Vi utsåg Stockholms länspolismästare Mats Löfving till Veckans pannband i  premiärprogrammet av Bollklubben…

…den som inte hängde med på statuterna får dem här:
”Utmärkelsen går till en person som behöver tänka om och tänka rätt, därför skänker vi honom eller henne Bollklubbens eget pannband som en vänligt menad påminnelse. Pannbandet ska icke förväxlas med en dumstrut men jämförelsen kanske är ofrånkomlig”.

Bakgrunden till att Löfving ansågs behöva pannbandet var det här blogginlägget som är ett mejl från en irriterad läsare apropå de så kallade polisnotorna.

Nu har polismyndigheten i Stockholms län svarat, dock inte Mats Löfving personligen:

Vad ska man dra för slutsatser? Tja, brevskrivaren kommenterade detta i ett  mejl till mig med orden:
”Hej Robert. Fick ett goddag yxskaft-svar.
MVH”.

Debatten lär gå vidare.

Den fotbollstokige videoexperten Marcus Walkin har satt ihop ett klipp över de bästa, svenska landslagsmålen genom tiderna. Vi har lagt ut det på Bollklubbens Facebook-sida där man även kan rösta. Resultatet presenteras i fredagens program, gå gärna in för att lämna ett bidrag.

…personligen är jag svag för Kurre Hamrins solorajd från VM 1958 som det mest klassiska målet medan Zlatans senaste mot England måste vara det snyggaste. Kanske är det ändå frisparkavarianten Håkan Mild till Tomas Brolin från VM 1994 som ska lyftas fram om man sammanfattar allt under ordet ”bästa”: snyggt, viktigt, avancerat.

Annars rullar premiären på fint, i regel goda recensioner och en bit över hundratusen har redan klickat.

I nästa show besöker vi bland annat tömningen av Råsunda där Arvid, 9, blev så här stolt över gräsbiten han fick med sig…

…om Arvid också la beslag på den pissränna som han hade planerat får ni se i programmet. Ett stort tack till snygga Josefine för att vi fick låna honom till inslaget.

Händer grejer i allsvenskan också. Häcken gör ett smart drag då de ersätter skyttekungen Waris Majeed med Moestafa El Kabir. En liknande spelartyp kommer in, en snabb djupledsspelare, och tränaren Peter Gerhardsson kan bygga vidare på den framgångsrika taktiken.

34-årige Andreas Johansson är klar för Djurgården och det höjs röster om att han är gammal och slut. Jag är inte så säker på det. Dels behöver Djurgården kvalitetsspelare, dels är 34 ingen ålder. Minns bara nyttan Niclas Alexandersson gjorde som hemvändare för IFK Göteborg (inga jämförelser i övrigt). Eller Mattias Jonson i just Dif.

Inget Augustpris till Zlatan. Den här gången. Å andra sidan har han snart material till en uppföljare.

…framför allt inte om det är Ben & Jerry’s och du inte orkar städa bort det direkt.

Till slut fick jag använda tändvätska för att få bort skiten.

I alla fall, här är premiären av Bollklubben:

Jag länkade i ett tidigare inlägg till vår trailer inför det nya fotbollsmagasinet Bollklubben som har premiär på fredag.

Det har blivit en del liv om den så kallade rövbombningen.

Branschtidningen Resume gjorde en vinkel på att Laul pikar konkurrenten medan Radiosporten tog allting till oanade höjder…

Först en artikel där en chef på Friends gick i taket, sedan avkrävdes AIK:s tränare Andreas Alm på ett svar men han tog det hela med ro och förklarade att jag faktiskt hade ställt mig i målet helt frivilligt (vilket är kärnfrågan i hela mobbningsdiskussionen och det var det i somras också).

Men Radiosporten nöjde sig inte med detta utan gick vidare till AIK:s VD Tomas Edselius, som menade att klubben ska ta en diskussion om saken.

Utöver allt detta har jag hört rykten om att vår programsponsor Unibet inte var helt nöjda med tonen (för kaxig) samt att Expressens marknadsavdelning är förbannade på AIK:s marknadsavdelning då dessa marknadsavdelningar har avtal med varandra. Nu menas att AIK har hjälpt Aftonbladet att göra reklam men jag skulle vilja hävda att detta inte är reklam utan redaktionellt material, en humoristisk trailer, gjord av samma journalister som gör inslagen till Bollklubben.

