AIK hade chansen att kliva på längst bak i guldtåget.
Då smet Kalmar före.
Och kopplade loss sista vagnen.

Det talas gärna om måstematcher hit och och ödesmatcher dit, ofta överdrivet eftersom det svänger snabbt i fotbollsserien som ibland kallas all(a-slår-alla)svenskan.
Sex poäng kan gå fort att ta igen, nio pinnar är ingen omöjlighet att hämta upp.
Men den Gnagare som tar ett djupt andetag (jag rekommenderar verkligen det) och knappar in 343 på text tv:n för att slänga ett getöga på tabellen kommer snart upptäcka det verkliga problemet: AIK är inte bara åtta poäng bakom, det är framför allt åtta lag framför.
I kväll kan lagen vara ännu fler och poängskillnaden ännu större.
Att passera så många motståndare kräver en betydligt högre lägstanivå än AIK har visat upp hittills.
AIK behövde vinna.
AIK vann inte.
Ibland är det inte svårare än så.

Så vad hände på Guldfågeln Arena?
Framför allt mötte AIK en motståndare som imponerade. Det är en sak att vinna mittfältet i kraft av tre-mot-två samt utnyttja AIK:s felpassningar i uppbyggnadsfasen – en helt annan att hitta tajmingen i djupledsspelet som Kalmar gjorde.
Jonathan Ring kom på ena kanten, Romario på den andra, Måns Söderqvist på båda, Papa Diouf överallt och när det behövdes stack Melker Hallberg iväg. Fan vet om inte Nanne Bergstrand tog en diagonallöpning mot bortre hörnflaggan också.
Fotboll är som allra roligast när bollhållaren har ett framåtlöpande alternativ i nästan varje spelsekvens. För Kalmar FF och deras publik var det säsongens skojigaste match på Guldfågeln Arena. Första hemmasegern, en behaglig sjätteplats och gångavstånd till Europa(kval).
Samtidigt kopplade de loss AIK från guldtåget.

Daniel Majstorovic menade efteråt att det handlar om att klättra så mycket som möjligt innan uppehållet och sedan ta det vidare därifrån, Andreas Alm spekulerade i att AIK kan vara med i toppstriden fem omgångar från slutet.
Det förutsätter att något förbättras, därför frågade jag Alm om han ser en röd tråd i lagets prestationer som förklarar att de förlorar fler matcher än de vinner:
– Vi har skapat extremt mycket målchanser. Fler än AIK gjort sedan jag kom in i tränarrummet. I dag skapade vi fem och det var inga dåliga chanser, det var frilägen. Så det handlar om effektiviteten. Ineffektiviteten vid målchanser är nog det man kan peka på. Sedan släpper vi till för många chanser också.
Men det är just effektiviteten i avslutsfasen som är det största bekymret?
– Tillsammans med att vi släpper till målchanser. Vi hade fem emot oss i dag. Mot Göteborg hade vi 7-1. Innan det 9-7. Vi ligger på höga tal. Offensivt finns det där men vi slår dit bollen för sällan, sa Alm.
Men AIK har gjort elva mål i år. Serieledaren IFK Göteborg har gjort tolv. Tabelltrean Elfsborg 13. Det är inte där skon klämmer mest.
Snarare handlar det om defensiven (är Daniel Majstorovic verkligen bästa valet bredvid Per Karlsson?) plus att AIK framstår som ett lag som behöver lära sig att spela efter resurserna. Utan skadeförföljde Henok Goitom har de inte spelartyper för att dominera matchbilder mot medelbra till bra motstånd. Det visade sig vid 0-1 mot Åtvidaberg, det visade sig mot Kalmar.

Mot Nanne Bergstrands femmanna-mittfält valde Andreas Alm en 4-4-2-startelva med den bästa innermittfältaren i anfallet. Ändå envisades AIK med att försöka spela sig upp centralt vilket resulterade i de situationer där backlinjen i allmänhet och Majstorovic i synnerhet såg ut som om de hade gått vilse i en småländsk skog.
– Det blev en matchbild där vi skulle spelat lite rakare, inte så mycket via mittfältet, suckade ”Nisse” Johansson efteråt.
Det är alltid lätt att vara efterklok men man kan tycka att chefstränaren borde anat detta på förhand.
Å andra sidan var det inte Andreas Alms fel att Ibrahim Moro och Helgi Danielsson gjorde fler grova misstag på 28 minuter än vad ett fungerande innermittfältspar gör under en hel säsong.

