Det är en vanligt återkommande åsikt bland vissa supportrar att medierapporteringen skrämmer i väg folk från allsvenska läktare.

Det skrivs uppsatser om att det är fel att skriva ”fansen” där vi borde skriva ”ett antal fans”.

Det är rätt och riktigt i sak men jag saknar det helhjärtade engagemanget kring hur bomber och maskerade våldsmän påverkar publiktillströmningen till svensk fotboll.

För två veckor sedan publicerade Bajen Fans – de har 8000 medlemmar – ett inlägg som osade uppvigling. Jag påtalade detta och fick skit för det.

Men jag står kvar där jag stod då: I stället för att försöka dämpa den uppretade stämning som Djurgårdens testmatch hade skapat eldade de på och hänvisade till något som de kallar ”Defend Söderort”. Det insåg de själva till viss del, för de tog bort den här biten:

…inlägget som blev kvar ska ses mot en bakgrund av att Bajen Fans har nästan 8000 medlemmar. Det ska ses mot att Djurgårdare attackerades av maskerade män på väg till gårdagens plojmatch. Det ska ses mot att en låda märkt ”BOMB” hittades på Tele 2 Arena och Djurgårdens plojmatch fick ställas in.

Bajen Fans censurerade inlägget, de tog bort den delen jag citerar ovan men de höll liv i den tonårsromantiska kampanjen  ”Defend Söderort” och de tycks inte vilja att Djurgården ska spela på Tele 2 Arena. Det är ett rakt i genom obegripligt resonemang då allsvenskan och svensk elitfotboll behöver öka stt åskådarantal, inte skrämma iväg folk.

Bajen Fans har inte skapat den situation som uppstått, de är inte ansvariga för enskilda, kriminella brottslingars aktion men de har bidragit till en stämning där dårar kan känna sig sanktionerade att agera, uppmuntrade av den stora massan. De har hjälpt till att skapa en atmosfär där något sådant här är berättigat.

Bajen Fans hade ett val att agera annorlunda, de kunde ha försökt tona ner den uppeldade stämningen men de valde att slänga bensin på brasan.

Hur de tänkte vet vi inte, de bojkottar Sportbladet, oklart varför.

Vi ska inte dra alla över en kam här, många supporterorganisationer bedriver i dag en bra och viktig kamp för sina medlemmar. Men då talar jag om organisationer kring Djurgården och IFK Göteborg med flera. Bajen Fans retorik i det här fallet sticker ut och de påminner mer om en Firma än en organisation som vill skapa en positiv supporterkultur kring svensk fotboll.

Det ska sägas att vi inte med säkerhet kan veta att en Hammarbyare placerade ut bomben eller att de maskerade män som attackerade Djurgårdare är en del av Bajen Fans. Det ska också sägas att Bajen Fans har tagit avstånd från det som hänt och erkänt att retoriken var onödigt hård, det är positivt, det är ett steg i en sund riktning.

AIK:s tränare Andreas Alm visades upp på läktaren mot Helsingborg för att han protesterade mot ett domslut.
– Det är klart det inte är bra. Men jag kunde inte stoppa mig. Och det har inte hänt förut, sa Alm.

Det är den kortare versionen. Den censurerade.

Här på bloggen får ni den långa. The extended version.

Alm reagerade alltså på att HIF:s Alejandro Bedoya gick hårt åt Celso Borges, sedan rök han inom loppet av två minuter ihop med fem personer – och en skopåse.

Här är Alms sex strider med hans egna kommentarer:

1. Alm vs Bedoya.
– Jag tyckte att det var en ful tackling. Jag reagerade på hela situationen. Sedan såg jag att det inte var någon fara med Celso men jag tycker ändå att det var en väldigt ful tackling.

2. Alm vs domaren Martin Strömbergsson:
– Jag var nog lite väl påstridig där. Jag krävde en annan färg på kortet och han sa till mig: ”Sätt dig nu annars hamnar du där uppe”.

