen och jag inledde satsningen på en ”mr svensk fotboll” inför säsongen 2011, så hade allsvenskan ett publiksnitt på drygt 6000 åskådare. När jag slutade som allsvensk krönikör efter säsongen 2016 låg snittet på drygt 9000. 

Jag tror att om vi idag skulle göra en liknande satsning på damallsvenskan hade vi garanterat kunnat hjälpa till att knuffa upp publiksiffrorna med 50 procent där också, från dagens 800 per match till 1200 per match, ja kanske till och med dubbla snittet.

Men just nu fokus på herrallsvenskan, åtminstone för mig. Med tanke på de nya tv- och spelavtalen som tickar in efter säsongen 2019 – och framför allt fördelningen av dessa pengar – blir det en djävulsk säsong för nedre mitten- och bottenlagen.

Det har aldrig varit viktigare att klara nytt kontrakt än 2019. Är det något år även nedre mitten- och bottenlagen måste rusta, så är det inför 2019.

Samtidigt är de s k räddningsplankorna få, det kommer bli ett race på alla nivåer, i alla omgångar, från start till mål, där varje enskild poäng kan vara skillnaden mellan en stabil framtid i fotbollens finrum eller en tynande tillvaro längre ner i seriepyramiden.

Så skyhöga är insatserna det allsvenska ödesåret 2019.

I februari åkte jag utan större betänkligheter till Thailand för två veckors solsemester. Jag minns att jag tänkte efteråt: Det här måste jag göra om nästa år!

Sedan kom den rekordvarma och ökentorra sommaren och med den full insikt om klimathotets allvar.

När jag planerar 2019 märker jag att min inställning har påverkats. Det tar emot. Det blir omöjligt. Jag kan inte längre sätta mig på ett flygplan för att åka över halva jordklotet bara för att jag vill ha sol ett par månader innan solen ändå kommer hit. Jag stannar hemma.

Visst, jag borde insett det tidigare, jag dömer ingen annan och jag skriver det inte för att framhäva mig själv. Jag äter fortfarande kött, har en Ford Mustang i garaget. Jag konstaterar bara att jag förändrades under året. 

Jag vet inte hur mycket vi människor förändras, men jag antar att det sker mest hela tiden.

Ibland är förändringarna små – man testar en ny frisyr och hittar hem. Ibland är de livsomvälvande – man sätter ett nytt barn till världen, som min lille systerson Björn på bilden här nedanför med syskonen Alva och Ludde. 

Och ibland inser man att det som verkade så självklart och oproblematiskt igår har blivit helt otänkbart idag. 

Gott slut och gott nytt år.

Det var väntat och inte överraskande att Dickson Etuhu och personen som i medierna kallas ”37-åringen” blev frikända från åtalen om grovt givande av muta. Läste man förhören med Kenny Stamatopoulos och lyssnade på vad som sades under rättegången så är det inget konkret erbjudande Kenny säger sig få. Däremot anser tingsrätten att det är färdigutrett att de åtalade undersökte möjligheterna till matchfixning.

De sonderade terrängen med Kenny, men han sa ”nej tack” snabbare än en svensk regeringsbildare. Rikard Norlings vittnesmål var sista pusselbiten för att förstå hur hela historien hänger ihop. Även så är i efterhand anser jag att Norling och AIK agerade rätt som slog på stora trumman – och trots att det inte blev någon fällande dom så ger även Stockholms tingsrätt AIK rätt genom att konstatera att de åtalade fiskade i väldigt grumliga vatten. Dicksons krokodiltårar lurade inte många. De åtalade blev frikända men är inte oskyldiga, som en kollega tolkade domen.

Åklagare Johan Lindmark har drivit två tidigare matchfixningsåtal: Värnamo-fallet och Kristianstad-fallet. Även då låg Lindmark under i paus men vände och vann i andra halvlek (hovrätten). Om han gör om de bedrifterna nu? Tveksamt. Jag blir förvånad om han överklagar domen, i så fall måste det komma fram något nytt.

Det om det.

Min före detta parhäst Oskar Månsson publicerade en intressant intervju med Hammarbys säkerhetsschef Göran Rickmer på sajten Fotboll Sthlm i veckan. Det handlar om fotbollsvåldet:
”I relationen mellan DIF- och HIF-supportrar oroas han av att det inte bara finns våldsinslag bland huliganfirmorna, utan även i vissa så kallade Ultras-grupper.
– Vi har varnat om det länge, att våldskapitalet förflyttas i supporterrörelsen. Jag tycker att vissa gränser har suddats ut. Tänk dig att det är två stora cirklar bredvid varandra och någonstans i mitten möts dem. Det finns en gråzon, säger Göran Rickmer.”

Om detta nu stämmer, och är en trend som breder ut sig (?), så kommer det rimligen påverka rapporteringen av supporterengagemanget i stort. För om det är våldsmän som syr läktardukarna, då kommer det bli mer komplicerat för media att dela ut plusbetyg. Just sayin’.