Nåja, det lugnar väl ner sig.

…Laul Calling är tillbaka på sportbladet.se fast med nytt namn – Bollklubben.

Här är trailern där jag blir rövbombad av AIK som har uppenbara problem med prickskyttet…

Jag hör en åsikt ofta och jag tycker den är förbannat slarvig.

Den lyder: ”Vi måste våga prata om problemen med invandrarna”.

Vadå våga? Vilka problem? Är invandrare ett problem? Är jag ett problem? Min farmor simmade hit över Östersjön från Estland under andra världskriget. Min mamma är från Norrland. Jag är uppvuxen i Göteborg. Jag bor i Stockholm.

Är mina juggegrannar här i Solna ett problem? Den ene jobbar som tränare för Assyriska, den andra sitter i kassan på Bromma airport. Deras grabb går i samma klass som min ex-flickväns nioårige son. Är hans bästa kompis ett problem? Vad menar ni?

Jag lirade själv tre säsonger i Arameiska Syrianska ute i Botkyrka, jag var den ende med vitt skinn, men menar ni att mina lagkamrater är ett problem? Dra åt helvete, vi var grymma.

Jag är delvis uppvuxen i förorten och mellan 2002 och 2005 bodde jag i Skärholmen där det kryllade av så kallade invandrare. Jag trivdes hur bra som helst.

Här i Solna, där folk från alla håll och kanter också samlas och samsas, ska vi lära barnen att vissa av dem är ett problem för att de har en annan hudfärg? Ni hör ju hur absurt det är. Debatten finns för att vissa samhällskrafter vill att just att den debatten ska föras.

Det finns en en jävla massa ekobrottslingar och hustrumisshandlare i det här landet, det är ett problem. Invandrare är inget problem.

Och apropå att ”våga ta debatten”, det är inte det det handlar om. Läs Henrik Arnstads debattartikel i DN i dag, här får ni ett viktigt utdrag:

”Då och då hörs röster om att ’våga ta debatten’, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ’judefrågan’ innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen”.

Ursäkta att jag ägnar min fotbollsblogg åt detta men det är en skamfläck för vårt land att vi har ett fascistiskt och främlingsfientligt riksdagsparti som ligger på över tio procent i opinionsmätningarna.

#dethärärdittland

#dethärärmittland

Det jag ska skriva nu vet alla om, men det kan vara dags för en påminnelse.

Tanken slog mig när vi tränade inomhus, five-a-side, inför höstens journalistlandskamp mot Finland i Helsingfors om två veckor.

Försvarsspel handlar inte så mycket om skicklighet utan kunskap.

Om du håller boxen, inte går bort dig, följer-lämnar över konsekvent, stöter utan att stöta bort dig, så är det jävligt svårt för motståndarna att göra mål. Du behöver inte vara en särskilt duktig fotbollsspelare för detta, det räcker att du har hjärnceller nog att förstå vad det är du ska göra. Eller att någon har berättat det för dig på ett pedagogiskt sätt.

Det effektivaste sättet att såra inomhus är att en spelare drar sig mot kortlinjen vid motståndarmålet för att sedan kunna diagonala eller möta, en av ”yttrarna” tar en v-löpning och öppnar upp för instick centralt medan en ”back” drar iväg på kanten. Det ger bollhållaren tre alternativ där alla är bra.

Men om försvarsspelarna vet exakt vad de ska göra i varje givet alternativ, då är anfallande lag beroende av individuella prestationer, omställningar eller bollåtererövringar.

Riktig fotboll är förstås en helt annan sak. Men principen är den samma. Om alla spelare vet hur de ska göra i försvarsarbetet, blir det mycket svårare för motståndaren att göra mål.

Självklarheter givetvis men uppenbarligen värt att påminna om.

Man kan fråga sig varför Sverige i år har släppt in 19 mål på tolv landskamper, det är åt helvete mycket.

Det är ingen slump.

Sverige har ett nytt mittbackspar och därmed en ny backlinje eftersom ingen av mittbackarna har någon längre erfarenhet av mittbacksspel på landslagsnivå eller av spel i Champions League.