3. Alm vs Skopåsen:
– Jag var ju på väg tillbaka till bänken men då låg Skopåsen där och…då träffade jag den ganska bra. Det var en bra träff.
En vrist, alltså?
– Det var faktiskt en vrist. Det var en bra träff. Om jag sparkat i luften hade jag nog klarat mig. Jag hade svårt att stoppa mig själv.

4. Alm vs Fjärdedomaren:
– Han tyckte att det blev för mycket.

5. Alm vs HIF-supportern på läktaren:
– Det var naivt av mig att tjafsa där. Vi var alla upprörda. Det är väl också passion på något sätt, från dem och från mig.

6. Alm vs ordningsvakten:
– Han sa att jag hade en anvisad plats. Först ville jag säta mig bredvid Helsingborgarna som skrek. Det hade ju varit lite roligt ändå, skulle de fortsätta skrika eller tystna? Men han pekade åt något annat håll. Då satt det två herrar med årskort där, vi hade väldigt trevligt. Vi pratade om matchen och allt som skett. Jag får tacka dem för det.

Ordningsvakten kommenterade också händelsen efteråt:
– Han blev uppvisad på läktaren eftersom Skopåsen träffade en av funktionärerna. Och det vet vet jag att den gjorde, för den träffade mig.

Nej, Man of Steel var en stor besvikelse. En förväntad besvikelse, men stor ändå. Två haltande L i betyg.

En story utan djup eller twist, skurkkaraktären enligt mall 1A, en skyskrapsslakt av transformerska mått. Resultatet är tröttsamt, högljutt, banalt, ovärdigt, poänglöst och meningslöst i största allmänhet.

Eländet visades dessutom i 3D.

Batman vs Superman 3-0.

…men det är sedan gammalt.

Brasilien också en besvikelse till en början, säkerhetsrisken David Luiz ordnade straff åt Uruguay som Diego Forlán bommade…eller Julio Cesar räddade, ska jag väl skriva.

Felipão manade på från sidan men det blev mest bollar på mötande spelare, Hulk var oduglig som han oftast är och först i slutet av halvleken började Neymar ta djupledslöpningar. Då dröjde det inte länge innan Uruguay kunde såras. Neymars nedtagning och avslut i trängt läge var en prestation på högsta nivå och Fred kunde slå in returen till 1-0.

Nytt försvarshaveri i början av andra halvlek (Felipão har ett år på sig att få ordning på defensiven, jag upprepar att det här räcker aldrig i VM) och Cavanis kvittering kändes logisk.

Brasilien gjorde bra byten, ut med Hulk och Oscar, in med Bernard och Hernanes, kopplade nytt grepp om matchen och det avgjordes på en fast situation: Neymars hörnor mot bortre ytan hade hotat tidigare och nu kom Paulinho rätt.

2-1 och ni såg glädjen, den här turneringen är ”på riktigt” för Brasilien.

Jag stör mig egentligen inte på filmningar, i alla fall inte mer än på tröjdragningar och krokben, det är en del av spelet. Det är samtidigt regelbrott som bestraffas då de upptäcks (filmning ger gult kort). Filmningen är anfallarens svar på försvararens osynliga fasthållning.

Men när Neymar låtsas få en hand i ansiktet på mittplan, gör en halv frivolt och sedan vrider sig i plågor för att få motståndaren utvisad, då förstår jag att folk blir upprörda och tröttnar. Det är en sak att falla lätt när någon drar dig i tröjan, en helt annan att simulera en allvarlig ansiktskada när motståndaren inte ens har rört dig. Där går min gräns, Neymar klev över den.

Årets upplaga av Confederations Cup fortsätter annars att engagera, i kväll ser vi fram emot mot Spanien-Italien, sedan förhoppningsvis en final mellan Brasilien och Spanien på söndag.

Får Neymar ens låna bollen då?

Biljetterna är inhandlade, klockan 18.00 är det dags – Man of Steel.

