Barcelona och Real Madrid är favoriter till Champions League-segern. Det favoritskapet minskade inte efter att åttondelsfinalerna lottats. Barcelona bör klara Bayer Leverkusen utan problem och Real Madrid kör över CSKA Moskva.

Tyske legendaren Paul Breitner drog en enkel lottning för sitt Bayern München som är främsta utmanaren till de spanska giganterna, Bayern fick FC Basel. Varm boll, Breitner?

Annars är den stora grejen förstås Italien vs England. Napoli tar sig an Chelsea och Zlatan Ibrahimovic återvänder till öarna (så klart) med sitt Milan för att möta Arsenal. Riktigt svårtippat men jag ska förstås ge det ett försök:

Lyon-APOEL FC
Drömlottning för Kim Källström som fick det stora överraskningslaget från Cypern. Det ska Lyon fixa trots svajigt gruppspel.

Napoli-Chelsea
Tungviktsmöte 1. Napoli har redan skickat ut ett engelskt lag, Manchester City, men här tar det nog stopp. Tyvärr. Har gillat det jag sett av Napoli i höst. Chelseas rutin avgör.

Milan-Arsenal
Tungviktsmöte två. I den här fajten tror jag på Italien även om det är ruskigt svårt att säga. Men förr eller senare måste väl Robin van Persies galna formtopp dala och då får Arsenal problem. Milan har blivit utslagna av engelska lag i tre raka åttondelsfinaler men alla sviter bryts förr eller senare. Och även om Zlatan har svårt mot engelska lag vet han hur man gör mål på just Arsenal.

FC Basel-Bayern München
Finalen spelas på  Allianz Arena i München och tyskarna fick den lottning de ville ha. De är vidare.

Bayer Leverkusen-Barcelona
Behaglig åttondelsefinal för de regerande mästarna. Slipper bökiga resor. Det går naturligtvis inte att tippa emot Barcelona här…

CSKA Moskva-Real Madrid
…samma gäller Real Madrid. Hotet är väl möjligen att medeltemperaturen i Moskva i februari kan krypa ner mot 13 minus. Men det spelas ju en retur också.

Zenit St Petersburg-Benfica
Första gången Zenit är vidare från ett CL-gruppspel (men de vann Uefacupen 2007-08 som ni kanske minns). Zenit skickade ut Porto i gruppspelet och vad fan, de kan ta en portugisisk skalp till. Här får vi en liten skräll.

Marseille-Inter
Inte för att Inter har någon större höst bakom sig men det har i ärlighetens namn inte Marseille heller. Tror att italienarna löser detta med viss möda och en del besvär.

De första åttondelsfinalerna spelas 14-15 och 21-22 februari. Returmatcherna 6-7 och 13-14 mars. 16 mars lottas kvartsfinalerna, som spelas 27-28 mars och 3-4 april. Semifinalens spelas 7-18 och 24-25 april. 19 maj spelas finalen på Allianz Arena i München.

Fick en kommentar till bloggen som jag lyfter upp här:

”Hej Laul,
Jag tycker att det är DU som är anledningen till varför SvFF-styrelsen (Lagrell) tog beslutet att tills vidare stänga av Gerndt. Jag föjlde onsdagens presskonferens live, och du satte Lagrell i en svår sitts, där han var tvungen att ge ett exempel på när man kunde stänga av spelare från landslagspel. Till slut gick han i fällan av en potentiell bra rubrik.
Din följdfråga om vad skillnaden var mellan knarklangning och hustrumisshandel undvek Lagrell…och man kunde se hans min stråla ånger att han gick i fällan när han senare besvarade frågor från andra journalister.
SvFF (läs; Lagrell) ville sedan undvika rubriker som ’SvFF tycker hustrumisshandel är ok’ eller ’Dörren öppen för kvinnomisshandlare men ej för knarklangare’. Därmed ’tills vidare avstängd’. Han är väldigt hal denna Lagrell…det är Du med Laul.
Förövrigt uppskattar jag ditt engagemang, samtidigt som jag tycker att Gerndt bör ej vara tillgänglig för landslagsspel under tiden han avtjänar villkorlig dom.
Tyckte bara att det var intressant att notera att din fråga, och Lagrells miss kan ha påverkat beslutet”.

När det gäller förbundets hantering av fallet Gerndt har den kritiserats och kritiken är relevant. Mellan tisdag och onsdag eftermiddag gjordes en helomvändning som Fitness beskriver bra i den här artikeln. Men att helomvändningen skulle bero på en enskild fråga under en presskonferens tror jag är att göra det väl enkelt för sig.