Själv är jag involverad i en härva med firmor och före detta förtroendevalda, förundersökning pågår, och i helgen är det tänkt att jag ska medverka i en podd på detta tema. Gissar att det kan bli intressant lyssning.

1. Modric.
2. Messi.
3. Mbappé.

Är sjukskriven sedan en tid, har opererat båda höfterna, artros och för mycket fotboll innebar att jag fick lägga mig under kniven 20 år tidigare än planerat, men skönt att ha det gjort även om det var ett helvete första veckorna. Fick fästa ett rep i väggen för att kunna dra mig upp ur sängen (rörligt bevismaterial finns, men det är ingen vacker syn).

…efter årskiftet är jag tillbaka i tjänst och då förhoppningsvis som ny igen, både skallen och mittpartiet stabiliserade med tacksamhet och titan.

En nyhet som rör allsvenskan blir det ändå senare i nästa vecka. Plus att jag fördrivit tiden i soffan med ett längre reportage som antingen publiceras här på bloggen eller på aftonbladet.se. Hoppas på det senare pga större genomslag, men vi får se vad nye bossen över Gräv & Story-avdelningen Martin Schori kommer fram till.

Nu ska jag inte kolla På Spåret för det har jag tröttnat på. I stället ska jag lyssna på en ljudbok. Är det något jag har upptäckt under den här sjukskrivningen är det hur förbannat behagligt det är att lyssna på ljudböcker. Jag ska aldrig mer läsa en bok.

(Tänk att kunna säga så utan att låta som en idiot).

Dagens bloggnostalgi: När jag var rasande på den moderna nätjournalistiken.

För exakt 42 år sedan vann IFK Göteborg division II södra, åtta poäng före Helsingborgs IF, och tog steget upp i allsvenskan. Där har Blåvitt blivit kvar, i en era som sannolikt aldrig någonsin kommer att överträffas av ett svenskt klubblag. Under de 42 år som gått har IFK Göteborg vunnit elva SM-guld, tagit sex svenska cupen-titlar, blivit tvåfaldiga Uefacupmästare samt semifinalister i Europacupen och kvartsfinalister i Champions League.

Men inom fotbollen finns en statistisk sanning som står över alla andra sanningar: Inget lag är bättre än innevarande säsongs tabellposition. När IFK Göteborg åkte till Stockholm för att möta Brommapojkarna i den 26:e omgången 2018  låg Kamratföreningen fem poäng från nedflyttning och kval. Senaste matchen, hemma mot hjälplösa tabelljumbon Trelleborg, hade slutade 2-2. Blåvitts insats i första halvlek kan beskrivas som en av de mest mediokra sedan 1977.

Däremellan hade IFK:s klubbledning sparkat sportchefen Mats Gren och ersatt honom med akademichefen Jonas Olsson samt lyft upp ungdomstränarna och trotjänarna Hannes Stiller och Hjalmar Jonson för att stötta huvudtränare Poya Asbaghi. Blåvitts plan för att undvika kvalspel och nedflyttning är nu ett rakare, enklare 4-4-2-spel än den 3-4-3-fotboll som Asbaghi misslyckats att implementera under säsongen.

Det är den 22 oktober 2018. En solig och blåsig höstdag. Men samtidigt som mörkret sänker sig över Grimsta IP inför avspark mojnar det. Trädtopparna bakom den drygt 500 man stora Blåvittklacken är stilla. Ett förebud om ordning och reda på Kamratgården, säker mark och allsvenskt spel säsongen 2019? Eller bara lugnet före stormen? Bland supportrarna brottas hopp alltid med tvivel. 

Utanför spelargången under Grimstas nybyggda läktare väntar styrelseledamoten Kennet Andersson på avspark. Om han är orolig så döljer han det väl, det varken hörs eller syns, handslaget är fast. Bredvid står Jonas Olsson, alltid kortfattad, aldrig otydlig:
– Det handlar om att ta poäng.

Prick 18.00 annonseras startelvorna. Det blir 4-4-2 med Robin Söder och Tobias Hysén på topp. I pressrummet är stämningen uppsluppen. Göteborgs-Posten med Mattias Balkander i spetsen är tidigt på plats. När det mullrar till bakom en vägg, som om någon flyttar ett tungt bord, skojas det friskt.
– Nya, tunga Blåvitt är på väg ut.

Sportbladets Michael Wagner, som följt IFK Göteborg i över 20 år som reporter, funderar på eventuella frågor vid presskonferensen efteråt:
– Om Blåvitt spelar brottarfotboll och vinner med 3-0, ska man då fråga Poya om det är så här han INTE vill att laget spela?

Tobias Hysén är sist av planen efter uppvärmningen. Han klappas om av en BP-ledare. Det är hans sista säsong i IFK Göteborg, sedan är Tobbe klar som spelare. Det går att ställa frågan om Tobias 378:e A-lagsmatch är den viktigaste match han någonsin kommer göra för Blåvitt.

– Vi ska tillbaka, för vi är IFK, sjunger klacken i det vakuum som uppstår när planen töms för att snart fyllas på riktigt.