Har egentligen inte särskilt mycket till övers för Stålmannen – den kristna varianten av Batman – men två saker tvingar mig till premiären:

1. Christopher Nolan är producent och har varit med att skriva manus.

2. Filmer om superhjältar kan aldrig räknas bort på förhand.

Lagom till vi vet om Man of Steel är något att ha börjar Brasilien-Uruguay i Confederations Cup, denna träningsturnering som faktiskt varit intressant att följa. Ni som tror på en promenadseger för Brasilien riskerar att bli besvikna, respekten för Uruguay är stor sedan Maracanazo, matchen från VM 1950 inför drygt 200 000 åskådare på Maracanã-stadion där oavgjort räckte för hemmaguld men Uruguay vann med 2-1 och blev världsmästare för andra gången. Det sägs ha blivit knäpptyst inne på den enorma arenan och sedan dess har Brasilien aldrig spelat i helvita matchdräkter igen.

En bra kväll som ni hör, och i morgon fortsätter äventyret i Helsingborg: stormatchen HIF-AIK.

Ni som inte ska på Man of Steel kan värma upp med Sportbladets podd om fotbollsallsvenskan med Madame Amanda, EP-Månsson och undertecknad.

I går hade vi den märkliga situationen med att Kalmar, som spelat tre matcher på en vecka, mötte Helsingborg som gjorde första matchen på tre veckor.

Ett lag med matchtempot uppe, möjligen något slitet, mot ett lag som var kvar i solstolarna första halvlek.

I dag möts AIK och Brommapojkarna, AIK har inte spelat match sedan slutet av maj, BP skakade semestern ur benen mot Halmstad i onsdags (1-1).

Spelschemat är fullt av sådana här exempel, IFK Norrköping och IFK Göteborg spelar tre matcher på en vecka för att sedan bli lediga i två veckor när de nyligen varit lediga i just två veckor på grund av VM-kvaluppehållet.

Anledningen är dam-EM. Enligt Uefas regler är arenor som Gamla Ullevi, Guldfågeln, Nya Parken, Örjans Vall och Friends låsta under hela tiden mästerskapet pågår (trots att det på Friends bara spelas en match, finalen 28 juli).

Självklart hade det gått att hitta en lösning allsvenskan spelades mellan mästerskapsmatcherna men Svenska Fotbollförbundet har glatt tagit på sig arrangemanget utan att ställa som motkrav till Uefa att den inhemska herrligan måste kunna löpa som vanligt.

Spelschemat är inte i balans förrän någon gång till hösten, och ytterligare oreda skapar det för IFK Göteborg och Häckens kvalspel till Europa League. Under förutsättning att Häcken kan byta och spela borta-hemma i stället för hemma-borta tycks lösningen bli att Blåvitt Europakvalar på Olympia i Helsingborg (!) och Häcken på Nya Ullevi. Häckens elände ska dock inte skyllas på dam-EM eftersom deras arena Rambergsvallen inte är godkänd av Uefa och reservarenan Ullevi är upptagen av Robbie Williams.

Dam-EM skapar ändå rejäl oreda men det ska inte ses som någon könsfråga som vissa vill göra det till – jag är taggad till tänderna för att följa damernas öden och äventyr. Det är ingen motsättning mellan herr- och damfotboll. Men det ska ses mot bakgrund av att allsvenskan redan brottas med utspridda speldagar vilket är ett stort irritationsmoment för alla som följer serien.

I det läget får man ställa frågan om Sverige verkligen hade resurser att ta på sig dam-EM. Som det är nu påverkar arrangemangen varandra negativt. Bara en sådan sak om att det spelas två allsvenska matcher samma dag som Sverige förhoppningsvis lirar EM-final på Friends.

Brasilien besegrar Italien med 4-2 och har fortfarande inte förlorat mot Italien sedan den där VM-matchen 1982 som inte heller skulle ha förlorats men utan backlinje och med en pensionär i målet kunde Paolo Rossi göra tre och den moderna tidens bästa landslag som aldrig vann VM var utslaget.

Jag följde det via en radioapparat i Svartjärn och kunde inte förstå hur det var möjligt, sex år gammal.