Däremot är det fortfarande höljt i dunkel exakt vad som fick förbundet att tänka om. Det har spekulerats att det handlar om storsponsorn Svenska Spels uttalanden, styrelseledamoten Rose-Marie Frebran, den stora uppmärksamheten i medierna…men exakt vilken detalj som fick Lagrell & Co att ändra kurs är fortfarande oklart.

Det kan förstås vara en kombination av olika saker, däremot tror jag, till skillnad från kommentarskrivaren ovan, att min roll varit ytterst marginell. Jag har inte drivit att Gerndt ska stängas av och frågorna på presskonferensen var normal journalistik om var förbundet stod i frågan.

Mina åsikter om frågans alla delar kan ni läsa här, i en Plus-krönika.

Snabbt sammanfattat tycker jag att Erik Hamrén skötte sig bra på pressträffen, att förbundet efter alla turer nu har skickat en tydlig signal att fotbollen inte accepterar våld. Det är självklart bra och viktigt. Men om Gerndt överklagar till hovrätten och skulle bli friad kommer det inte kännas lika självklart att han varit avstängd. Oavsett har förbundet inte för avsikt att ha honom avstängd för all framtid vilket låter humant. Han förtjänar också en andra chans i denna historia som är en tragedi för de inblandade.

Hammarby har gjort klart med tränare de närmaste två åren, amerikanen Gregg Berhalter, 38. En chansning – men samtidigt ett spännande namn. Här mina tankar kring ”Groggen” som han tydligen kallas.

…”Groggen 2″ skulle jag föreslå, smeknamnet är redan upptaget av Fröken Frändéns farsa.

Gårdagens stora bomb var annars Peter Ijeh till Gais. Klubbdirektören Mats Persson Informerar åkte in på kåken ett år första gången han värvade Ijeh, i går hälsade han välkommen till presskonferensen med:
– Jag och Peter haft presskonferens förr. För dåligt väder för Storan, därför är vi inomhus på Ullevi istället…skämt åsido.

 …Mats Persson Informerar har sonat sitt brott, suttit av sitt straff och är onekligen en artist ut i fingerspetsarna. Sportsligt är det ingen jättevärvning även om Ijeh säkert kommer att göra sina mål för Gais också med rätt understöd. Symboliskt är det typ den coolaste värvningen i allsvenskans historia.

Apropå coolt: Mario Balotellis ledningsmål efter två minuter i går kväll. Nu hjälpte inte det, min PL-vinnare Chelsea van El Cashico och håller spänningen i ligan vid liv.

Lite i skymundan hämtar Malmö FF hem ex-Häckenspelaren Erik Friberg från Seattle Sounders, det är en mittfältare jag alltid har haft ett extra gott öga till. Bra värvning.

…Häcken kontrar med Andreas Drugge från IFK Göteborg och det blir säkert också bra – spelare som inte platsar i Blåvitt brukar ju göra succé i Häcken.

Kulturdepartementet föreslår reklamavbrott under matcher (till exempel vid skador) för att göra radio- och tv-lagen förenlig med EU-direktiv. Innan ni börjar gnälla, vad gjorde ni när jag drev organisationen JME – Jonsered mot EU – inför folkomröstningen 1994?

…skämt åsido, det låter skräddarsytt för TV4:s landskampssändningar detta, jag minns att under fotbolls-VM 2010 åts det mesta av paussnacket upp av reklam. Det vill nog TV4 undvika framöver (ändringen gäller tidigast från 2013 dock). Men om reklamavbrott mitt under matcherna ska accepteras någorlunda av tittarna, då gäller det att halvtidsreklamen verkligen blir märkbart kortare i tid

I morgon presenteras truppen till januariturnén och ett namn som kommer med är Ivo Pekalski som väljer svenska landslaget framför det polska. Bra det. Han lär få sällskap av lagkamraterna Mathias Ranegie, Pontus Jansson och Jiloan Hamad. Andra namn är AIK:s mittbackspar Alex Milosevic och Niklas Backman, Elfsborgs mittfältare Anders Svensson, Niklas Hult och Oscar Hiljemark, Kalmars Mattias Johansson, IFK Norrköpings Astrit Ajdarevic och IFK Göteborgs Tobias Hysén. Bara för att nämna några.

…frågan är vilka spelare mästarna Helsingborg får med? Pär Hansson givetvis men mer? Joseph Baffo? Markus Holgersson? Simon Thern? Mer tveksamt.