Efter att segern mot Halmstad var säkrad föll Philip Haglund ihop till följd av vätskebrist och överansträngning och bars ut på bår.
IFK Göteborgs spel?
Det hade kollapsat långt tidigare.

Vi talar om de allsvenska serieledarna, då går det faktiskt att kräva mer än tre poäng. I alla fall när det ser ut som på Gamla Ullevi i dag.
För första gången den här säsongen valde Mikael Stahre en startelva med Tobias Hysén och Robin Söder på topp. Halmstad svarade med ett centralt mittfält som helt bjöd på ytan bakom sig. Blåvitt satte in bollarna på en droppande Söder som skarvade vidare på en löpande Hysén. På en timme hade anfallsparet fler lyckade kombinationer än Hysén och David Moberg Karlsson haft under hela säsongsinledningen. Den skadedrabbade 22-åringens bästa allsvenska insats i år.
– Robin är en smart spelare, ofta på rätt ställe, tänker fotboll på ett bra sätt. Då blir det lätt att spela med honom. Han kan droppa ner, jag kan gå i djupled, sa Tobias Hysén.
Det var precis så matchens enda mål kom till:
Daniel Sobralense vann boll (!), hittade Söder i hålet som släppte i djupled ögonblicket innan Hysén sprang offside. ”Tobbe” gjorde inget misstag mot duktige keepern Stojan Lukic.

Där och då var det lätt att imponeras av IFK Göteborg som såg ut att ha studsat rätt efter överkörningen på Friends Arena i måndags (1-3 mot AIK).
Men med ett par enkla, taktiska korrigeringar svängde HBK:s tränare Jens Gustafsson matchbilden i andra halvlek: han tog ut en chansspelande Antonio Rojas, flyttade in Kristoffer Fagercrantz för att balansera centralt och knuffade upp Andreas Landgren ett par meter.
Plötsligt sken sommarsolen på nykomlingen Halmstad i stället.
Blåvitt förlorade allt mer i andrabollsspelet, fick inte längre ytorna till skänks, inga chanspassningar att ställa om på och lyckades sällan låsa fast bollen offensivt. När Stahre bytte både Sam Larsson och Robin Söder blev det inte mycket kreativitet kvar i hemmalaget.
Eller ja…Jakob Johansson hade kunnat komma ut från en Slayer-konsert med bollen under kontroll men Jakob var i det läget av matchen tvungen att sätta hemjobbet främst.
IFK:s räddning var att HBK inte heller är laget som låser upp samlade försvar. De lever på Bomans & Baldvinssons riv och slit och ett sådant duellspel kan Mattias Bjärsmyr och Kjetil Waehler hantera i sömnen. Faktum är att jag inte räknade till en enda farlig kvitteringschans.
Det är förstås positivt ur serieledarnas perspektiv.

Mer oroande är hur lätt de tappade kontrollen över en match de inte lyckades stänga trots att både Hysén och Philip Haglund hade öppna lägen i straffområdet.
Haglund slet hårt, vann många närkamper, efteråt föll han ihop och bars ut på bår. Otäcka scener men mittfältaren var på fötter ganska snabbt.
Frågan är när IFK Göteborgs anfallsspel kvicknar till?
Även om Robin Söder gjorde en inspirerande insats kunde HBK enkelt ta bort honom i andra halvlek och om tränare Gustafsson valt rätt startelva från början är det tveksamt om Söder haft skickligheten och tajmingen att leverera på samma sätt.

Jag tror att sportchefen Håkan Mild är väldigt sugen på spelaren som besökte Gamla Ullevis läktare i går. Marcus Berg, 26, må ha haft ett par tunga år i Tyskland men ett halvår i Göteborg (på lån) vore inte bara en möjlighet att få fart på karriären – det hade också kunnat innebära en titel.
Halmstad står kvar på sju poäng och endast en seger, just i går bör nog tränarteamet rannsaka sig själva en del.

Annars var det mesta som vanligt på Gamla Ullevi: Stefan Selakovic hyllades av hemmapubliken inför avspark, anklagade sedan Martin Hansson för att vara feg och fick ett gult kort till svar. Enligt IFK-klackens banderoll är ”Sella för evigt en ängel”, frågan är om han tar sig förbi Sankte Per utan åtminstone en varning för tjöt.

