Många har reagerat på Black Army-ordföranden Daniel Wilhelmssons uttalande om ett eventuellt Malmö-guldfirande på Råsunda på söndag. Om man har överseende med den lätt pubertala och rebelliska tonen tycker jag faktiskt att Wilhelmsson har rätt i sak:

– Jag kan bara garantera att inga Malmösupportrar ska vara på Råsundas gräs. Absolut inga. Det är vår arena.

Svenska Fotbollförbundet har sin linje, planstormningar är inte tillåtna, och den måste förbundet förstås hålla i alla lägen om något skulle gå överstyr. Polisen gör sina bedömningar om de ska försöka trycka tillbaka supportrarna eller backa. Normalt backar polisen eftersom det i grund och botten handlar om glädje. En konfrontation skulle vara betydligt värre än att fansen får hoppa runt och jubla och rycka upp en grästuva eller två.

Hur ska man som journalist förhålla sig till den här supportertraditionen?

Att hemmafansen firar ute på planen när hemmalaget vunnit guld ser jag inga problem med så länge de låter motståndarspelare/ledare samt domarteamet vara i fred.

När Kalmar FF-fansen sprang ut på Örjans Vall i Halmstad 2008 hade jag heller inga synpunkter. Det var ingen hotfull stämning på förhand, det utmynnade inte i några bråk, rivaliteten var inte en riskfaktor.

När AIK-fansen intog Gamla Ullevi 2009 var det förstås lika mycket glädje i botten men det slutade också med en omfattande vandalisering och att IFK- och AIK-fans kastade bengaler och annat på varandra.

Rivaliteten är kanske inte lika stor mellan AIK och MFF men en Malmö-planstormning på Råsunda skulle inte accepteras, det har Black Army-ordföranden redan låtit oss förstå. Slutar det som i Göteborg på söndag, med bråk och en vandaliserad arena, är det illa nog.

Därför håller jag som sagt med Wilhelmsson att i det aktuella fallet är det att föredra att MFF-fansen håller sig på läktaren. AIK-fansen också för den delen, så att prisutdelningen kan hållas som brukligt.

Sedan är det förstås viktigt att Daniel Wilhelmsson, om AIK spelar om guldet på låt säga Swedbank Stadion om något år, kliver ut och håller fast vid sin linje:

– Jag kan bara garantera att inga AIK-supportrar ska vara på Swedbanks gräs. Absolut inga. Det är deras arena.

Till sist: när det kommer till Black Army-ordförandens uttalande att MFF-spelarna, vid ett eventuellt guld, helst inte ska få lyfta på bucklan på innerplan…”Får jag bestämma blir det inte ens medaljceremoni”…då snackar vi inte pubertalt och rebelliskt längre – det är rakt igenom barnsligt. Nästan lite sorgligt och mot allt vad fotboll handlar om: må bästa lag vinna.

Elfsborg har redan bevisat att de kan vinna på naturgräs.
Gott så?
Tja, nu ska de bara bevisa det en gång till.

2-0 hemma mot Gefle i går var Elfsborg bästa match på två månader, Anders Svensson stod för årets mål på Borås Arena och försvarsspelet gick överhuvudtaget inte att kritisera.
Det spelade ingen roll.
När SVT:s Staffan Lindeborg haffade Svensson för en intervju direkt efteråt dröjde det inte många sekunder innan frågan dök upp som hängt över det här laget hela säsongen – den om deras svaga resultat på naturgräs.
Lagkaptenen, rutinerad som han är, skämtade enkelt bort frågan och det ska Elfsborgsfansen se som positivt. Emellanåt har spelare och ledare uppträtt närmast besvärade av diskussionen men efter gräslossningen mot Gais på Gamla Ullevi häromveckan verkar läget vara ett annat.
– Det ska vara elva hungriga tigrar som springer in på Strandvallen på torsdag, sa tränaren Jörgen Lennartsson, väl medveten om att tigrar trivs bättre i djungeln än på Borås djurpark.

Men även om Elfsborg har besegrat sitt grässpöke en gång i år måste de göra det på torsdag igen, mot det Mjällby som hängde av Boråslaget från 2011 års guldstrid. I fjol handlade det om 27:e omgången och Elfsborg stod för en insats där det slarvigt använda uttrycket ”DE VEK NER SIG” passade perfekt. Dagen efter vann Helsingborg med 3-1 över Gais och säkrade SM-guldet.