Jag tycker att P-O Ljung borde få åka med. Det hade varit intressant.

Ja det har sannerligen hänt en hel del senaste dagarna.

Fröken Frändén debuterade i På Spåret, jag recenserade Nobelfestens klänningar och Mikael Wiehe höll hov i Så mycket bättre. Det var första gången det programmet blev intressant på riktigt. Plus att Wiehe bjöd på en och annan oneliner:
– Jag är ingen drinkkille. Jag halsar hellre renat i en port, som han sa inför en måltid.

…nu är nog Wiehe folkkär bland borgarna också.

Till fotbollen då.

Vi fick ett bra El Clásico, en ganska jämn match men som dog efter Barcelonas 3-1-mål. Xavis 2-1-skott som styrdes i mål av Marcelo och Ronaldos två grova missar blev avgörande. Annars var skillnaden inte så stor även om Real hade behövt en Puyol i sitt försvar – vilken insats den gamle mittbacken gjorde till höger. Framåt fick Iniesta de ytor han behövde när di María inte orkade längre. Det var också en nyckel till att Barca tog över. Slutsatsen är ändå att min CL-vinnare Real har närmat sig regerande mästarna.

Sebastian Larsson tog revansch för sin straffmiss förra veckan med en klassfrispark på tilläggstid mot Blackburn. Svår vinkel långt ut till höger, bollen dök vid första stolproten och 2-1. Viktiga poäng i bottenstriden för Sunderland, extra viktigt för nye managern Martin O’Neill och Seb Larsson är Premier Leagues effektivaste frisparksskytt.

Johan Elmander, Markus Rosenberg och John Guidetti målskyttar för sina klubblag (Galatasaray, Werder Bremen och Feyenoord) och även om jag och många med mig vill se Guidetti i EM-truppen ska Rosenberg nog inte räknas bort. 

Zlatan Ibrahimovic satte en straff för Milan i 2-2-matchen borta mot Bologna. Straffen hade han fixat själv och säg så här: det är inte ofta Zlatan filmar men i dag föll han lätt. Jag har inget emot det, filmningar är en del av spelet men det är sällan Zlatan utnyttjar knepet. Jag skrev en krönika härom året om anfallaren som står när de andra faller.

Apropå Serie A så hängde Klose ett i vardera halvlek borta mot jumbon Lecce när Lazio vann med 3-2 borta. Fint det.

Under halvtidspausen i Viasat i lördags konstaterade Erik Niva stillsamt att Liverpool och Luis Suárez haft problem med målskyttet under hösten. En minut in på andra halvlek nickade Suárez in mot 1-0 QPR som blev slutresultatet. Fint det också.

Väldigt många män gick i taket över den här krönikan. Men är det så konstigt att fundera kring att herrlandslagets andreman tjänar mer än damernas nummer ett?

…då blir jag mer upprörd när Radiosporten beskriver damernas innebandylag som Sveriges just nu bästa landslag alla kategorier. Ett EM-avancemang för fotbollsherrarna eller ett VM-brons för fotbollsdamerna smäller väl ungefär tiotusen gånger högre än ett VM-guld i innebandy?

…tänker du titta?
– Jag kommer säkert att plåga mig igenom det någon gång. I dag hinner jag inte eftersom jag ska skriva artiklar inför El Clásico.
Vart är vi på väg?
– Madrid.
Ärligt talat, visste du vem Carl Johan De Geer var innan ni buntades ihop i På Spåret?
– Ja, vagt. Jag kände till hans ”skända flaggan”-tavla men inte alla barnprogram. Visste du att han gjort Tårtan?
Nej. Om du måste välja: Kristian Luuk eller Fredrik Lindström?
– Jag skulle hellre tävla med Fredrik Lindström. Han är lite bredare. Men Kristian är också jättesnäll.
Sportbladets Erik Niva vann Guldpennan i veckan, vore det större att vinna På Spåret?
– Alltså, för genomslaget är det större att vinna På Spåret. I vårt skrå smäller nog Guldpennan lite högre.
Ni möter Niklas och Jenny Strömstedt – vem tar hand om disken i deras förhållande?
– Det är nog han. Hon har en arbetsplats och jobbar mycket, han sitter hemma och skriver låter och är en hemmaman.
Och i ditt och Carl Johans?
– Han skriver i sin självbiografi att det är borgerligt att diska. Det håller jag i och för sig med om, men jag skulle nog få diska till slut ändå.
El Clásico i morgon som sagt, hur hade Messi och Ronaldo fixat det i dresinen?
– De hade tävlat om vem som skulle dra först och gått bort sig på tio poäng.
Var det svårt?
– Ja. Även de mest självklara saker blir flytande. Man blir osäker på om Köpenhamn är huvudstad i Danmark. Man missar saker som man aldrig skulle missa i soffan. Det är publiken och alla kameror och så.
Till sist; vad heter Danmarks huvudstad?
– Oslo.