Andreas Granqvist är klok med bollen men svag i det kollektiva beslutsfattandet. Jonas Olsson är svag med bollen men klok i det kollektiva beslutsfattandet. Vad gäller ytterbackarna så har vi det vi har. Det är heller inga världsspelare.

Jag har sett många landslagsträningar och Erik Hamrén nöter sällan på detta. Jag förstår inte varför så mycket av träningstiden läggs på offensiven, den sköter ju sig själv. Sverige har egentligen systematiserad offensiv, det utgår från individuella prestationer och vilket humör Zlatan Ibrahimovic är på. Kolla årets 26 gjorda landslagsmål och du ser få mönster, möjligen är Sverige ganska oberäkneliga för rätt vad det är kommer högerback Lustig farande och trycker in 2-4 mot Tyskland på en perfekt djupledsboll från Kim Källström som började på bänken.

Men försvarsspelet går att automatisera. Samla backlinjen, Erik, prata med dem, förklara hur du vill att de ska agera, spela upp sekvensen vid Englands 1-1-mål, om Granqvist ser att Mikael Lustig inte hinner hem, då måste han ge understöd till Sebastian Larsson, att stå kvar gör ingen nytta, du måste släcka den mest akuta branden först och Rasmus Elm kommer ju bakifrån mot samma yta.

Men sådana sekvenser vill Hamrén inte spela upp, har han sagt. Han vill lyfta det positiva. Det finns en mental tanke bakom det som kan vara klok men i ett läge då Sverige gjort 26 mål och släppt in 19 på elva matcher, då kanske man ska tänka om. Offensivt har det här landslaget ett ganska gott självförtroende. Defensivt vet de inte riktigt hur de ska göra.

Det är ingen slump att Sverige har släppt in 19 mål på elva matcher, det beror delvis på att vi har en offensivare spelidé men det här är inte allsvenskan där Häcken kan spela som Tyskland, det här är på internationell toppnivå, då blir du straffad direkt om du inte står rätt, gör rätt, tänker rätt i alla lägen.

Lite som i five-a-side.

Brevskrivaren har mejlat detta till Stockholms länspolismästare Mats Löfving och jag är också nyfiken på svaret:

”Hej Mats,

Jag undrar varför Svenska Fotbollsförbundet inte fakturerades för den polisinsats som gjordes i samband med landskampen Sverige-England den 14:e november?

Ett enkelt men felaktigt svar skulle vara att de är en ideell förening och inte ett vinstdrivande företag, men med detta resonemang skulle tex AIK kunna arrangera sina matcher i den ideella föreningen AIK Fotboll FFs namn och därmed slippa era notor.

Svenska Fotbollsförbundet äger en rad vinstdrivande företag, ett av alla exempel är själva arenan Friends Arena, man äger även själva Arenabolaget i Solna AB som arrangerade evenemanget. SvFF äger Norr Kiosker AB som driver kioskerna på Råsunda, Onside TV-Production AB, Fotbolls TV i Solna AB, Fastighetsbolaget Råsunda Fotbollstadion, Sweden Arena Management AB, Onside Arena Solutions AB, osv, osv. Detta är en lång lång rad av vinstdrivande aktiebolag.

Medarrangör av matchen var även Kentaro AB som såg till att England kom till Sverige. Ett bolag som drar in miljarder åt Fotbollsförbundet.

Hela tillställning var ett gigantiskt jippo så långt ifrån ideell verksamhet man bara kan komma. Vad har ni för förklaring till att ni inte fakturerade Fotbollsförbundet när ni fakturerar idrottsföreningar som inte gått med vinst de senaste 10 åren?”.

Det var liksom inte läge att fokusera på annat i går kväll, nu har saker börjat lägga sig, då kan vi plocka upp det som hamnade i skuggan av Målet.

Som Alexander Kacaniklic.

Inför matchen förde jag ett resonemang om Erik Hamréns problem att hitta rätt på vänsterkanten och att döma av gårdagens prestation ser det ut som att förbundskaptenen till slut satsat på rätt häst.

Det Kacaniklic, 21, saknar i erfarenhet och rutin tar han igen med mod. Första tanken med boll är alltid att vinna mark, snabbt upp med blicken, steg framåt när det går. Ingen ängslighet eller rädsla. I mina ögon fick han sitt genombrott i går även om han gjort bra inhopp tidigare. Men det krävs oftast lite mer för att leverera från start och det gjorde ”Alex” igår. Det var visserligen ingen tävlingslandskamp men jag inbillar mig att spelarna ändå upplevde det så med en invigning på en ny nationalarena inför 50 000 åskådare.