Ny match nu med liknande förutsättningar – men dit återstår ännu ett par dagar och under tiden kan Elfsborg tillåta sig att njuta av första halvleken mot Gefle.
In på Borås Arena klev ett lag vars spel hade hackat sedan slutet av augusti, nu satte de fart på bollen så beslutsamt och konsekvent att de själva inte hängde med alla gånger.
Framför allt gjorde inte motståndarna det.

Det var imponerande att se hur flera av Elfsborgs nyckelspelare – från målvakten Kevin Stuhr Ellegaard via lagkaptenen Anders Svensson till anfallaren Lasse Nilsson – aldrig accepterade att bolltempot sjönk, då fick ”den skyldige” snabbt höra det.
Nu ska man komma ihåg att det regnblöta underlaget bidrog till det extremt snabba spelet, man ska också komma ihåg att Gefle sällan eller aldrig hotade i djupled, då går det att kliva fram och spela med hög press och stor risk. När det lyckas ser det fantastiskt ut men det går knappast lika lätt på Strandvallen.

Framför allt inte utan vänsteryttern Niklas Hult som missar hela avgörandet på grund av en bristning i baksidan lår.
– Det är lite katastrof för oss, suckade sjukgymnasten Jan Andblad ärligt.
David Elm, som satt på bänken i går, tror själv inte på spel från start mot Mjällby heller.
– Jag kanske kan hoppa in sista tjugo och gröta runt i gyttjan, sa Elm.

Ännu viktigare då att Lasse Nilsson bröt sin måltorka när han kom först på Stefan Ishizakis inläggsfrispark och styrde in 1-0 med pannan, att Anders Svensson var fem plus i första halvlek och att Joackim Jörgensen gjorde ett felfritt inhopp.

I andra halvlek drabbades Elfsborg (misstänker jag) av samma syndrom som Häcken mot Kalmar i lördags: en kombination av att orken började tryta och känslan att ledningen inte får tappas. Resultatet blev att spelarna tog ett steg bakåt i stället för ett framåt. Gefle bättrade på sitt bollinnehav utan att skapa chanser, Elfsborg gjorde inga fler mål. Guldstriden kan komma att avgöras på målskillnad och efteråt tyckte Lasse Nilsson med flera att de borde jagat ett tredje mål hårdare.
I den debatten är jag dock på Jörgen Lennartssons sida:
– Man orkar inte spela med så högt lag och så hög press i 90 minuter. Det var inte meningen att vi skulle ta hem laget på det sättet men vi ville heller inte mata Gefle med ett 1-2-mål som hade gett dem näring och energi, sa Lennartsson.

Segern innebär att Elfsborg och Malmö har lika många poäng och samma målskillnad med två matcher kvar. MFF toppar tabellen på fler gjorda mål. Oavsett hur det går på torsdag kommer guldstriden att leva till sista omgången på söndag då matcherna spelas samtidigt. Glöm inte att ha miniräknaren nära till hands.

Jaha, vad innebär AIK:s poängförlust hemma mot Syrianska? Det är första frågan att reda ut.

Jo, att AIK maximalt kan ta 57 poäng. Malmö FF kan ha 58 redan på torsdag om de vinner hemma mot nästjumbon Örebro som inte har något att spela för. Elfsborg kan också ha 58 poäng på torsdag men då krävs segrar mot Gefle (h) och Mjällby (b).

Det finns fortfarande en teoretisk AIK-chans men i praktiken ska det inte kunna gå. Egentligen grusade AIK sina möjligheter med hemmaförlusten  mot Gefle häromveckan men bjöds in i striden efter att Elfsborg och Häcken förlorat.

Jag reagerade på att AIK-tränaren Andreas Alm redan inför dagens match pratade om att det var viktigt att bättra på målskillnaden. En sådan inställning är alltid vansklig och matchinledningen blev den motsatta då Syrianska svarade för energin framåt trots Alms startelva med väldigt offensiva spelartyper.

Överlag en svag fotbollsmatch på Råsundas gropiga, sandiga och hårda gräsmatta. Per Karlsson var direkt dålig, Martin Lorentzson svarade för ett avgörande misstag (”assisten” till Sharbel Toumas 1-0-mål) och framåt var det bara Celso Borges och Mohamed Bangura som fungerade i första halvlek. I Syrianska imponerade Johan Arneng, Dinko Felic och Touma förstås, under hela matchen.