L L L L L
Real Madrid och Barcelona. Min CL-vinnare Real gick dessutom rent, sex raka, för femte gången i Champions Leagues historia. Finns i dag inget lag som kan hota de spanska giganterna. Det skulle möjligen, möjligen vara Bayern München men jag vete fan. Messi och Ronaldo har varit höstens spelare.

Har ägnat natten åt att specialstudera den här videon och det jag kommer fram till är förstås inget nytt, men det är intressant att se hur långt före övriga fotbollsvärlden det brasilianska landslaget -82 låg.

Framför allt är det Zico som sticker ut som måste legat 5-10 år före alla andra i speluppfattning…kolla bara:

2.15
Zico får bollen efter en fin yttersida av Eder mot Argentina…

…eller 2.45 in i videon, också mot Argentina…

…här klackvändningen mot Italien 3.18 in…

…och entouchpassen mot Nya Zeeland efter 3.40…

…värt att notera att vid samtliga dessa tillfällen blir det mål efter att Zicos fötter slagit den avgörande. Man kan också titta på videon och se den verkliga hemligheten: hur varje brassespelare efter att han levererat bollen genast fortsätter i riktning framåt för att ta en ny offensiv position i stället för att som tidigare i fotbollen, stanna upp.

Både vid Juniors 3-1 mot Argentina (sekvens två) och Sócrates 1-1 mot Italien (sekvens tre) är det målskytten själv som har levererat hockeyassisten och sedan fortsätter löpningen för att få tillbaka bollen av Zico (som jag döpte min Golden retriever efter).

Myten säger att brassarna lirade sig igenom detta mästerskap men jag skulle vilja säga att de också löpte på ett sätt som alltför få fotbollslag gör än i dag.

Det vore kul om någon verkligen granskade dessa matcher, jag tror alltså att framför allt Zico låg 5-10 år före övriga världen i speluppfattning, övriga brassar åtminstone ett mästerskap före.

Ja, förutom målvakten Valdir Peres då. Han låg 45 år efter.

Jag har aldrig sett Olof Mellberg fira som när han nickade i stolpen och Francois Modesto petade in returen som betydde 3-1 mot Arsenal och Olympiakos var i åttondelsfinal i Champions League. Ryktet säger att Mellbergs skägg ramlade av i kombinationen glädjekramper och psykadeliska ryck.

Men ett par minuter senare hade Marseille vänt 0-2 till 3-2 mot Dortmund i gruppens andra match, Mellbergs Olympiakos var borta, fransmännen vidare tillsammans med Arsenal.

Life’s a bitch, you’ll never know when you lose your beard i onödan.

Men det är kvällens bild från Champions League, tveklöst.

Härom veckan blev jag kontaktad av några glada grabbar som ligger bakom Facebook-sidan ”Vi som älskar Erik Niva”. De ville göra en intervju med mig för att få lite fart på sajten.

Sagt och gjort.

I går kväll läste jag på aftonbladet.se att Erik vunnit Guldpennan – och det är inget dussinpris mina vänner – men om detta hade han inte sagt ett ljud, trots att vi satt mittemot varandra hela dagen i går på redaktionen. Det enda Erik tjattrade om var att han ”gått om” mig i antal followers på Twitter. 

Eftersom förberedelsetiden därmed har varit knapp nöjer jag mig med att rekapitulera intervjun från ”Vi som älskar Erik Niva”-sidan som en personlig hyllning till den man som antagligen kommer att bli den mest framgångsrika journalist man fick äran att arbeta tätt intill.

I går mindes vi Sócrates, i dag hyllar vi Erik Niva.

Håll till godo:

Vad är Eriks styrkor som journalist?
– Hans förmåga att paketera nördigheten i ett sammanhang som gör det intressant att läsa och lyssna till även för gemene man. Det är en snudd på oslagbar kombination om du ska vara expert inom ett område och göra journalistik av det. Han är fyndig i både tal och skrift, en snabbtänkt debattör med pedagogisk skicklighet. Det gör att han behärskar alla situationer han kastas in i. Sedan är han beredd att lägga ned den tid och kraft som krävs för att ha den position han har. Allt sammantaget gör det honom unik inom svensk sportjournalistik.

