Thomas Ravelli och Anders Svensson i all ära – de är inte i närheten av landslagets säkerhetschef.
Jan-Erik Hammarbäck (inte till höger på bilden) gör sin 265:e landskamp i dag.
– Jag är nästan aldrig sjuk, säger han.
Sedan ”debuten” som ansvarig för landslagets säkerhet och transporter i maj 1992 (5-0 mot Polen på Råsunda) har den 55-årige polisen bara missat sex landskamper.
– Albanien borta 2008 opererade jag knäet. Sedan har jag hoppat över två januariturnéer, berättar ”Janne”.
Blir du aldrig sjuk?
– Det är inte ofta. Är jag förkyld tar jag en huvudvärkstablett.
Bästa minnet?
– USA -94. Det är ju så. Och Japan -02 också.
Hur länge han fortsätter vet han inte:
– Så länge jag har engagemanget och tycker det är kul att träffa alla här. Några år till blir det nog, säger Jan-Erik Hammarbäck inför sin 265:e landskamp – den tredje mot Kina.

Jag skrev i går om Anders Svensson som bjöd på storyn hur han råkade åka till landslagssamlingen fel dag:

– Jag kollade aldrig datumet utan tänkte att vi samlas väl på måndagen, det har vi alltid gjort.

En så kallad klackis eller klickis på nätet, ingen stor sak. Men en artikel som de flesta läser. Men det var inte därför jag skrev den, för att vinna ”klicktoppen”, utan för att jag tyckte det var en kul historia som framför allt visar att landslagsstjärnorna är som folk är mest – vem fan har inte tagit fel på dag för ett möte eller liknande? Själv minns jag aldrig var jag gjorde dagen innan och Simon Banks lokalsinne…tja, han kan gå vilse på ett löpband.

När man tar sig tid och skriver en initierad krönika blir engagemanget inte närmelsevis lika stort, tyvärr.

Startelvan mot Kina ser ut att bli:

Andreas Isaksson
Mikael Lustig, Andreas Granqvist, Jonas Olsson, Behrang Safari
Samuel Holmén, Albin Ekdal
Sebastian Larsson, Zlatan Ibrahimovic, Ola Toivonen
Johan Elmander

…Zlatan har känning i sin fot och om det bestäms att han ska vila kliver Ola Toivonen in centralt och Rasmus Elm tar vänsterkanten. Men ingen fara för Zlatans VM-kval på tisdag, det berättar Pontus Wernbloom om här.

…Wernbloom var rolig i mixade zonen föresten, när han jämförde CSKA-AIK 0-2 med en fotbollsmatch på tv-spelet:
– Fast den här hade en bugg. För oss gick det inte att göra mål.

Tydligaste tecknet på att saker och ting förändras i landslaget? När ”Chippen”, Mellberg och Daniel Majstorovic nu är borta har Zlatan samlat ett nytt gäng runt sig: Jonas Olsson, Ola Toivonen, Martin Olsson och Emir Bajrami.

…nej, ingen av dem fyller år den här samlingen.

Efter dagens träning rusade en ung tjej (15 år?) in på planen och ställde sig för att vinka åt spelarna som stretchade. Hon fördes bort av en säkerhetsvakt, polis fanns på plats och hon fick uppge namn och adress och sedan väntade samtal till föräldrarna. Eventuellt även en rapport till förbundet och möjligt besöksförbud. Håll er på läktaren, kids, det kan kosta mer än det smakar att stila inför polarna.

I morgondagens tidning ”avslöjar” jag vem som har gjort flest matcher med landslaget – hela 264 stycken. Vet ni vem det är?

Resa till Helsingborg i gryningen för landslagets första presskonferens inför träningsmatchen mot Kina (torsdag) och VM-kvalet mot Kazakstan (tisdag).

På Bromma flygplats upptäckte hetero-Bardell plötsligt att Alexander Kacaniklic irrade omkring med en mobiltelefon mot örat trots att han egentligen skulle vara på träning med U21-landslaget. Jag fick slita mig från lunchen för att fråga vad som var på gång. Det visade sig att Alex fått halsfluss och missar det viktiga U21-kvalet mot Slovenien och skulle med samma plan som som oss till Ängelholm/Helsingborg.