Domaren Martin Hansson, som annars varit bra den här säsongen, lät mycket passera och som jag förstår reglerna skulle både Alex Perreira och Borges visats ut när de viftade varandra i ansiktet. Hansson tog inte ens fram det gula kortet och Borges slog sedan frisparken till AIK:s kvittering. Hur en dubbelutvisning hade förändrat matchen går ju aldrig att veta och rätt ska vara rätt…

…det är bedömningsfrågor som allt annat men nog var det exempel på ”obehärskat uppträdande” och ”förolämpande gester”.

Sharbel Touma satte en volley i stolpen i början av andra halvlek, i stället kvitterade Henok Goitom och sista tjugo minuterna skapade AIK tryck och hade två bollar inne som vinkades bort för offside. Jag såg inte om det var rätt eller fel, det blev inga större protester, men var är repriserna, C Moore? Jag menar, det nya kanalnamnet förpliktar. Varken på plats eller i sofforna fick vi repriser.

AIK skapade chanser och situationer för att vara värda ett andra mål men Syrianskas keeper Dwayne Miller gjorde viktiga räddningar och mittbacken Haris Skenderovic rensade undan mycket.

Med fem minuter kvar fälldes Goitom av inhopparen Omar Jawo, målchansutvisning och frispark, vilket var ett korrekt beslut av Hansson då krokbenet kom en knapp meter utanför straffområdet.

En viktig poäng för Syrianska i kvalstriden, bittert för AIK och på sätt och vis trist att det knappast blir någon guldfinal mellan Gnaget och MFF i sista matchen på Råsunda.

Till sist: fortfarande fördel Malmö FF. Jag tror faktiskt inte att de tappar det.

Under fyra märkliga minuter tappade Häcken sitt grepp om SM-guldet. Men trots att situationerna var konstiga gick det att finna logik i varför det blev som det blev.

Häcken hade 1-0 med dryga tjugo minuter kvar när Kalmars målvakt Etrit Berisha fick iväg en lång utspark som studsade precis bakom Häckens backlinje. Målvakten Christoffer Källqvist kom på mellanhand, Abiola Dauda stack fram huvudet och nickade bollen i stolpen. Där kunde situationen varit över om det inte vore för att bollen studsade ut på Häckens högerback David Frölund och in i mål.

En minut senare, ny långboll, Dauda först igen, nerdragen av Tom Söderberg, straff och rött kort. Källqvist räddade visserligen snyggt men på en efterföljande hörna gjorde han misstaget att försöka hålla bollen i stället för att boxa bort den och tappade den framför fötterna på Dauda som petade in 2-1.

En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk och den som analyserar Häcken ser snart att det är just på målvaktssidan och högerbacken laget är som svagast. När guldet nu gled Häcken ur händerna är det alltså ganska logiskt att det var just de två spelarna som svarade för misstag.

Förlusten är förstås inte bara deras fel. Det handlade också om att René Makondele var avstängd och Martin Ericsson och Waris Majeed tvingades utgå med skador. Det är klart att Häcken är ett svagare lag utan tre sådana poängmaskiner.

Häcken tappade sitt aggressiva återerövringsspel och fick allt svårare att komma till avslut. Efter målen och med en man mindre blev det aldrig mycket till kvitteringsjakt. Häcken var ett slaget lag inför storpubliken 5563 (med rambergsvalls mått mätt).

Nu leder Malmö allsvenskan, Elfsborg kan komma upp på samma poäng på måndag vid seger mot Gefle. För att gå förbi krävs seger med 3-0. Det är länge sedan Elfsborg gjorde tre mål i en och samma match.

Den oväntade Häcken-förlusten innebär att AIK, vid seger mot Syrianska i morgon, måste räknas in i guldstriden på allvar igen. Det är plötsligt en del som talar för att allsvenskan kan komma att avgöras med en ren guldfinal på Råsunda mellan Gnaget och MFF.

Vem jag tror vinner? Jag tippade Malmö FF i våras och får hålla fast vid det.

Förra veckan gjorde Tobias Sana landslagsdebut i en historisk landskamp där Sverige vände 0-4 till 4-4 mot Tyskland i Berlin. Efter att Sana blivit utskälld av Kim Källström, tröstad av Zlatan Ibrahimovic kom han ut i mixade zonen och jag stannade honom och frågade hur livet leker?

– Vad ska jag säga? De tre senaste månaderna har mitt liv förändrats väldigt mycket. Jag har spelat på många olika arenor och det är stort att få hoppa in och göra debut i en sådan här bragdmatch. Nu får vi hoppas att det kommer mera.

Jo tack, det dröjde bara en vecka.