Sedan dess har jag lärt mig att du vinner inte VM utan backlinje och med en pensionär i målet.

Frågan man ställer sig kring dagens Brasilien är ungefär den samma: Håller defensiven? Ja, sa Nannskog och Strömberg inför mötet med Italien och beskrev backlinjen som världsklass.

Jag var inte övertygad då, och jag är inte övertygad nu efteråt, även om Brasilien hade ett bra presspel högt upp i planen långa perioder.

Visst har Brasilien världsklassnamn där bak men vi talar ju inte om att få till det hyfsat – vi talar om att få till det så jävla bra att det blir VM-guld på hemmaplan om ett år. Men nu finns i alla fall en förbundskapten som kan det där med att sätta försvarsspel. Och det är som sagt ett år kvar.

Men innan jag sammanfattar brassarnas insats i Confederations Cup vill jag se hur de ser ut mot Spanien i finalen.

Eller vill jag verkligen det?

Folk klagar på Neymar för att han filmar och de kan väl folk få göra. Men klaga då när han filmar, inte när italienarna river omkull honom som de gjorde mest hela tiden i kväll.

Buffon borde tagit frisparken även om den var snygg och det är ju inte utan att man undrar om tåget har börjat gå för den en gång så fina gamle keepern?

Domaren Ravshan Irmatov från Uzbekistan svarade för en klassisk tavla när han blåste straff för Italien helt korrekt då Silva drog ner Balotelli men när Chiellini sköt bollen i mål sekvensen efteråt godkändes det i stället.

En situation jag aldrig har sett förut. Att man ska spela till domaren blåser lär vi oss redan som femåringar och ett riktigt domslut av Irmatov hade varit att be italienarna om ursäkt för att han inte avvaktade, och sedan låtit Balotelli rulla bollen i mål från elva meter i stället.

Mot bakgrund av att Balotelli aldrig missar en straff det blev rätt till slut, även om vägen dit förstås var helt galen.

Nu ska jag se hur det går i Häxan.

Plötsligt stod den bara där på Borås Arenas konstgräs.
Från långsida till långsida, bred och till synes ogenomtränglig.
Den raka fembackslinjen.
/////////
Som så mycket annat i vår värld har också fotbollsvärlden kommit att bli allt mer likriktad och globaliserad. Fyrbackslinje är normen jorden runt även om det finns klubblag i exempelvis Tyskland, Italien och Sydamerika som förlitar sig på trebackslinje, precis som ett och annat landslag.
Spelsystemet 5-3-2 är ännu mer sällsynt.
Vi såg det i EM 2004 där Grekland under förbundskaptenen Otto Rehagel vann guld med en ”man-mot-man”-inspirerad defensiv. Men där ”Kung Otto” använde sig av fyra försvarare framför en libero ställde Pelle Olssons Gefle igår upp med en rak fembackslinje.
Tre mittbackar flankerade av en högerback och en vänsterback som ytterst sällan fyllde på framåt.
Tillsammans bildade de den rakaste och bredaste backlinje jag hittills har sett.
Det var en vacker syn.

90 minuter senare hade Gefle spelat 0-0 mot regerande mästarna Elfsborg.
Visserligen berodde detta till stor del på att hemmalaget saknade kvaliteten i avsluten i första halvlek, för att sedan tappa tålamodet i andra:
* I första halvlek hade Elfsborg 13 avslut varav fem på mål.
* I andra halvlek hade de fem avslut varav noll på mål.
* Gefle hade bara tre avslut under hela matchen men kan fira midsommar med en poäng mer än vad lag normalt tar på Borås Arena.
Till analysen bör läggas att målvakten Mattias Hugosson storspelade och att Anders Svensson var avstängd.

