Har tillbringat helgen i Jönköping, bland annat för att skriva det här reportaget och den här sidotexten, om matchfixningshärvan som rullats upp runt IFK Värnamo och polisens mobiltrafikanalys. Historisk rättegång i Jönköpings tingsrätt på måndag, jag är på plats och kanske till och med liverapporterar, vi får se.

…tyvärr är intresset för den typen av mer granskande sportjournalistik extremt lågt. Jag måste nog hålla med chefredaktör Jan Helin: ”Folk säger att de vill läsa en sak, sedan läser de något helt annat”. Men jag kämpar på, jag tycker det är roligt att jobba med lite mer grävande och längre saker, det är utvecklande. Och framför allt: Det behövs samhällsbärande journalistik även på sportsidorna.

På hotellet tidigare under kvällen kopplade jag av i bubbelpoolen, följt av bastun. När jag satt där och svettades vinglade en tungt salongsberusad man in, helt näck, med en pilsner i näven. Efter ett tag grymtade han missnöjt och pekade på hinken med vatten. När jag tömt det mesta över aggregatet grymtade han igen, nu mer avslappnat. Själv har jag aldrig varit någon stor bastubadare och fick strax fly. Precis när jag bytt om och skulle lämna omklädningsrummet kom mannen ut för att fylla upp hinken. Han pekade på sig själv, skrattade och sa: ”I am Finland”.

Det var dagens mest överflödiga kommentar.

Skämt åsido, man ska väl inte raljera kring fördomar på det här sättet men historien är sann in i minsta detalj. Det verkade vara en skön lirare dessutom.

Två dagar i Jönköping har annars inneburit två besök på två av stadens många kebabrestauranger. Här har ni betygen:

* På Evergreen åt jag en kebabpizza vid namn Batman (kebabkött, skinka, sås). Ett utmärkt namn på en pizza förstås, och jag blev inte besviken. Den går dock inte in på min topplista. Det blir L L L för den goda intentionen och ett grundkoncept jag sympatiserar med men råvarorna höll inte samma klass.

* På San Marino dagen efter blev det en vanlig, rak standardkebab och betyget stannar på L L L där också. Bättre råvaror men inget sting i såsen.

Om Malmö är Sveriges bästa kebabstad, Stockholm den sämsta och Göteborg har ett par enskilt starka kort men saknar Malmös bredd så bedömer jag Jönköping som en intressant utmanare. Men det finns en hel del att jobba på.

Är inte det här en fotbollsblogg?

Jo just det, det var Sverige-Liechtenstein det skulle handla om. Johan Elmander i stället för Branimir Hrgota var snackisen i startelvan, och det var fascinerande att på avstånd betrakta hur fans och experter slet sitt hår i förtvivlan över detta på Twitter. Inför en match mot Liechtenstein, alltså. Liechtenstein.

Jag tycker precis tvärtom.

Varje beslut Erik Hamrén tar som inte kan anklagas för att vara rakt igenom populistiskt bör hyllas. Om Zlatan är förstaforward, Ola Toivonen andraforward, Johan Elmander tredjeforward och Branimir Hrgota fjärdeforward, och de två första saknas, då är det klart att Elmander ska starta. Dessutom passar han på många sätt bättre till den förväntade matchbilden. Nä, den här gången var det Hamrén som visade ledarskap medan experterna gick på den populistiska linjen. Jag är helt övertygad om att internt bland spelarna var detta Hamrén-beslut logiskt, givet och självklart. Däremot hade det nog suckats och gnisslats en del om förbundskapten ”gjort som journalisterna vill” ännu en gång. Sedan att Elmander blev för stillastående och isolerad är en annan sak. Det var hans och lagets brist i matchen, inte ett felbeslut av Hamrén.

Om jag skulle haft någon synpunkt på startelvan, vore det varför inte Sebastian Larsson spelade högerback i stället för Pierre Bengtsson. Det är konstigt på riktigt (om det nu inte var så att Larsson sa nej).

Men ska man inte satsa ungt och nytt? Det kan man absolut göra. Nabil Bahoui gjorde bra ifrån sig senast, Emil Forsberg i dag. Men det är ingen naturlag att nya spelare måste starta för att växa in i en landslagskostym. Det fungerar utmärkt med ett relevant inhopp, och till slut fick Hrgota sina 25 minuter och skapade bra chanser – men inga mål – mot ett utspritt, tröttkört och svagt motstånd. Hans tid kommer.