Utöver Zlatan och Kacaniclic gillade jag Martin Olssons förarbete till 1-0-målet (brytningen, ruschen, inspelet), Andreas Granqvists mittbacksspel (han har lyst starkare än Jonas Olsson i landslaget under hösten) och Anders Svenssons inhopp (så lätt ger inte gubben upp).

Annars var det väl ingen laginsats, direkt. Sverige imponerande inte som kollektiv mot ett reservbetonat och ungt England som egentligen bara fick spelet att fungera sista kvarten i första halvlek.

Ytterligare två insläppta mål efter (frisparks)inlägg där det går att diskutera vem eller vad som ska hängas. Ashley Youngs exakta inlägg till Danny Welbecks 1-1 passerar i just den yta där Sverige kan få problem, mellan Andreas Isaksson och mittbackarna. I förspelet som är en omställning är det centralt mittfält (Rasmus Elm) som inte sätter press på Raheem Sterling som kan sätta bollen ut till höger där Mikael Lustig inte hunnit hem och Sebastian Larsson inte får understöd. Det var helt enkelt ett mål där laget kom fel i moment efter moment och det gör Sverige ganska ofta med sin mer offensiva spelidé.

Vid tvåan kände jag spontant att Isaksson var passiv? Bollen landar trots allt i målgården.

Mathias Ranégie och Pontus Wernbloom utmärkte sig kanske inte på planen men efteråt tog de ansvar som förebilder kring SD-topparnas rasistskandal. Nog så viktigt i tider då stödet till ett främlingsfientligt parti växer likt ogräs.

Mitt i allt detta lyckades TV4:s Patrick Ekwall hamna i något slags centrum, ingen skugga över honom, jag tycker att frågan till Erik Hamrén om Zlatans dominans var relevant och är det någon gång den skulle ställas var det så klart när han gjort fyra mål. Förbundskaptenens ilska kändes obefogad, framför allt efter händelseutvecklingen på Friends Arena och segern. Men han hade kanske råkat sätta citronen i halsen efter Zlatans mål?

…eller som C Mores Jonas Dahlquist twittrade:
”Enligt rapporter anser Erik Hamrén att YouTube är respektlöst som bara innehåller klipp av Zlatans mål istället för av laginsatsen”.

Till sist: tänk att det fanns de som på fullt allvar tyckte att Sverige är ett bättre landslag utan Zlatan. Det är bara ett år sedan.

Bygg den finaste av arenor för tre miljarder, inled med stämsång och fanbärare, skicka fram sex riddare på häst, fyll arenan till bristningsgränsen med folk som har råd, bjud in en klassisk motståndare mot en taggad Zlatan som gör 3-2 i 82:a minuten genom en klinisk frispark.

Känslan där och då?

Riv rymdskeppet och ge oss pengarna tillbaka.

Det var oftast helt tyst där inne. 1500 engelska supportrar och deras trumpet lät mer än 48 000 svenska gäster. Du hörde till och med när målvakten Joe Hart släppte en brakskit i början av andra halvlek.

I pausen uppmanade speakern publiken att sluta göra pappersflygplan av de utdelade reklambladen (eller ”papperssvalor” som han sa): ”Det är jättemånga som har fått dem i ögonen och gjort sig illa”.

Precis innan hade speakern försökt få oss att öva på vågen: ”Kom igen, engelsmännen också!” vrålade han utan att någon tog notis, tack och lov.

Är vi på barnkalas? Var är fiskdammen i så fall?

Det var en tillställning du inte ens önskar din fiendeklubb. Fotboll är segrar, poäng, sånger, stämning, dramatik, engagemang, taktik, gemenskap, underhållning. I 90 minuter fanns inget som betydde något på felbyggda Friends Arena där en av Andreas Isakssons utsparkar träffade jumbotronen i taket och det blev nedsläpp i mittcirkeln.

Siste man släcker lyset?

Men efteråt, efter Målet, när jag vandrade hemåt genom Solna tillsammans med tusen och åter tusen människor i en till synes ändlös promenadkö framför blinkande bilar som inte kom ur sina parkeringsfickor ville sorlet aldrig tystna.