Han var inte den enda prominenta gästen på det flyget. Albin Ekdal var där, Ek Wallraff klev på en stund efter oss och när vi satt och svor över att planet aldrig lyfte tvärnitade plötsligt en svart bil med tonade rutor intill bakre ingången – och ut klev Carl Philip med livvakt. Prinsen skulle tydligen besöka en biogasanläggning, eventuellt klippa något band, kanske skjuta ett vildsvin och tog Kullaflyget utan att passera säkerhetskontrollen.

– Om det här planet störtar får vi nöja oss med notiserna, förklarade jag för hetero-Bardell.

I Helsingborg kantas gator och torg av reklamaffischer inför torsdagens landskamp och spelaren på bilden är hemmasonen Pär Hansson – som dock inte finns med i truppen, bör tilläggas.

Presskonferensen började med att Erik Hamrén sträckte ut en hand till Mathias Ranégie efter dennes flytt till Udinese och sa att landslaget ”självklart” kommer att följa anfallaren.

Presskonferensen slutade med att jag frågade Hamrén om det är realistiskt att förvänta sig att Sverige ska gå till slutspel varje gång. Förbundskaptenen höll då en lång utläggning som han rundade av med nytt rekord i svordomar på en landslagspresskonferens:

– Min uppgift är att vi ska ta oss till mästerskapen, det är förbundets målsättning. Sedan om det är realistiskt det struntar jag i. Man behöver inte vara så jävla (beep) realistisk alla gånger. Det kan man vara när man sammanfattar det hela. Annars tycker jag att: ”Var inte så jävla (beep) realistisk för då har man aldrig någon chans om man ska vara så jävla (beep) realistisk, då kan vi glömma resultat och så vidare”. Om AIK hade varit realistiska, som vi andra kanske var, då hade de aldrig haft någon chans. Men de trodde på det hela och då har man en chans och så är det mycket med idrott.

Som journalist förbehåller jag mig rätten att vara just realist och tror inte att Sverige når VM i Brasilien 2014.

På väg ut från hotellet mötte vi Johan Elmander som utbrast spontant:
– Har du basker på dig?

Så många artiklar har han läst av undertecknad senaste två åren.

Något besked om Zlatans fot lämnades inte men i kväll är det träning på Olympia och vi får se om han medverkar där. Kina tränar i morgon 19.00, huruvida det även blir en presskonferens i anslutning till den visste inte Sveriges presschef Hans Hultman på rak arm men ska man vara realistisk är det nog tveksamt.

Det var mycket som höll allsvensk klass på Söderstadion.
Kennedy Bakircioglüs comeback gjorde det inte.
Den var större än så.

När allt var över – efter ärevarv, extranummer och 2-1 mot Ängelholm – stod Kennedy kvar i spelargången och fick frågan av en journalist hur han ville betygsätta sin första match för Hammarby på nio år, sedan oktober 2003 då han gjorde två mål mot Elfsborg och sköt Bajen till allsvenskt silver:
– Jag ger mig själv en tvåa av fem, sa Kennedy utan att tveka.
Det var en balanserad analys efter egoboosten han precis hade upplevt framför publiken.

Om ytterligare nio år lär ingen minnas vad Kennedy Bakircioglü gjorde med bollen i comebacken på Söderstadion men vi har knappast glömt det där andra, det som inte noteras i historieböckerna, det som på många sätt är så mycket viktigare, det som gjorde att Ängelholm efterskänkte sina tilldelade bortalagsbiljetter så att Söderstadion kunde säljas ut till en händelse ingen Bajen-supporter ville missa.

Hur ”Oh ah Kennedy, say oh ah Kennedy” dånade långt före avspark. Att speakern fick pausa spelarpresentationen för att låta den rulla ytterligare ett par vändor. Det förväntansfulla suset när Kennedy slog en misslyckad djupledsboll på Erik Sundin. De stående ovationerna när han byttes ut efter 70 minuter. Ärevarvet med Radiosportens reporter hack-i-häl. Och till sist, när klacken sjungit ”Kennedy – ge oss en sång” tillräckligt länge, hur han joggade över planen, tystnad, och sedan tillsammans med fansen:
”Från Södermalm, kommer vårt lag…”.
Spelare kommer, spelare går, matcher vinns och matcher förloras – men det där upplever du tamejfan inte varje dag.