Beskriv Erik som person.
– Han är en sådan där snubbe som man vill stöta och blöta med. Det är kul att berätta något för Erik för att höra hans reaktion på det, oavsett det gäller fotboll, livet eller Asta Kask. Lite som en flickvän man är stolt över: man vill visa upp honom för farsan och sina polare. Han är en bredare samtalspartner än vad man kan tro, det är inte bara fotboll, Erik har nog fler intressen än många andra fotbollsexperter i form av musik, historia och politik. Sedan kan han vara lite upp-och-ner i humöret och är ganska karriärinriktad. Å andra sidan är det sistnämnda nästan en förutsättning i vår bransch. 

Kan Erik odla ett lika maffigt fyfan-vad-ful-du-är-skägg som du?
– En gång kom han till en tv-inspelning och upptäckte att han hade glömt att raka sig på någon vecka. Då slet han upp en eldriven ur bakfickan och tog väck sina sju glest placerade strån. Svaret är alltså nej. Växtligheten på Erik Nivas haka är mer deprimerande än förbjudna zonen i Tjernobyl strax efter explosionen i reaktor fyra. Jag vet att det sitter som en liten tagg i honom att troligtvis aldrig kommer kunna odla ett mer respektingivande utseende. 

Till sist: berätta något Erik inte vill ska komma allmänheten till kännedom?
– Han har vunnit ett pris för sin kinesiska keramiksamling.

Dr Sócrates, så kallas den utbildade läkaren av det brasilianska folket, kommer inte särskilt högt upp på listan över världens genom tiderna bästa fotbollsspelare. Han är inte nära att slå sig in på min topp 20, de tunga titlarna saknas.

Sócrates var aldrig någon vinnare men Sócrates var så mycket annat.

Tidningen World Soccer har honom på delad 61:a plats på 100-listan över 1900-talets bästa fotbollsspelare som publicerades i samband med millennieskiftet (Sócrates delar platsen med Glenn Hoddle och David Ginola).

Ett av hans mål, kvitteringen mot Sovjetunionen i VM 1982, rankas som VM-historiens 19:e främsta. Brasilien-Sovjet var en sån där match som hade allt.

Det var öppningsmatch i grupp F i Spanien-VM och Veleri Bal hade oväntat gett sovjeterna ledningen i 35:e minuten efter en svårslagen målvaktstavla av usle brassekeepern Valdir Peres. Brasilien skapade direkt ett fruktansvärt kvitteringstryck men hade svårt att få in bollen:
– Det här är imopnerande. De sista minuterna är något av det värsta man har sett på en fotbollsplan. Hur ryssarna än försöker kommer brassarna tillbaka gång på gång, sa Ove Kindvall som satt expert bredvid Bengt Grive i svenska tv-sändningen.

Till slut var det lagkapten Sócrates som en kvart från slutet hittade öppningen i det röda handbollsförsvaret. Två skottfinter utanför straffområdet och ribba in. Jublet efteråt med skakande kameror får det att kännas som att hela Estadio Sanchez Pizjuan i Sevilla lyfter ett par meter ovanför marken för att sedan braka ner igen. Kolla gärna tre minuter in i brasilianska TV-sändningen, det dröjer 20 sekunder innan kommentatorn lyckas överrösta dånet (och då vrålar han ändå rätt bra får man anta…).

Jag satt i vår lägenhet på Studiegången, sex år gammal, och minns att farsan var förbannad på domaren som han tyckte gick Brasiliens ärenden.
– De har alltid domarna med sig, fräste farsan som höll på Sovjet när de röda petade in 2-1 och målet dömdes bort för offside.

Strax efteråt avgjorde Eder i 88:e minuten med en otrolig prestation: Falcao släppte bollen mellan benen, Eder trixade upp den till sig själv och drog till med en skruvad vänstervolley. Målet är etta på listan över Brasiliens elva bästa mål från VM 1982 i den här videon som är svårslagen i kategorin gåshud: elva mål som tillsammans är vackrare och större än VM-turneringen självt.

Brasiliens VM-lag 1982 anses tillsammans med Ungern (1954) och Holland (1974) som det bästa lag som aldrig vann turneringen. Brasiliens VM 1982 är mitt starkaste fotbollsminne, om jag inte var såld på fotboll innan, var jag såld för alltid efteråt.