Jag säger inte att fembackslinjen är vägen framåt vare sig för Gefle eller svensk fotboll men mot Elfsborgs vassa kanter och konsekventa spelvändningar passade det utmärkt.
Att just Pelle Olsson – tränaren som skulle kunna få en hockeyfemma att rada upp sig enligt 4-4-2 – är hjärnan bakom är smått chockerande.
I våras spelade Gefle in en reklamfilm där Pelle satt med pannan i djupa veck och skissade på diverse taktiska formationer. För att sedan riva allt och rita upp 4-4-2 för den här säsongen också.
Mycket riktigt inledde Gefle årets allsvenska enligt 4-4-2.
Men när ordinarie yttrarna Daniel Bernhardsson och Jonas Lantto blev skadade kom Olsson fram till att spelarmaterialet utnyttjas bäst med tre mittbackar, Mikael Dahlberg på centralt mittfält och Jakob Orlov och Johan Oremo längst fram. Så har Gefle spelat ett antal matcher och hållit nollan i de två senaste.

2011 bytte Pelle Olsson från träningsoverall till kostym.
2013 övergav han 4-4-2 för den raka fembackslinjen.
48 000-kronorsfrågan i går var således:
Vad gjorde mest ont?
– Ska jag komma med på din årslista nu igen? svarade Pelle med ett skratt.
– Nej men jag tycker faktiskt det här känns större. Vi har kört så otroligt länge med fyrbackslinje. Så länge man kan minnas. Men metoderna och principerna är fortfarande de samma. Jag tycker det är bra att vi kan spela på två olika sätt. Vi ska kvala till Europa League snart också, då kan det här vara en bra lösning i vissa matcher, menar Pelle Olsson.
Övriga fotbollsvärlden härmed förvarnad.

Spanjoren drar loss en liten bomb så här på tisdagskvällen: David Moberg Karlsson, 19 – IFK Göteborgs vindsnabbe forward – köps av Premier League-klubben Sunderland.

DMK befinner sig enligt Spanjorens uppgifter i England för läkarundersökning, klubbarna sägs redan vara överens och utifrån hur historien utvecklar sig ska det bli intressant att höra vad Blåvitts chefer och direktörer har att säga fortsättningsvis.

I Spanjorens artikel säger Håkan Mild att DMK inte tränade på grund av ”privata skäl”.
Är han och träffar någon klubb?
– Inte vad jag vet, men jag hade inte sagt det till dig ändå, svarar Håkan med ett skratt.

Sportchefen vet alltså inte att en av deras spelare träffar en Premier League-klubb?

Klubbdirektören Martin Kurzwelly på samma fråga:
– Det här var nyheter för mig också. Jag vet ingenting om det.
Borde inte du känna till om en av era spelare är på väg till Premier League?
– Jo, det kan man ju tycka kanske, men jag har suttit i möten hela dagen.

Har de styrande i IFK Göteborg verkligen så usel koll på verksamheten?

Vilka har i så fall skött förhandlingen då klubbarna redan uppges vara överens?

Det lär visa sig vad som är sant och inte, under tiden kan vi fundera på vad DMK ska göra i Premier League. Jag tror att det kan ligga till så här: grabben har en spetskvalitet i löpsteget även om han saknar en hel del annat. Sunderland köper billigt (med deras mått mätt) men för Blåvitt innebär det ett antal fina miljoner. Skulle gissa att övergångssumman ligger på en halv till en miljon pund (DMK betraktas knappast som en färdig spelare).

Sunderland har det visserligen tunt på forwardsfronten men mer troligt är att DMK får hålla till i utvecklingstruppen för att senare lånas ut till en klubb i The Championship. SAFC hoppas på god utveckling (DMK är nyligen 19 fyllda) och om alla bitar faller på plats har man en färdig spelare om ett år eller två med en viktig spetsegenskap – snabbheten.

Som någon påpekade här i kommentarsfältet: det skeppas iväg en hel del svenska 16-17-åringar utomlands, en hel del 21-22-åringar – men inte särskilt många går i just den här åldern vad jag kan påminna mig? Eller vad har vi för spelare som gått när de är 19? Branimir Hrgota – mer?

Ungefär så, kanske. Time will tell.