Sverige vann med 2-0, Forsberg skulle varit med i målprotokollet, Erkan Zengin och Jimmy Durmaz gick för tredje matchen i rad i främsta ledet för det nya svenska landslaget, Zengin snodde en frispark från Kim Källström av bara farten, succéexperten Anders Svensson bjöd på en gräslig ordvits, till slut sköt Liechtenstein ett skott på mål, Jarelind bommade Svenssons helikopterfint-skämt och det lät som att de drygt 20 000 på Friends till och med sjöng emellanåt.

Det var en helt okej kväll framför tv:n nu när det inte gick någon Beck-film på fyran.

Såg Sverige-Ryssland framför tv:n och kan inte påstå att jag är särskilt besviken. På förhand kändes det som en match som borde sluta 0-0 eller 1-1. Det gjorde den.

Sverige utan Zlatan Ibrahimovic, Albin Ekdal och en vänsterback som högerback är inte bättre, inte ens på hemmaplan, och inte mot ett Ryssland som emellanåt såg rätt oorganiserade ut för att vara tränade av Fabio Capello.

Sebastian Larsson sköt straff i fel skor och fel höjd, och med facit i hand borde Kim Källström snott åt sig bollen.

Jimmy Durmaz och Pontus Wernbloom var bra, Nabil Bahoui gjorde en helt okej tävlingslandskampsdebut men bäste svensk hade jag sällskap av i soffan: tv-experten Anders Svensson.

Jag vet inte om han går hem i alla stugor men för oss som har spelat en del fotboll är han klockren. Han famlar inte efter starka åsikter eller spetsiga teorier, Anders förklarar lugnt och någorlunda pedagogiskt varför det blir som det blir, vad som är bra respektive dåligt samt petar in någon intressant och rolig detalj här och där (som när Anders påpekade att stängt tak passade Kim Källström bra). Detaljerna borde han bjuda på fler av men han har många landskamper kvar att kommentera så det blir tid för det också.

…rätt lustigt egentligen, Anders har varit med i landslagssammanhang sedan 1999, nu är det 2014 och ändå landar man i slutsatsen att Anders var bäst efter ännu en match.

Sämst var försvarsspelet på Rysslands 1-0-mål. Kan inte påminna mig om att jag har sett särskilt många så enkla mål på den här nivån. Ska man hänga någon får det bli Andreas Isaksson. Hans ingripande var så lökigt att till och med en VM-94-hjälte kändes sig manad att skicka mig ett SMS: ”Man pratar om att försvarsspelare ska avstyra skott. Om försvarsspelet är som många vill så behöver man inte ha någon målvakt. Det var knappt styrfart på bollen som ”Isak” släppte in. Flytta på fötterna!”.

Jag brukar försvara Andreas Isaksson i vått och torrt mot förvirrade troll som tror att det avgörande för en fotbollsmålvakt är vad han gör med bollen vid fötterna men här får jag nog hålla med kritikerna: Rör på fötterna!

Ny chans på söndag, hemma mot Liechtenstein. Det känns väl inte glödhett, nej. Ändå är Sveriges chanser fortsatt goda att nå EM i Frankrike eftersom det är så EM-kvalen fungerar nuförtiden. Vilket tyvärr gör dem tämligen ointressanta.

Nu ska jag åka till Jönköping, ta in på hotell och sträckläsa Torbjörn Nilssons nya bok Förstå spelets idé. Det kallar jag en helg det.

Har ägnat en stund så här på kvällskvisten åt att sätta mig in i turerna efter SVT:s granskning hur tillträdesförbud tillämpas inom svensk fotboll.

Det har min själ inte varit helt lätt.

Det är från början en ganska omdiskuterad fråga där många vill peka på bristande rättssäkerhet, till exempel.

Jag har inga ambitioner att med detta blogginlägg redogöra för alla delar i granskningen, det är SVT:s story och mig veterligen har den inte slagits upp särskilt stort av andra medier eftersom första inslaget var relativt otydligt (upplevde i alla fall jag).

TT följde upp en annan av SVT:s vinklar och den publicerades däremot i många medier. Det handlade om Gais som gett sin version på egna hemsidan.

Johanna Lerneby, som gjort granskningen, är vad jag har förstått genom åren en kompetent grävande reporter och journalist. Jag har inte hittat bevis för att sakuppgifter eller tillvägagångssätt varit felaktigt i det publicerade materialet men om klubbar och supportrar anser det, så finns Granskningsnämnden till för att reda ut just sådant. Det går att anmäla via länken ovan. Med tanke på det höga tonläget i diskussionen vore det faktiskt intressant om det prövades. Jag tror nämligen att utgången av en sådan granskning skulle få ett ganska stort nyhetsvärde med tanke på engagemanget vi ser i sociala medier.