I helgen rullar Robmobilen mot Göteborg (Blåvitt-Halmstad) och Kalmar (KFF-AIK). Som uppvärmning, eftersom det är fredag och Laulsvenskan i tidningen, kan ni läsa om ekonomin i allsvenskan…

…om inte det är nog, finns ett nytt avsnitt av Bollklubben ute. Missa inte Madame Amandas och Kirres oförglömliga möte med BP-supportern Anders Ung.

Dessutom, till min egen stora glädje, en djupdykning i Kloses fem mål mot Bologna.

Bollklubben hittar ni på nya tv-sajten tv.aftonbladet.se/webbtv

Det finns förstås andra som analyserar Sir Alex Fergusons gärning bättre. Då jag i första hand jobbar med svensk fotboll har jag inte följt honom så noggrant som krävs. Det enda jag bidragit med under mina tretton år som journalist är det här dokumentet till hans 60-årsdag: Dr Alex & Mr Ferguson.

Det skrevs på en tid då Sportbladet – som i dag fyller tonåring – var relativt nyfödd och dylika dokument något nytt inom sportjournalistiken. I dag är dokumentskrivandet förfinat och på en helt annan nivå tack vare Erik Niva som började några år senare…

Nåväl, jag minns att jag avslutade min text med ett citat som sammanfattar det mesta:

”– Ögonblicket då du vinner är tillfälligt – sedan går jobbet vidare som vanligt igen, menar Alex Ferguson som skyller sin iver att ständigt rusa vidare efter nya mål på sina föräldrar.

– I den bemärkelsen är jag en spegelbild av mina föräldrar. Min bror däremot, han är helt normal. En lugn och välartad pojk.

Så har brorsan inte vunnit 23 liga- och cuptitlar heller.

Och än är det inte över för Alex Ferguson.

Han är ju inte mer än 60″.

Elva och ett halvt år senare – plus ytterligare en bunt tunga titlar – tog det slut. Sir Alex, 71, går i pension efter säsongen. Och frågan är förstås: vem tar över?

Det spekuleras i mängder av namn, jag kommer spontant att tänka på Champions League-mötet i våras mellan United och Real Madrid. Minns ni hur ödmjuk José Mourinho var under matchen (utvisningen på Nani) och efteråt:
– Vi spelade inte bra, vi förtjänade inte att vinna. Jag pratar inte om beslutet, jag är inte säker på vad som hände där. Det bästa laget förlorade, sa Mourinho.

Kan vi verkligen vara säkra på att portugisen ska till Chelsea? I så fall ramlar pusselbitarna på plats ganska bra här.

Det som talar emot är att Mourinho inte alls är samma sorts långsiktiga klubbyggare. Men det kanske är dags att bli?

Annars tycks David Moyes vara favoriten i racet. Inte lika spektakulärt men ett logiskt val.

Besvärsnämnden upphäver Disciplinnämndens beslut och ger Mjällby segern med 3-0 mot Djurgården i den avbrutna matchen på Stockholms Stadion.

Rent fotbollsmässigt önskar förstås alla att matcher ska avgöras på planen, inte bakom skrivbordet.

Men det handlar också om juridik: vad säger gällande regelverk om påföljder vid matcher som avbryts på grund av ordningsstörningar?

I samband med att Djurgården-Mjällby avbröts läste jag förbundets regler noggrant och skrev i min krönika dagen efter (tisdag):

”SvFF:s regelverk innehåller två tänkbara scenarion:

* Antingen tilldöms Mjällby segern med 3-0.

* Eller så återupptas matchen vid ett senare tillfälle med ställningen 0-1 och från 38:e matchminuten (den möjligheten skrevs in i regelboken efter olycksåret 2011).

För att matchen ska återupptas krävs ”särskilda skäl” och de enda skäl jag kan tänka mig är att domaren Tobias Mattsson och matchdelegaterna anser att Mjällbys firande framför Djurgårdsklacken anses varit provocerande”.

Juridiskt handlade det alltså om det fanns några ”särskilda skäl” för att återuppta matchen.