Under onsdagen får vi också svar på om klubbdirektören spelade teater vad gäller den danske högeryttern Lars Vibe som är på ingång till Blåvitt.
– Jasså, kommer han i morgon? var Martin Kurzwellys kommentar på det påståendet.

Man kan förstås tycka vad man vill om att svensk fotboll har ett regelverk som bestraffar föreningar ekonomiskt för vad deras supportrar gör när Svenska Fotbollförbundet själva inte klarar att upprätthålla säkerheten.
Det är en debatt som knappast kommer att tystna, tvärtom.
Med det sagt blev det förhållandevis låga böter till IFK Göteborg och Djurgården efter cupskandalen på Friends. 
Disciplinnämnden lägger i stället det största ansvaret på SvFF.

Vid det här laget borde alla fotbollssupportrar rimligen vara fullt medvetna om att bengalbränning och planstormning innebär böter. Det rörde sig heller inte om en liten klick, om än en minoritet av den totala publiken.
Uppskattningsvis 1500 Blåvitt-fans sprang in på Friends Arena, många tilläts att ta sig hela vägen fram till motståndarsupportrarna på andra sidan planen. Denna huvudlösa provokation kunde urartat i något långt mycket värre.
Där har vi grundproblemet i den här historien.

Planinvasionen kostar IFK Göteborg 80 000 kronor. Pyroteknikanvändningen, omfattande i båda läger, kostar 70 000 kronor för respektive förening. Och den kriminelle IFK Göteborg-ligistens beslut att kasta en brinnande bengal på åskådare på Djurgårdsläktaren bedöms som allra allvarligast, det kostar Göteborg 100 000 kronor.
Enligt regelverket är det här inga konstigheter, som det är utformat har föreningarna ansvaret för supportrarna även när Svenska Fotbollförbundet står som arrangör.
250 000 kronor i böter för Blåvitt, 70 000 kronor för Djurgården.

Men Disciplinnämnden konstaterar samtidigt att SvFF har brustit i säkerhetsarbetet. Eftersom förbundet inte kan bötfälla sig själva minskas i stället IFK Göteborgs och Djurgårdens bötesbelopp med den summa som SvFFs arrangemangsbrister skulle ha kostat (150 000 kronor).
Vi landar därmed på totalt 130 000 kronor till IFK Göteborg och totalt 40 000 kronor till Djurgården.

Exakt hur Disciplinnämnden räknar framgår inte av domen, det anges inte heller var i regelverket det finns stöd för denna tillämpning. Det tycks helt enkelt ha gjorts en bedömning som anses rimlig i det enskilda fallet.

Det kommer säkert att tyckas på sina håll att klubbarna har kommit ”billigt undan” och dras paralleller till tidigare fall men som jag läser domen beror alltså de lägre slutsummorna på att SvFF har brustit som arrangör.
Utan att hylla Disciplinnämnden för mycket kan vi väl kalla det för en ganska kreativ kompromiss med rådande regelverk (om resonemanget skulle hålla vid en eventuell överklagan till Besvärsnämnden är jag dock inte helt säker på). Att reglerna ses över i samband med höstens representantskapsmöte borde vid det här laget ses som en självklarhet av alla i ”fotbollsfamiljen”.

Att SvFF inte straffas ekonomiskt bottnar i att det inte är tillåtet enligt Riksidrottsförbundets regler då enbart föreningar och enskilda personer kan straffas.

Vad gäller den stol som kastades från Djurgårdsläktaren i huvudet på en ordningsvakt berörs den överhuvudtaget inte i domen, oklart varför. Men i den specifika situationen, precis som vad gäller ”Bengalkastaren”, är förstås det allra viktigaste att dessa individer kan identifieras och åtalas, straffas och stängas av från arenorna. Att bötfälla klubbarna har testats ett tag utan större framgång.

Fick det här mejlet i går och funderar på att hoppa på dealen. Knappa hundra miljoner kronor skulle ju inte sitta fel. Eller vad tror ni?

”Från Dr Joe Miller