I alla fall.

Jag tycker det är bra när skickliga, grävande reportrar utanför sportredaktionerna granskar idrotten. Det uppmuntrar jag gärna, mer sånt. Svensk fotboll bör inte vara en verksamhet som är rädd för att bli granskad, tvärtom. Svenska elitfotbollsklubbar måste klara att bli hårt granskade, det kravet tycker i alla fall jag att man kan ställa.

Däremot har jag över tid – just när det gäller den här typen av ämnen – ofta fått känslan att journalister och tyckare som befinner sig en bra bit ifrån idrotten har en inställning som lite förenklat kan beskrivas som: ”Nu ska vi dra ner brallorna på fotbollen och visa att den inte alls gör något åt våldet och risksupportrarna”.

Och nog fanns det en tid då det gick att kräva väldigt mycket mer av klubbar och föreningar, intresseorganisationer och förbund. Men den upplever jag nog är förbi om vi ska tala i generella termer.

Egentligen är det fullständigt självklart men allmänjournalister tycks ibland glömma denna självklarhet: Dagens genomkommersialiserade och stenhårt mediebevakade elitfotboll vill ju för guds skull inte ha våld eller bråk vare sig på eller runt arenorna, eller för den delen supportrar som slåss i grusgropar och på krogar i föreningens namn mot andra våldsmän.

Det säger ju sig självt att det är negativt för precis allt en fotbollsklubb sysslar med. Vad skulle vara uppsidan med att resonera i termer ”Nåja, lite våld har ju ingen dött av” när det var precis vad som hände så sent som i den ohyggliga tragedin under allsvenska premiären när en Djurgårdssupporter misshandlades till döds? Jag förstår inte inställningen jag ibland möter bland journalister som inte jobbar med fotboll eller ishockey, att våld och stök skulle vara något klubbarna mest ryckte på axlarna åt.

Sedan går det självklart att hitta fall om man gräver skickligt och djupt där saker har gått fel, misstag gjorts och någon förening valt en annan linje för de anser att den faktiskt är bättre i just det fallet med mera, och så vidare. Men jag upplever att anslaget och avtrycket Lerneby och SVT satte är just att klubbarna nog egentligen mest struntar i om det bråkas och stökas.

Det är en allvarlig anklagelse och felaktig bild, är min subjektiva bedömning efter 13 år som fotbollsjournalist.

Han såg faktiskt inte särskilt engagerad ut där på Parc des Princes när PSG sänkte Barcelona. Och Helena Seger behöver tydligen en ordentlig arenaupplevelse för att slita sig från smartphonen.
Så vad säger ni, är det inte dags för Zlatan Ibrahimovic att flytta him?
Den där jävla Champions League går ju tydligen inte att vinna även från Malmö nuförtiden.

Med ytterligare tio miljoner in på kontot, och hopp om ännu fler framöver, kan Malmös intäkter stiga bortom 250-miljonerssträcket totalt. Det är möjligt att skattmasen ska ha lite mer än föreningen först trodde men MFF har råd med det också.

Även rankingpoängen trillar in och hur var det nu – bra eller dåligt för svensk fotboll?

Zlatan Ibrahimovic i allsvenskan, bra eller dåligt för svensk fotboll?

Ja, jag är seriös.

Zlatan har visserligen muttrat om att han aldrig ska spela i allsvenskan igen men det gjorde väl Henke Larsson också i många år. Sedan ändrade han sig, och grät av glädje och tacksamhet när Helsingborgsfansen firade hans sista match på Olympia.

Tiderna förändras, det blåser nya vindar i svensk fotboll och då kan vi lika gärna låta oss svepas med.

Malmö FF dominerar snacket i fotbollsvärlden just nu – från New York Times till Gnagarforum. Allt medan Markus Halsti firade segern mot Olympiakos på Burger King.

Som en mästare, eller hur är det fansen brukar säga?

Halsti och Ibrahimovic i samma fotbollslag, det finns länder som skulle pantsätta sina oljekällor för att få se det hända.

Zlatan Ibrahimovic och Markus Rosenberg på topp i Malmö FF:s representationslag, bättre sent än aldrig. Skulle Åge Hareide hitta ett nytt taktiskt genidrag i att spela med en forward får han väl gå ner på högerbacken.