Kennedy var en av de största bakom Hammarbys oväntade SM-guld 2001, han var avgörande för silvret 2003 och 32-åringen togs emot därefter av 12 153 åskådare på Söderstadion – bara bajare.
Jag frågade vilket ögonblick av comebacken han själv upplevde som starkast?
– Det var stämningen när man kommer in till matchen, när matchen startar, när du ser grönt och vitt på läktaren, slutsålt, fullsatt och du hör publiken skrika ditt namn, det är mäktigt, alltså. Något man aldrig kommer att glömma, sa Kennedy.

Det är sju månader sedan mittfältaren senast spelade en riktig fotbollsmatch och fansen lär få se honom utnyttja sina kvaliteter bättre framöver när han är i kapp tempo- och tajmingmässigt. I comebacken nöjde han sig med att visa att kvaliteterna finns där utan att han blev överambitiös, ivrig och stressad. Det vittnar om mognad.

Kennedys fotbollshuvud och högerfot i kombination med löpare som Mattias Adelstam, smarta löpare som Erik Sundin och djupledslöpande mittfältare som Nikolas Ledgerwood ska ge Bajen många poäng i höst. Mot Ängelholm gjorde Sundin och Ledgerwood skillnad, framför allt debuterande Sundin som stal showen från Kennedy om man ser till det rent fotbollsmässiga. Att Helsingborg tror mer på Alvaro Santos är en gåta.
– Droppen var när jag fick sitta på läktaren mot Celtic, sa ”Sudden” om flytten från HIF till HIF.

I går uppträdde Hammarby som en allsvenskt förening och för första gången på ett par år handlade det inte bara om publikinramningen utan även om fotbollslaget – Ängelholm trycktes tillbaka relativt bekvämt.
Det skiljer hela tio poäng till Halmstad på kvalplats och elva till tabelltvåan Brommapojkarna. Med åtta omgångar kvar ska det egentligen vara för många att hämta in men fan vet alltså. Bajen är täta bakåt, vassa framåt och det finns ännu mer att ta av.

Resan till björnriket Blattnicksele blev som ni ser mycket lyckad…

…The Deer Hunter, filmen med Robert de Niro, fick fem Oscarstatyetter, den här bilden får en – för bästa foto.

…grattis, Josefine Laul, 23, frilansande fotograf i norra Västerbotten…
– Tackar.

Hur kom du på idén?
– Tja, du har ju pratat om att du ska jaga björn men det verkar inte bli så mycket med det, du jagar mest Erik Hamrén och annat som har med fotboll att göra fortfarande. Det här kanske kan få dig att tänka om?

Nåja, sista ordet är inte sagt vad gäller det. Tar du många sådana här fotografier?
– Nej, det här var den första men det var kul. Om du har några kollegor som vill förverkliga en spännande fotoidé i vildmarken så kan du tipsa om mig, ha ha.

Jag lovar. Vad tar du mer för sorts bilder?
– Jag plåtar allt! Från renar till bröllop. Tyvärr är det lite ont om uppdragsgivare här uppe men det kommer säkert.

Till sist; vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att jag hinner fotografera en björn innan du har skjutit alla.

Det var kallat till presskonferens på Råsunda. Truppen som ska träningsspela mot Kina och sedan VM-kvala mot Kazakstan skulle presenteras.

Men först fick vi nyheten att Sverige har startat ett landslag i futsal för herrar och den församlade presskåren reste sig i ett unisont ÄNTLIGEN…

Skämt åsido, det är klart vi ska ha ett landslag i futsal. Det spelar sin första landskamp i december och målet är att få kvala till EM 2014. Förbundskaptenen Per Broberg presenterades på scen och drog en lans for sporten. Snart är den väl med i OS, vore kanske bättre än dagens herrfotbollsform?

När det gäller VM-kvaltruppen hamnade fokus på spelarna som inte är med. Alexander Kacaniklic togs ut i U21-landslaget i stället och där köper jag förbundskapten Erik Hamréns resonemang rakt av: eftersom han inte är aktuell för en startplats varken mot Kina eller Kazakstan gör han mer nytta i U21 som har två oerhört viktiga kvalmatcher kvar. Betydelsen av att nå U21-EM i Israel 2013 ska inte underskattas, speciellt inte som truppen består av en skara synnerligen begåvade -92:or som kan bli något stort i framtiden. Hamrén agerar förnuftigt här.