När domaren Andreas Ekberg blåser till spel radar de blåvita spelarna upp sig i en av de rakaste 4-4-2-uppställningar den allsvenska fotbollen skådat sedan Pelle Olsson lämnade Gefle. IFK har ägnat det två veckor långa uppehållet åt ett nygammalt spelsätt som huvudtränaren egentligen inte vill spela. En omvändelse under galgen, men hur kommer det att fungera? Kommer det att fungera?

Blåvitt har inte vunnit en enda match på konstgräs i årets allsvenska, BP är ett utpräglat konstgräslag och hemmalaget tar tag i både boll och match de inledande minuterna. Göteborgsspelarna hittar inte rätt i pressen, men behåller organisationen. När IFK får en frispark på egen planhalva skickar mittbacken David Boo Wiklander en stenhård lyra mot Tobias Hysén. Nio gånger av tio den här säsongen har laget rullat igång bollen i backlinjen, men nu är det riskminimering och försvarsfokus som gäller. Ytterbackarna Emil Salomonsson och Victor Wernersson värderar noggrant de få tillfällen de följer med framåt. Det handlar om att ta poäng, en eller tre. I just den här matchen, mot bottenkonkurenten BP, är noll poäng inte längre något alternativ.

Poya Asbaghi vankar av och an framför avbytarbänken med armarna i kors, Göteborgsklacken dominerar ljudkulissen, BP hittar inga luckor bakom Blåvitts backlinje, Robin Söder suger in bollar och regisserar omställningar, han trivs bättre i en tvåmannakedja och Blåvitt ökar successivt bollinnehavet.

Så i 25 minuten händer det. Ny Blåvitt-frispark på egen planhalva, ny långboll mot Hysén som vinner duellen, skarvar till anfallskollegan Robin Söder som hittar ut till Sebastian Olsson som tar emot och drar in 1-0 i via bortre stolpen.

Långboll, duellspel, två samarbetande forwards, yttermittfältare som fyller på, 1-0. Blåvitts plan B har burit frukt nästan direkt. Efter en knapp halvtimme på Grimsta talar väldigt mycket för att IFK Göteborg spelar i allsvenskan även 43 raka år. När Robin Söder tio minuter senare driver in i straffområdet och släpper bollen snett inåt bakåt mot August Erlingmark drar fansen in luft för ett 2-0-jubel men avslutet går rakt på Nikola Petrics utfällda ben. Det är en miss Blåvittalangen kommer gräma sig för resten av det här decenniet om BP skulle vända matchen. Men resultatet står sig första 45 minuterna och det blir en halvlek där ett lågt spelande Blåvitt inte släpper till en enda målchans emot sig.

Två minuter in på andra halvlek kommer matchens delikatess. En ny, lång frispark från egen planhalva, Hysén gör plats för sig själv och sätter ned bollen med bröstet till Söder som nyper på halvvolley. Bollen tar i utsidan av krysstolpen. Ett par decimeter längre till höger och Poya Asbaghi hade kunnat använda anfallet som en reklamfilm för effektiv 4-4-2-fotboll.

– Poya!
I 57:e minuten ropar Robin Söder mot bänken och tar sig för vaden. Han måste byta. Söder har så långt varit Blåvitts bästa spelare ihop med Tobias Hysén, och medan bytet förbereds gör firma Söder/Hysén en sista, lyckosam ansträngning ihop. Tobbe släpper bakom ryggen, Robin tar emot och sätter ut på vänsterkanten mot ytterbacken Victor Wernersson som värderat klokt hela matchen. Nu tar han sin första offensiva utflykt, ja han springer över hela BP:s planhalva, in med bollen i mål. Om de inte vore för den blåvita klacken bakom målet hade Wernersson förmodligen sprungit hela vägen hem till Göteborg i ren eufori.

Det har gått en timme på Grimsta, IFK Göteborg har 2-0 mot BP i 26:e omgången och åtta poäng ned till strecket. Det är bilden av ett räddat kontrakt, en förlorad säsong. Men på bänken tar Hannes Stiller inget för givet. Plötsligt flyger han upp och vrålar mot Sebastian Olsson och övriga mittfältare:
– Rätt sida!

Samtidigt går Hjalmar Jonson bor till Poya och säger något. Det pekas, diskuteras.

”Hjalmar Jonsons bluewhite army, Hannes Stillers bluewhite army”, sjunger klacken. Trotjänarnas intåg har betytt något, det är alla överens om den här kvällen.

På läktaren strax ovanför avbytarbänken kramar Kennet Andersson om Jonas Olsson. Jonas har fler blåvita upplevelser än någon annan i dagens IFK Göteborg och vet vad det alltid handlar om:
– Det handlar om att ta poäng.

Den här matchen, Jonas första som sportchef, tog IFK Göteborg alla tre. Hans Blåvitt, Sveriges mest framgångsrika klubblag genom tiderna, kommer spela i allsvenskan nästa år också.

För 43:e året i rad.

1. Mitt ansvar.
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.
4. Min styrka.
5. Min dröm.
6. Mitt diplom.