När Disciplinnämndens dom kom fyra dagar senare (på fredagen), att matchen skulle återupptas, motiverades aldrig dessa ”särskilda skäl”. Disciplinnämndens ordförande Khennet Tallinger kunde heller inte motivera dem i samtal med medierna på fredag kväll.

Först efter helgen, i samband med att domen skrevs ut och publicerades, stod det klart vilka ”särskilda skäl” Disciplinnämnden lutade sig emot: de inkastade föremålen ansågs inte tillräckligt farliga:

”Härvid finner Disciplinnämnden att inkastandet av föremålen var förbjudna åtgärder. Det var dock inte av den karaktären att de kan klassificeras som så farliga som inkastande av exempelvis pyrotekniska pjäser som direkt kan förorsaka mycket allvarliga personskador. Det inkastade föremål som slutligen fick domaren att avbryta matchen var ett päron som träffade en Mjällbyspelare. Dessa omständigheter lägger Disciplinnämnden till grund för sin bedömning av ställningstagandet vad gäller beslut om matchresultatet”.

Mjällby överklagade till Besvärsnämnden som anser att dessa ”särskilda skäl” inte är tillräckliga:

”Besvärsnämnden finner inte heller att domaren skulle ha överdrivit ordningsstörningarnas karaktär. Det kan därvid framhållas att såväl mynt som andra här inkastade föremål mycket väl kan orsaka allvarlig personskada om de träffar olyckligt”.

Sammanfattningsvis: Mjällby får segern med 3-0 eftersom Besvärsnämnden gör en annan bedömning än Disciplinnämnden hur farliga de inkastade föremålen är (mynt, halvfulla petflaskor, ett päron). Några andra ”särskilda skäl” har Disciplinnämnden nämligen inte kunnat peka på.

Domaren Tobias Mattsson kritiserades av Djurgården för att ha hänvisat till en icke existerande policy när han bröt matchen. Men själva beslutet att avbryta anses ha stöd i regelverket (”Besvärs­nämnden konstaterar således att det, när domaren fattat sitt beslut, förelegat sådana omständig­heter som enligt gällande regelverk kan utgöra grund för att besluta att avbryta en match”). Det är alltså hur Mattsson motiverade att bryta som kan ifrågasättas, inte att han bröt enligt Besvärsnämnden.

Besvärsnämndens dom kan läsas som en svidande kritik mot Disciplinnämndens ordförande Khennet Tallinger som av allt att döma har hastat igenom ett beslut, utan att ha exakt koll på hur det (förvisso mycket luddiga) regelverket ska läsas. Min spekulation är att de missat hur tungt de ”särskilda skälen” väger. När de uppmärksammats på detta har de i efterhand försökt hitta en utväg (därav skrivelsen om att de inkastade föremålen inte var så farliga). Kanske var det för kort om tid, Disciplinnämnden klarade inte att på fyra dagar läsa de nya reglerna tillräckligt noggrant. För det får jag själv ta på mig lite ansvar då jag i en krönika önskade en snabb process. Nu blev den i stället väldigt utdragen i och med det ändrade beslutet.

Efterspelet bör kanske handla mindre om juridik, mer om hur svensk fotboll vill ha det: ska avbrutna matcher avgöras på planen till varje pris? Då måste regelverket ses över – igen. Rent juridiskt förefaller den här domen gedigen.

När rosorna låg på plats bakom målet, när AIK-klacken hade skickat upp det vackraste av tifon på nya norra, när fans och spelare förenats i den tystaste av minuter, då var det dags att få svar på frågan: 
Vad skulle det här egentligen bli för sorts fotbollsmatch?
Svaret: 
En match som inte liknade något annat.

Om fotbollsspelare sägs ofta att de är proffs på att stänga ute allt det där vi andra pratar om och funderar på. När domaren väl blåser i pipan finns bara fotbollen, brukar det heta. Men ibland är verkligheten för grym, den blir omöjlig att tänka bort.
Att en 32-årig målvakt, lagkamrat och familjefar plötsligt dör i sömnen är en sådan händelse.
Det är inte ofta du ser AIK inleda en fotbollsmatch med så lite energi som på Friends Arena i kväll.
IFK Göteborgs tränare Mikael Stahre gjorde vad han kunde för att dra fördel av situationen. Den första signalen från sidlinjen till spelarna var ”ta det lugnt”. En mindre intensiv matchbild skulle passa ett lågt och kompakt Blåvitt bättre.
Inledningen blev därefter, avslaget på planen medan hyllningarna till Ivan Turina fortsatte att rulla från läktarna.
Att det här inte var någon vanlig fotbollsmatch stod helt klart efter 18 minuter. Då hade domaren Stefan Johannesson blåst två straffar till AIK på en minut – inte någon av dem gick i mål. John Alvbåge räddade Henok Goitoms vid stolpen, Daniel Majstorovic träffade ribbans underkant.
AIK:s motgångar tog inte slut med det.
Fem minuter senare blåste Johannesson kvällens tredje straff – och Philip Haglund sköt 1-0 till Blåvitt.