Nästa spelare som inte blev uttagen är Christian ”Chippen” Wilhelmsson, och det är lite konstigare. ”Chippen” fick inte spela från start under EM, trots att hans rutin hade behövts där. Sedan gjorde han fina inhopp och spelade plötsligt från start i träningslandskampen mot Brasilien i stället, där det gott kunde prövats en yngre förmåga från start (Kacaniklic exempelvis). Nu när det är allvar igen, då är ”Chippen” helt petad från truppen, och det går väl möjligen att förstå resonemanget eftersom han är klubblös och inte spelar några matcher. Men intrycket att Hamrén saknar en linje vad han egentligen håller på med förstärks ytterligare.

Kim Källström saknas också. Han har precis kommit tillbaka från skada och kan ansluta till truppen senare men tveksamt på grund av Kims fysiska status just nu. Helt fit är han given så klart.

Alexander Gerndt blev uttagen senast med stor debatt som följd. Sedan lämnade han återbud på grund av skada, nu är Gerndt frisk men fick inte plats trots att det bara är tre forwards med denna gång (Zlatan, Elmander och Toivonen). Det där är fortfarande en stor röra.

Hamrén pratade som sagt om att truppen ska kompletteras med två spelare och jag gissar att Martin Olsson kliver in – om han nu spelar i kväll. Sedan en fjärde forward.

Två ”nya” namn blev det till slut: högerbacken Adam Johansson och innermittfältaren Albin Ekdal. Ekdal inget att säga om, han har varit i skuggan, bitit ihop och nu får han en välförtjänt chans till.

Adam Johansson spelar i Seattle Sounders (Ljungbergs gamla klubb) och var med under januariturnén där han såg tung och seg ut. Det kan förstås ha berott på att han inte var i matchform. Jag ska erkänna att jag inte har sett honom i MLS men drar slutsatsen att Hamrén tar ut Adam eftersom Sebastian Larsson återigen lyckats protestera sig bort från högerbacksplatsen.

Startelvan mot Kazakstan är svår att sia om så här långt innan men…

Isaksson
Lustig/Johansson, Granqvist, J Olsson, M Olsson/Safari
Svensson, Elm
Larsson, Ibrahimovic, Bajrami
Elmander

En väldigt viktig match för Malmö FF på Swedbank i går men tränaren Rikard Norling sjönk ändå inte ner till nivån att han trixade med det officiella startelvspapperet – det var helt korrekt, precis som den elva Sören Åkeby lämnade.

Att döma av vissa kommentarer jag har fått till mitt tidigare inlägg gjorde varken Norling eller Åkeby därmed ”allt som står i deras makt” för att vinna matchen och då ska de sågas och kritiseras. Vilken supporter vill ha en tränare som inte gör allt för att vinna?

Jag skojar. Det tror jag de flesta inser.

Startelvstrixandet visar nog mest på dåligt självförtroende. Att man inte riktigt litar på sin egen förmåga. I går såg vi två tränare och två lag med bra självförtroende. ”Giffarna” var länge värda poäng men MFF:s avslutning var mäktig.

Nåväl, nog om detta.

Efter Häcken-Elfsborg skrev jag en krönika som bland annat innehöll följande rader:

”I går vann Lewicki (vilken utvecklingskurva den pojken har haft i år) och Chatto meter med raka passningar på mötande forwards, de växlade kant och Elfsborg fick jaga och jaga och till slut blev det för jobbigt. Framför allt då boråsarna är vana vid sitt konstgräs och inte en mer tungsprungen gräsmatta som Rambergsvallens.
– Vi försökte flytta bollen så att de fick springa mycket. När det gäller underlagsbytet kan det var en idé att vrida och vända, låta de springa, och till slut få utdelning, sa tränaren Peter Gerhardsson.