I kväll spelade Tobias 75 minuter när Ajax sensationellt besegrade Manchester City med 3-1. Kanalen den matchen gick på ingår inte i mitt tv-utbud så jag såg inte en sekund men enligt mina irländska Champions League-källor svarade Sana och framför allt Ajax för en grym insats och nu är Ajax trea i ”dödens grupp”, Manchester City sist, Dortmund etta och Real Madrid tvåa.

Det glädjer mig att det går bra för just Tobias Sana, 23. En kille som är väldigt lätt att tycka om.

…man undrar förresten hur den där Prioritet Finans-snubben tänker nu? Han som i somras menade att Sana snart skulle sitta och huttra på en sibirisk stäpp.

Hade en märklig CL-kväll annars. Jag började på Maksimir men när Zlatan Ibrahimovic fläkte in 1-0 kändes det avgjort. Så jag bytte till Dortmund-Real Madrid lagom till att Lewandowski trampade fram 1-0 för tyskarna. Innan jag hann byta kanal lobbade Ronaldo in kvitteringen. Sista halvtimmen försökte jag få fart på 0-0-matchen mellan Arsenal och Schalke 04 där tyskarna snabbt gjorde två mål genom två holländare. Uppfattade även en stark domarinsats av Jonas Eriksson som bland annat gav Gervinho ett gult kort för en lurig filmning.

Zlatan har gjort 33 mål i det internationella cupspelet. Det tog ett tag men därmed är han faktiskt ikapp Torbjörn Nilsson. ”Nu är Zlatan lika stor som ’Totte”, twittrade Flinck men ni vet hur det är med barndomsidoler – det blir inte på samma sätt när man är vuxen.

Lika stor som Torbjörn blir Zlatan aldrig, i alla fall inte för mig. På samma sätt som att Maradona alltid kommer ligga före Messi på det personliga planet.

Undantag finns förstås. Inför Miroslav Klose blir vi alla till barn på nytt.

Så blev det en Champions League-kväll som ett tag var på väg mot så många skrällar att jag inte blivit förvånad om självaste Lasse Lava suttit i bar övre i Viasat-studion.

Men de flesta matcher ordnade upp sig, Lavas slips förblev hårt knuten och i 94:e minuten styrde även Jordi Alba in 2-1 till Barcelona.

Länge såg det faktiskt ut som Celtic skulle få flyga hem till Glasgow från Camp Nou med en poäng i bagaget.

I första halvlek stod skottarna för ett perfekt försvarsspel. Av Barcelonas blott fyra målchanser var den första en inövad och kliniskt utförd hörnvariant som Fraser Forster till slut räddade plus två Messi-frisparkar strax över. Den fjärde chansen kom i öppet spel vilken resulterade i mål sedan Messi, Xavi och Iniesta flipprat sig fram på ett sätt där det knappt gick att hänga med på vad som hände.

I andra halvlek fick Celtic det allt jobbigare och Barcelona kom till fler chanser. Jag räknade till åtminstone fyra högklassiga räddningar från Forster som var på väg mot sitt livs match.

Celtic gjorde många saker väldigt rätt. Det centrala mittfältet var aggressivt nog att hinna störa felvänd bollhållare – men inte så aggressivt att de klev bort sig mot rättvänd. Vid Barcelonas instick klev mittbackarna upp när de hade chans att nå bollen – sjönk när de inte skulle hinna fram.

Extra plus till ytterbackarna Mikael Lustig och Emilio Izzaguirre som avvärjde de flesta av Barcelonas patenterade löpningar in mellan ytterback/innerback.

Det hänvisas nu till ett uppoffrande försvarsspel från skotska hjärtan men det här var ingen hård och tuff defensiv som man förknippar med den brittiska spelstilen, det här var snarare ett försvarsspel mot det klassiskt italienska: koncentrerat, begåvat, smidigt.

Tänk att Celtic, som var så tillbakapressade, inte drog på sig en enda varning, egentligen bara två frisparkar i farliga lägen, visserligen ett stort antal hörnor men Barcelona valde korta varianter nästan varje gång på grund av skottarnas överlägsenhet i luften.

Meddellängden i Celtics startelva låg tydligen på 185 centimeter mot Barcelonas 175 vilket även visade sig i andra straffområdet: Samaras nickade in skottarnas 1-0 via Mascherano och i andra halvlek höll det på att bli ett till i samband med en fast situation.