Där och då var det som att AIK bestämde sig för att nu får det vara slut på eländet. AIK började göra det de är bra på, att utnyttja planens bredd. Celso Borges ökade tempot centralt, Martin Mutumba växlade upp till vänster, Nabil Bahoui skulle senare göra det samma till höger.
* Vid 1-1-målet efter en dryg halvtimme trampade Mutumba runt på kanten, släppte bollen snett-inåt-bakåt och Kennedy Igboananike sköt kvitteringen från straffpunkten.
* Efter pausvilan kom AIK ut med den energi vi är vana att se dem med. Bahoui klev förbi till höger och Borges tog en idiotlöpning mot bortre stolpen där han stötte in 2-1 efter passivt försvarsspel av Mattias Bjärsmyr.
Om någon tvivlade på vad målet betydde för AIK räckte det med att se Borges firande med fansen efteråt.

Mutumba och Borges – det var de som lyfte AIK på planen den här kvällen – fick med lagkamraterna och ett tag i andra halvlek forsade Gnaget fram i anfallsvåg efter anfallsvåg. Om Ivan Turina följde matchen från där han nu befinner sig hade han garanterat inte mycket att klaga på.

Tio minuter från slutet avgjorde Martin Mutumba matchen efter en kontring, ett vänsterskott som John Alvbåge inte nådde helt. Mutumba föll nere på knä med fingrarna mot skyn och någonstans där knöts allt ihop. Sorgeceremonin inför avspark, när AIK:s och Blåvitts spelare stod arm i arm framför AIK-klacken, och hela Friends enades i en knäpptyst minut, kan knappast ha lämnat någon oberörd. Det skedde i samband med ett av svensk fotbolls största ”hatmöten” och kanske har något förändrats i grunden.
Världen blev garanterat en sämre plats när Ivan Turina lämnade den.
Men det kanske gjorde fotbolls-Sverige till en bättre.

Efter snart sju spelade omgångar har fyra lag gjort ett ryck och bildat en tätklunga:
Helsingborg, Malmö, IFK Göteborg och Elfsborg.

När världens före detta bästa klubblag förlorar med totalt 7-0 mot världens just nu bästa klubblag i en Champions League-semifinal är det klart att vi såg den definitiva bekräftelsen på att en storhetstid tog slut, en era är över, något nytt tog vid.

Det var nästan lite vemodigt att se det en gång så dominanta Barcelona så uddlösa, så chanslösa, så uppgivna. På hemmaplan, dessutom.

Även om klubben Barcelona kommer tillbaka förr eller senare – Messi är ju kvar – var det här ett avslut på en epok där en generation spelare tillsammans varit världens bästa klubblag över en tidsperiod på fem år och som hänger ihop med att Spanien vunnit tre raka landslagsmästerskap under samma tid.

Barcelona har utvecklat fotbollen och skadeglädjen där ute just nu är lätt motbjudande. Barca ska ha cred för allt de har åstadkommit även om andra nu är ikapp och förbi. Var kommer skadeglädjen i från? Vad får man ut av den?

…fast det är väl inte svårare än att folk alltid tröttnar på den som vinner för mycket och för ofta och gärna för lätt. Men du som går i den fällan ser dum ut i historieböckerna.

Tvärtemot de som oroar sig över att Pep Guardiola kommer till Bayern München i ett läge då de har vunnit en trippel (om det nu blir så) tror jag så här: Barcelonas problem började egentligen för ett drygt år sedan. Jag vet inte om Filosofen är synsk men hans val att lämna Barca i fjol för att sedan skriva på för Bayern några månader senare är förstås väldigt intressant.