Jörgen Lennartsson håller envist fast vid att underlaget inte är en faktor för resultat men fakta är att Elfsborg bara tagit en poäng av 15 möjliga på naturgräs. Och mönstret är det samma gång på gång: av nio insläppta mål har sju kommit i andra halvlek, ofta sista kvarten, när det mer sugande underlaget gör sig påmint i spelarnas ben. En tredjedel av Elfsborgs gula kort är från deras fem gräsmatcher, samt båda utvisningarna”.

Matchen på Swedbank blev en bekräftelse på just den teorin – konstgräslaget Gif Sundsvall tog slut omkring 60-70:e minuten på naturgräset, Malmö gjorde mål i 87:e och 89:e minuten och Sören Åkeby var ärlig på presskonferensen:

– Vi var förbannat trötta. Man måste skilja på konstgräs och vanligt gräs. Vi orkar löpa mer på konstgräs. Planen sög på oss. Det är ingen ursäkt men en förklaring.

Rikard Norling fyllde i med att konstgräslagens anfallsspel blir lidande på naturgräs, speciellt sista passningen nära mål:

– Det blir inte samma exakthet i insticken, menade MFF-tränaren.

Lagkaptenen Jiloan Hamad gick ännu längre, han vill att SvFF förbjuder konstgräs:

– Det ska vara ett krav i elitlicensen från förbundet att alla ska spela på naturgräs: Sköt din gräsplan! Man har ju fyra månader på sig att fixa planen fram till premiären, sa Hamad och fortsatte apropå Elfsborgs gräsliga svit:

– Det är själva omställningen som gör att det blir svårt för dem, inte att det är riktigt gräs för det är jätteduktiga spelare allihop.

Nåja, så långt som till ett förbud ska vi väl inte dra det. Samtidigt vann exempelvis Syrianska borta mot Mjällby. Underlaget är bara en av många faktorer som påverkar resultatet och det är långt ifrån den mest avgörande.

Ja förutom för konstgrässpecialisterna från Borås då.

Nog om detta också.

Läste en notis i Kvällsposten att IFK Göteborgs tränare Mikael Stahre efter förlusten mot Kalmar tacklat till journalisten Göran OT Dahlberg, 73, för att denne intervjuade Daniel Sobralense direkt efter slutsignalen.

– Han tryckte till mig i sidan och föste sedan Daniel med fruktkorg och allt in i spelargången, berättar OT.

Vad som hände med fruktkorgen framgår inte av artikeln men good old OT hävdar vidare att han aldrig upplevt något liknande, inte ens under sina 40 år som skolchef på Öland.

…detta vårdslösa beteende mot en äldre man säger väl något om hur pressad Stahre är. Enligt ett ögonvittne på Twitter har Jack Nicholson rådjursögon i ”The Shining” vid en jämförelse med IFK-tränarens blick där och då. 

Samtidigt har Stahre bara sig själv att skylla för att läget är som det är. Det är snudd på obegripligt att han och sportchefen Håkan Mild inte har agerat mer för att förstärka defensiven. Jag behövde en match på mig för att se att backlinjen kunde bli ett problem för Blåvitt i år men för firma Stahre och Mild tog det 20 innan de kontaktade Mathias Bjärsmyr.

(Sedan att jag tippade IFK som tvåa…eh…det behöver ni kanske inte berätta för någon?).

I dag är det presskonferens på Råsunda. Erik Hamrén ska presentera första VM-kvaltruppen. Hur blir det med Alexander Gerndt som är skadefri och spelade i helgen, orkar landslaget med nya reaktioner på en sådan uttagning? Orkar Alexander själv med det? Alexander Kacaniklic eller Tobias Sana, vilken vänsterytter kommer med? Experten Markus Johannesson lanserade plötsligt Niklas Hult i Fotbollskväll i går. Det var lite oväntat med tanke på att du nästan alltid måste bli utlandsproffs i en bättre liga innan du kommer med i Blågult.

Var på plats på Rambergsvallen för toppmötet BK Häcken-Elfsborg och det blev lite förvirrat i inledningen.

Den officiella laguppställning alla lag måste lämna en timme före avspark såg nämligen ut så här för Elfsborg…

…pilarna är förstås mina, för när matchen började visade det sig att Elfsborg inte alls spelade som det stod på papperet. Daniel Mobaeck spelade inte innermittfältare, han spelade högerback och Johan Larsson var högerytter. Stefan Ishizaki gick till vänster, Niklas Hult bildade anfallspar med David Elm och Marcus Rohdén var inte forward utan återfanns bredvid Anders Svensson på mitten.