Någon pratade om vilken fantastisk arena Friends är. En annan om att hans företag levererat bultarna till en konstruktion i taket. Det diskuterades vad engelska tidningar skulle skriva i morgon, nog hade väl Zlatans fyra mål fått tyst på England en gång för alla?

– Vilken jävla match! hojtade någon.

– Den är redan historisk! fick han till svar.

Kan ett betydelselöst skott i en påhittad lek i ett rikt land i ett luftslott byggt av bortkastade miljarder verkligen betyda något på riktigt för en vuxen människa?

Fram till klockan tio i går kväll hade jag nog svarat nej.

Men det där Målet plockade fram något i mig som jag inte har upplevt många gånger sedan jag var barn.

Jag blev berörd av en fotbollsprestation igen.

Fotbollen står och faller med sina supportrar, Svenska Fotbollförbundet har ett gigantiskt problem framför sig att attrahera de fans som kan skapa en bättre stämning än den vi såg i går (som under mästerskapen på bortamark). Samtidigt ska SvFF täcka de ekonomiska förluster arenan väntas gå med på obestämd framtid. Jag är inte alls säker på att de lyckas men det borde vara prio ett inför nästa års kvalmatcher. Om det som krävs är en förbättrad dialog med fansen, billigare biljetter eller andra köttben vet jag inte här och nu, jag vet bara att något bör göras för det vi upplevde i 90 minuter var ett präktigt inramningsfiasko.

Det som hände i 91:a var inte normalt.

Han brukar säga så, Zlatan Ibrahimovic, när han är irriterad på något eller någon.

– Det är inte normalt, säger han, sänker rösten och skakar på huvudet.

Jag har min minnesbild av hur Målet gick till.

Jag råkade titta upp mellan gäspningarna och ett i raden av raljanta Twitter-inlägg för att se Joe Hart nicka undan bollen utanför eget straffområde, hur Zlatan snabbt backade i stället för att ta luftduellen, hur han i samma ögonblick han känner att bollbanan är i bicycletaläge bestämmer sig för fotbollens svåraste individuella aktion, skit samma att vinkeln är halvtaskig och att han befinner sig 25 meter från målet.

– DEN KAN VÄL FÖR I HELVETE INTE GÅ IN? hinner jag skriktänka medan bollen dalar högt uppe i luften för att landa med några decimeters marginal till en engelsk försvarsspelares utsträckta ben och studsa i nät.

Inte normalt.

Målet förtjänar att minnas som ett av historiens allra häftigaste fotbollsmål, en bit bakom Maradonas solorajd från VM 1986 och Marco van Bastens EM ’88-volley, båda gjorda i betydligt viktigare sammanhang, men i nivå med Roberto Carlos frisparksskruv från för-VM 1997 och andra klassiker som brukar dyka upp på tv:n, ni kan säkert nämna fler.

Det var en påminnelse om att ibland – ytterst sällan och nästan aldrig – men ibland är det endast det som sker på planen som betyder något. Den här matchen hade kunnat spelats på Grönland inför tomma läktare i en igloo med smältbart tak och jag hade häpnat om jag så bara fått höra om Målet via morsesignaler.

Jag vet inte hur ni ser på saken men jag upplevde det som en påminnelse om den extrema prestationens betydelse i idrotten och fotbollen. Det var ingen slump att det är en av världens just nu bästa fotbollsspelare som stod för den. Lika lite som det var en slump att Alfred Nobel uppfann krutet, August Strindberg skrev Röda Rummet, ABBA vann Melodifestivalen eller att Olof Palmes talekonst fick sådant genomslag.

Det Fjärde Målet påminde mig om att vi inte bara följer den här sporten för att vårt lag ska vinna, för att vi vill engagera oss, känna spänning, uppleva stämning, gemenskap och underhållning.

Vi följer också fotbollen för att det djupt inom oss finns en längtan, önskan och förhoppning om att just i kväll händer det där som jag aldrig tidigare sett och aldrig någonsin kan glömma.

Det är en drivkraft till att leva vidare så jag vill tacka för barnkalaset, Zlatan. Det som vi 50 000 på läktaren inte lyckades skapa på över en timme, gjorde du på ett par sekunder med en enda spark.