Jag grät framför en radio i norrländska Svarttjärn när Brasilien orättvist skickades ur turneringen av ett fegspelande Italien. Än i dag hejar jag alltid på Brasilien när de spelar, sorgen är för evigt inpräntad i mig och ett VM-guld läker den bara för stunden. 

Brasilien är det närmaste jag kommer starka och svårhanterliga känslor för ett fotbollslag. Jag tror det handlar om den gränslösa kärlek jag byggde till Brasilien under VM 1982 och det enorma sår Paolo Rossis tre mål rev upp. Jag grät i dagar, än i dag kan jag bli irriterad när jag läser om förlusten. Jag trodde på fullaste allvar att Brasilien inte kunde förlora. Hur skulle de bästa kunna göra det? Det var ett elakt och obehagligt – chockartat – möte med verkligheten, den tydligaste insikt om livet jag hittills fått.

Min man var inte Socrates, jag ”var” Zico (nr 10) när vi spelade på skolgården som små, min bästis Samuel ”var” Sócrates (8) – mittfältaren med de nedhasade strumporna, de korta shortsen, det täta skägget och det krulliga, kolsvarta håret. Han lunkade oftast runt strax utanför mittcirkeln, gjorde en dragning, vände kant med en klack, skickade en stenhård bredsida rakt fram som skar igenom det mest samlade av försvar. Ibland kunde Socrates lämna sin position som speluppläggare och trampa i väg i djupled med ett steg så majestätiskt och långt att han kunnat vinna pris i dressyr. Sköt som en häst gjorde han också, med båda fötterna.

Till exempel när han kvitterar till 1-1 mot Italien och det ryker vit krita från målinjen och Arne Hegerfors, SVT, går i spinn:
”Zico, vilka dragningar och Sócrates, vilken passning och det är 1-1, vilket anfall, vilken uppvisning och nu är det brasiliansk glädje igen”.

I Spanien 1982 var Socrates den reslige lagkaptenen för ett av de stoltaste och bästa landslag fotbollsvärlden någonsin skådat. För mig och många andra var Brasilien det Barcelona är för dagens kids.

Fyra år senare i Mexiko-VM visade Sócrates världen hur en straffspark slås utan ansats. Han tog ett steg, sedan satt bollen i målvaktens högra kryss. Dessvärre missade han den viktigaste straffen, i kvartsfinalen mot Frankrike som hade slutat 1-1 efter full tid och förlängning. Joël Bats gick åt rätt håll men faktum är att Sócrates inte fick upp bollen tillräckligt högt, annars hade den också suttit. Häromåret samlades Bank, Niva, Vikingstad och jag i min soffa och återupplevde det som brukar kallas VM-historiens bästa match genom tiderna, 7.30 in i det här Laul Calling-avsnittet.

Det får bli mitt bidrag när Brasilien och världen nu hyllar och minns Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira som gick bort alldeles för tidigt, endast 57 år, i sviterna av en matförgiftning. Han levde hårt efter karriären, rökte under den och var sliten och emellanåt ganska bitter de sista åren då han arbetade som kolumnist och TV-expert och deltog i både samhälls- och fotbollsdebatten. Under VM 2010 var han en av förbundskapten Dungas främsta kritiker:
– Dagens Brasilien är ett hån mot vår kultur. Även om Brasilien vinner sitt sjätte VM kommer jag inte kunna njuta av att se laget spela som de gör i dag, sa Sócrates inför turneringen.

Sócrates var sambafotbollen personifierad och inledde sin karriär i Botafogo men nådde sina största klubblagsframgångar i Corinthians där han spelade 1978-1984. Passande nog vann Corinthians brasileirão i går och sorgen över Sócrates förbyttes för stunden till glädje bland mästarklubbens fans. Han gjorde även en säsong i Serie A med Fiorentina på -80-talet för att snabbt återvända till Brasilien och Flamengo.

Men det var i den tajta, gula tröjan med de gröna ärmändarna, de korta, blåa shortsen och de nedhasade, vita strumporna som han blev odödlig för en hel generation fotbollsälskare långt, långt utanför Brasiliens gränser.

Jag avslutar med ett citat som bloggläsaren Stoltzão påminner mig om. I en intervju redan 1983 ska Sócrates ha sagt:

– Jag vill dö på en söndag och med Corinthians som mästare.

Doktorn visste kanske vad han gjorde. Som så ofta på fotbollsplanen.