Så jag frågade Elfsborgstränaren Jörgen Lennartsson på presskonferensen om han försökte lura Peter Gerhardsson eller om det var tekniken som strulat (AIK:s Andreas Alm brukar skylla på kopieringsapparaten):

– Jag vet inte vad det var, om det var tekniskt eller så, sa Lennartsson.

Du hade satt Mobaeck på mitten bland annat. Han spelade högerback.

– Det blev så i dag.

Var det medvetet?

– Det blev så i dag.

Var det medvetet?

– Ja, det var medvetet (skratt).

För att?

– Vi ville väl inte skylta alltför mycket med hur vi skulle formera laget nu när vi hade så många omkastningar i startelvan.

Ordet över till Peter Gerhardsson, således – blev han lurad?

– Nej, vår taktik handlade om att Waris Majeed och Dioh Williams skulle hålla sig nära Andreas Augustsson, och han spelade där han satt på papperet. Sedan när vi såg att Hult spelade forward…det la vi ingen kraft på. Om Augustsson spelat forward hade jag blivit konfunderad, sa Gerhardsson.

Men sedan smet jag in i Häckens omklädningsrum och hittade deras taktiktavla…

…och se på tusan, de hade haft matchgenomgång efter att startelvorna blivit officiella och köpt Lennartssons bluff rakt av!

– Klassisk AIK-taktik, flinade målvakten Christoffer Källqvist och det flinet hade han råd att bjuda på, Häcken vann ju matchen ändå.

Men om inte sir Alex eller José Mourinho, Massimo Allegri eller Vincente del Bosque, behöver använda journalistiskt arbetsmaterial till förvilla motståndaren och därmed vilseleda publik, fans och tv-tittare – varför ska då vissa allsvenska tränarjönsar göra det?

I en mästerskapsmatch eller i Champions League finns det inte på kartan visa sådan brist på respekt mot övriga som jobbar runt fotbollen eller följer den.

Om man ska dra det till sin spets så devalverar det värdet på allsvenskan, det blir en mindre professionell produkt, för att använda sådana termer.

Om Jörgen Lennartsson någon gång blir förbundskapten och leder Sverige till ett mästerskap kan jag garantera att han aldrig skulle våga lura arrangören för att bluffa motståndaren. Alla försnack i tv-studior världen över skulle bygga på felaktig information. Men här i allsvenskan (där det inte är så noga, eller hur resonerar han?) spelar Lennartsson gärna Tuffe Uffe.

Därför var det bra att Elfsborg förlorade i går så att Jörgen Lennartsson fick stå i skamvrån på presskonferensen.

Nattchefen hörde av sig tidigare i dag och ville att Sportbladets profiler skulle sätta ihop en topp tio-lista över Sveriges bästa spelare genom tiderna.

Det är alltid jävligt svårt. Ska man gå efter personlig smak och egna upplevelser, spelarnas meriter, rena kvaliteter (fast hur värderar man då en målvakt mot en forward)?

Ett mission impossible.

Men ändå kul.

Jag hade inte så mycket tid att fundera, och en stund senare stektes idén eftersom det bara var Sportbladets expert på skånska, Wennman den Store och jag som behagade besvara chefens mejl (det var fredag eftermiddag så inte så konstigt kanske).

I alla fall, så här såg listan ut som jag slängde ihop:

1. Gunnar Gren.
2. Gunnar Nordahl.
3. Nils Liedholm.
4. Kurt Hamrin.
5. Zlatan Ibrahimovic.
6. Henrik Larsson.
7. Tomas Brolin.
8. Torbjörn Nilsson.
9. Patrik ”Bjärred” Andersson.
10. Bosse Larsson.

Jag blandade högt och lågt – meriter, George Raynors åsikt att Gre var överlägsen både No och Li, jag tog med en personlig favorit, Torbjörn, trots att Ralf kanske skulle varit med också, men glöm inte Torbjörn som blev Europacupens skyttekung två gånger om, vann Uefacupen och gick till semifinal i Europacupen med ett svenskt lag, jag våndades över att inte ha en målvakt på listan (Ronnie eller Rio-Kalle?) och ville förstås få in Jonas Thern.