VM-året 2014 misstänker jag att vi ser samma sak hända med Spanien. Xavi är 34 nästa sommar och lär inte komma tillbaka till fornstora dagars glans. Tiden har hunnit ikapp Puyol. Och vad har hänt med Iniesta som trots allt bara är 29?

Ett tyskt lag kommer att vinna Champions League för första gången sedan 2001, det blir förmodligen Bayern München men det går inte att räkna bort Jürgen Klopps unga och galna Dortmund helt.

Kommer Tyskland att vinna även VM 2014? Förväntningarna är enorma på hemmanationen Brasilien men jag är rädd att det laget väger för lätt, är för ungt.

Det är Tysklands tur där också. Det är framför allt Kloses tur.

Eftersom det bara är fyllon, studenter och amatörer som festar på valborg låg jag parkerad i soffan för att kolla ”Hassel – Privatspanarna” (somnade) och Champions League-semin Real Madrid-Dortmund (vaknade).

Därmed kunde jag åka till redaktionen med klara ögon i morse för att följa dagens svenska cupen-semifinaler via SVT: Öster-IFK Göteborg och Djurgården-Öis. Jag lämnade fanan hemma men frågeställningen var given: Skulle det bli en röd dag även på fotbollsplanerna?

”Vi ska till Friends!”, sa Östers tränare Andreas Thomsson i Sportbladet.

”Vi ska till Friends!”, upprepade Thomsson i försnacket i SVT.

”Vi ska till Friends!”, fortsatte Kenny Pavey i halvtidssnacket.

Och så blir det – fast först i september när AIK tar emot.

Utöver en kort sekvens i början av andra halvlek var det nämligen inget snack – blått (och vitt) besegrade rött. IFK Göteborg var det bättre laget och vann komfortabelt med 4-1.

Östers svaghet är försvarsspelet och mot ett fungerande anfallspar som Tobias Hysén–David Moberg Karlsson blir de förr eller senare avslöjade. Den här gången tog det bara några minuter innan Philip Haglund hittade Hysén i djupled som sprintade i från Juan Robledo och vrickade in 1-0.

…Jakob Johansson var som vanligt numera en gigant och 4-1-målet var vackrast: ”klapp klapp”-spel mellan ”Tobbe” och ”DMK” som avslutade distinkt.

I final väntar Djurgården som hade vissa problem hemma på Stockholms Stadion mot superettanlaget Öis men blårandigt besegrade rött även här – 1-0 till Dif efter nickmål på hörna av Andreas Johansson. Djurgården missade en straff samt fick Erton Fejzullahu skadad (borta cirka två veckor).

…Djurgården är nu en seger från kvalspel till Europa League i höst och mot den bakgrunden är det förstås ännu mer svårbegripligt att ett par huliganer klev ner på träningen för att meddela dåvarande tränaren Magnus Pehrsson att om det skulle bli förlust mot Syrianska i lördags (vilket det blev), då skulle alla vändas emot honom, då skulle han bort så som man fått bort oönskade personer tidigare.

6000 åskådare på Myresjöhus Arena, drygt 7000 på Stadion är okej siffror, nu återstår att se hur mycket folk det blir på Friends Arena 26 maj – är det för optimistiskt att tro på över 20 000?

Tydligen inte.

”Det är precis så här vi vill ha cupen!”, tjöt SVT:s Daniel Nannskog när han hyllade änglakören som rest till Växjö. Nannskog hoppades sedan på 30 000-35 000 i finalen.

Det blir en utmaning för SvFF och finalklubbarna att rabattera biljettpriser och hjälpa supportrarna med researrangemang till Solna för att åtminstone göra ett försök att bräcka bandyfinalens 38 700 åskådare.

…men jag är tveksam till om det blir så många fler än 20 000. Vilket ändå är fem gånger så många som en final mellan Öster och Öis hade dragit i Solna, eller hur?

Men jag vet några som hade jublat över en final mellan två mindre klubbar, nämligen de som bor längs promenadvägen till Friends Arena. Lokalpressen uppmärksammade i veckan följande problem…

Till sist: precis som för de flesta engagerade socialdemokrater var första maj farfar Leif Rödskäggs stora stund på året. Han gick bort i höstas och jag ägnar honom därför en extra tanke denna vackra, röda dag…