Zlatan alltså.

Skämt åsido, Hareide spelar alltid med två forwards.

Så småningom ska Simon Bank dela ut guldbollen och även om Blåvitt låg bra till i måndags tror jag att Rosenberg har seglat upp som favorit nu.

Eller som det låter på fotbollsarenor runt om i Europa som vill se mål: ”Ge Mackan bollen”.

Jag tror ju inte Zlatan skulle spela gratis men gör upp ett kontrakt där han får en miljon för varje allsvensk arena han säljer ut så är det åtminstone 30 millar per säsong.

Om vi ska vara helt ärliga, seriösa och uppriktiga: Det kanske är en omöjlig dröm att få se Zlatan Ibrahimovic spela allsvensk fotboll igen men oddsen har åtminstone inte försämrats.

Tiderna förändras, det går fort i hockey och som MFF-fansen skulle uttrycka det:

Har han flyttat hem ännu, Zlatan?

Det föll ett stilla regn över Malmö när vi vandrade bakom MFF-supportrarna genom Pildammsparken. Vi hade precis stannat till vid Midos livs och bunkrat upp med två dosor snus (man vet ju aldrig vad som händer) och bakom mig i kassakön överhörde jag två tonårstjejer:

– Såg du matchen i går?

– PSG-Barcelona?

– Ja.

– Den var fet.

Det skulle bli fetare.

Eftersom det pratas Champions League i Champions League-staden vände jag mig om och frågade om de inte skulle se den riktiga matchen.

– Jo, på tv, svarade tjejerna.

Det sägs att Malmö hade kunnat sälja tre gånger så många biljetter som de 20 000. Ändå har priserna hållits nere för fansen: Säsongskortsinnehavare och medlemmar har kunnat handla paket till samtliga tre hemmamatcher för 600 kronor.

Jag frågade tjejerna hur de trodde att matchen skulle sluta.

– Inte vet jag, sa den ena.

– Vi kan inte se in i framtiden, sa den andra.

Det är många som har tävlat i att döma ut MFF:s chanser under den här resan. Som Lasse Lava, Viasat (”De klarar inte närkampsspelet i Europa”). Som Markus Johannesson, SVT (”De hade tur”). Som Magnus Sjöholm, författarlandslaget (”De kan inte stå i mur”).

Men inte i kväll, inte i Malmö.

I pressrummet var det mer journalister och tv-folk än på en svensk landskamp. 160 stycken om vi räknar in de sändande kanalernas personal.

MFF hade till och med förstärkt organisationen med Ester Kristiansson från Svenska Fotbollförbundets pressavdelning. Ingen dålig Champions League-värvning.

Alla var där.

Till och med Anders Lindblad från Svenska Dagbladet som lagt ner sin sportredaktion.

Plötsligt gick jag rakt rakt in i en bröstkorg.

– Daj har jag inte sett på länge, var har du hållit hus? undrade Glenn Strömberg.

– Ja det är inte jag som far runt i Europa på de stora fotbollsarenorna, här hemma bevakar vi fotboll på gräsrotsnivå, sa jag.

Fast inte just i kväll.

Det slog mig att jag aldrig har jobbat på en Champions League-match tidigare. På 1990-talet hade jag klippkort till Ullevi fast inte i yrkets vägnar. Dagen efter Estonia sjönk, det var tveksamt om matchen skulle spelas men Blåvitt slog Barcelona med 2-1, Magnus Erlingmark och Jesper Blomqvist gjorde målen.

Det har visserligen spelats Champions League-fotboll i Sverige efter det. AIK:s Nebojsa Novakovic har gjort snyggare mål mot just Barca och Nicklas ”Liatorparn” Persson gjorde det senaste Champions League-målet för ett svenskt klubblag, Helsingborg mot PSG.

Nu, 14 år senare, är det dags att lägga ett nytt namn till vårt kollektiva fotbollsminne:

Tvåmålskytten Markus Rosenberg.

Här och nu minns vi förstås en hel del annat också:

Magnus Erikssons vänsterfot.

Isaac Kiese Thelins huvudspel.

Emil Forsbergs förstatouch och balans.

Erik Johanssons långa ben.

Robin Olsens reflexer.

Och så en sådan som Markus Halsti då, som det bara finns en av i Finland, världen och i Champions League.