Det är sällan försvarsspel hyllas som vackert. I kväll förtjänar Celtics att göra det även om de till slut fick kapitulera mot en i grunden totalt överlägsen motståndare med världens just nu bästa fotbollsspelare i laget – Andrés Iniesta.

Döm om min förvåning när jag i eftermiddags fick mejl av en reporter på Slitz som intervjuat mig några veckor tidigare, och han bifogade följande bild…

…visst fan hade jag ställt upp på intervjun och inget fel på den – men omslagspojke!?

Det fanns inte på kartan.

Jag har så klart fått en hel del pikar på redaktionen:

– Det kan inte vara hög stämning på I19 i Boden nu, sa Niva och illustrerade på ett målande sätt besvikelsen hos de värnpliktiga.

…nä, det var knappast den kroppen de väntat sig när förpackningarna revs upp på logementet.

Men som någon skrev på Twitter:
– Slitz har haft mindre bröst på omslaget…

Samtidigt är det väl ett steg framåt, att tidningen (där jag jobbade för tolv år sedan) satsar på annat än utvik.

Rubriken har lett till en del missuppfattningar också: ”Kan Robert Laul rädda svensk sportjournalistik?”.

Det har jag aldrig utgett mig för att försöka göra, lik förbannat har EP-Månsson nu spelat både Oasis Wonderwall (”Because maybe, you’re gonna be the one that saves me And after all, you’re my wonderwall”) och den här repliken ur Star Wars IV…

Nåväl, jag ska inte klaga på rubriker, det ska jag inte. Och diskussionen om övergången från pappersjournalistik till nätjournalistik är viktig och intressant och just nu väldigt aktuell.

Och, om jag ska vara ärlig, om ganska exakt en månad sjösätts steg ett i den större planen.

MDMN!

Så har guldstriden hamnat i det udda läget att Elfsborg tappade greppet om Lennart Johanssons pokal i går kväll – men kan få tillbaka den med hjälp av AIK.

AIK har 50 poäng, Elfsborg och Malmö 52, Häcken 53.

Skulle Elfsborg vinna de tre återstående matcherna – Gefle (h), Mjällby (b) och Åtvidaberg (h) – är det inte säkert att det räcker till SM-guld.

Om Gnaget däremot tar poäng mot Häcken i näst sista omgången samt mot Malmö i sista samtidigt som Elfsborg går rent, ja då blir det guldfest i Borås trots allt.

Fast det där tror jag faktiskt inte på. I dagens tidningskrönika räknar jag mer eller mindre bort Elfsborg. Jag skulle i alla fall bli mycket förvånad om de reser sig igen.

Det här matematiska scenariot lever däremot – en guldfinal (nåja) på Råsunda mellan AIK och MFF:

* Malmö tar sex poäng till innan sista omgången och ligger då på 58 – tre mot Djurgården (h), tre mot Örebro (h).

* Häcken tar tre poäng till innan sista omgången och ligger då på 56 – tre mot Kalmar (h), noll mot AIK (h).

* Elfsborg tar fyra poäng till innan sista omgången och ligger då på 56 – tre mot Gefle (h), en mot Mjälby (b).

* AIK tar sex poäng till innan sista omgången och ligger då på 56 – tre mot Syrianska (h), tre mot Häcken (b).

Faktum är att det också kan bli guldfest på Hisingen redan i näst sista omgången. Vinner Häcken mot Kalmar och AIK, samtidigt som Elfsborg och Malmö förlorar en av sina två kommande matcher, då är det klart.

Ja, egentligen räcker det att Elfsborg och Malmö tappar poäng i någon av matcherna eftersom de aldrig kan ta in Häckens målskillnad.

Fördel Hisingen, alltså. Det allra troligaste är att Häcken avgör allt borta mot Sundsvall i sista omgången.

Men jag har tippat Malmö FF, då får jag hålla fast vid det tills hoppet om att åter få rätt är helt och fullständigt ute.

…är det så provocerande för folk att Zlatan har fel ibland?

Han är en gudabenådad fotbollsspelare som ska höjas till skyarna men innebär det att han per automatik har rätt i allt han säger?