Det går att fundera vidare på det här men det vete fan om Fredrik Ljungberg får plats hur man än vänder och vrider på det?

Dagens mest oväntade fotbollsnyhet med svenskanknytning är tveklöst att Villarreals Olof Mellberg gjort en 180-gradersvändning och nu öppnar för en comeback i allsvenskan i allmänhet och AIK i synnerhet.

– Ja, jag känner lojalitet med AIK, säger Mellberg till konkurrenten där han poserar med ett ståtligare skägg än det han bar under EM. Bara en sådan sak.

Först Daniel Majstorovic, alltså. Nästa sommar kanske Olof Mellberg. Sedan kommer Zlatan och ”Chippen” till 2015? I så fall är hela gänget samlat och möjligen skulle Gnaget då fylla den nya jättearenan trots allt.

Dagens största fotbollsnyhet med svenskanknytning är att Fredrik Ljungberg har tagit ett definitivt beslut att inte spela mer fotboll. Om detta skojas det friskt på sociala medier…”Trodde han slutade 2005, hö hö”…”När lägger Ralf av, ho ho” och så vidare.

Det är sant att Fredrik Ljungberg inte tillhört toppfotbollen sedan 2008, och att han inte satte några större avtryck under åren i USA, Skottland och Japan.

Men spelat fotboll har han ändå gjort fram till i vintras då han bröt med Shimizu S-Pulse och ryktades vara på väg till Sydafrika eller möjligen Australien. Jag skrev en krönika om att Freddies karriär visserligen var död – men att han gjorde helt rätt som fortsatte skaffa sig erfarenheter från fotbollsvärldens skuggsidor:

”Man kan förstås tycka att det är en ovärdig avslutning på en stor karriär med inte bara Champions League-final utan även tre FA-cuptitlar och två Premier League-titlar med Arsenal. Bland annat var Freddie ordinarie i laget som förblev obesegrade 2003/04, the Invincibles. Den ligasäsongen startade han fler matcher än Patrick Vieira och Dennis Bergkamp.

Eller så kan man gå till sig själv: vad hade du gjort om du fick chansen att lära dig fotbollskulturen i en fjärde världsdel och dessutom få bra betalt för det?

Mitt svar är givet: när går båten?”.

Fredrik Ljungberg gjorde under många år skillnad i ett av den tidens bästa klubblag Arsenal. Han spelade en avgörande roll när Sveriges landslag gick till mästerskap och överlevde gruppspel. Han är en av våra största. Jag skrattar inte åt de skrockande hån som verkar bygga på okunskap eller möjligen brist på förståelse för idrottens tjusning oavsett nivå. Det var annat med Henke Larsson som hängde kvar i Blågult ett par år för länge.

Med tiden blev Fredrik Ljungberg allt mer hänsynslös när det kom till att skydda sitt varumärke, i somras dök det exempelvis upp en intervju med honom i Dagens Industri som gränsade till historieförvanskning. Men det är egentligen det enda negativa jag har att säga om Ljungberg, vill folk posera i kalsonger kan jag inte klandra dem, jag hade själv ett eget kalsongmärke en gång i tiden.

Mitt bästa Ljungberg-minne är tveklöst 1-0 mot Paraguay i VM 2006 där han själv nickade in matchens enda mål en minut från slutet på Olympiastadion i Berlin inför 50 000 svenska fans. Mitt sämsta Ljungberg-minne är när HBK skickade Jonsereds IF ur svenska cupen 1995, Fredrik satte två och jag bommade ett friläge.

Vad som händer med Fredrik nu vete fan, han har förstås en ocean av kunskap att dela med sig av om han fortsätter inom fotbollen i en ledarroll. Men han känns inte som typen, han har i stället bäddat ganska bra för sitt nya liv i London som affärsman inom fastighetsbranschen till att börja med.

Exakt vad det innebär återstår väl att se men det lär inte gå någon nöd på Fredrik Ljungberg i alla fall.

Till sist: grattis, Kim Källström – 30 år i dag. Snart börjar eländet.