Malmö FF mot Olympiakos på det som i de här sammanhangen kallas Malmö New Stadium, med reklamskyltar för ryska Champions League-partnern Gazprom, dock inga Greenpeace-aktivister.

En journalist från någonstans gick runt för att samla ihop tips. Mitt blev 2-2.

– Båda lagen kommer att göra mål.

Jag hade fel.

Drygt tusen Olympiakos-supportrar var på plats, MFF-klacken lät dem hållas till det närmades sig avspark., sedan mullrade det på som vi har börjat vänja oss vid:

Till attack! 

Kämpa på! 

För vår färg är himmelsblå.

Hela vägen ska vi gå.

Och sedan SM-guldet nå.

När spelet väl var igång infann sig den nerv som endast uppstår när två lag på samma nivå möts. Två lag skickliga nog att spela hem segern med tjusningen i en fråga ingen där och då kan svara på: Vem ska göra det?

Malmö FF har inte gått till Champions Leagues gruppspel för att ta reda på hur det är vara i Champions Leagues gruppspel. De har gått dit för att ta sig vidare till slutspel.

Den här gången med Åge Hareide-draget att spela 4-4-2 med Magnus Eriksson till höger på mittfältet. Ett drag Hareide skickligt hade maskerat genom att testa Eriksson på positionen först i andra halvlek mot Mjällby i helgen. Nu i ytan där Ibrahim Afellay aldrig föll ner, framför offensivt skicklige Arthur Masuako som oftast har blicken på offensiv planhalva.

Eriksson skapade sig själv utrymmet, vände inåt, la upp för vänstern och nådde Markus Rosenbergs huvud. Det som gav mål mot Mjällby, det som borde gett 1-0 till MFF redan 25:e minuten Olympiakos.

En individuellt skicklig men dåligt organiserad motståndare skulle släppa till fler chanser. Thelin kunde helt oattackerad skarva vidare en rensning från Robin Olsen, och när mittback och målvakt inte kunde bestämma sig för vem som skulle ta bort bollen, bestämde sig Markus Rosenberg för att skicka den i mål.

På läktarna viftade folk med halsdukar och tröjor. Dimman vilade över arenan. Det var nästan så du saknade en bengal eller två, där och då.

Det skulle spelas en andra halvlek också. Olympiakos ännu lite mer oorganiserade, Malmö FF lite tröttare, lite öppnare men aldrig ur formation. Fler chanser. Fler räddningar av Robin Olsen. Ett långt ben av Erik Johansson igen, nu på mållinjen.

Arthur Masuaku, Olympiakos vänsterback, är en Ricardinho utan den 50-procentiga felprocenten. Det är alltså en hyllning till båda men i andra halvlek fick Anton Tinnerholm till slut stopp på honom.

Olympiakos blev allt mer frustrerade, även deras utsända på pressläktaren. När Giannis Maniatis gick omkull mot just Tinnerholm i straffområdet och varnades för filmning flög en journalist (?) upp från bänkraden framför oss och hötte med näven och skrek. Han hade nog rätt men till ingen större nytta.

Jimmy Durmaz byttes in till applåder från hemmaklacken. Åge Hareide tog av sig kavajen och kopplade på fembackslinjen. Enoch Kofi Adu sopade vidare strax framför. Magnus Eriksson byttes ut till ännu högre jubel, in kom Pawel Cibicki, 20, som röjde undan ett par greker och Rosenberg sköt 2-0 – för spänningens skull via kryssstolpen.

Tio miljoner in på kontot – katjing.

60 millar till när Thelin och Filip Helander säljs i januari.

Eller förlåt, Malmö FF laddar väl för åttondelsfinal då.

”Mästarna från Malmö här är vi”, sjöng Champions League-staden så det ekade ut i fotbollsvärlden.

Mästarna från Malmö det är ni, nickade vi andra.

Läsare av denna blogg vet att jag då och då hamnar i konflikt med den moderna nätjournalistiken. Det ser jag som en skyldighet för oss som blivit lite till åren och inte behöver fundera över positioner och karriär på samma sätt som när man var ung och hungrig.

Allt är förstås inte negativt med den nya utvecklingen. En positiv effekt är att agenternas inflytande har minskat. Eller positiv och positiv, det kan man tycka vad man vill om, det finns i alla fall en förändring att notera här.

Nämligen just det att agenternas inflytande över svensk fotboll har minskat.