Zlatan påstår att medierna ville att Sverige skulle förlora mot Tyskland, det är ju hur man än vänder och vrider på det fullständigt fel, eller hur? Det är så fel det bara kan bli, det är helt åt helvete fel. Medierna älskar när Sverige vinner, det höjer våra löner, betalar våra resor, gör att vi får uppleva mästerskap på plats där vi får minnen för livet, där vi formas som människor, växer i våra faders- och modersroller, bygger gemenskap, hittar nya vänner, spelar journalistmatcher mot andra fotbollskulturer, lär oss nya språk, gör kulinariska upptäckter, får traktamenten och utlandsersättningar, äter den bästa baconen från tjusiga hotellfrukostar, partajar med de svenska fansen, träffar kvinnor och män för tillfälliga förbindelser där vi lär oss erotikens innersta hemligheter men framför allt: vi får göra det vi älskar allra mest – skriva och rapportera till engagerade och passionerade läsare.

Kan vi vara överens om att det där låter rätt kul?

Bra.

Då kvarstår frågan: varför är det så provocerande för folk att även Zlatan Ibrahimovic har fel ibland?

Nåväl, nomineringarna till Fotbollsgalan har kommit. Så här går det (jag prickade faktiskt alla ifjol):

Årets målvakt
Johan Dahlin, Malmö FF
Pär Hansson, Helsingborgs IF
Andreas Isaksson, Kasimpasa SK
Johan Wiland, FC Köpenhamn
(Fast hur kan Ivan Turina inte vara nominerad? Bättre än både Hansson och Dahlin i allsvenskan och Europa League. Avgå juryn.)
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets back
Kari Arkivuo, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Jonas Olsson, West Bromwich Albion FC
Olof Mellberg, Villarreal CF
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets mittfältare
Rasmus Elm, CSKA Moskva
Martin Ericsson, BK Häcken
Kim Källström, Spartak Moskva
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets forward
Johan Elmander, Galatasaray SK
Zlatan Ibrahimovic, Paris Saint-Germain FC
Waris Majeed, BK Häcken
Mathias Ranégie, Malmö FF/Udinese Calcio
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska spelare
Martin Ericsson, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Waris Majeed, BK Häcken
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska nykomling
Viktor Claesson, IF Elfsborg
Oscar Lewicki, BK Häcken
Robin Quaison, AIK
Loret Sadiku, Helsingborgs IF

Kandidaterna till årets tränare släpps 5 november men det är klart att Erik Hamrén ska ha det.

Skojade bara.

Det står mellan Peter Gerhardsson och Jörgen Lennartsson. Dens lag som vinner allsvenskan får priset.

Peter-Jörgen? Lennart-Gerhard? Inte lika klockrent som Lars-Tommy. Eller jo, kanske det.

Guldbollen?

Har det någonsin varit så dålig konkurrens? Bara Zlatan har meriter för den i år. Men vem annars? Nä, just det. Om juryn ska vara konsekvent får han bollen en sjunde gång.

En snöig och kall februarimorgon när jag var sex år kom farfar med en present som jag hade längtat efter: Donkey Kong, det orange. Man hoppar över rullande tunnor som kommer i allt snabbare takt.

Mitt andra minne av farfar är privat.

Det tredje var när Olof Palme dog. Jag gick upp tidigt för att se det tecknade på Gomorron Sverige men klockan berättade att statsministern var död. Jag väckte mamma och pappa. På eftermiddagen hos farfar såg jag för första gången en vuxen man gråta.

Leif Andersson var socialnämndens ordförande i Partille kommun när Socialdemokraterna styrde, engagerad i allt från bidrag till trialbanor, och framför allt styrde han på Björndammens fritidsgård där han gick under namnet Leif Rödskägg. Han försökte få bukt med oss ungdomar som ställde till med djävulskap och annat. När farfar inte orkade jaga längre startade han Partille närradio för att vi skulle få något att göra.

Plötsligt en natt för två månader sedan vaknade han och mådde dåligt och farmor fick ringa efter ambulansen. Kroppspulsådern hade spruckit. Farfar, 77, kom aldrig på benen igen. Om han gjort det hade han redan tvättat fasaden eller bytt tak på huset i Sävedalen. I stället låg han stilla och försökte andas de sista veckorna. I dag andas han inte alls.

En gång på 1970-talet kom ett japanskt filmteam till Partille och ville ta med farfar till de asiatiska öarna för att spela en svensk viking i en större produktion. Farfar hade viktigare möten att gå på, sa han.

Samma kväll som jag fick reda på att det var allvarligt satt jag i en taxi på väg till Stureplan för att se filmen om Palme på bio. Jag sa till farmor att om farfar blir frisk, så måste de se den.

Jag vet att Leif Rödskägg hade älskat filmen lika mycket som jag saknar den bäste farfar du kan ha, även om skägget blev vitt med åren