Det hänger ihop med att en nyhet inte längre är värd lika mycket. För sportbladet.se spelar det ingen större roll om det är fotbollskanalen.se eller expressen.se som avslöjar något – det skrivs snabbt på vår sajt, för våra läsare. På samma sätt jobbar förstås expressen.se och fotbollskanalen.se om det är sportbladet.se som brejkat en bra story.

Förut sparades nyheterna till papperet, att vara nyhetsjägare var ett hedersuppdrag, tidningen sålde bra över tid om läsarna visste att de fick senaste nytt bara där. Det här existerar inte längre, i dag köper du en papperstidning för att du gillar känslan eller paketeringen och sorteringen av gårdagens viktigaste händelser.

Som exempel kan vi ta utmärkte DN-journalisten Niklas Orrenius nyhetsbomb om Skånepolisens olagliga romregister. 90 procent av alla som läste om det gjorde det via aftonbladet.se. Förutom i journalistkretsar är det säkert få som vet att det var DN som var först med scoopet, ännu färre som vet att det var den gode Orrenius som gjorde allt jobb.

Så ser medielandskapet ut. Självklart vill alla ha en ”Orrenius” på redaktionen men räknat i kronor och ören betyder det inte lika mycket längre.

I alla fall. På den tiden tidningen stod och dog med att vara först med grejer, och nu håller vi oss till sportjournalistiken här, var reportrarnas relation till agenter en högst central del. Been there, done that. Det handlade om att skaka fram så mycket exklusiv information som möjligt, och inget fel med det. Men det innebar också att agenterna hade ett visst grepp över informationen som kom ut. De kunde påverka vad som skulle publiceras, när, hur och varför. Eftersom de satt på informationen, och eftersom nyhetsjägarna var beroende av ny exklusiv information även nästa vecka.

I viss mån förekommer detta fortfarande på sajterna men det är snudd på en marginaliserad del av verksamheten inbillar jag mig.

Det kan å ena sidan tyckas vara dåligt för den enskilda spelaren men positivt för klubbarna eftersom agenten ska företräda spelare mot klubbar. Det har i alla fall inneburit en klar och tydlig förändring då agenternas inflytande över svensk fotboll har minskat avsevärt. I dag behöver ingen bry sig om vad agenter tycker och tänker om saker och ting så länge du ägnar dig åt god journalistik och följer de pressetiska reglerna. För om nyheten hamnar på expressen.se först spelar egentligen ingen större roll – fem minuter senare ligger den på aftonbladet.se.

Och vice versa.

Det här gäller förstås även klubbledare och andra i maktposition som tidigare haft en stor fördel av att medierna tävlat om att ta del av deras information först och exklusivt, och därmed säkerligen i många fall tvingats till vissa eftergifter kring hur nyheten beskrivits.

Sedan om detta i sin tur har ökat mediernas makt får någon annan spekulera i, och huruvida det i så fall är bra eller dåligt för svensk fotboll. Jag tror nog att det är bra.

AIK ligger just nu tvåa i tabellen på 44 poäng. Om de går rent – alltså vinner de sex återstående matcherna – kommer de upp i 62 poäng. Elfsborg kan max nå 60 poäng och IFK Göteborg 59 poäng.

Säg för exemplets skull att AIK vinner fem matcher och förlorar en, då slutar de på 59 poäng. Malmö FF behöver bara vinna tre av sex till för att landa på 59 poäng, och har i dag +23 i målskillnad mot AIK:s +12.

Malmös poängsnitt i årets allsvenska är 2,1 poäng per match. Om de håller snittet slutar de på 62-63 poäng vilket i praktiken är ointagligt även om AIK går helt rent.

AIK:s poängsnitt är 1,8 poäng per match. Om de håller snittet slutar de på 55 poäng. Elfsborg stannar enligt samma uträkning på 52-53 poäng och IFK Göteborg på 51 poäng.

Det krävs alltså att lagen i toppen ska bete sig väldigt annorlunda under avslutningen för att Malmö FF inte ska vinna årets allsvenska med god marginal.

Det som kan förändra läget är att MFF, AIK och Elfsborg har kvar att möta varandra. Men grejen är att Malmö kan – som läget är nu – förlora båda dessa matcher och fortfarande nå 62 poäng.

Samma 62 poäng som AIK alltså når först om de vinner samtliga sex återstående matcher.

Jag tror att allsvenskan slutar så här:

1. Malmö FF – 62 poäng.

2. AIK – 57 poäng.

3. IFK Göteborg – 53 poäng.

4. Elfsborg – 52 poäng.

Kanske kan Häcken utmana om plats 3-4, vi får se.

Som ett led i att öka säkerhetsmedvetandet på Aftonbladet får vi med jämna mellanrum information hur vi ska göra och tänka när vi vistas på redaktionen. Våren 2012 skedde ett antal datorstölder och i december hade säkerhetsbolaget 2Secure utredningen klar. Pål Johansson, pensionerad chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, bedömde sannolikheten för nya datorstölder till fem på en femgradig skala.

För att undvika att obehöriga vistades fritt i lokalerna sändes följande information ut:

 Budskapet gick knappast att misstolka: Hamnar du öga-mot-öga med en man i Zorromask släpandes på en kofot – släpp inte in honom!

Uppenbarligen var detta inte nog för nu har rutinerna skärpts ytterligare. En ”säkerhetskarusell” har byggts och budskapet går inte att missförstå denna gång heller: Du ska inte kliva in i ”säkerhetskarusellen” ihop med en person klädd i Zorromask.

Särskilt inte om denne döljer en kofot bakom ryggen.

Ja, som rubriken antyder, veckans spaning.

Det handlar så klart om Friends.

När Uefa skulle utse EM 2020-spelorter valdes Parken i Köpehanhamn framför Friends i Solna och det är lätt att förstå varför: Utöver alla bekymmer som ni känner till och har läst om, kan jag meddela att det fortfarande är en stor jävla byggarbetsplats. Jag var nere vid förbundets kansli i onsdags och miljön är bedrövlig, byggarbetsplats de luxe, och då ska ni veta att arenan invigdes 2012.

Bakslaget för Svenska Fotbollförbundet är så stort att det knappt går att klä i ord. Hela retoriken mot medier och rörelsen när planerna presenterades handlade om att det krävdes en stor och supermodern arena, med mängder av dyra loger, just för att attrahera matcher som i EM 2020. Det var bland annat just därför Sverige behövde en arena för 50 000 åskådare som blev en miljard dyrare än de först beräknade två.

Det är i dag ingen överdrift att säga att nästan allt har gått åt helvete. Friends känns som Sveriges sämst planerade projekt efter Hallandsåstunneln. Har SvFF pengar att betala de 83 miljoner som ska ut sista juni 2015 för 2014 års förlust? 2015 kan fastighetsbolaget bli en förlorare i samma omfattning då de inte verkar få igenom den rekonstruktion Swedbank säger nej till (banken vill inte gärna skriva av 800 miljoner i lån).

Det går att klandra Lars-Åke Lagrell som var den som klubbade beslutet. Men han har fegt och smart flytt fältet sedan länge. Efterträdaren Karl-Erik Nilsson, Den osynlige ordföranden, har hittills inte lyckats ta beslut som räddat upp situationen. Det verkar så ohyggligt dåligt skött allting, och det vittnar om ett fotbollsförbund som har svårt att hantera små frågor får enorma problem med de stora.

Det här påverkar din och min vardag. Sverige måste gå till EM 2016. I stället för att satsa långsiktigt, på de talanger som blommar i Häcken, AIK, Malmö, Djurgården och Helsingborg, tvingas Erik Hamrén att nöta vidare med Mikael Antonsson, Ola Toivonen och Johan Elmander inbillar jag mig. Inte för att Sverige ska ha något att göra i EM i Frankrike, utan för att Sverige måste dit, för att förbundet ska få cashen.

Det riskerar att slå mot de allsvenska talangerna, och därmed mot föreningarna. Den röda tråden i svensk landslagsfotboll synes just nu vara snabba cash, inte utveckling. Förbundskaptenen framstår i det perspektivet som en lydig lakej.

Tyvärr befinner sig svensk sportjournalistik i en förändringens tid. För tio år sedan hade det första samtalet i denna härva gått till Ulrik Ruhnau, vd på franska bolaget Lagardère. Han är Friends och SvFF:s motpart i de pågående förhandlingarna om att bli av med driften, och därmed förhindra en konkurs.

Någon som tror att SvFF:s förhandlingsposition blev bättre av EM 2020-bakslaget?

Jag hade kunnat ringa samtalet, jag har visitkortet, jag kan storyn men i dag är det andra saker som prioriteras. Det samtalet och den artikeln ger inga delningar på Facebook, för delningar på Facebook är det mediehusen prioriterar i dag. Det finns inget förvar för att jag själv inte har lyft luren, annat än att vi alla lever i en miljö där sådant sällan prioriteras. Det är en konkret beskrivning av hur den nya tidens journalistik på sikt kommer att påverka samhället, för att ni läsare lajkar och sprider bagateller.

Därmed kan pamparna glida undan, de lär snart presentera ett avtal som de säger sig vara jättenöjda med fast den stora vinnaren är Lagardère. Svensk fotboll skickar pengar till storägaren Qatar Holdings i stället för att bygga svensk fotboll på sikt.

Så ser kretsloppet ut, så blir Friends en del av att finansiera VM 2022 i Qatar i stället för att bygga en hållbar framtid för svensk fotboll. Och ingen jävel tycks bry sig på riktigt.

Var det rätt att starta med Celso Borges som anfallare?
Ja, det hävdade tränaren Andreas Alm efteråt.
Vi får väl se om Borges startar där igen, tänker jag.

Vid seger mot Helsingborg hade AIK haft SM-guldet i egna händer. Visserligen två poäng efter Malmö FF men med hemmamötet på Friends kvar.

Nu blev AIK bortkontrade redan i första halvlek. HIF gjorde tre mål på åtta minuter varav blixtsnabbe David Accam lekte in två.

När Andreas Alm kom till presskonferensen inledde han med en egen analys av vad som hade hänt.

Han pekade på perioden cirka en halvtimme in i matchen där Helsingborg hade en dubbelchans följt av en trippelchans som duktige målvakten Patrik Carlgren räddade med hjälp av stolpen.
– Jag är besviken på att vi inte reagerar mer över de chanserna och greppar matchen, sa Alm.

Faktum är att följande hände:

Direkt efter HIF:s dubbel- och trippelchans skadade sig målvakt Carlgren lätt och det blev ett spelavbrott. Alm fick chansen att samla laget i någon minut för att dela ut nya instruktioner.

Där underkände han sin egen startelva, och drog ner Celso Borges ett par steg i planen i någon form av 4-5-1-uppställning.

Resultatet?

Sju minuter senare gjorde HIF 1-0, efter tolv minuter 2-0 och efter en kvart 3-0. Alla målen hade upprinnelsen i omställningar där AIK hamnade i situationer där de var oorganiserade.

I pausen gjorde Andreas Alm ett par förändringar till: Borges och Ibrahim Moro fick ta hand om centralt mittfält, in kom Kennedy Igboananike bredvid Henok Goitom.

Spelet stabiliseras men närmre än 3-1 kom Gnaget inte. Inhoppare Igboananikes reducering kan ses som en bekräftelse på en kväll där tränaren dribblade bort sig själv.

På presskonferensen frågade jag därför Andreas Alm hur han såg på startelvan som han sedan underkände?
– Hur menar du då? replikerade Alm.
 Ja, att du ändrade den?
– Underkänner man den då, om man ändrar den?
Ja, du behöver inte märka ord men…
 …vänta här nu, om du ställer frågan så, så märker jag ord.
Ja släpp det då: Hur ser du på startelvan du tog ut?
– Jag ser den som ett bra försök att vara tajtare än 3-0 i alla fall.
Ingen anledning till självkritik från dina sida?
– Utifrån startelvan? Inte utifrån syftet. Det var en justering för att vara tätare defensivt.
– Det är inte riktigt så enkelt, det är sällan man ångrar när man har bestämt sig och förberett sig, man är ju väldigt noggrann. Med facit i hand kan allt se väldigt dåligt ut eller väldigt genialt men…jag ångrar ingenting, sa Alm.

Min Iphone låg på podiebordet för att spela in samtalet. Efter presskonferensen låtsades Andreas Alm vara på väg att stoppa ner den i innerfickan, hindrade sig själv med kommentaren ”Exakt samma skal som jag har”.

Han fortsatte sedan med att söka en diskussion om man underkänner egna startelvan om man gör ändringar i den?
Ja, det tycker jag att man kan säga när det såg ut som på Olympia i går.
Framför allt tycker jag att det på en presskonferens efter en allsvensk match måste handla om att medierna ställer frågor till tränarna, inte tvärtom. Vi är ju där för att sprida tränarnas uttalanden vidare till fansen.

Kvällen avslutades med att Alm gick förbi mig i mixade zonen och undrade om jag inte pratar med honom längre.
Så kan det gå till efter en allsvensk match där Celso Borges har startat som anfallare och AIK har förlorat med 3-1.
Vi får se hur många minuter Borges spelar anfallare i nästa match? Blir det fler eller färre än 30?